Har jag blivit känslokall under den tid som vi hållt på med Ivf? Eller har jag bara blivit van vid misslyckanden, blod vid fel tillfällen och minus på testdagen?
Idag är det en vecka sedan blodet kom och då var jag ledsen och även på måndagen mådde jag dåligt, men sen har jag inte känt någonting. När jag tog testet i torsdags så var det ett konstaterande att det gick åt helvete även den här gången. Inga tårar, ingen ilska, ingen avundsjuka på andra. Ingenting kände jag den dagen. Bara att jag var tvungen att ringa till kliniken så att vi kan planera inför nästa försök. Har jag blivit helt avtrubbad av den här resan?
I och för sig, hur mycket ska man sörja ett embryo som inte blev något liv? Ska man bara rycka på axlarna och gå vidare till nästa försök eller ska man stanna upp och tycka synd om sig själv, känna sorg och ilska?
Jag hoppas att jag hanterar det här på rätt sätt så att jag inte en vacker dag brakar ihop helt och hållet.
Finns det något rätt sätt att hantera den här situationen på egentligen? Antagligen inte.
Att hantera den där situationen överhuvudtaget är fantastiskt. Häromdagen sa jag till Frugan att jag beundrar dig och att jag själv förmodligen skulle ha betett mig som en galning om jag var tvungen att gå igenom det där. Han höll med. Om alltihop.
SvaraRaderaJag tror inte att det finns ett rätt sätt och jag tror inte heller att du är avtrubbad. Hur du känner just nu är det helt normalt, tycker jag. Psyket behöver lite paus ibland, man skyddar sig själv helt omedvetet. Nu känner du så, men kanske om några dagar kommer tårar och sorg, sedan mår du bättre igen...osv. Känslorna går som vågor och det är bra så. Sök inte efter ett rätt sätt, gör bara som dina känslor säger till dig!
SvaraRaderaVarma kramar!
Nu sist som vi misslyckades kände jag det precis som du beskriver.
SvaraRaderaVi hanterar nog alla det på olika sätt, alla sätt som gör att man överlever är nog bra!
kram!
Jag tror inte att du är avtrubbad, du är samlad och vet att det inte är kört än. Det kommer att funka en gång och det vet din kropp innerst inne. Kram
SvaraRaderaAvtrubbad tror jag inte att du är, vi hanterar bara saker olika, olika gånger. Jag skulle också vilja känna så...Det lät ju så mycket skönare än att bryta ihop totalt... Kram Kram!
SvaraRaderaJag blev pappa i juni och började följa din blogg ungefär samtidigt. Kikar in på din blogg en gång i veckan ungefär och håller tummarna varje gång. Tror att jag kommer att få läsa positivt besked någon gång. Courage!
SvaraRaderaTack för kommentarer. Nä, antagligen är jag inte avtrubbad. Jag har bara stängt av för en stund.
SvaraRaderaAnonym: Stort grattis till ditt barn. Kul med manliga läsare också. Tror inte att de är så många...