Två chanser kvar har vi att få ett barn. TVÅ! Det är ju ingenting. Jag kan ju få panikkänslor för mindre. Just nu kan jag inte se att vi kommer att lyckas med det. Att få uppleva ett plus igen. Att få uppleva ett tickande hjärta i vecka 8. Att få gå på lyckade KUB- och RUL-ultraljud. Att få uppleva glädjen när en liten livs levande bebis kommer till oss skrikande och och alldeles underbar.
Just nu finns inte dessa möjligheter i min hjärna. Där är det bara två feta minus som syns och efter det en stor tomhet. Vad ska jag göra om vi får två minus i höst? Jag vet inte. Samtidigt som jag inte klarar av att tänka på att vi faktiskt skulle få ett plus och en lyckad graviditet så kan jag inte heller tänka tanken att vi skulle få två minus och att denna ivf-resa skulle vara slut.
Men allt är så dubbelt. Ena stunden tänker jag att jag ska vid denna tidpunkt nästa år vara nybliven mamma till en levande bebis och andra stunden så kommer de där allra mörkaste tankarna. De mörka tankarna är alltid starkare och de vinner lätt över de ljusa.
Jag har ju faktiskt varit gravid två gånger. Varför skulle det inte lyckas igen? Varför skulle det lyckas igen? Alltid en ljus och en mörk tanke...
Jag måste få in detta manta i huvudet: Ivf-försöket i augusti ger ett plus. I oktober ser vi ett tickande hjärta. Ett lyckat rutinultraljud runt jul och beräknad förlossning några dagar efter Dutts tvåårsdag. Hur ska jag få in det in mitt huvud?
Har följt din resa hela vägen. Måste bara fråga, ni har inga tankar alls på att skriva in er för adoptionskö? Tänker att det skadar ju aldrig på nått sätt och skulle ni inte lyckas behöver ni inte vänta super länge till heller. Dessutom vet jag ett par som valt en surrogatmamma i indien och deras bebis föds nu i juni. Då är det ju helt ens egen bebis :-) tänker bara om
SvaraRaderaNi kanske ändå ska förbereda något så ni slipper vänta i massor med år om
Det inte skulle ta sig? Men nu hoppas vi ju att nästa lille pyre bosätter sig!
Jag har i ett flertal inlägg här på bloggen skrivit om min inställning till adoption.
Raderaså fort jag hör ordet adoption mår jag dåligt.
oavsett om vi ställer oss i kö nu eller i oktober så är det massor av års väntan.
Varför ingen adoption ??
RaderaMånga verkar tro att det "bara" är att adoptera. Så är det inte. Det är en oerhört ingående process.
RaderaLäs mina tidigare inlägg om mina funderingar om adoption:
http://langtantillbarn.blogspot.se/2011/11/fragestund.html
http://langtantillbarn.blogspot.se/2011/12/adoption.html
http://langtantillbarn.blogspot.se/2012/01/det-har-med-adoption-igen.html
Jag håller med Anna, adoption är en process man måste bearbeta innan man känner sig mogen för att ge upp ivf, graviditet och slutligen fokusera på adoption. För mig tog det 2år, så strunta i vad folk skriver. Vi som har samma tankar vet hur det är...
RaderaTvå försök! Det är dubbelt så många som vi har kvar och jag har inte ens blivit gravid en gång. Håll modet uppe.
SvaraRaderaHåller tummar för att ert återstående försök blir ett lyckoförsök.
RaderaAnna. Jag förstår inte riktigt själv men det är ju såklart ditt val att inte adoptera. Jag vill bara säga att jag tror att folk/vi som föreslår dig att ställa i kö bara menar väl. Ofta för att vi är i samma eller liknande situation själva, snarare det än att man inte är insatt. Jag ska absolut inte försöka övertala dig och jag är säker på att ni tänkt igenom det noga. Jag undrar däremot om du har lust att berätta vad du/ni tänker om alternativ? Som du ju själv säger så har du ju närmat dig tanken på om det inte går vägen med era återstående försök. Har ni funderat på hur ett liv utan barn skulle gestalta sig? Eller hur ni annars ska göra? Du skriver väldigt sällan om ditt sociala liv och jag undrar om du också har lust att berätta om det? Det är något jag själv fightas med varje dag nämligen... Lycka till med allt önskar jag er.
SvaraRaderaJag har ,tror jag, inte skrivit att jag inte vill adoptera. Jag är inte där än i min tanke. Jag vill bli gravid och inte adoptera. Just nu...
RaderaVad menar du förresten med mitt sociala liv? Vad vill du veta angående det?
RaderaFörstår kampen i hjärnan. Jag tror stenhårt på affirmationer, men i det läget du är i är det tufft, för det är så otroligt laddat. Så försök neutralisera tankarna och rikta in dig på känslan. Vilkan känsla vill du ha inom dig, oavsett om du är på väg mot plus eller minus. Tror man mår bättre om man lägger det där resonerandet åt sidan och hitta en känsla/målbild i framtiden som du kan vara vän med och "hålla i handen" tills dess att det är dags för dig att hoppas och drömma på riktigt.
SvaraRaderaTack för dina tänkvärda ord. Dom ska jag försöka tänka på när det känns tungt.
RaderaDet var jag som skrev ovan. Jag menar hur du känner inför vänner som blir gravida, om du orkar umgås med folk osv. Jag menade absolut inte att trampa dig på tårna med adoptionen, det blev kanske fel ordval.
SvaraRaderaTårtrampet gjorde inte ont, för jag tyckte inte det var ett sådant.
Raderafår se om jag gör ett inlägg om min sociala situation framöver.
Det kommer att gå bra!
SvaraRaderaMånga kramar/Anna
(En mammawannabe)
Nej nej, inte två fjuttiga chanser kvar. Två feta plus kvar heter det. Jag bara vet att ni kommer lyckas. Bara vet! /j.
SvaraRaderaEtt fett plus räcker för mig om det bara håller hela vägen!
RaderaJag tänker samma inför vårt sista ivf, vad gör vi om det inte funkar? Men samtidigt så finns chansen att det ska lyckas, man är ambivalent i ens känslor och hoppet åker jojo under processen. Ena dagen tänker jag "Det kommer funka denna gången" medan andra dagen tänker jag "Det kommer aldrig funka igen, för varför skulle det"? Så det är normalt för våran sits, men ju närmare vi kommer försöket så tror jag att hoppet ökar! Men förstår dig helt & fullt för jag är på samma ruta som du! Kram på dig gumman
SvaraRaderaJag vet inte om du har skrivit om det innan - men varför fokusera på att du har "två" försök kvar? Är detta en gräns ni satt av ekonomiska skäl eller andra skäl? Kanske är det bättre att tänka att ni har "två planerade försök" kvar, och sedan får ni ta ställning till om det verkligen var de sista eller om det kanske blir ett till.
SvaraRaderaMEN så klart så kommer det att lyckas i höst! Jag håller tummarna för er.
Jag beundrar människor som gör som de vill! Jag har en syster som hoppat av sin utbildning och ska försöka komma in på en utbildning som hon idag inte kommer in på. Den logiska delen i mig säger att det är vansinne. Hjärtat i mig säger kör på det så kommer hon inte ångra dig.
SvaraRaderaNi har i dagsläget två försök, du vill helst vara gravid och föda fram ditt eget barn, kör på det. Lägg inte tid och energi på att starta en adoptionsprocess, i dagsläget är det att kompromissa på er dröm.
Men vad det tjatas om adoption hela tiden. Följer man Annas blogg så vet man att adoption inte är aktuellt för dom just nu....!! Dom kanske ändrar sig längre fram. Eller inte. Det återstår att se.
SvaraRaderaMed tanke på hur länge anna och hennes man har hållt på så tror jag nog att dom är rätt pålästa på vilka alternativ som finns att göra....
Hoppas det löser sig för er på ett eller annat sätt!!!
Kram