lördag 5 januari 2013

Är lyckan total?


Från Lisa, gravid med första barnet undrade i en kommentar: Hur känns det nu? Är det lika underbart som du tänkt dig? Är lyckan total? Jag frågar eftersom jag väntar mitt första barn i mars och hoppas jag ska bli så glad och lycklig som jag föreställer mig. Det måste ju vara det bästa som händer att få barn och så jobbigt är det väl inte? Många av mina vänner är rätt negativa de är själva bebismammor. Klagar på trötthet och på att barnen kräver mkt. Men borde man inte vara världens lyckligaste ändå?

Jag är ärlig i min blogg och därför blir svaret på frågan i rubriken: Nej. Det är fruktansvärt hemskt att skriva det, men så är det. Vår lilla kille har funnits hos oss i cirka en och en halv vecka och för mig känns den nya situationen fortfarande helt overklig och svår att ta in. Därför kan jag inte säga att lyckan är totalt.

Min teori om varför det är så är att jag under nästan fem år kämpat för detta och nu när han finns här hos oss så finns det så mycket historik att bearbeta - missfall, avbrytande, många misslyckade ivf-försök, frustration, sorg, kamp. Många, många tunga och tråkiga händelser på ganska kort tid har gjort att jag nu har oerhört svårt att ta in att det nu äntligen har lyckats. Att vi har blivit föräldrar till en livs levande frisk pojke. 

Jag klagar just nu inte på att det är jobbigt. Olle är en prematurbebis och enligt personalen på Neo har prematurer sina "sovveckor" mellan graviditetesveckorna 34-36, vilka han är i just nu. Det han gör är att sova, äta och bajsa. Därför har både mannen och jag faktiskt mycket tid till annat. Detta kommer naturligtvis ändra sig, men nu är det ganska skönt får då får jag också tid att ta in hur jag verkligen känner. 
Det som tar mest tid är ju matsituation som görs var tredje timme dygnet runt. Varje matning tar just nu cirka en timme. Vi delar på matningarna både på dag-och nattetid. Det är ju möjligt nu när det är flaska och sond som gäller. Sömnen blir upphackad när det är matdags vid midnatt, 03.00 och 06.00, men jag tycker ändå att jag inte är så vansinnigt trött om dagarna. Än.

Jag har ofta nära till tårarna för att jag känner att jag än så länge inte är så där lycklig som jag hade hoppats på, men som sagt så har Olle bara funnits i våra liv en och en halv vecka och vi har bara varit hemma i några dagar. När vi var på sjukhuset med honom så kändes han inte som vår, utan som en bebis som vi "bara" besökte.

Jag försöker ta dag för dag och anpassar mig efter som jag känner mig och jag hoppas att ju längre tiden går kommer lyckan och kärleken för mitt barn bli större och större.

Jag vet att så många, så gärna skulle vilja vara i min situation just nu så att skriva att jag inte är överlycklig känns tabu, men som sagt jag är bara ärlig. Jag är helt säker på att jag snart kommer känna den där lyckan jag också.

51 kommentarer:

  1. Precis det här jag funderade över häromdagen.. Så viktigt att du skriver om det och dessutom är det för mig helt naturligt att du känner som du gör! Ta en dag i taget som sagt, så kommer allt att bli bra ❤

    Kramar!

    SvaraRadera
  2. Det är helt naturligt att känna som du gör med tanke på den omställning som det är att bli mamma och med eran bakgrund. Efter en förlossning är ju dessutom alla känslor en berg- och dalbana och man växlar ständigt mellan att vara glad och lessen och allt känns så overkligt. Så kände jag det när vi efter tre års kämpande äntligen fick våran älskade dotter.
    Så var inte orolig att du inte känner en total lycka precis nu- det kommer du att göra tids nog.
    Kram Mimmmi

    SvaraRadera
  3. Många har ju även kommenterat på detta ämne när du tagit upp frågan tidigare. Bland annat jag själv som först nu, senaste månaderna börjat ana lyckan "alla andra" pratat om. Och då är min tös tio månader. Så känslan är inte ovanlig, inte ens bland oss som inte haft den resa ni haft. Känslorna kommer, för vissa direkt, för andra efter någon eller några veckor och för ytterligare andra tar det flera, ibland många månader att "komma ikapp".

    Men de kommer komma, någon gång! Det kan jag garantera.

    Kram

    SvaraRadera
  4. Som jag ser på det här med lycka efter att man fått barn är att känslomässiga skala utökas i båda ledderna.

    Efter att sonen föddes så upplevde jag entrötthet jag inte känt förut, oro stakrae än jag känt förut, frustration av styrka jag inte känt förut...

    men sen när han rullade från mage till rygg, första ordet, första steget.. ojoj lycka, glädje och stolthet av en magnitud jag inte varit med om innan.

    jag förstår att du är reserverad eftersom Dutt aldrig fick ge dig "belöningarna" utan du fick bara testa de utökade jobbiga delarna utav känsloskalan.

    Jag önskar dig och din familj lycka. Kram

    SvaraRadera
  5. Tycker det är jättebra att du skriver om hur du känner. Alla är inte lyckliga redan från början även om man känner lättnad över att allt gick bra. Det är lite som du skriver, det är tabu att inte säga att man är överlycklig. Jag tror att det är en naturlig reaktion från dig och jag tror att det är viktigt att tillåta sig själv att känna som man gör. Är man ledsen eller känner sig nere så låt tårarna flöda, man ska inte hålla inne gråten. Lyckan kommer att komma det tvivlar jag inte på även om det tar lite tid för du/ni har ju en del att bearbeta. Som du skriver det har ju faktiskt inte gått så lång tid än, han är ju bara 1 1/2 vecka .

    Massor av kramar
    Annette/Z

    SvaraRadera
  6. Vilken tur att man faktiskt inte måste vara totalt lycklig hela tiden som nybliven förälder. Jag tycker att det är helt OK att känna andra känslor också. Eller kanske både och, både känslor av lycka och samtidigt sorg/frustration/hopplöshet etc. Det kommer nog fler och längre stunder av lycka framöver. Kram

    SvaraRadera
  7. Förstår känslan att det är mycket att ta in och varken hjärnan eller hjärtat hinner riktigt med. När förlossningen är över så blir man på ett ögonblick förälder och det tar tid innan man kommer in i det. Min dotter är född i vecka 36 och hon hade aldrig några sömnveckor *hehe*. Hon sov bra på nätterna men var vaken och alert på dagarna. Om några veckor kommer ni nog få njuta av en mer alert kille som söker ögonkontakt och kanske bjuder på ett leende - då smälter man direkt! Sen börjar ett nytt kapitel när du blir hemma ensam! Hur länge är ni hemma tillsammans?

    Kram!

    SvaraRadera
  8. Oj vad jag känner igen mig i de du skriver. När vi kom hem med Maja väntade jag bara på att någon skulle komma o ta henne. Att hon bara var ett lån. Hade drömmar om det till o med. Grät var o varannan timme i ca två månader av minsta lilla sak. Lycka glädje sorg oro o rädsla alla känslorna kom samtidigt o vid de mest konstiga tillfällen. Men det reder ut sig o man kan landa lite mer. Men 10månader senare o än idag kan jag få såna känslostormar. Tror det hör till :-)

    Landa o njut av alla dygnets timmar trots att det tär lite att ha natt matningar o aldrig kunna sova helt o hållet. Skickar en massa lycka o kramar från mig o dottern.

    SvaraRadera
  9. När jag fick mitt första, och andra barn, så var lyckan total, överväldigande, redan från första stund. Det var rosa moln och stjärnglans. Nu vet jag inte hur jag kommer reagera, men jag antar att det blir samma, trots att vi försökt så länge nu. Det jag menar är att för alla icke-ivf:are så blir lyckan oftast total när bebisen kommer, man lever i en lyckobubbla... Det är iaf mina erfarenheter, men som sagt jag har aldrig kämpat som ni gjort, och jag är så glad för er skull ❤

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller inte med. Jag känner många som har fått barn utan att genomgå ivf som inte känner den där totala lyckan. Och när man gör så generaliserande uttalanden som du gör så blir det väldigt lätt skuldbeläggande.
      Jag tycker att det vore bra om människor kunde fokusera på sig själva när de berättar saker och inte uttala sig om hela grupper.

      Radera
    2. Jag fokuserar på mig själv, och skriver "det är iaf mina erfarenheter" Det var dock olyckligt att skriva "för alla icke-ivf:are så blir lyckan total" Jag menade enligt mina erfarenheter och alla jag vet och känner till. Det är duMt att jämföra spänt överhuvudtaget, som tex att jämföra Lisa's och Anna's känslor. Tycker alla ska få kunna själv, istället för som nu att alla säger till Lisa att hon INTE kommer känna lycka, vilket (faktiskt) är den mest naturliga känsla att få efter att man fött sitt barn.

      Radera
  10. HeJ! Stort grattis ännu en gång!
    Jag kände likadant när jag änteligen fick min lilla bebis flicka! Hon är nu 5 månader, och det tog nog nästan 3 månade innan den där totala "lyckan" kom. Jag tror det berodde på att jag inte vågade ta in att hon äntligen var här, efter sent missfall med tvillingar i v 20. Det tog oss nästan 2 år att bli gravida så hände det som inte fick hända. Som tur är blev vi snabbt gravida igen och vår tös kom några dagar innan tvillingarnas årsdag. Jag ville med detta bara säga att den totala lyckan kommer, man måste nog bara bearbeta allt som du säger!
    Jag grät otroligt mycket de första veckorna och funderade mycket på om livet verkligen skulle vara så här?!
    Stort grattis än en gång!

    Kram

    SvaraRadera
  11. Det är bara att hoppas att den som skrev kommentaren får en bebis som sover hela nätterna, inte krånglar med amningen, och som ligger nöjd och glad i sin babysitter och inte kräver att bli buren på under alla dess vakna timmar. Dessutom vore det bra om kommentarsskrivaren får en lätt förlossning utan komplikationer och smärta i en lång tid efteråt, att alla moderskänslorna slår ner som en bomb när bebisen läggs på bröstet och att hennes hormoner inte dansar jenka i kroppen och gör henne ledsen för ingenting och allting. Då kanske bebislivet blir sockersött och alldeles underbart.

    Jag vill egentligen inte låta negativ, för trots att det är en bergochdalbana att vara förälder många gånger så är det underbart trots att det är jobbigt, men när man är mitt uppe i vaknätter och amningsmaraton och allt det där så kan det vara svårt att känna att det är just underbart. Att tro att man kommer att leva i total lycka är i mina ögon rätt naivt och jag tror man kan bli väldigt besviken.



    SvaraRadera
    Svar
    1. Och det är bättre att vara supernegativ och ta ut all skit i förskott istället? För gud nåde om man är positiv och förväntansfull! Många av oss har faktiskt det sockersöta och alldeles underbara.

      Radera
    2. Nej, jag tycker inte man ska ta ut all skit i förskott, men som jag skriver så tror jag att man kan bli jäkligt besviken om man tror att man automatiskt blir lycklig bara för att man får barn. Klart man ska vara förväntansfull, att vänta och få barn är ju superhäftigt, men jag tycker inte man ska sopa under mattan att många har det jäkligt tufft, både med sig själv och med bebisen. Själv har jag upplevt båda, en lång depression efter förlossningen med svårt att knyta an till barnet och med tvåan var det precis så där underbart som jag hade hört (och inte trodde på) att det kunde vara.

      Radera
  12. Jag som inte kämpade i massa år för att bli gravid kände inte heller att lyckan var total de första veckorna. Det är så stort och overkligt att få barn att det tar några veckor innan man landar i rollen. Lyckan kommer, men den varvas med dagar av total utmattning, känslor av otillräcklighet, rädsla, och vardag. Det är ingen dans på rosor att vara förälder men om man fokuserar på de bra dagarna så är det rätt kul ändå :)

    SvaraRadera
  13. Jag kände inte heller den där totala lyckan. Varken första eller andra gången.
    Lycka är för övrigt inget normaltillstånd och inget konstant. Små stunder av lycka som kommer och går är det normala. Och det tog ett tag innan jag upplevde dom.

    SvaraRadera
  14. Du är så klok som förstår att omställningen tar tid. Såklart det gör det. Tror den totala lyckan inte kommer direkt nästan för någon. Att få barn är en stor omställning öven om man inte har er historia. Och första tiden som nyförlöst är man en racebana för hormoner, vilket påverkar humöret mycket.
    Dessutom växer kärleken till barnet fram succesivt, har jag och många med mig upplevt.
    En sak är säker - lyckan du har kommer att kännas. Om ett tag.
    Och du kommer säkert också vara ganska trött, men man kan vara lika lycklig för det!

    SvaraRadera
  15. Lugn, det kommer!
    Jag blev gravid med hjälp av pergotime efter 2,5 års försökande. Lyckan var total. Sen kom förlossningen och jag fick en sfinkterruptur (sprack hela vägen) och bröt svanskotan. Kunde inte sitta ligga stå. Hade då fruktansvärt ont. Kunde inte ta hand om min dotter. Kunde inte hålla tätt. Vågade inte gå ut. Var sjukskriven de 2 första månaderna. Kände att jag inte var den mamma jag ville vara som inte kunde sitta och trösta henne när hon var ledsen osv. Nu fyller min dotter 1 år 13 januari och jag kan äntligen säga att jag är sådär toklycklig. Hon är allt jag önskat! <3

    SvaraRadera
  16. Man ska vara ärlig! Jag kände heller inte den totala lyckan i början när dottern föddes. Jag var i chock! Omställning och hormoner, Sömnbrist. Jag ville att allt skulle vara som vanligt men ändå inte. Ansvaret är enormt. Jag ammade dygnet runt i början och bara grinade. Var helt slut jämt. Jag blir mest trött på alla som förväntar sig att man ska vara så lycklig. Jag hade längtat efter barn i åratal inte pratat om annat. Men det blev inte alls som jag drömt om. Man kan bara inte fatta innan man själv fått barn. Sedan finns det ju dom som är himlastormande lyckliga och pigga men jag blev deprimerad. Nu är tösen 4,5 år och min lycka över henne växer varje dag. Kan inte leva utan henne. Hon är min lycka och glädje. Kärleken växte fram och man får låta allt ha sin gilla gång. Jag gillar att du är ärlig. Avskyr bloggar där allt är inlindat i bomull och såå rosenrött. Blä ;)

    SvaraRadera
  17. Jag tänkte skriva om min erfarenhet, men sedan läste jag kommentaren från Therese GBG och kände att hon har precis beskrivit vad och hur jag upplevde den första tiden, jag skulle bara kunna upprepa henne. Att få barn är en sån oerhört omställning i livet, inte ens att tala om det gigantiska ansvaret som kommer med att jag tror inte på den totala lyckan. Jag tycker att få barn är en av livets underbaraste och lyckligaste händelse, men inte är en jämn dans på rosor.

    SvaraRadera
  18. tänk om din katt hoppar på bebisen, e du inte rädd för det ?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det som kräver flest dödsfall bland barn är att katten lägger sig på barnet och kväver det.

      Radera
    2. Det där är absolut inte sant. Min bästa vän som är jurist och jobbar med att följa upp spädbarn som dör "onaturligt" dvs inte plötslig spädbarnsdöd berättar att katter eller andra djur sällan ses i statistiken utan det ät föräldrar som efter ett eller två vinglas samsover med sina barn som sticker ut.
      Katter är tvärt om mycket försiktiga och duktiga med spädbarn.

      Radera
  19. Ena stunden gnäller ofrivilligt barnlösa som FAN över att folk skriver på tex facebook och gnäller över sina barn. Och andra stunden så gnäller de själva. Och alla dessa kommentatorer som svänger kappan efter vinden! Först spy galla över alla facebookkärringar som gnäller över sina mirakel, sen hålla med när det gnäller över att ha vart med om miraklet att få ett barn. Det är alltid ok att gnälla om det gäller er själv, eller hur? Vårt tog tankar som "man får inte gnälla över att ha barn! Det kommer jag ALDRIG göra! Huvudsaken att man faktiskt har ett barn!" Sluta med ert JÄVLA gnäll, och njuta istället för FAN!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet inte om kommentaren är riktad till mig eller rent allmänt.

      i mitt inlägg ovan känner jag inte att jag gnäller utan att jag resonerar runt att jag inte är överlycklig med en gång. Jag vet att dom känslorna kommer.

      Jag njuter så mycket som jag bara kan!

      Radera
    2. Tycker bara att då du själv vart så bitter, avundsjuk och missunnsam genom åren, då du vägrat facebook, svurit och gråtit över gravida kvinnor och avskytt jämnåriga med bebis och mage, då borde du - på din blogg där massor med ofrivilligt barnlösa, dessa kämpar, läser varje dag, skriva att du äntligen nått ditt mål. Du har lyckats! Du ÄR lycklig!!
      Tänk dig själv om du skulle läsa inlägget du skrev, efter ännu ett misslyckat ivf försök. Hur hade det känts då? Hade du tagit bort denna blogg precis som du tog bort facebook?
      Missförstå mig inte, jag är så glad för din skull, men det känns så fel då du framstår som inte lycklig.

      Radera
    3. Jag antar att du är ofrivilligt barnlös Anonym men...

      ... att få barn (oavsett hur, om det så är efter tusen IVF-försök) måste få vara på samma villkor som för alla andra (som får barn på sk. "naturlig väg"), vilket innebär att man måste få ha rätten att gnälla över det som "de andra" gnäller om. Om man resten av livet ska gå omkring och ha en onaturlig tacksamhet (självklart kommer alla vi som blivit gravida på det här och andra sätt att vara tacksamma, kanske ytterligare en dimension i förhållande till "den andra gruppen") har man inte samma rättigheter som alla andra människor.

      Vi har alla vår historia och det är inte BARA barnfrågan som påverkar oss även om den är fruktansvärt jobbig när man är i "vår" situation. Vi har vår bakgrund, vi har vår livssituation här och nu, vi har vårt jobb och vår familj...

      Jag har också känt som du (och som många andra som misslyckats), velat spy lite här och där men har istället lämnat sidan och inte läst på ett bra tag. För jag har varit medveten om att det handlar om mig och min känsla, inte om andra. Ta en pause från den här bloggen är mitt råd, för Anna har sin fulla rätt att känna, tycka och tänka som hon gör - oavsett IVF eller inte.

      Jag önskar dig lycka till och hoppas att du blir lycklig en dag!

      Radera
    4. Tycker bara det blir så fel när man gnäller själv på hur okänsliga alla är och sen kan Man inte ens låtsas vara tacksam, lycklig, glad.
      Jag är lycklig, och jag skulle aldrig drömma om att missunna andra lyckan.

      Radera
  20. Ni måste lära katten att det är ett förbjudet revir kring bebisen så han inte hoppar på honom eller lägger sig på honom. Har ni andningslarm förresten? Det borde ni väl ha med tanke på att han är för tidigt född och hans andningsorgan inte är helt utvecklade ännu.

    SvaraRadera
    Svar
    1. oj här var det någonom tydligen tillhör familjen som skrev eller? eftersom du tydligen har rätten att berätta vad som måste göras och inte. Och anonymt också, förvånande. Förlåt att Anna att jag skriver en kommentar hos dig som blir så sur men såna här anonyma människor gör mig galen! Speciellt när dom alltid lyckas nosa upp nyblivna föräldrar och ska domdera! Ni gör vad som är bäst för er i er familj oavsett om de gäller katt, andningslarm eller vilket toapapper ni använder så kan väl alla dessa anonyma idioter bara hålla tyst? Lyckan kommer nog såsmåningom, det är jobbigt och omtumlande ibörjan. Har en tvååring hemma som trotsar, då kan också lyckan lysa med sin frånvaro ibland haha! :)

      Radera
    2. Men det är väl underförstått att man bör ha ett andningslarm till en för tidigt bebis som inte har utvecklat sina lungor fullt ut.

      Radera
    3. men vad vet vi om lillens lungor? vad vet vi om hur han mår och vad anna och hennes man diskuterat o kommit fram till tillsammans med läkarna? varför skriva det på ett sånt sätt att det liksom är underförstått att ditt sätt och åsikt är det enda rätta? och återigen, varför är alla dessa kritiserande o dömande (inte bara denna) anonyma?

      Radera
    4. det är jag som är carro i tidigare kommentaren men använder tydligen mitt googlekonto den här gången då det inte gick att ändra till namn/webbadress av nån anledning

      Radera
  21. När man ammar sitt barn kommer lyckokänslorna snabbare för det är då mammans kropp utsöndrar oxytocin, anknytningshormon.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mina lyckokänslor kom direkt, under förlossningen, och var fulländad då de låg på mitt bröst, men innan jag började amma. Och den totala lyckan har hållt i sig sen dess.

      Radera
    2. Oxytocin frigörs också vid hudkontakt, som då när barnet ligger på mammans bröst.

      Radera
  22. Jag grät av lycka direkt jag fick upp barnet på mitt bröst. Omedelbar lycka. Kändes som om man var hög på nått sätt.

    SvaraRadera
  23. Jag tycker det ar bra gjort av dig att vara arlig i din blogg och du ska inte kanna dig konstig pa nagot satt for att du inte kanner total lycka. Min historia ar valdigt annorlunda din: Jag blev oplanerat gravid med min sambo och fastan jag alltid velat ha barn och det var en glad overaskning sa tog det mig hela graviditeten att bara smalta faktumet att vi skulle bli foraldrar. Nar var son foddes i februari i ar hade jag haft en riktigt behaglig graviditet (forutom foglossning de sista veckorna) sa jag har inget att klaga pa. Han foddes frisk och stark i vecka 42. Kande jag direkt gladje? Snarare forvirring och en kansla av overklighet. Min modersinstinkt kickade daremot i gang pa direkten och jag kande ett enormt behov av att skydda honom och ta hand om honom. Men jag kande ingen "total lycka" direkt. Och da kan jag lagga till, som svar pa amningskommentarerna har ovan, att jag ammat min pojke i 11 manader (haller fortfarande pa). For mig har lyckan och den starka karleken vaxt fram under tiden vi har lart kanna varandra. Var son ar nu 11 manader gammal och har en stor personlighet. Han ar oftast pa gott humor, skrattar och ler men kan ocksa bli ilsken nar han inte far sin vilja igenom (ganska sott.. an sa lange iallafall!). Sa min kommentar ar val att du inte borde kanna nagon press att kanna pa ett visst satt. Det kommer nar det kommer. Bara koppla av o sov ut medans ni kan! Kramar :)

    SvaraRadera
  24. Det är så jäkla okej att skriva det du skriver, vore omänskligt att kräva total lycka av dig. Befinner mig i en annan situation ju (nyligen gravid) och känner också att jag borde vara lyckligare än jag är, sa till mannen idag att det är dubbelt, att jag tror att allt kommer ikapp när man slappnar av och vågar tro lite grann.

    Måste vara på samma sätt för dig och er, fast mer. Mer krav, från sig själv och andra. Det kommer nog att bli bra, tiden går och du smälter läget, lagom till snön smälter och våren tittar fram - det tror jag faktiskt. Har flera runt mig där lyckan kommit efteråt, som inte skrattat ihjäl sig direkt efter förlossning (av olika skäl) och haft otroligt dåligt samvete för det. De har inte vågat säga det då, har berättat efteråt.

    Låt det vara, prata med någon om du behöver och lita på att du kommer att känna det alla pratar om. Allt har sin tid.

    Stor kram!

    SvaraRadera
  25. Jag fullammade varannan timme i 3 månade och fortsatte sedan tills dottern var 6 månader. Kan säga att jag blev inte lyckligare för det...! Snacka inte så mkt... Alla är olika och jag tror få människor är himlastormande lyckliga i blöjbyten, ständig sömnbrist, hormonchock och en enorm omställning. Jag var lätt deprimerad och inte alls så glad som alla tyckte jag skulle vara. Amning är inte lösningen på alla problem. SUCK!

    SvaraRadera
  26. Jag kommer bara att tänka pp detta inlägg ?(och framförallt kommentarerna!!)

    langtantillbarn.blogspot.se/2012/05/dagens-kansla-arg.html#comment-form

    och detta


    langtantillbarn.blogspot.se/2012/01/inte-vart-det.html

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och vad var det med dessa inlägg? Fattar inte. Hon kände så då. Nu har hon fått barn. Det är inte bara roligt och lyckligt att bli förälder även om man tror det som barnlös. Man kan aldrig fatta fören man har en egen och det gäller Anna också. Nu förstår hon, det gjorde hon inte när hon skrev dessa 2 inlägg. Vad är det för fel på dig människa? Förstår om du längtar efter barn men ta inte ut det på andra. Du kan inte bestämma hur andra ska känna!

      Radera
  27. "Jag kommer aldrig, aldrig gnälla när jag har fått ett barn!" SUCK!

    SvaraRadera
  28. Men seriöst. Vems blogg är detta jo Annas !!! Jag uppskattar din ärlighet Anna och känner ofta igen mig.
    Känslor ändras i och med att man lever och är på den resa som det innebär. Om man nu känner att man inte kan hantera dina känslor och upplevelser tycker jag att msn kan väl bara låta bli att läsa.

    Jag väntar nr 2 med hjälp av ivf ( även nr 1 är ivf) med ettan var lyckan överväldigande men lika stor var skräcken att göra fel. Första graviditeten gick jag omkring och liksom kände att jag var tvungen att va lycklig hela tiden På alla frågor om krämpor svarade jag att det är ju värt det och visst är det så men denna graviditet kan jag mer stå för att jag tycker det är skitjobbigt!
    Svamligt men det jag ville säga var .
    Gör som du vill och känner det är ditt liv och jag är glad att jag går följa det. Skit i alla knas kommentarer.
    Kram

    SvaraRadera
  29. Ja hemkomsten med första barnet är omtumlande dom där rosa molnen kommer successivt, det är ju ändå en helt ny liten person som kommit in ens liv. Och det tar ju ett ta att lära känna individen.

    Så nej oftast är inte dom första 8 veckorna myspysiroaskimrandegulliftfluffigtlyckliga.

    SvaraRadera
  30. Jag tycker att du ska känna att det är okej att känna som du känner. Det innebär inte att du inte älskar ditt barn.
    Minns när du skrev att du minsann skulle vara lycklig i de sömnlösa nätterna osv, och ja, så tänkte jag med. Det var innan man var där. Min dotter hade kolik å reagerade rätt dåligt mot ersättningen å blev förstoppad. Skuldkänslorna å oron åt upp mig. På det så grät min dotter hela tiden. Då fanns det stunder som jag hade svårt att känna mig lycklig.
    Nu e hon 4månader snart å lyckan är TOTAL!!

    Men det var även det jag menade med mina kommentarer på ditt tidigare inlägg. Det är livsfarligt att tänka som du gjorde, för då blir det helt plötsligt inte okej att tänka som du gör nu.
    Lite kul är det att läsa kommentarerna på det här inlägget å förra. Snacka om skillnad. Förra gången var man bara negativ å dum, nu tillhör jag istället den pepprande skaran.
    Lustigt!

    Försök hitta rutiner. Man klarar sig gott å väl på 3h sammanhängande sömn (matade min dotter så hela första månaden, vissa veckor var de 2h sömn som gällde).
    Det går å snart får ni sova längre. Min dotter sover numera hela nätter. :).

    Stort lycka till!

    SvaraRadera
  31. Grattis än en gång!
    Känner helt och fullt igen mig. Jag var gravid och förväntansfull men jag tror inte jag fattade att det var en bebis som skulle komma :) Jo det fattade jag förstås men inte alla känslor som skulle komma med henne. Nu är hon snart två år och det är först nu som jag vågar lita på mig själv att jag gör ett bra jobb som förälder. Det är verkligen inte rosenrött hela tiden med barn...

    SvaraRadera
  32. Grattis till den lilla! En fin sak med att få barn är att lyckan bara växer och växer hela tiden. I början kände jag precis som du, man var ganska omtumlad och förvirrad inför den nya situationen. Men nu efter snart två år tycker jag att miraklet och lyckan bara växer med varje ny och spännande dag!

    SvaraRadera
  33. Ja, herregud, inget skapar väl så mycket drama och olika åsikter som just detta att bli förälder och lyckan man "bör" känna... Min dotter är 5 mån. Jag har inte behövt kämpa för att bli gravid (dock haft ett missfall som tog hårt) och jag ammade min dotter tills alldeles nyss. Min upplevelse är att första tiden var hemsk och jag undrade vad jag gett mig in på. Kände att det här med att bli mamma inte var min grej, trots den enorma lyckan jag kände över att vara gravid (och oro att förlora barnet). Men... i mitt fall är det mer stunder av total lycka än något ständigt lyckorus. Min upplevelse är att när barnet ger mer tillbaka och visar kärlek och tillgivenhet tillbaka samt när man lärt känna sitt barn, först då kommer lyckan (som dock som sagt inte är konstant, åtminstone inte i mitt fall). I mitt fall tog det ca 3 mån. Dina känslor är helt helt naturliga!

    SvaraRadera
  34. Detta är min blogg med mina åsikter. Jag anser att den här diskussionen spårat ur. Det har blivit påhopp på mig och ni hoppar på varandra.
    Därför stänger jag nu möjligheten att kommentera på det här inlägget.

    SvaraRadera