En sten ramlade ner

Hela dagen igår satt jag och väntade på att pappa skulle ringa och gratulera mig på födelsedagen, men han ringde aldrig.
Ikväll ringde han istället. Han hade kommit på att jag fyllde år alldeles för sent igårkväll så då ville han inte ringa.
Jag hade ju bestämt mig att när han ringer så ska jag berätta hur allt ligger till. Så när han ringde så slog faktiskt hjärtat ett extraslag.
Vi pratade först om lite ditt och datt och sedan kom jag in på det som jag har velat säga åtminstone sedan april i år då jag satt och blåljög i telefonen för honom.
Nu tog jag mod till mig och när det väl var sagt så var det ju inget konstigt. Han sa "att det ska vara så svårt att bli med barn, det är ju inget man tänker på". Han sa också att han hade funderat på om det skulle bli något barn men inte vågat fråga.

Nu efteråt känns det faktiskt som en sten släppte efter att ha berättat för mina närmaste. Nu behöver man inte leva två liv. Ett liv, där man lever som vanligt med sina närmaste, där inga bekymmer finns. Det andra livet där allt kretsar vid ägglossning, hormonstrutor, ultraljud och graviditetstest. Det livet har ju på något sätt stått stilla ganska länge nu. Nu kan jag ha ett liv igen.

När jag berättade att vi startade våra försök i april 2008 så sa han "Då skulle ni skulle ni kunnat ha haft en ettåring nu, minst". Har inte tänkt på det på ett tag, men det skulle vi kunna ha haft om naturen velat annorlunda.


Nu är det mannens föräldrar samt några av våra vänner som än så länge inte vet. Mannens föräldrar ska få veta men de är just nu bortresta. De vänner som inte vet något bor i samma stad som oss och vi umgås med jämna mellanrum. Vi är bjudna till dom nästa lördag. Vi får väl ta ett beslut hur vi ska göra.