onsdag 16 maj 2012

Förstod inte

För exakt ett år sedan satte vi oss i bilen med destination Förlossningen. Kvällen före hade vi packat en väska med saker som vi trodde att vi skulle tänka behöva. Vi hade ju ingen aning om hur lång tid en sån här sak skulle ta. Tidigare under graviditeten hade man läst så mycket om den där BB-väskan som packas flera veckor i förväg. Vår väska var färdigpackad på en kvart med stor tyngd och sorg i sinnet.
När vi satt där och åkt i bilen hade varken jag eller mannen fattat vad det var vi skulle göra på förlossningen egentligen. Att allt skulle vara slut efter 15 timmar... Att vi då skulle sitta med en liten liten Dutt på 19 cm  i våra händer.

Jag minns så väl när vi kom in på förlossningen och går med tunga steg till receptionen och jag uttalar orden "Hej, jag heter Anna och jag skulle vara här klockan nio för ett avbrytanden". Att man ens klarar att forma orden till en sån mening och att sedan kunna uttala den. Det är verkligen helt gräsligt. Man ska inte behöva ta såna ord i sin mun. Så är det bara!!

Jag minns så väl hur den barnmorskan (eller om det var en undersköterska) reagerar när jag uttalar orden. Hon verkar vara väl medveten om hur läget är och att vi skulle komma. Hon visar genast in oss i deras mest avskilda rum och hämtar genast in den barnmorska som är speciellt avsatt för att ta hand om oss under hennes arbetspass. Med henne pratar vi länge, om hur allt ska gå till och hur länge det kan ta och vad som händer när Dutt väl kommit. Hon tycker att det är en bra idé att se Dutt då det är en bra del i sorgebearbetningen.
Att sitta och diskutera sånt är ju bara för absurt och gräsligt det också. Jag minns att tårarna fanns där innanför ögonlocken hela tiden. Att sitta och prata om hur man ska hantera sitt döda barn skulle få vem som helst att vilja störtgråta...

12 kommentarer:

  1. Bara vi som har förlorat barn vet vad den sorgen innebär.
    Trots att jag förlorade Ronja i dec-99 gör det fortfarande så ont att läsa alla inlägg du gör om hur tungt det är att sörja eftersom allt är så nytt för dig.
    Jag dras ner i en svacka och minns allt för väl igen - jag menar inte att man glömmer men man lär sig leva med det efter så många år har passerat som det gjort för mig.
    Så det är jobbigt för oss båda att läsa varandras inlägg är min gissning.
    Vet inte varför jag skriver allt detta men jag vill nog bara visa att jag tänker på er trots att jag inte svarar så ofta.
    Sköt om er.

    SvaraRadera
  2. Allt jag kan göra är att skicka en massa virtuella kramar!
    Tänker på dig och er idag!

    SvaraRadera
  3. Du berör verkligen med dina ord. Tårarna rinner här...

    Ni är så starka, även om det inte känns så alltid.

    Kram

    SvaraRadera
  4. Dagen kommer att komma och den kommer också att passera. Jag och många andra tänker på er extra mycket och hoppas att det ska kännas lagom. Det kan aldrig kännas ok, så det vore fel att kalla det, men kanske hanterbart och kanske att dagen efter dagen D är en lättnad. Kanske... jag hoppas det blir så.

    Kram

    SvaraRadera
  5. Och att läsa dina ord om det ni har varit med om får mig att störtgråta. Jag önskar så innerligt att det inte hade behövt bli som det blev förra året.

    Kram!

    SvaraRadera
  6. Sitter på jobbet med en stor klump i halsen och försöker blinka bort tårarna. Vad kan man säga? Det finns inga ord. Bara ett: Kram!

    SvaraRadera
  7. Tårarna rinner när jag läser.....
    Tänker på er! Massa kramar!

    Vädur78

    SvaraRadera
  8. Din berättelse är viktig och väldigt smärtsam att läsa. Kram

    SvaraRadera
  9. Även fast jag läst om din historia tidigare och känner till den så gråter jag när jag läser detta. Jag önskar så att ni nästa vår får åka in på förlossningen och få ert efterlängtade levande barn! Kram

    SvaraRadera
  10. Sådana besök på förlossningen borde man inte behöva göra, förstår att ni har många känslor inom er de närmaste dagarna nu! Tänker på er och skickar en enorm kram till dig!

    SvaraRadera
  11. Kan inte frstå hur ont det gör, men det låter helt fruktansvärt...

    SvaraRadera
  12. Jag gillar din blogg för att du vågar skriva ut om sånt här. Du är en stark människa! Jag hade aldrig klarat av detta om det hade varit jag..

    SvaraRadera