I morgon klockan nio ska vi vara på plats på förlossningen där vi är lovade ett rum lite avskilt samt en barnmorska som kan vara med oss en stor del av tiden. Dessutom kommer kuratorn som vi träffade i torsdags att dyka upp med jämna mellanrum.
Allt känns så märkligt. Jag har hört och läst om personer som förlorat barn och blivit så kallade änglamammor/pappor och i morgon är vi också såna. Jag hade aldrig kunna ens tänka att vi skulle hamna i den här situationen. Missfall var jag nästan inställd på att vi skulle få uppleva, men detta...
Inför morgondagen känner jag mig faktiskt mest orolig inför hur jag kommer att reagera när Dutt väl är ute. Kommer jag bryta ihop?, kommer jag vara likgiltig? kommer det kännas konstigt att titta och hålla i Dutt? hur ser en bebis i vecka 19 ut?
Tårarna känns ständigt närvarande. Jag har inte sminkat mig på flera dagar då jag tänkt att det inte är någon idé eftersom mascaran ändå kommer att hamna nere vid hakan när man minst anar det... Jag känner mig just nu helt tom samtidigt som huvudet känns fullt med alla tankar, funderingar och frågor.
Ibland undrar jag hur jag mår på riktigt. Jag har under hela graviditeten haft svårt att inse att jag verkligen varit gravid och snart är det så att jag inte är det längre.
Ända sedan i torsdags har jag tagit avstånd från magen som precis börjat växa. Jag kan inte se magen i spegeln och inte heller ha på mig mammabyxor och tajta tröjor då det påminner för mycket om vad som skulle bli. Därför har jag tryckt ner kroppen i "vanliga" byxor, vilket faktiskt gått ganska bra.
Jag vill bara att morgondagen ska vara över. Jag vet i och för sig inte hur vi kommer att må då, men då kanske vi kan börja sörja på riktigt. Nu känns allting så abstrakt och konstigt.
Jag tror att detta blev ett ganska rörigt inlägg, men det gestaltar då ungefär hur jag just nu känner mig. Rörig.
Hej vännen
SvaraRaderaVille bara skriva några rader och säga att vi tänker på er.
Finns här om du behöver prata.
Många kramar
Åsa
Fy fan rent ut sagt vad livet är orättvist.
SvaraRaderaJag tänker på er och hoppas förlossningen trots allt kan bli något fint!
Styrkekramar i massor
/Sara
Mjuka mjuka tankar till er. Mjukhet för att jag minns rädslan när mitt barn, i vecka 15, skulle födas. Hur rädd jag bar, hur ont det gjorde. Och hur arg jag var, den dagen och de följande dagarna, när jag var tvungen att fortfarande bära gravidkläderna. Jag är glad att du kan annat, för det var en av de saker som jag vet smärtade mig så fullständigt. Hur jag grät när barnmorskan kommenterade min vackra gravidtunika som jag hoppas få bära en annan gång.
SvaraRaderaJag vet förstås inte hur det kommer att kännas när Dutt, som är 4-5 veckor äldre än min Lillsudd, föds. Jag kan bara säga att för mig kändes själva födseln aldrig så mycket som öppningsvärkarna kändes. Bara till dess är vår resa lika, när man tvingar tappen att öppna sig för ett barn som skulle ha fått stanna ännu ett tag. Det kändes. Men när Sudden äntligen kom var livet stilla. Om ni vill att din sambo ska klippa navelsträngen, säg det. Ta foton, skapa minnen. Allt det är värt massor nu. Fast han är ett litet märkligt barn, ta dem. Om man kan göra avtryck, gör dem. Allt är ert med Dutt. Och skapa de minnen ni kan. för ert barn. För er. Fast det känns märkligt.
Alla mina tankar hos er. Kram
♥
SvaraRaderaEn kompis till mig förlorade ett barn i vecka 24, det var dessutom missbildat. Jag frågade henne om det var otäckt att se barnet, jag vet inte heller riktigt hur de ser ut när de inte är färdiga. Men hon hade inte alls känt så, "Nej, inte alls. det var ju mitt barn" svarade hon. Jag tror absolut att det är bra för sorgeprocessen att se och hålla i barnet. Hoppas allt går så bra det kan i morgon.
SvaraRaderaTänker på er.
SvaraRaderaOm ni orkar och får möjlighet så kan hand och fot avtryck som görs på papper bli ett vackert smycke att ha som minne. Det är lifestone som gör det.
Massa kramar
Tänker på Er! Skulle så gärna vilja lyfta bort en del av smärtan och hjälpa dig bära den! Kram Nhea
SvaraRaderaTänker på er!
SvaraRaderaÅhh. Önskar så att jag kunde göra något för Er. :( Vi känner inte varandra men jag har kollat din blogg lite då och då. Tycker så himla synd om Er. Sänder all min styrka till Er inför morgondagen! Kram
SvaraRaderaJag blir så otroligt rörd och klumpen i halsen växer när jag läser vad du skriver. Jag tänker på er och är väldigt väldigt ledsen för att ni måste genomgå detta. Skickar en massa styrke kramar!!
SvaraRaderaMina tankar är med dig i morgon! Kram
SvaraRaderaTänker på er!!
SvaraRaderaBeklagar det ni går igenom! Har följt din blogg utan att kommentera innan. Har glatt mej åt er lycka och är så ledsen att det blev så här!
SvaraRaderaKan bara hålla med alla andra som kommenterat om att göra så mycket minnen som möjligt! Vill man inte titta på kort eller fot/handavtryck sedan kan man låta bli det men tar man det inte kan man inte ångra sej.
Jag har två änglabarn som jag fött i v 23 resp 21. Första gången dog barnet i min livmoder och jag fick precis som du ta tabletter och komma tillbaka ett par dagar senare för förlossning. Minns att jag gick hemma och försökte ignorera magen och fjärma mej från det hemska som skett. Slängde till och med ultraljudbilden vi fått medans barnet levde. Något som jag ångrar fortf... Första gången hade jag och min man också bestämt att vi inte skulle se barnet efter förlossningen, vi var rädda att det skulle vara för jobbigt. Jag är så glad att jag ångrade mej och såg min lilla flicka! Minnet är det enda jag har då ingen tänkte på att ta kort eller avtryck. Min man valde att inte se någon av barnen och har ångrat det något fruktansvärt! Andra gången fick jag en infektion som tillslut slutade med att jag fick föda fram en gosse som dog under förlossningen, för liten för att överleva. Har bara minnet att vårda även där.
Sov gott lill* Dutt! Och ni föräldrar får kramas MYCKET!
Varma kramar Jessica
Tårarna rinner igen när jag läser det du skriver, det är så fruktansvärt och orättvist. Mina tankar finns hos er hela tiden!
SvaraRaderaSkickar styrkekramar, ta hand om varandra i morgon
Kramar
Kära kära ni.
SvaraRaderaDet ni ska göra är så himla tungt.
Jag är också en ängla mamma.
Min Ronja föddes i v 22 men överlevde inte. Första april i år skulle hon ha fyllt 11 år.
Du undrar hur ett barn i v.19 ser ut....som en bebis fast i miniatyr.
Jag håller med alla andra...ta foton, avtryck av händer och fötter, kan vara sååå tungt att ha i början men ni kommer att ångra er om ni inte har det efteråt.
Ni kommer att vara i mina tankar och böner hela tiden.
en till som tänker på er.
SvaraRadera♥♥♥
En svår dag att vänta i morgon, och många av dagar att komma. Mina tankar är hos dig och din man och jag hoppas att allas kärlek och omtanke här på bloggen kan ge dig styrka och mod att uthärda det jävliga som väntar. Lilla Dutt kommer ju alltid vara ert barn, det kan ingen någonsin ändra på. Varma, varma tankar och kramar kommer från mig.
SvaraRaderaSkickar en tanke från mig.
SvaraRaderaKRAM
Skickar ett lass med kramar
SvaraRaderaTårarna bara rinner när jag läser detta. Det är så ofattbart att vi IVF-are ska drabbas av sånt här.
SvaraRaderaÖnskar er all styrka att ta er igenom detta. Många kramar från en annan IVF-are.
Vi skickar miljoner kramar till er och vi tänker på er hela tiden. Vi kommer ha er i våra tankar imorgon och kommande dagar och vi finns här för er alla dagar.
SvaraRaderaMånga tankar härifrån till er. Kramar
SvaraRaderaJag önskar så att ni slapp gå igenom detta. Hoppas ändå morgondagen blir så bra som möjligt för er och att ni får fina stunder och minnen med Dutt!
SvaraRaderaTänker så mycket på er ska ni veta!
Många varma kramar
Livet är så otroligt vackert men samtidigt ofantligt skört.
SvaraRaderaDet vackraste har tagits ifrån er men ni har er själva, ni har varandra, ni har en sorg och ni har en framtid. Kram
♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥
SvaraRaderaHej. Jag hittade din blogg och läste ditt inlägg om vad ni kommer att gå igenom i morgon. Detta är så hemskt och absolut ingen ska få gå igenom detta men tyvärr så är världen så orättvis så vissa alldelens för många får gå igenom detta.
SvaraRaderaVi är ett par som blev gravida förra året och som fick ett sent missfall i Mars på kvinnodagen dessutom :( Jag var i vecka 19+4 när jag fick föda ut min lilla änglatjej. Så det är därför jag vill skriva till dig och berätta lite om hur jag känner/kände.
När hon kom ut så bärde dom ut henne och la henne i en liten filt, så frågade dom om vi hade bestämt oss om vi ville titta på fostret och det ville vi och jag kan säga att gör de. annars tror jag att du kommer att ångra dig el er. I dag har jag henne i en fin ram vid sängkanten och det känns så bra. Dom 2 första veckorna jag var sjukskriven efter detta så var de mycket sorg. Men första veckan var jobbigast. jag grät ville inte se folk el prata med någon bara min sambo. han var allt för mig den tiden, han var den bästa trösten jag hade. Men sen andra veckan så ville jag börja träffa mina närmaste vänner och prata ut och gråta tillsammans med dom om det vi hade gått igenom. Men nu 2 månader efter detta så har jag inte gråtit något alls. visst jag har tänkt mycket på de fram och tillbaka men jag se det som att de inte var våran tur att ha barn just då. de var naturens gång som bestämde detta och detta har gjort mig otroligt stark som människa.
Jag har gått hos en kurator oxå och detta har hjälpt mig oxå väldigt mycket.
jag tänker på er och VET presic vad ni går igenom. Det är så fruktansvärt hemskt men ändå någonstans ska man tänka possetivt också för att klara detta och gå igenom detta hemska i ens liv. Ni kommer att fixa detta utmärkt. men jag har bara ett gott råd titta på fostret känn och ta detta betydde mycket för mig och prata prata om det som hänt hur många gånger du vill med nära och kära. Det kommer hjälpa er mycket på vägen och man får aldrig glömma att man är 2 i en sådan här situation.
// Maria
Mina tankar är hos er idag, imorgon och många dagar framöver. Kramar i massor.
SvaraRaderaJag blir så ledsen för er skull! Känner mig också så tom och sorgsen över ert öde.... Ni finns i mina tankar i morgon och många dagar framöver.
SvaraRaderaTa hand om er! ♥
Tusen kramar
Tänker på er.
SvaraRaderaUsch, tårarna rinner ner för mina kinder. Känns som jag själv kunde skrivit din blogg. För lite mer än ett år sedan födde jag själv fram ett barn i vecka 19 som hade ryggmärgsbrock som satt ända uppe i nacken och större delan av hjärnan var förstörd = barnet skulle aldrig överleva utanför min mage. Jag tror aldrig mer att jag kan gå in i ett rum för att göra ultraljud utan att minnas denna hemska stund. Och att svälja de där pillren känns som man tar död på sitt älskade barn, fruktansvärt. Allt jag kan rekommendera är att titta på ert barn efteråt. Det är precis som en liten barbiedocka, så vacker och fin. Att gå vidare efter något sådant här är tufft men det går men jag måste säga att det går inte en dag utan att jag tänker på min lilla flicka. Vill du prata någon gång så bara hör av dig till mig: jossehafstrom@gmail.com
SvaraRaderaTa vara på varandra och lyssna på varandra för alla upplever och känner olika. Tänker på er.
Kram Josse
Er dutt kommer att vara den finaste lilla tös eller gosse ni kan tänka er. Vår Cornelius föddes i vecka 19+0 och var så fantastiskt fin. Det är en liten liten bebis, men å så fina de är. I all sorg sköljdes min make med stolthet över den lilla pojke som låg så tyst och stilla i sin filt i min famn.
SvaraRaderaDet ni går igenom all mer orättvist än något annat och sorgen är tyngre och svartare än den mörkaste natt, men mitt i allt det svarta och mörka kommer kärleken till ert barn att finnas. Och någonstans långt fram finns en svag låga som jag hoppas är hoppet om att ni en dag ska få en liten rosa skrikande bebis.
Alla kramar från änglamamman Cotton med Henry i magen