torsdag 3 januari 2013

Den nya vardagen

Ganska exakt på klockslaget då Olle fyllde en vecka igår packade vi ner honom i babyskyddet och gick ut från Neoavdelningen. Innan vi gick till bilen tog vi hissen upp två våningar och klev in på förlossningen igen. Vi hade köpt en chokladask och skrivit ett kort som vi ville överlämna och vi hoppades naturligtvis att den barnmorska som var med vid förlossningen (och även när Dutt kom) skulle vara i tjänst. När vi kommer till barnmorskornas expedition ser vi först bara två helt okända ansikten och jag hinner bli lite besviken, men så plötsligt dyker hon upp. Hon blir jätteglad att se oss och kramar om oss båda. Efter någon minut dyker också "vår" läkare upp då hon hörde våra röster. Vi pratar en liten stund och det är så härligt att se hur glada de är för vår skull.

Sedan går vi med osäkra steg till bilen och packar in den lilla varelsen som är vårt barn. Kvällen igår flöt på. Mycket tid går åt till matning då han ska ha mat var tredje timme och varje matningstillfälle tar cirka en timme. I natt har vi turats om att gå upp och mata honom. Vid midnatt var vi båda vakna och sedan tog mannen klockan tre-målet och jag klockan sex-målet.

Idag har vi gjort något stort. Premiärturen med vagnen! Vi tog en kortare promenad i närområdet. Jag känner att tre veckor med i stort sätt sängläge hela tiden gjort att min ork och kondition i benen har blivit sämre. Vi får utöka längden på promenaderna mer och mer.

Det känns oerhört konstigt att ha en lite parvel här i huset. Oerhört konstigt. Tårarna kommer lite nu och då och oftast vet jag inte vad de står för...

Redan igår hade vi ett paket att hämta på posten. Det paket var från Elida och hennes mamma. Stort tack för dom fina presenterna!!
Idag kom ett till paket. Den här gången från Olles kusiner med föräldrar. Stort tack även till er!
Ett kort kom också från mannens morbror och fru. Tack, tack!

Och nu sitter vi och väntar på blomsterbud! Spännande att se vem som skickat blommor!

Sakta men säkert börjar ett nytt vardagsliv att träda fram här hemma.

16 kommentarer:

  1. Så underbart! Snubblade in på din blogg när jag var i ca mitten av min grav och har följt dig sen dess, er historia är så gripande. Känns helt fantastiskt att ni nu har Olle hos er<3 många lyckönskningar /E.

    SvaraRadera
  2. Tänk att du får skriva dessa rader och vi läsa dem. Fantastiskt!

    SvaraRadera
  3. Omställningen är enorm. Man vet inte vad man ska känna. Glädje, sorg, chock och massa mixade känslor. Det är fantastiskt att få barn men inte så rosaskimmrande som man trott. Jag hade verkligen en rosa dröm och det upplevde inte jag att det var. För mig växte kärleken och lyckan allt eftersom :-)

    SvaraRadera
  4. Tänk Anna, jag känner inte dig alls men ändå berör din historia oerhört och jag får sån positiv energi av den lycka som fullkomligt sprutar mellan raderna sedan Olle kom till er! Jag är inte lättrörd men har gråtit flera gånger i bilen, på stan, på jobbet; när jag slösurfat igenom de bloggar jag läser och hamnar hos dig. Jag är så hjärtligt lycklig för er skull, och för att du skriver så det rör mitt hjärta, det är inte mycket utanför min egen familj som kan beröra mig på djupet annars. <3 Kram Jennie

    SvaraRadera
  5. Stort grattis igen till lilla Olle! Säg till om du vill ta en barnvagnspromenad någon gång ;-) jag har förstått att vi bor i samma område :-) kram

    SvaraRadera
  6. Underbar beskrivning av vardagslycka. Det är er verkligen väl unt!

    SvaraRadera
  7. Så underbart <3 ni har verkligen valt ett fint namn till underverket. Visst är det helt overkligt attman får ta med sig dom hem?! :)
    Kramar!

    SvaraRadera
  8. Så underbart <3 ni har verkligen valt ett fint namn till underverket. Visst är det helt overkligt attman får ta med sig dom hem?! :)
    Kramar!

    SvaraRadera
  9. Välkomna hem. Sitter med ögonen fyllda med lyckotårar för er skull. Kram

    SvaraRadera
  10. Så fantastiskt att få komma hem :)
    Fy vad jag längtar till april nu ;)

    Ang. amning, tycker inte du ska behöva förklara något. Stor Kram!

    SvaraRadera
  11. Lisa gravid med första barnet.4 januari 2013 kl. 15:22

    Hur känns det nu? Är det lika underbart som du tänkt dig? Är lyckan total? Jag frågar eftersom jag väntar mitt första barn i mars och hoppas jag ska bli så glad och lycklig som jag föreställer mig. Det måste ju vara det bästa som händer att få barn och så jobbigt är det väl inte? Många av mina vänner är rätt negativa de är själva bebismammor. Klagar på trötthet och på att barnen kräver mkt. Men borde man inte vara världens lyckligaste ändå? Kram på er och grattis till er underbara son. Kram lisa som följt bloggen i 1 år.

    SvaraRadera
  12. Måste vara helt overklig känsla att ta hem den där lilla människan hem. Längtar ännu mer tills det är vår tur nu :)
    Hoppas att det går bra hemma och att ni börjar landa lite. Kram

    SvaraRadera
  13. Har följt dig så länge och är så glad att ni nu fått komma hem. Du och din familj. Önskar er all lycka!

    SvaraRadera
  14. Jag är så oerhört glad för er skull och har tänkt så mycket på er det senaste året trots att jag inte känner er. Jag och min man har själva gått igenom en ivf- resa med flera försök och flera missfall. Nu är vi gravida i v. 16 och hoppas att det ska hålla denna gång. Jag vill tacka dig för att min mamma har fått maila dig om frågor ang. din behandling och att du har tagit dig tid och svarat utförligt. Det har betytt mycket och hjälpt oss på vägen. Stort tack och stor grattiskram!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oh, vad jag blev glad när jag såg din kommentar. Sedan jag hade mejlkontakt med din mamma har jag tänkt på er och undrat hur det gått för er. Om du vill får du gärna mejla mig och berätta mer i detalj hur ni gick vidare (langtantillbarn@gmail.com)

      Grattis till graviditeten!

      Radera
  15. Åh va roligt att ni fått eran prins. Jag har inte varit inne här på ett tag.
    Och fint namnval! Om jag skulle få en till pojke i framtiden är faktiskt tanken att det ska bli en Olle.
    Synd att du fick massa dumma kommentarer från någon in inlägget ovan. Jag skrev om det på min blogg, hoppas du inte har ngt emot det. Jag förstår inte vad som driver ngn att skriva så som den personen gjorde.
    Det finna massa medicinsk bevisning som talar mot att man ska känna total lycka efter att man fått barn. Baby blues tex som faktiskt är ngt fysiskt, inte ngt psykiskt.
    Och att det tar tid att skapa en anknytning mellan barn och föräldrar har det skrivits massvis med böcker om, det är inget som bara kommer på en sekund. Jag kände inte att jag älskade mitt barn första tiden, men efter det har vi knutits starkare och starkare till varandra och nu är kärleken ofantligt stor.
    Jag tror att alla som säger att de kände ögonblicklig lycka när de fick barn ljuger, ärligt talat. Eller så är de så rädda att ta tag i sina egna sorgsna känslor att de mår dåligt när någon skriver det rätt ut.

    SvaraRadera