Ytterligare en vecka har gått och nu har jag och Miraklet klarat av 10 hela veckor. "Bara" 30 veckor kvar... Jag hoppas att jag i alla fall får byta första siffran i veckoantalet två gånger till. Så att vi åtminstone kommer över vecka 30. Att jag kommer gå en hel graviditet är jag nästa helt säker på att jag inte kommer göra. Med de bakomliggande sjukdomar jag har är det vanligt att man föder förtidigt.
Jag försöker att tro att det ska gå bra. I förgår tog jag fram de böcker och tidningar som jag införskaffat under de tidigare graviditeterna. Nu ligger de inte längre längst in i garderoben utan i bokhyllan.
Man måste våga tro!
Grattis till en ny vecka. Heja, heja.
SvaraRaderaJa, man måste våga tro!!
SvaraRaderaDu är så klok... :)
Många varma kramar!
Hurra för dig och miraklet!
SvaraRaderaHeja er!
SvaraRaderaHeja Miraklet! Ha en härlig dag Anna! Kram på dig
SvaraRaderajag börjar oxå bli mer positiv att allt kommer gå bra, är inne i vecka 11+3...ska iväg på kubtest nästa vecka, hoppas verkligen på att jag får veta att den lever och frodas där inne...
SvaraRaderaHejja hejja till dig och mirakelet <3
SvaraRaderaKlart man måste våga tro! Härligt att det gått bra så här långt, nu kommer det att gå bra hela vägen! Kram /Alice
SvaraRaderaHej!
SvaraRaderaLäste din och din mans gripande resa, tänk vad längtan efter ett barn kan göra så att man utsätter sig för ena motgången efter den andra... Jag vet, det är näst intill omöjligt att resa sig efter det ofattbara nederlaget. Hopp tänds, hopp släcks...
Jag och min fästman har försökt bli föräldrar i fyra år, var av tre med hjälp efter utredning. Fick vid flertal gånger plus på stickan men slutade alltid med kraftiga blödningar.
Vi sökte hjälp. Först fick jag Pergotime i fyra omgångar, sedan var det ett faktum att IVF behandlingen via MAS var vår möjlighet, och jag skulle köra den långa behandlingen.(och långa vägen till Malmö...) Efter första behandlingen med Gonal-f, fick vi sju ägg, tre befruktade men två överlevde. Allt gick bra och näst intill smärtfritt. Båda embryon sattes in, som inte var av toppkvalitet, men inte heller dåliga, och vi var överlyckliga!! Tänk, tvillingar! Men samtidigt var det en baktanke, om en inte klarar sig så har vi en kvar, 50/50 trodde vi. Men, i slutet av gravividetsvecka 5, kände jag med hela kroppen att något var fel, började må riktigt dåligt. Mycket riktigt, missfall, båda våra små "kryp" klarade sig inte längre än så.
Läkarna på MAS sa att vi skulle låta min kropp läka och hämta sig, sagt och gjort. Dags för ny behandling, fast med Puregon och den långa behandlingen även denna gång. Denna gång kände jag absolut ingen posivitet för fem öre, jag sörjde/sörjer ju fortfarande våra första "kryp". Vid äggplocket, som var mycket smärtsammare denna gång dessutom, tillstötte kopmlikationer, då läkaren råkade riva upp blodkärl när de skulle komma åt mina ägg. Blodtrycket var högt och jag fick vara kvar till blödningen avstannat. Tack och lov så var det inte livmodern! Resten av den dagen/kvällen sov jag mest, utom då jag tog alvedon mot den brinnande smärtan.
Denna gång fick de ut sex ägg, varav fyra mogna, men bara två befruktade, trots microinjektion denna gång. Det poitiva var att det ena embryot var av toppkvalitet, och det andra var nästan lika fint! Läkarna sa att det är sådana embryon de vill se! Ena sattes in och det andra i frys. Kanske jag borde känna mig lite mer hoppfull denna gång?
Nu är jag i den löjligt nervösa perioden, då jag bara ska vänta och se innan testdag. Jag är bara kommit till dag sex, och känner att det drar och spänner i magen och är livrädd för att jag snart ska hitta blod...Jag VILL att det ska gå bra, men känner hela tiden att vi kommer att förlora våra nya "bubbla".
Men efter jag läste om er resa, så begriper jag att hoppet verkligen är det sista som överger människan. Och det är så tröstande att veta att man inte är ensam!! Att det är fler som har eller har haft det svårt, att resan mellan hopp och förtvivlan tar så oerhört mycket energi och man känner djup sorg att inte tillhöra dem som kan bilda familj utan en tanke på att det kan vara ett problem.
Jag hoppas verkligen att allt går bra med ert lilla Mirakel!! Vill höra fler solskenshistorier, så att både jag och många andra får lite lyckoströssel i tillvaron.
Mycket lycka och solsken önskar jag dig, din man och ert Mirakel!
Lycka till med ruvningen!! Kram
RaderaHoppas att du får ett plus som stannar!
RaderaJag blir så glad när jag läser hur du verkligen vågar blicka frammåt i graviditeten och hur du pratar om förberedelser mm för BARNET.
SvaraRaderaÄlskar det faktum att du verkligen väntar BARN och inte missfall.
All lycka till er och jag följer er och längtar efter att få se det där lilla miraklet utanför magen :D
Tiden bara rusar iväg ju, snart är det dags för ulj som kommer gå finfint! Ha det gott! Kram
SvaraRadera