200

Idag är det, enligt min gravidapp på telefonen, 200 dagar kvar till den femte februari som just nu är beräknat förlossningsdatum. Om allt går vägen så tror jag dock ändå att vi inte behöver vänta 200 dagar för att få träffa vårt Mirakel. Med de grundsjukdomar jag har är det vanligt med förtidig förlossning, men naturligtvis vill jag att den lille ska stanna så länge det bara går.

Det var länge sen jag skrev någon om hur jag mår känslomässigt inför den här graviditeten. Det beror mest på att jag faktiskt inte vet hur jag känner mig psykiskt... Jag tror inte att jag helt har tagit in att jag är gravid, trots alla symtom och trots en putande mage med mammakläder på sig.

Ena stunden känner jag att det kommer gå hela vägen, medan jag andra stunden fortfarande kollar efter blod på toapappret. Ena stunden funderar jag på vilken månad det kan passa med dop och andra stunden blir jag livrädd när jag tänker på nästa ultraljud. Kub-ultraljudet är inbokat den 1 augusti klockan 10 och direkt efter det har vi inskrivningssamtal hos barnmorskan (om ultraljudet går bra alltså). Dagen därpå har vi inbokat läkarbesök då det är tänkt att vi ska planera upp hur resterande del av graviditeten ska se ut när det gäller extra läkarkontroller och extra ultraljud.

"Om allt går bra". Det är ständigt en mening som förekommer här hemma. Jag försöker tro att det ska gå, men i bakhuvudet finns hela tiden den där tanken om att det kommer gå åt helvete även denna gång. Varför skulle vi få lyckas? Varför skulle vi få en liten bebis att älska? Är inte utvalda till att få all världens olycka på oss??

Jag skulle gärna vilja boka en övernattning i Ullared i höst någon gång, men jag vågar inte än. Jag vill inte behöva avboka det som vi blev tvungna att göra förra året...

Jag hoppas att jag vågar tro lite mera efter den 1 augusti.