Dagens status

Nyårsafton idag och idag har jag har mannen haft lite permission från pojken. I det lilla rum vi har här på Neo får man lätt en känsla av instängdhet vilket gör att det är är behövligt att komma utanför sjukhusets väggar ibland. När vi är iväg så tar personalen hand om pojken. Vi får egentligen vara iväg så länge som vi vill, men det är svårt att inte känna sig stressad för man vill ju trots allt vara tillsammans med honom. Men eftersom vi inte får någon lunch eller middag här så måste vi ju alltid iväg för att få i oss lite mat. Så idag har vi varit hemma en sväng samt varit och handlat lite enklare nyårsmat till kvällen. Dessutom var vi hos storebror på kyrkogården och lade ner en bukett rosor. 

Pojken mår bra och vi kämpar fortfarande för att han ska kunna äta så mycket som möjligt från flaska och så lite som möjligt genom sonden. Han sugförmåga är inte den bästa. Vid varje måltid (var tredje timme) får han 55 ml ersättning. I bästa fall klara han av att suga 25 av dessa just nu, resten får bli via sonden.

Annars mår han bra. Han går upp i vikt och är snart uppe i sin ursprungsvikt igen. Han ligger fortfarande i värmesäng för att hålla värmen ordentligt. De senaste två dagarna är han mera med och tittar med sina små mörkblå ögon runt omkring i rummet. Han tycker nog att det en är märkligt värld han kommit till... 

Min hormoner är det lite upp och ner med. Tårarna kan komma när som helst. Jag anser att jag inte kommer klara av det här och tycker att det är jobbigt att inte få vara hemma. Jag antar att det inte är så konstigt att hormonerna gör mig ett spratt med tanke på hur jobbiga de senaste åren varit.

Vill önskar alla ett riktigt gott nytt år!!

Om amning. För allra sista gången

Återigen har jag fått frågan varför jag inte ammar. Jag har i ett antal inlägg skrivit varför jag valt att inte göra det.

I över fem år har jag varit utan de mediciner som hjälper allra bäst för min reumatiska sjukdom. Nu när jag äntligen har en livs levande pojke hos mig, vill jag må så bra som möjligt och det gör jag om jag får börja med dessa mediciner igen. Till saken hör att de medicinerna inte går ihop med amning. Har man reumatisk sjukdom finns en ökad risk för att man efter graviditet får ett skov, vilket kan göra att man blir sämre än vad man var före graviditeten. Detta kan ju göra att man inte ens orkar ta hand om sitt barn på grund av värk med mera. Därför är det viktigt att kunna sätta in medicinering så fort som möjligt.

Detta beslut är noga övervägt tillsammans med läkare och barnmorskor på förlossningen, min reumaläkare och barnsjuksköterskorna på neonatalavdelning. Alla har förstått min situation och ingen har då tyckt att amningen är ett måste för mig utan det viktigaste är att jag mår bra. Skulle de tycka att det vore hänsynslöst och kanske rent ut farligt för pojken så skulle de ju naturligtvis sagt det.

Hade pojken kommit vid fullgången tid var planen att amma cirka två till fyra veckor, vilken många läsare också tyckte var märkligt. Nu när han är prematur och inte ens kan suga på brösten så känns det än mer jobbigt att hålla igång en amning för dessa enstaka veckorna.

Jag och min man är nöjda med detta beslut om ersättning och det är väl ändå det viktigaste att vi är nöjda!

Detta är absolut sista gången som jag skriver om varför vi valt ersättning istället för amning och varje kommentar som rör frågor om varför jag inte ammar kommer hänvisas till detta inlägg.

Ett livstecken

Först av allt vill jag tacka för alla underbara hälsningar som vi fått här på bloggen.

Nu ska jag äntligen försöka sammanfatta allt som hänt sedan i onsdagsförmiddag.

Det kommer blir ett långt inlägg så jag förstår om ni inte orkar läsa allt... 

Under natten till onsdagen hade jag återigen sammandragningar, men som klingade av framåt morgonen.

När läkaren kommer på sin rond strax före elva berättar hon att mitt crp sakta men säkert höjts igen efter att jag slutat med pencillinkuren. Därför förespråkar hon att vi redan då sätter igång förlossningen för att vara lite före istället för att en ev infektion ska påverka pojken och att det blir akut istället.

Vi blir förvånade, men tycker att hennes tanke är bra. För ingenting får ju hända med pojken.

Sedan sker allt jättefort. Redan strax efter elva får jag en grej uppstoppad därnere som ska påskynda öppnandet och få igång värkarna (var öppen 3 cm redan från början). Samtidigt får jag dropp med antibiotika och en del blodprov tas. Efter bara någon halvtimme börjar värkarna kännas ganska rejält, men jag står ut med dom ett tag med enbart andning. Vid halv ett förflyttas vi till ett förlossningsrum då jag vill börja använda lustgas. Efter ytterligare två timmar känner jag att jag inte längre klarar av värkarna med lustgas. Eda beställs men naturligtvis kan narkosläkaren inte komma med en gång. När han väl kommer läggs edan snabbt och enkelt, men redan då känner jag att krystvärkarna börjar komma. Då är klockan fyra på eftermiddagen. Krystvärkarna var nog det jobbigaste i hela förlossningen. Jag förbannar mannen att allt detta är hans fel, jag förbannar och svär åt pojken att allt är hans fel. Enbart fula ord kommer ur min mun.

Under krystvärkarna finns en barnläkaren i rummet samt att en barnsjuksköterska finns utanför rummet redo med en kuvös. Inför den sista krystvärken gör det så fasligt ont därnere och den sista värken låter vänta på sig. När den väl kommer och jag hör ett plask försvinner smärtan på en sekund därnere. Han är ute!!

Barnläkaren kollar med en gång hur han mår och han mår faktiskt så bra så att han får komma upp på mitt bröst några minuter och mannen hinner klippa navelsträngen. Medan jag sedan ligger kvar far bebis, mannen, en av barnmorskorna och barnläkaren iväg.

Kvar blir jag med en barnmorska och jag har knappt fattat vad som hänt. Den som just då är gladast i rummet är barnmorskan. Samma barnmorska vi hade när vi var på förlossningen med Dutt.

Efter cirka en kvart kommer moderkakan ut och jag väljer att titta på den. En ganska häftig, men samtidigt lite äcklig sak... Sedan blir det lite mera obehag när jag måste sys några stygn då jag sprack litegrann under krystningsskedet.

Jag får rapport om att pojken och gänget nu varit i akutrummet på förlossningen och att de nu är på väg till neoavdelningen. Jag ligger och småsover lite och när klockan är strax före sex kommer mannen tillbaka till mig och vi får den berömda ”grattisbrickan” med te, mackor och ett varsin glas cider.

Den bricka vi sett personalen göra i ordning så många gånger medan vi varit på förlossningen. Nu var det äntligen vår tur att få den. När vi ätit upp den blev det en välbehövlig dusch för mig och sedan far vi iväg till neoavdelningen så att även jag ska få en titt på vårt Mirakel. Så fort jag kommer fram till den öppna kuvösen där VÅR pojke ligger i kommer tårarna. Vet inte varför men de kom omedelbart. Just då är det svårt att se hur han verkligen ser ut då han i ansiktet både har en sond och en cpap (andningshjälp). Dessutom ett antal slangar där han får glukos och antibiotika och övervakning av andning, hjärtslag och syremättnad i blodet. Det ser antagligen mer allvarligt än vad det egentligen är. Vi sitter hos honom en stund men jag orkar inte så länge, utan vi åker upp till förlossningen igen där vi ska tillbringa natten.

När det är byte av personal på kvällen kommer barnmorskan som var med på förlossningen och vid Dutt i och gratulerar oss igen och kramar om oss båda. Så mycket kärlek från personalen! Helt underbart! Flera av barnmorskorna nämner att det är vår andra son och det är skönt att höra att de anser att det är så.

Det känns naturligtvis konstigt att sova i en sal och att pojken finns i en annan, men vi försöker tänka att vi nu den här natten kan sova ordentligt för att sedan orka ordentligt nästa dag.

Dagen efter går vi till pojken direkt efter frukost och genast ser vi att han redan blivit av med cpap:en. Han behöver alltså ingen andningshjälp nu. Då får man genast en bättre bild av hur han egentligen ser ut, när han bara har sonden kvar i ansiktet. Under dagen får vi byta blöja på honom, sondmata honom och bara vara med honom. Den natten tillbringar jag på BB, pojken på Neo och mannen hemma. En ännu konstigare natt då vi alla tre sov ensamma fast vi egentligen borde vara tillsammans.

Igår när vi kom till pojken så berättar läkaren på ronden att all övervakning och medicinering ska plockas bort och att pojken ska få använda en annan säng med enbart värme underifrån (tidigare haft värme både underifrån och ovanifrån) och att det finns ett familjerum ledigt så att vi alla tre kan bo i samma rum. Så på eftermiddagen flyttar vi in i rummet och nu tar vi hand om vår pojke så mycket vi bara kan med stöd av de underbara sjuksköterskorna som jobbar här. I natt har vi matat honom med flaska och sond var tredje timme. Jag tillsammans med läkare och barnmorskor beslutade ganska snart att jag inte skulle introducera någon amning då det ändå bara var tänkt att jag skulle amma så kort tid. Som det är nu så känns det som en bra beslut då han inte skulle klara att suga tillräckligt just nu.

Vi vet inte hur länge vi kommer vara här, men pojken som ganska exakt nu fyller tre dygn, har hämtat sig väl och det som måste komma igång ordentligt är matdelen och att han klarar av att hålla värmen. Dessutom har han sedan igår lite gulsot så han får sola under uv-ljus.

Gissningstävlingen om när han skulle komma vanns av John. Han var den enda som gissat på att pojken skulle komma då. På Johns egna födelsedag. 

21 december – Caroline, Mimmi

22 december - Anna

23 december - Lillpyret och jag, Lolle

24 december - herr och fru H, maria, Tonci, Ewa, Eva P, Carro

25 december – Mestis, Tingeling, Helen, Zicco, JaMa08, motvalls, Drutten och Jena

26 december – John

27 december – Millan, Emma, Jessica, evl

28 december – Denise, mammaTEA

29 december - Hannah, L,

30 december - Nenne

31 december – Sara, Anna, Hanna Bågling Källström, Anonym

1 januari – Vemvet, Esther, Diddi, Anny, Mestis, KarroBarro, Gos xtre

2 januari – Mitt liv som fru L, Anny, William valde oss, Livets underverk, Tudorienne, Therese GBG, Lena, Min fantasin -Cammie-troll, Rebecca, Gos xtre, Cecilia

3 januari - Fotograf Laila Villebeck, Anonym 2,

5 januari – Anna

16 januar – Jeane Quidote

Bild på pojken

Hade tänkt att uppdatera med lite text om gårdagen, men har inte orkat.
Ni får tills vidare nöja er med en bild på underverket.
(bild borttagen)

Klockan 16.20

Kom han.
2860 gram och 49 cm.

Vecka 35 (34+0)

En ny vecka är påbörjad. Nu är det högst en vecka kvar tills det händer.

I natt trodde vi återigen att något skulle hända. Började få sammandragningar vid midnatt och med hjälp av värme och citodon kunde jag sova fram till klocka tre, men efter det gick det inte då sammandragningar gjorde allt för ont. Det förbereddes för att jag skulle flytta in i ett förlossingsrum, men efter ytterligare en stund så började värkarna att avta i styrka och i antal. Så även denna gång var det alltså falskt alarm.

Hela dagen idag har varit jätteseg. Sover mest, men det får väl vara så. Jag vill inte ha några falska alarm någon mera gång, utan antingen kommer värkarna och dom fortsätter hela vägen eller så väntar kroppen en vecka så att vi får en igångsättning.

Fler och fler dagar stryks.

21 december – Caroline, Mimmi

22 december - Anna

23 december - Lillpyret och jag, Lolle

24 december - herr och fru H, maria, Tonci, Ewa, Eva P, Carro

25 december – Mestis, Tingeling, Helen, Zicco, JaMa08, motvalls, Drutten och Jena

26 december – John

27 december – Millan, Emma, Jessica, evl

28 december – Denise, mammaTEA

29 december - Hannah, L,

30 december - Nenne

31 december – Sara, Anna, Hanna Bågling Källström, Anonym

1 januari – Vemvet, Esther, Diddi, Anny, Mestis, KarroBarro, Gos xtre

2 januari – Mitt liv som fru L, Anny, William valde oss, Livets underverk, Tudorienne, Therese GBG, Lena, Min fantasin -Cammie-troll, Rebecca, Gos xtre, Cecilia

3 januari - Fotograf Laila Villebeck, Anonym 2,

5 januari – Anna

16 januar – Jeane Quidote

Hemma

Nu sitter jag i min egna soffa!! Ute i köket är det full aktivitet med julmatsfix.
Med andra ord har jag permission ett par timmar!

Trodde i natt att vi skulle få en tomtenisse då jag återigen fick sammandragningar, dock inte lika starka som förra gången. Barnmorskan gav mig citodon och varma handdukar att lägga på magen. Sedan somnade jag och när jag vaknade igen hade sammandragningar försvunnit...

God jul allihopa!!!

Fortfarande inget nytt

I natt har jag sovit bättre för igårkväll ordnade personalen så jag fick en annan madrass i sängen, eftersom jag de senaste nätterna fått ont i kroppen av att sova. När jag vaknade vid halv sju hade jag lite ont i ena höften, men bättre än tidigare nätter.

Morgonens ctg-kurva såg helt normal ut och då och då känner jag någon sammandragning långt nere i magen. Dom gör inte ont, utan det spänner mest litegrann.

Drutten och Jena undrade om jag är öppen något. Det kollade barnmorskan i torsdagsmorse efter natten med värkar och lustgas och då var tappen opåverkad. Sen har de inte undersökt mig då de inte vill vara "därnere" och störa för mycket.

Karrow undrar om den här vattenavgången har någonting att göra med min reumatiska sjukdom. Det har den antagligen inte. Hela graviditeten har vi varit beredda på att han ska födas för tidigt, men det har mest varit den ökade risken för havandeskapsförgiftning vi då tänkt på. Att jag skulle få en infektion och att vattnet skulle gå i förtid var jag verkligen helt oförberedd på. En tanke som jag inte ens hade börjat tänka på...
Vi har inte fått veta vad det är för infektion som gjorde att vattnet gick. Ibland kommer man tydligen inte alls fram till det.

Julafton i morgon och förhoppningsvis får jag då permission ett antal timmar. Det skulle kännas jätteskönt då jag inte varit hemma sedan den 11 december. Visst det kommer inte vara julpyntat alls, ingen gran kommer att finnas klädd, men det struntar jag i. Den här julen får bli lite speciell. Lika speciell som nästa jul kommer vara fast då på ett positivt sätt. Den första julen med barn!


Gissningarna när pojken kommer
21 december – Caroline, Mimmi

22 december - Anna

23 december - Lillpyret och jag, Lolle

24 december - herr och fru H, maria, Tonci, Ewa, Eva P, Carro

25 december – Mestis, Tingeling, Helen, Zicco, JaMa08, motvalls, Drutten och Jena

26 december – John

27 december – Millan, Emma, Jessica, evl

28 december – Denise, mammaTEA

29 december - Hannah, L,

30 december - Nenne

31 december – Sara, Anna, Hanna Bågling Källström, Anonym

1 januari – Vemvet, Esther, Diddi, Anny, Mestis, KarroBarro, Gos xtre

2 januari – Mitt liv som fru L, Anny, William valde oss, Livets underverk, Tudorienne, Therese GBG, Lena, Min fantasin -Cammie-troll, Rebecca, Gos xtre, Cecilia

3 januari - Fotograf Laila Villebeck, Anonym 2,

5 januari – Anna

16 januar – Jeane Quidote

Ingen bebis än

Några av mina läsare börjar misstänka att pojken är här men jag måste göra er besvikna. Han trivs så bra i magen så han bor fortfarande där :-) Jag känner en del sammandragningar, men inga som gör ont. Pojken tränar sin motorik genom att ofta ändra formen på magen... Skönt att känna honom så jag mellan ctg-kurvorna vet att han lever.

Ctg-kurvorna de senaste dagarna har, som vanligt, sett bra ut så han verkar som sagt trivas därinne.

Fostervattnet forsätter att sippra, men så länge den har normal färg så ska det inte vara någon fara.

Från och med igår får jag gå omkring och slipper rullstolen, vilket är jätteskönt. Igår var vi ute och gick en sväng runt sjukhuset. Så skönt att få röra på sig lite igen. Det var gårdagens höjdpunkt när läkaren kom in och tyckte att jag inte längre behövde ligga ner lika mycket. Kommer förlossningen igång av detta så gör det ingenting. En orsak till att jag får upp och gå är min reumatiska sjukdom som gör att jag de senaste nätter har haft ont i hela kroppen på grund av att jag varit för stilla. Dessutom blir det psykiska måendet bättre att att kunna röra sig lite mera fritt.

Angående hur länge vi ska avvakta igångsättning diskuterade vi också. I vårt landsting brukar de vänta till 35+0 i ett fall som vårt, medan i vissa andra landsting gör de igångsättning redan 34+0. Hur det blir för oss är inte helt säkert utan där ska vi ha en dialog med läkarna dagligen för att se hur jag mår både psykiskt och fysiskt. Börjar jag bli allt för trött på detta kan det bli tal om igångsättning tidigare än 35+0.

Jag är lite delad när det gäller detta. 34+0 är juldagen och 35+0 är nyårsdagen. Naturligtvis är han ju välkommen om han kommer bli ett sent decemberbarn, men ett januaribarn har ju sina fördelar med att alltid vara äldst... Om allt känns okej och pojken mår bra känns det just nu som vi kommer att vänta till 35+0, om han inte bestämmer sig själv för att bli ett decemberbarn förstås. Det vet vi ju inget om...

Gårdagen och idag har känts okej. Igår var pappa här en sväng och fikade och idag var mannens bror med familj här en sväng. I morgon kommer kompisar och på julafton får jag förhoppningsvis permission ett antal timmar!! Frågade läkaren i morse om möjlighet med permission och är läget som idag finns det inga hinder för det. Om det blir så ska jag för det första besöka Dutt på kyrkogården och sedan åker vi hem och försöker få till lite julmat med familjen (om inte snön gör att de inte vill ut på vägarna).

Så fortfarande är det väntan, men för varje dag som går är vi en dag närmare målet.

Här kommer listan på era gissningar, men några nu gissning samt att det första datumet är strucket.

21 december – Caroline, Mimmi

22 december - Anna

23 december - Lillpyret och jag, Lolle

24 december - herr och fru H, maria, Tonci, Ewa, Eva P

25 december – Mestis, Tingeling, Helen, Zicco, JaMa08, motvalls

26 december – John

27 december – Millan, Emma, Jessica, evl

28 december – Denise, mammaTEA

29 december - Hannah, L,

30 december - Nenne

31 december – Sara, Anna, Hanna Bågling Källström, Anonym

1 januari – Vemvet, Esther, Diddi, Anny, Mestis, KarroBarro, Gos xtre

2 januari – Mitt liv som fru L, Anny, William valde oss, Livets underverk, Tudorienne, Therese GBG, Lena, Min fantasin -Cammie-troll, Rebecca, Gos xtre, Cecilia

3 januari - Fotograf Laila Villebeck, Anonym 2,

5 januari – Anna

16 januar – Jeane Quidote

Titta

Jag får gå!! Tänk att en sån liten sak kan göra dagen och den resterande tiden här så mycket bättre.

Snuvad på en bebis idag

Vid midnatt vaknade jag av att det rann ganska rejält därnere och det visar sig nu inte vara fostervatten, utan rent blod. Larmar på barnmorskan som kommer fort. Sedan sker allt ganska fort. Ctg-kurva kopplas på, läkare kommer in och sammandragningar börjar bli starkare och starkare. Helt plötsligt inser vi att pojken vill ut!

Efter cirka tre timmar med sammandragningar som bara blivit kraftigare och tätare flyttar vi över till ett förlossningsrum där jag introduceras för lustgasen eftersom det inte gått 12 timmar efter att jag tagit Fragminsprutan (vilket det måste för att få EDA). Fram till klockan sju ungefär är värkarna kraftiga men efter det blir det svagare och färre.

När ronden kommer vid nio tycker läkaren att vi ska skita i detta då allt avstannat... Vilket antiklimax. Så nu är vi tillbaka i vårt vanliga rum och bara väntar. Igen!

Under eftermiddagen har jag mest sovit då jag i stort sätt var vaken hela natten. Sammandragningarna har kommit och gått, men inte i den styrka som var i natt.

Som sagt – Nu är det bara att vänta igen.

Gissningar och dag 8

Snart en dag till på förlossningen avklarad. Utan en enda tendens till att pojken vill ut. Inga känningar alls som värk eller sammandragningar. Ctg-kurvan i morse såg, som vanligt, bra ut utan några konstigheter. Han är aktiv där inne med hjärtslag på cirka 150 till 170 slag i minuten. Under dagen har det runnit lite fostervatten, men det är sånt jag har vant mig vid nu.

För någon dag sedan pratade mannen och jag om att det när vi kommer hem kommer en sjukhusräkning för min vårdtid här. 80 kronor per dag kostar det och kanske kommer jag vara här i tre veckor. Det innebär att räkningen blir cirka 1700 kronor.

Men sen kom vi på – Gravidförsäkringen!

När vi kollade upp villkoren så ersätter den både min vårdtid och senare pojkens vårdtid med 200 kronor per dygn! Perfekt ju. Den försäkringen hade vi glömt bort... Så skulle jag få vara kvar här i tre veckor får vi ut lite över 4000 kronor från försäkringen.

Många är ni som gissat på när han behagar se dagens ljus. Vi får se vem eller vilka som får rätt! Jag själv tror just nu att det kommer dröja. Det känns så, men som sagt det vet man ju aldrig.

21 december – Caroline, Mimmi

22 december - Anna

23 december - Lillpyret och jag, Lolle

24 december - herr och fru H, maria, Tonci, Ewa

25 december – Mestis, Tingeling, Helen, Zicco, JaMa08, motvalls

26 december – John

27 december – Millan, Emma, Jessica, evl

28 december – Denise, mammaTEA

29 december - Hannah

30 december - Nenne

31 december – Sara, Anna, Hanna Bågling Källström, Anonym

1 januari – Vemvet, Esther, Diddi, Anny, Mestis, KarroBarro

2 januari – Mitt liv som fru L, Anny, William valde oss, Livets underverk, Tudorienne, Therese GBG, Lena, Min fantasin -Cammie-troll, Rebecca,

3 januari - Fotograf Laila Villebeck, Anonym 2,

På rymmen!

Vecka 34 (33+0)

Ikväll "firar" vi en vecka på förlossningen, utan att någonting har hänt.
Vid dagens ultraljud såg vi en välväxt pojke som beräknas väga 2,2 kg. Något större än normalkurvan, men inte lika mycket som förut. Det är heller ingen som helst tvekan om att det är en pojke då han stolt visade upp sina intima delar :-) Dessutom hade han dessutom en hel del vatten att simma i, så trots att jag ständigt läcker så slipper han torrsim! Han verkar trivas där han är och jag börjar tro att vi kommer få vänta ett tag till på hans ankomst... Om två veckor (1 januari) blir det igångsättning om han inte vill ut före dess.

Ctg-kurvorna är fortfarande bra. På en halvtimmes kurva brukar jag ha en sammandragning som jag knappt skulle känt av om jag inte hade sett siffrorna på maskinen. Fortfarande är det bara att vänta och se helt enkelt.

Igår skrev jag om gissningstävling om när han behagar komma till oss och än så länge ser era gissningar ut så här:
Kom gärna med fler gissningar!

Caroline - 21 december
Lillpyret och jag - 23 december
herr och fru H - 24 december
maria - 24 december
Tonci - Till jul
John - 26 december
Sara - 31 december
Vemvet - 1 januari
Esther - 1 januari
Diddi - 1 januari
Fotograf Laila Villebeck -  3 januari

Avundsjuk? Kanske lite

Sedan vi kom till förlossningen har vi varje dag kollat på anslagstavlan i korridoren där de sätter upp antalet nyfödda bebisar. Idag har det till exempel kommit två pojkar och en flicka till världen. Medan vi legat här och väntat på vårt underverk är det cirka 15 bebisar som kommit.

Jag kan inte låta bli att känna mig lite omkörd... Här har vi legat på ett rum sedan i tisdagskväll utan att någon bebis kommit, medan flera blivande föräldrar har kommit och även gått härifrån som nyblivna föräldrar. De som blev föräldrar i onsdag har nu säkerligen varit hemma i flera dagar och njuter av det lilla nya liv som kommit...

Ja, lite avundsjuk blir jag!

Även den här dagen har rullat på. På förmiddagen var både läkare och sjukgymnast här och på eftermiddagen har vi som vanligt tagit en rullstolssväng ute Lite så lång, men en lite sväng för att få andas frisk luft.

I morgon har läkaren bokat in ett ultraljud för att kolla hur det står till därinne. Det ska bli spännande att se. Förhoppningsvis har han det bra och växer på sig bra därinne.

Jag undrar verkligen när han behagar kommit till oss. Han verkar gilla att vara i magen... Kanske skulle jag starta en gissningstävling här på bloggen där ni får gissa när han kommer. Ska fundera på det...

Inget nytt

Snart är ytterligare en dag avklarad på förlossningen utan att någonting har hänt, vilket är så det ska vara...

Överlevnadskit

På eftermiddagen tog vi rullstolen ner till cafeterian där syster mötte upp. Vi fikade en stund och mer os upp på rummet fick vi ett överlevnadskit med bland annat två pocketböcker, kortlek och godis.

Under dagen har jag fått några frågor. Rebecca undrar hur vår julafton kommer att se ut? Vet inte om jag har något svar på det riktigt. Det jag vet är att vi kommer vara på sjukhuset. Om det på julafton finns en pojke utanför magen eller inte har vi ingen aning om. Det kan bara tiden utvisa... Har pojken kommit kommer vi på julafton finnas på Neo-avdelningen och behagar han att vara kvar i magen kommer jag ligga i samma säng som jag gör nu...

Elin konstaterar att pojken tidigare varit välväxt på tillväxtultraljud och att borde vara bra nu. Det är helt rätt. Vid förra tillväxten, den 27 november, låg han 23 plus på tillväxtsskalan, vilket innebar att han då vägde ungefär 2 kg. Så nu är det bara positivt att han är lite större än normalt.

M undrar om det är förlossningen som gäller nu till han har kommit och ja, så är det. Sedan kommer det vara Neo ett tag och hur länge det blir där beror ju helt på hur pojken mår.

Förlossningen vill ha koll på mig och jag tycker att det är tryggt att vara här även om det vissa stunder blir långtråkigt. Mannen och jag försöker att skaffa oss lite rutiner här, vilka bland annat är ctg-kurva cirka åtta på morgon och kväll, lunch vi tolv, en rullstolssväng efter lunch, sedan lite vila, middag vid fem och kvällsfika vid åtta. Sedan blir det mycket tv-tittande, kortspel, försöker läsa böcker och tidning (har dock dåligt fokus på det).

Vi försöker att hålla modet uppe och att varje kväll tänka på att ytterligare en dag gått och inte tänka på hur många dagar det är kvar.

Dagens...

Ctg-kurva såg bra ut som vanligt!

Redan lunch

Idag har faktiskt förmiddagen gått ganska snabbt så nu är redan lunchen intagen. Maten är inte supergod, men bättre än förväntat faktiskt.

Morgonens ctg-kurva var som vanligt helt normal, vilket är skönt. Igår och idag har jag åter igen känt pojken mer i magen. När vattnet gått är det visst så att rörelserna inte blir lite starka eftersom att fostersäcken sitter tätare mot bebiskroppen medan livmodern fortfarande är lika stor, men nu har jag som sagt känt mer igen vilket är skönt.
Pojken ligger med huvudet nedåt men är inte helt fixerad än.
Fostervattnet fortsätter att rinna. Ibland mer, ibland mindre. Jag gillar inte rinnkänslan så jag så många gånger tidigare haft den och då har det forsat blod och då har det aldrig slutat positivt...

Idag har vi pratat med en läkare om kejsarsnitt vs vaginal förlossning. Igen... Så som läget är nu så är en vaginal förlossning det absolut det bästa för pojken. Vid prematur födelse så är en naturligt förlossning det absolut bästa för bebisen och det är ju faktiskt det som är det viktigaste. Sedan är ju inte detta helt hugget i sten. Skulle till exempel jag få total panik under förlossningen så är man öppen för att det trots allt kan sluta i snitt.

Men just nu är varje minut, timme och dag som pojken stannar i magen viktigt för hans utveckling. Just längre tid han är i magen desto starkare blir han och desto kortare tid behöver vi vara på Neo.

Någon undrade om mannen får sova kvar och ja det får han. Vi har trots allt ett ganska stort rum som innehåller två sjukhussängar, två fotöljer och ett bord samt toalett och dusch. Han blir bjuden på frukost och kvällsfika, men lunch och middag får han fixa själv. Han åker hem kortare stunder för att hålla koll på huset och hämta saker som vi tycker att vi behöver här.

Nu - en rullstolssväng i korridorerna samt en kortare sväng ute i snöovädret!

Fredagsmys på förlossningen

Dag 3 på förlossningen

Här händer inte mycket och det är väl så det ska vara antar jag. Då och då rinner det fostervatten, men inga mängder.
Idag har vi ordnat så att katten har fått komma till pappa på landet så han slipper vara så mycket ensam hemma. Då behöver vi inte tänka på att han ligger hemma ensam och är sällskapssjuk.

Läkaren på ronden i morse tror inte att något kommer att hända  under helgen så det är bara att vänta helt enkelt...

Även idag har vi tagit en sväng med rullstolen i korridorerna och lite frisk luft utanför entré. Vi stannade även till i caféet och tog en fika där. Allt för att tiden ska gå och se något annat än bara vårt rum.

Ikväll blir det lite fredagsmys med chips och julmust. Man måste göra det bästa av situationen.

Dag 2 på förlossningen

I natt kunde jag sova riktigt bra vilket också varit märkbart på dagen. Dagen har gått lättare och inte varit riktigt lika långsam.

Idag har jag fått många frågor om hur planen framåt är och tänker försöka att sammanfatta det lite.

Jag kommer vara kvar på förlossningen fram till att pojken kommit och sedan är vi ju fortsatt kvar fast då på Neo. Så trots att infektionsvärde och alla ctg-kurvor ser bra ut vill de ha koll på mig. Så hemgång för mig kommer nog bli någon gång i början av nästa år.

I längsta fall kommer det ta fram till vecka 35+0 (1/1-13) innan vi får träffa pojken. Längre än så vill inte läkarna att vi ska vänta. Då blir det antagligen kejsarsnitt. Om förlossningen startar före det så vet jag inte om det kommer bli vaginal förlossningen eller kejsarsnitt. Jag önskar kejsarsnitt, men inget vi bestämt med läkarna än.

Några har undrat angående vattenavgången. Vi pratade en del om det med läkaren vid ronden i morse. Vid dessa veckor så kan en bebis till och med klara sig helt utan fostervatten. Normalt sätt så bildar kroppen hela tiden nytt fostervatten och vissa dagar kanske man inte ”läcker” vatten alls, medan vissa dagar kommer mera. Allt detta är normal, men skulle fostervattnet ändra färg och till exempel blir grön så kan det tyda på att bebisen måste ut. Då kan det blivit infektion i moderkakan till exempel.

Läkarna tycker att det är bra att han stannar kvar så länge som möjligt i magen. Varje dag är viktig för hans utveckling.

När vattnet går vid fullgången tid får man igångsättning efter senast 48 timmar, men det verkar inte gälla när det gäller så här tidig vattenavgång.

Dagens tre ctg-kurvor har visat en aktiv bebis med hjärtslag mellan 120 -170 hjärtslag per minut. Sedan har den också visat cirka en svag sammandragning på 30 minuter. Sammandragningar som jag själv knappt känner.

Annars har det inte hänt så mycket idag. Mannen och jag var ute på rundtur i sjukhuskorridorerna. Jag i rullstol och mannen som chaufför. Jag ville också få lite frisk luft men det blev en kort utevistelse då de var väldigt kallt.

Jag vet inte om jag känner mig lugn. Jag kanske försöker framstå mer lugn än vad jag egentligen känner mig. Naturligtvis är det skönt att han mår bra, att infektionsproverna har sjunkit och att vi blir så väl omhändertagna här.

Fortsättning följer helt enkelt!

Lite lyx på förlossningen

Man får ju försöka att lyxa till det så mycket som möjligt så därför blev det nu för en stund sedan en välförtjänt dusch. Dock sittande på stol. Dessutom fick jag under tiden en nybytt säng!

Morgonens ctg-kurva var helt normalt och dagens infektionsprov hade sjunkit sedan igår.

Uppdatering: anonym undrade om när vi får åka hem och det blir inte förrän pojken är ute och dessutom vistats på Neo en tid, så nästa år nångång. De vill ha kvar mig här för dagliga ctgbkurvor och infektionsprover samt övriga kontroller.

Dag 1 på förlossningen

Tack för alla kommentarer som jag fått under dagen!!

Igår kväll skulle jag gå och lägga mig tidigt så redan kvart över nio var jag avklädd, men då blir trosorna helt plötsligt genomblöta. En stund tidigare har det kommit lit i trosorna men inte jag reagerat på som fostervatten utan snarare en flytning. Ropar till mannen och säger att det rinner ur mig. Genast förstår jag att det är vattnet som gått. På darriga ben klär jag på mig igen och går ner och ringer förlossningen som tycker att vi ska komma upp.

Väl där träffar vi en av de barnmorskor som tog hand om oss den natt som Dutt kom. Hon tog blodtryck, urinsticka och en ctg-kurva i en halvtimme. Allt det såg bra ut och vi fick då vänta på läkaren. Hon gjorde ett ultraljud och även det såg bra såg bra ut. Hon tar en vaginal odling och sedan vill hon göra en vaginal undersökning, men när jag då ställer mig upp och fått av mig jeansen så rinner vatten längs benen och ner på golvet. Då tyckte inte varken läkaren eller barnmorskan att det var någon tvekan – vattnet hade gått och vi blir visade till ett rum då vi nu tillbringat den mesta tiden.

Jag får gå till toaletten och tillbaka till sängen. I övrigt ska jag ligga eller halvsitta i sängen.

För att förbereda pojken inför ankomsten som kan vara ganska snart fick jag vid midnatt en spruta som hjälper hans lungor att mogna. Ska få ytterligare en sån spruta ikväll. Den odling som tog visade på en infektion så mitt i natten kommer barnmorskan in med antibiotika i dropp. Sömnen i natt blev minimal för har vattnet gör att jag fuktar ner hela sängen så de får byta sängkläder. Idag har rinnandet varit lugnare.

På morgonen kommer ytterligare ett bekant ansikte in till oss. Då är det den barnmorska som hade hand om oss när vi precis kom in till förlossningen för avbrytandet. Hon frågade om jag kände igen henne och det gjorde jag. Hon sa att hon hade känt igen mitt namn och undrade om det var okej att hon var vår barnmorska idag och det var det ju naturligtvis.

Vid ronden var det passande nog ”vår” läkaren som kom och vi pratade en lång stund om den situationen som nu uppstått. Att pojken ganska snart är hos oss och att det då är troligt att vi får tillbringa en tid på Neo. Därför har vi på eftermiddagen varit nere och tittat hur det ser ut och fått lite information av de som jobbar där.

Att detta känns helt galet men snart är vi förhoppningsvis föräldrar!

På förlossningen

I ilfart åkte vi igår kväll till förlossningen då jag misstänkte att jag börjat läcka fostervatten.
Och så var alltså fallet och läcka är inte egentligen rätt ord, utan det rätta orden är att vattnet gått.
Så just nu är jag kvar på förlossningen med ordination att enbart ligga. Jag har fått antibiotika då jag tydligen fått en infektion som gjort att vattnet gått.
Pojken mår bra, men nu följer en orolig tid.
Hoppas på era tummar!
Vet inte hur ofta jag kommer att ha möjlighet att blogga nu.

Vecka 33 (32+0)

Ytterligare en vecka har gått. Så underbart!! Allt är i stort sätt klart inför pojkens ankomst. Det är bara småsaker kvar. Vi behöver köpa några kuddar (till vagga och två vagnar) och någon nattlampa av något slag.
Det största som jag har kvar är nog att förbereda mig mentalt! Det känns fortfarande så overkligt att i den här, just nu, gungande magen ligger en liten pojke som kommer vara vår alldeles egna pojke. Kanske är det en Olle, kanske inte.  Jag känner mig inte stressad över att vi inte bestämt namn än. Det hinner komma framöver.

Igår och tidigare i morse var jag orolig då han varit väldigt lugn i magen, men den är som bortblåst nu när hela magen rör sig! Han var nog antagligen trött efter dopet i lördags då han under varje psalm och sång höll igång i magen. Kommer han gilla musik tro?

Pojkens rum nästan färdigt

Det har varit dåligt med uppdateringar från min sida den senaste dagarna. I lördags var dags för mitt kusinbarns dop. Han var så fin i sin dopklänning som var en osydd luciaklänning. Under hela dopet och främst när vi sjöng så stökade pojken omkring  magen. Jag hoppas att jag om ett antal månader får använda den dopklänning som är från 1960-talet. Alla vi tre syskon är döpta i den.

Den hänger nu i den nya garderoben! Vår privata hantverkare var här igår och hjälpte mannen att montera den. Så idag har vi gjort i ordning pojkens rum helt och håller. Saker har plockats in i garderoben, gardiner har hängts upp och alla kläder ligger nu redo i byrån. Häftigt!!

Och i morgon är det ny vecka. Igen!

2a advent

Föräldrautbildning med näsblod och förbjudna tankar

Igår var vi på den sista föräldrautbildningstillfället och det handlade om bb-tiden och hemkomsten. Helt plötsligt när jag sitter där så känner jag hur näsan börjar rinna. Näsblod naturligtvis... Går på toa och bara för att man inte är hemma så blev det ett rejält näsblod. Vet inte hur länge jag är på toa innan mannen knackar på men då kan han i alla fall hämta en blodstoppande vadd som jag hade i jackfickan. Resten av tiden känner jag mig lite halvgroggy (jag blir alltid det av kraftigt näsblod).
Väl hemma plockar jag ut vadden, men efter en kvart så blöder det igen... Jag tror att blodet återkommer tre gånger på kvällen (ganska mycket varje gång) och även i natt fick jag gå ner två gånger på grund av att det börjat blöda igen... Men idag har det varit lugnt!! Skönt. Hoppas det bara var tillfälligt så att det inte återkommer så här mycket. Tidigare under graviditeten har jag haft näsblod men absolut inte så här mycket och då har det kommit när jag snutit mig. Igår bara kom det.


I slutet av utbildningen fick vi se en film om den första tiden hemma. I filmen togs det upp en sak som jag tänkt mycket på och som nästan känns förbjudet att tänka -Att man inte känner något för bebisen när den väl är ute. Jag var nervös för det inför Dutt, men då bekräftade kuratorn att det är normalt att inte känna någonting alls och det gjorde jag inte heller  i början när han kommit.
En nybliven mamma i filmen berättade att när hennes dotter kom så kände hon INGENTING, varken glädje, sorg eller kärlek, utan att det tog nästa två veckor innan hon kunde känna kärlek till sin dotter.
Jag hoppas ju naturligtvis att jag känner en omedelbar kärlek till pojken, men nu känner jag samtidigt att jag inte behöver må dåligt över ifall det skulle ta en stund.

Hur har ni känt? Har ni genast känt kärlek och lycka eller har det tagit ett tag?

Tjoho!!

I natt har jag sovit hela natten. I min säng! Dock blev det en lite kisspaus vid femtiden, men annars har jag sovit!! När jag vaknade av min klocka (det var länge sen) hade jag lite ont i huvudet, men inte alls som före Citodon-tiden. Tänkte att den kunde gå över av sig själv, men inte så det blev morgontabletter också. Nu är huvudet bra igen!!

Igårkväll vid åtta ringer telefonen och det är ett landstingsnummer. Då är det läkaren som ringer! Hon hade gått vidare med mina problem till andra läkare och ville nu meddela att jag framöver kommer få en remiss till ögonkliniken för att kolla upp så jag inte har för högt tryck i ögonen, vilket tydligen kan orsaka huvudvärk. Skönt att de tar mina problem på allvar! Sedan ville hon höra lite hur huvudvärken varit sedan jag träffade henne och hon lät glad när jag berättade att jag kände att huvudvärken inte var lika intensiv som tidigare.

Idag blir en lugn dag. På sena eftermiddagen ska vi på den sista föräldragruppsträffen. Den skulle vi haft för cirka två veckor sedan, men då blev den inställd.

Föräldralön

Någonstans på det där stora Internet läste jag om att vissa kan få så kallad föräldralön från sin arbetsgivare under sin föräldraledighet, något som jag inte hade en aning om.
Jag kontaktade mitt jobb och i det kollektivavtal som gäller på min arbetsplats får man 10% av sin månadslön i högst 150 dagar. En extra slant i plånboken under föräldraledigheten är ju alltid välkommet!!

Ni som är gravida - kolla upp det ni också.

En natt med...

Citodon var en natt med något mindre huvudvärk. Visst jag vaknade redan klocka tolv, men inte på grund av huvudvärk utan på grund av allt annat - jobbigt att vända sig, magen var i vägen, magen kändes hård och lite fogar gjorde ont... Sov väl sedan en orolig sömn fram till tre, då hade huvudvärken blivit lite värre så då tar jag mitt täcke och går ner och sätter mig i soffan. Värmer vetekudde och försöker somna och det gör jag faktiskt. Andra nätter när huvudvärken finns där (och det varit för tidigt att ta ny dos panodil) har jag inte kunna somna ifrån huvudvärken.

Vaknar sedan när mannen går upp vid sex. Lite huvudvärk finns där och jag tar då en ny dos citodon. Somnar återigen i soffan och sover till åtta. Så idag (trots att jag sovit ganska många timmar i soffan) mår jag faktiskt ganska bra.

Erika undrade i en kommentar om jag verkligen ska ta Citodon när jag är gravid. Ja, det tänker jag göra eftersom jag litar på att den läkare som jag träffade igår och som skrev ut tabletterna vet vad hon sysslar med... En läkare på mödravården tror jag inte skriver ut en medicin till en gravid som är direkt farligt för mig eller för pojken. Naturligtvis kommer jag ta så få tabletter som möjligt!

Snön vräker ner, så på förmiddagen var jag ute en sväng för att skotta undan lite snö. Medan jag använde snösläde använde grannen snöslunga... Trots blåst och snö i ögonen var det faktiskt riktigt skönt att komma ut en sväng och göra något. Pratade sedan en stund med grannen och han tyckte inte att jag skulle överanstränga mig (han vet att jag är gravid), så lite snö finns nu kvar tills mannen kommer hem....

Vecka 32 (31+0)

Den nya veckan började med ett besök hos läkaren. Hon tog sig god tid att lyssna på mina huvudvärksproblem och tycker att det är lite märkligt att huvudvärken blir värre när jag lägger mig ner för att sova. Med mig hem fick jag ett recept på Citodon som jag ska testa att ta ikväll innan jag går och lägger mig. Kanske, kanske slipper jag huvudvärk i natt...

Både tass och huvud mot magen.

Idag är det exakt två månader kvar till beräknad förlossning. Jag vet ju med säkerhet att jag inte kommer att vara gravid då utan har kanske då kommit hem från BB och att vi då äntligen är tre. En häftig tanke!! Jag, mannen och en bebis. Och katten förstås. Det ska bli riktigt spännande och se hur han reagerar över det nya livet också. Han gillar ju redan nu att vara nära magen. Dessutom blev han avslöjad i helgen då jag hittade gråa katthår i spjälsängen... Det känns inte helt okej att han tar den som sovplats.

Gårdagens magbild

Här finns gårdagens magbild.  Jag känner tung och otymplig. Rör jag på mig för mycket så känns det som om han skulle trilla ut... Skönt att jag då kan vara hemma och ta det lugnt. Några sammandragningar har jag inte känt än och det kanske beror på samma anledning. Att jag tar det lugnt.

Jag känner mig trött idag efter en natt med dålig sömn, men jag har inte något inbokat så jag gör det jag orkar. Min mål är ändå att försöka ta mig iväg till kören ikväll.

1a advent

Läkare på tisdag

Igår mejlade jag min barnmorska och beskrev min huvudvärk. Hon ringde upp på eftermiddagen och på tisdagförmiddag har jag nu en läkartid för att diskutera min huvudvärk och om jag kan få någon starkare medicin för den.

Det känns skönt, för även i natt har jag haft huvudvärk och sovit ett antal timmar i soffan.

Hoppas att ni inte är helt insnöade. För det verkar ha snöat rejält på vissa ställen. Har har vi massor med snö, cirka 2 cm ;-)

Hoppas att ni i morgon får en mysig 1a adventsmorgon. Vi ska göra som vi brukar. Gå upp medan det fortfarande är mörkt och fika med lussekatt och pepparkaka och naturligtvis tända det första ljuset.

Helgen vecka 48

Känner hans kroppsdelar!

Sedan några dagar tillbaka har hans sparkar ändrat karaktär på något sätt. Jag känner fortfarande lika mycket varje dag, men nu känns det ibland som om han sakta med säkert sträcker ut en hand eller fot mot magen. När jag sedan tar på det stället på magen så är det hårt, men efter en stund glider liksom det hårda tillbaka. Jag antar att det är någon av pojkens kroppsdelar jag känner.

Väldigt häftigt!!

Igår kväll när jag låg i soffan fick han in en fullträff. Enda sedan vecka 7 har jag haft ont till och ifrån i häger ljumske och där fick han till en spark igår så att jag nästan flög upp ur soffan. När han får till en träff där så gör det så ont. Smärta samtidigt som det ilar som när man slår i armbågen i något hårt...

De senaste dagarna och nätterna har jag känt mig uppgiven. Nätterna är allra värst. En natt kan se ut så här. Somnar vid elva efter att ha tagit panodil. Vaknar vid halv två, genomsvettig och har fortfarande huvudvärk. Jag måste då byta natttröja, går ner på toaletten och värmer sedan vetekudde och sätter mig i soffan en stund. Går sedan upp och lägger mig igen, men får ingen bra sömn då huvudvärken fortfarande finns där. Vaknar igen vid halv fyra, halv fem med en ännu värre huvudvärk. Tar med mig mitt täcke till soffan. Värmer vetekudde igen och väntar på att klockan ska bli så mycket så jag får ta en dos panodil till. Somnar sittande i soffan och vaknar vid sex när mannen går upp. Ibland fortsätter jag att sova i soffan några timmar och ibland går jag upp till sängen och somnar där.

Inte så konstigt att jag sedan på dagarna inte är så pigg precis... Det är tur att jag så ofta känner rörelser från magen så att jag kan tänka på en belöning faktiskt snart kommer!! Sedan tror jag inte huvudvärken kommer att försvinna efter förlossningen då den här huvudvärken är en reumatikerhuvudvärk som jag känner igen sedan förut.
Jag som normalt älskar att sova tycker inte att det är kul att gå och lägga mig om kvällarna då jag aldrig vet hur mycket jag kommer att vara vaken...

På dagens schema: Plocka fram adventssaker!

Respons och mediciner

Oj, vilken respons jag fick på mitt förra inlägg angående täcke och kudde till vagn/vagga/spjälsäng. Tack för alla åsikter!!

Igår hade jag telefontid med min reumatikerläkare. Den här gången pratade vi mycket om mediciner som jag vill börja med efter att förlossningen är över. Han och även vår läkare på mödravården tycker att det är bra om jag kan amma cirka 2-4 veckor för att sedan övergå till ersättning och att jag då börjar med mediciner.

En av de mediciner (remicade) som sattes ut för fem år sedan, som jag hade jättebra effekt av, verkar vara omöjlig att börja med igen. När man har haft ett längre uppehåll och startar igen så kan man få kraftiga allergiska reaktioner så därför är det inget läkaren rekommenderar. Min läkare tyckte att jag istället skulle återuppta Humira (som jag till och från använt mellan ivf-behandlingarna). Jag tycker dock inte att den ger mig tillräcklig hjälp att må bra och det sa jag flera gånger. Dock vet jag inte om det gick in hos honom...

Han pratade också om en annan medicin, Simponi, som tas i kombination med Methotrexate. Vi kom inte fram till något beslut utan vi ska höra av varandra igen i februari. Nu när jag äntligen kan börja med mediciner mot min reumatiska sjukdom så vill jag ju ha något som hjälper fullt ut, som Remicade gjorde... Kanske verkar det omöjligt. Jag kanske nu får må pissigt resten av livet för att jag en gång kom på att jag ville bli gravid och slutade med Remicade.

Vill ha lite råd

Ni brukar vara jättebra att fråga om råd.
Ska man ha kudde till vagga, vagn och spjälsäng och i så fall hur ska den vara? Hög?, låg?, stor?, liten? Har ni några tips på bra kuddar ni använt till era små? Bifoga gärna länkar om ni vet var de går att köpa.

Det samma gäller även täcke. Blir det för varmt med ett tjockt täcke i spjälsängen för en nyfödd? Har ju läst att de inte ska ligga för varmt för då kan risken öka för spädbarnsdöd.
I vagnarna har vi varma åkpåsar så där borde det ju räcka med overall och kanske någon filt eller hur?

Herregud, hur ska detta gå? Jag med en bebis...

Nu inväntar jag telefonsamtal från min reumaläkare. Huvudfrågan idag är när jag kan börja med mina reumamediciner igen. Jag vill börja så snart som möjligt efter att pojken är här, men då måste det bli flaskmatning. Får se vad han har för åsikter.

Dagens ultraljud och förlossning

Dagens ultraljud gick bra. Han fortsätter att växer och följer sin kurva som dock är i den övre delen av den normal kurvan. Enligt beräkningarna väger han idag cirka 2 kg. Kommer han fortsätta i den takten och beräkningarna ställer kommer han vid vecka 40+0 väga 4,4 kg... Ett riktig kluns alltså.

Idag fick vi med oss en ultraljudsbild också och den finns att beskåda här.

Efter ultraljudet pratade vi en lång stund med läkaren angående förlossning. Jag är livrädd för att gå över tiden och att det då ska hända något med pojken. Läkaren tyckte inte heller att jag ska behöva gå över tiden, dels med den sjukdomsbild jag har och dels för min oro. Därför har vi nu förberett papper för ett kejsarsnitt en tid före BF (kommer inte avslöja när, än i alla fall). Skulle förlossningen starta av sig själv före det planerade snittdatumet så ska jag försöka mig på en vaginal förlossning med tidig EDA. I förlossningssammanhang klassas jag som andragångsföderska vilket kan innebära ett snabbare förlossningsförlopp än för förstagångsföderskor. Detta tyckte jag på något märkligt sätt kändes bra då en sak jag varit rädd för är att förlossningen ska bli evighetslång...

Jag får nu fundera på om jag tycker att denna lösning känns bra för mig.

Nästa ultraljud är nu inbokat till den 27 december.

Vecka 31 (30+0)

Ett av mina delmål uppfyllda - att klara av 30 fulla veckor!! Det är verkligen grymt häftigt. Undrar hur många veckor det är kvar för mig. Jag tror ju inte att jag kommer gå hela vägen ut i alla fall.

När vi skulle starta med ivf, för ungefär 100 år sedan, fick vi ju en skräckhistoria om hur en graviditet för mig skulle kunna vara. Just nu känns allt det som den läkaren sa ganska avlägset. Varje tisdag testar jag ifall jag har protein i urinen (har fått provstickor att ha hemma) och än så länge har de inte gett något utslag! Så varje dag och vecka som går är ett steg närmare det mål som vi snart haft i fem år!

Vi ska snart iväg på ultraljud och den här gången behöver jag inte vara rädd för att han är död då jag just för tillfället känner och ser hur magen rör sig. Jag tror aldrig jag vänjer mig vid den känslan. Igår var jag trött på eftermiddagen och lade mig i sängen för att sova en stund. Genast när jag lagt mig ner började en karatematch i magen och då kunde jag ju naturligtvis inte ignorera det. Jag var bara tvungen att känna och titta. Så det blev inte tupplur igår...

Annars rullar det på. Diverse småkrämpor, men jag försöker att anpassa mig efter dom.Blir jag trött så sover jag (om det inte är karate då...), får jag brännande känsla på utsidan av låret så sätter jag mig och vilar  en stund. Det är skönt att det går att göra så eftersom jag är sjukskriven.

Bortskämd redan och ultraljud

Idag har jag fortsatt att fixa i pojkens rum. På dagordningen idag stod att sortera alla kläder i storlekar och typ av plagg och sedan lägga ner dom i byrån. Eftersom min ork inte är den bästa blev det inte färdigt idag, men jag har ju tid på mig.

Ojoj, vilken bortskämd unge han är redan! Så mycket kläder han har fått. Antagligen kommer vi inte hinna använda allt, men då får de väl vara så... Jättemycket kläder har vi fått av J och M som deras två pojkar (våra gudbarn) haft. Kläder som jag minns att pojkarna haft när de var små. Dessutom har jag hittat lite kläder som jag hade som liten i slutet av 70-talet.

I morgon är det dags för ultraljud igen. Det sjätte under den här graviditeten. I morgon får vi en hint om hur han ligger med sin storlek. Dessutom ska vi efteråt prata med läkaren om förlossningsmetoder.

Flyttat in

Sängen bäddad och klar

Igår flyttade tapeten in i pojkens rum och idag var det dags för spjälsängen och skötbordet. Det känns ju helt konstigt när jag nu kikar in i rummet och ser en spjälsäng!! Magiskt!

Skötbordet har vi fått ärva av våra vänner då vi i hans rum vill ha ett enklare skötbord till natten. Skönt att slippa gå ner till badrummet mitt i natten. I badrummet har vi monterat ett vägghängt stadigt skötbord som vi köpt begagnat. Istället för 3000 kronor kostade det 400 kronor.

Skötbordet i pojkrummet

Skötbordet i badrummet

Allt är tvättat

Nu är alla lillemans kläder, filtar och sängkläder tvättade. Det sista klädesplagget som veks ihop blev lussekattsbodyn.
Den är för mig lite speciell. Det var det enda klädesplagget jag köpte under tiden jag var gravid med Dutt. Jag köpte den i storlek 62 för att den skulle vara lagom till honom vid advent förra året.

Nu får lillebror ta över den och använda den helt i fel säsong, kanske i mars - april nästa år, men han kommer bära den med stolthet!

De växer

Träden växer upp ett efter ett i pojkens rum!

Pengar i olika former

Sandra skrev i en kommentar igår: En fundering.., vad gör ni med pengarna ni fick i insamlingen till ivf nu? Hur mycket blev det?

De pengarna vi fick in på vår insamling till nya ivf-försök i våras resulterade i cirka 6000 kronor. Vi är fortfarande oerhört tacksamma för den givmildhet som ni bloggläsare visade oss genom att donera pengar. 

Dom pengar är redan använda. Till ett trepack ivf-försök. Vi köpte ett trepack i mars i år och har utnyttjat ett av dessa försök som i påskas blev ett minus. Så pengarna är använda till ivf och absolut inte till något annat nöje för oss båda. 

Jag vill tacka för tipsen när det gäller föräldraledigheten. Det känns som en djungel och då känns det skönt att kunna få lite tips. Speciellt att redan i början ta ut ett antal dubbeldagar verkar ju bra. Det hade inte vi tänkt på. Redan nu har mannen tänkt att vara hemma tre veckor vid pojkens ankomst (pappadagarna samt komp), men efter att ha läst era kommentarer ska han  nog även ta ett antal dubbeldagar.

Vi får se när vi orkar sätta oss att planera i detalj. Det måste ju faktiskt bli snart...

Att planera

Att jag och mannen sitter och planerar vår föräldraledighet är ju verkligen helt sjukt. Vi - ska vi få vara hemma och ta hand om ett barn? Vårt egna lilla barn.
Jaha, just nu verkar det faktiskt som det ska bli så...

Jag tycker dock att hela föräldraledighetsbiten känns krånglig. Vi har suttit framför datorn och räknat på hur många dagar per vecka jag ska ta ut och hur mycket pengar det ger. Samtidigt som man vill ta ut så få dagar som möjligt (för att de ska räcka så länge som möjligt) så måste man ju få ut så mycket pengar så man klarar sig...
Just nu är planen att jag ska ta ut tre heldagar i veckan från att pojken kommer och under hela 2013. Sedan får mannen vara hemma med fler föräldradagar i veckan för att vi ska få tillräckligt med pengar. Hur länge han kommer vara hemma har vi inte helt bestämt än, men över sommaren 2014 blir det nog i alla fall. Dessutom kommer han ju naturligtvis ta ut de första 10 pappadagarna.

Någon dag när jag känner mig pigg och utan huvudvärk måste vi igen sätta oss vid datorn och verkligen försöka sätta oss in i detta. Trots att jag tycker att det känns som lång tid kvar till BF så är det ju faktiskt inte det.

Pojkens rum

För någon vecka sedan rev mannen ner den gamla garderoben i pojkens rum och i helgen så målade han taket.
På lördag blir det tapetsering då vår privata hantverkare kommer och hjälper till (min svärfar).
Vi har beställt en ny garderob från Ikea som kommer hem i början av december. Vi valde att ta hemkörning på den då paketen var för stora för vår bil och vi inte har någon dragkrok.

Men. Efter att det är tapetserat så kan vi börja inreda!! Shit, vad häftigt. Spjälsäng kan monteras och bäddas. Skötbordet kan monteras. Byrån placeras där den ska vara och de små små fina kläderna kan läggas ner i den.

Detta känns så overkligt så att jag får tårar i ögonen när jag tänker på det!
När vi flyttade in i huset hette ju detta rum Dutt-rummet och redan då hade vi planer på hur vi skulle göra om, men det blev ju tvärstopp på de planerna i solig dag i maj förra året.
Därför är det extra speciellt att nu får göra i ordning rummet!

Vecka 30 (29+0)

Ett nytt veckoinlägg. Igen.
Någon bloggare, kommer inte ihåg vem, skrev att dagarna går jättelångsamt men veckorna springer iväg. Det tycker jag verkligen stämmer.

Herregud, jag har påbörjat vecka 30! Det är ju verkligen skithäftigt!!

Igår skulle vi haft sista föräldragruppsträffen, men den blev inställd på grund av att barnmorskan var sjuk. Istället åkte jag på körövningen istället. När vi hade sjungit upp och  börjat öva på sångerna så vaknade något till i magen. Oj, vad han diggade!! Eller om han protesterade... Svårt att tolka det ;-)

Mitt mående känns något bättre,vilket är väldigt skönt. I natt har jag sovit hela natten förutom ett toalettbesök och vaknade dessutom utan huvudvärk. Halleluja!! Dock är jag fortfarande trött och kommer väl vara det. Jag sover när jag känner att jag behöver det.

Det som just nu känns jobbigast är att jag inte kan röra mig och promenera så mycket som jag skulle vilja. När jag har gått en stund får jag en tyngdkänsla långt nere i magen och då känns det obehagligt att gå. Jag får ta igen de förlorade promenaderna nästa år då jag ska rulla barnvagn dagarna i ända...

Jag har också haft problem att vända mig om i sängen den senaste tiden, men i helgen kom jag på en briljant idé. Jag lade ett nattlinne i sidenmaterial i sängen precis under rumpan och det glider jag nu omkring på om nätterna. Någon gång måste rätta till det under rumpan, men nu kan jag förflytta mig i sängen utan att vakna!! Jag hade funderat på om jag skulle köpa sidenlakan, men det här blev ju mycket billigare!

Det är kul!

Det är alltid roligt när man får uppskattning för sin blogg från bloggläsare. I helgen fick jag en nominering från Libra, vilket jag tackar för. Hennes blogg hittade jag när hon förlorade sin dotter i somras. Nu kämpar hon för att få ett syskon till Edda.

Nu ska jag skicka detta vidare till fem bloggar som jag tycker är värda detta. Det blir svårt att välja vilka bloggar jag ska ta, då jag följt ganska många väldigt länge och vissa är nyare tillskott i min läslista.

Och sen kommer familj
Hon har kämpat sig igenom fruktansvärt många missfall, men är nu igång med sin första ivf med äggplock i morgon. Allt tummar är hållna här för att det ska gå bra den här gången.

Jeane Quidote
Har genomgått ett antal ivf-behandlingar, äggdonationer och missfall. Hon är nu gravid och jag håller alla tummar för att det ska gå vägen.

Livet i Haghestra
Har kämpat länge för att lyckas med ivf, men vid deras återföring i våras hände det. Hon blir gravid med tvillingar! De två små pojkarna har nu kommit till världen, dock lite tidigt så nu finns de på Neoavdelningen i Jönköping.

Iter ad a familia
En bloggare som jag även träffat i verkliga livet och vi fick kontakt strax efter att vi förlorade Dutt förra året. Nästan samtidigt hade hon då haft missfall. Har nu kämpat med ett antal ivf:er utan att lyckas. En ny frysåterföring kommer ske de närmaste veckorna.

Vill bli mamma nu
En nygravid bloggare som kämpat oerhört för att komma dit hon är nu. Det måste gå vägen nu. Hon har haft allt för mycket tråkigheter förutom barnlösheten de senaste åren.


Reglerna för utmärkelsen är

1. Tacka bloggaren som gett dig utmärkelsen och lägg ut länken till den som gav dig den
2. Ge utmärkelsen vidare till fem favoritbloggar och berätta det för dem med en kommentar
3. Kopiera post it-lappen och sätt den på din blogg

Dagens mage

Idag var det dags för magbild igen och så här ser den ut den här veckan (28+5). På bild och när jag ser den i spegeln såg ser den mycket större ut än vad jag upplever att den är. Visst är den i vägen och det börjar kännas att den är tung när jag rör på mig.

De senaste veckorna har jag tvättat kläder och sängkläder. Mycket små kläder och sängkläder. Jag har fortfarande några maskiner kvar att tvätta, men sedan är det klart och då är det bara att vänta på att Storeman ska komma så att vi får testa alla kläder!!
Det är så underbart att det just är jag som nu får stå och hänga upp alla dessa kläder. Det är till och med roligt att stryka hans påslakan... Annars är inte strykning min favoritsysselsättning precis ;-)

Ett och ett halvt år

Idag är det ett och ett halvt år sedan Dutt kom och försvann
Ett och ett halvt år sedan vi på eftermiddagen gick tomhänta hem från förlossningen.

Mycket har hunnit hända sedan dess, men han kommer alltid finnas med oss. Inte minst när vi snart blir tre.

Idag lade vi en bukett röda rosor hos honom i minneslunden. Några vaser finns ju inte längre att sätta blommor i, utan det fick bli en liggande bukett.

Tvårätters kattfrukost

Först slicka filmjölkstallriken

Sedan kokt äggula. Dagen är räddad!!

Skönt

Nu är frukost intagen!! Brukar inte alltid vara så förtjust i frukost, men idag satt den helt rätt.

Efter två långa timmar tog så nya blodsockerprov och de visade på 6,5, vilket är helt normalt. Så alltså ingen graviditetsdiabetes. Skönt! Alltså är det inte någon diabetes som är orsaken till att Storeman är större än normalt. Vi kommer ju fortsättningsvis har tillväxtultraljud så vi får se om han kanske lugnar ner sig i sin tillväxt framöver...

Nu - Glukosbelastning

Igår var vi hos barnmorskan och efter vårt ultraljud för två veckor sedan då de visade sig att Lilleman är mycket större än normalt ville läkaren att jag skulle göra en glukosbelastning för att utesluta graviditetsdiabetes.

Så nu sitter jag här på mödravårde och har druckit den söta vätskan som ska visa hur kroppen reagera på det. Fasteblodsockret var 5,0, vilket är normalt.

Inför detta fick jag äta senast klockan 22 igårkväll så kvart i tio igår satt jag och åt grahamsgröt och smörgås... Redan klockan tre i natt vaknade jag och var hungrig... Just nu är jag så hungrig så att jag skulle kunna äta upp en halv gris. Det borde vara olagligt att tvinga gravida kvinnor att fasta ;-)

Nu ska jag sitta är till klockan 10 då ett nytt blodsockerprov ska tas. Jag hoppas att det är normalt och att Lilleman inte är stor på grund av diabetes. Det är i sig ganska komiskt att han är mycket större än kurvan då vi hela tiden varit helt inställda på att få en minibebis. Nu kanske det blir en elefantbebis istället...

Vid gårdagens besök lyssnade vi också på hjärtslagen. Som ett tuffande tåg!! Sf-måttet var igår 30 cm, vilket väl är normalt men något i överkant.
Vi pratade också en hel del om mina upplevelser av sparkarna som jag känner och inte känner. Det beror mycket på hur han ligger och på vilket humör han är på. Just igår låg han med huvudet nedåt och då kände jag väldigt mycket sparkar. Nu i natt tror jag att han legat och hickat för det kände inte riktigt som sparkar. Mer som hårda regelbundna hjärtslag, eller nåt. Svårt att beskriva.

Nästa hållpunkt är ultraljud om knappt två veckor. Det ska bli spännande att se om han även då är "för stor".

Min sjukskrivning

Anni undrade igår: Jag är lite nyfiken på om du ska vara sjukskriven tiden ut?  Hur tänkte du? Var det inget problem för läkaren?

Troligtvis kommer jag vara sjukskriven graviditeten ut och detta på grund av flera olika faktorer. Först har jag min grundsjukdom (en reumatisk sjukdom) som innehåller två blodstörningskomponenter som heter antilupuskoagulans och kardiolipidantikroppar. Dessa faktorer gör att min graviditet klassas som en högriskgraviditet med förhöjd risk för blodproppar både för mig, bebis och i moderkakan. För att minimera den risken tar jag ju två olika blodförtunnande preparat (Fragmin och Trombyl). Blodstörningarna och min reumatiska sjukdom kan också ökar risken för tidig havandeskapsförgiftning, tillväxthämning hos bebis och för tidig födsel.  Ovanpå allt detta ligger mina tidigare misslyckade graviditeter med MA och avbrytande i vecka 20. Dessutom har jag från cirka vecka 15 mått allmänt dåligt med diverse krämpor.

Läkaren och jag anser att det inte är värt risken att jobba ifall det skulle hända något. Då är det bättre att ta det lugnt hemma och ta hand om mig, bebis och min kropp istället. Läkaren vi hela tiden har kontakt med är den läkare vi träffade i samband med Dutts avbrytande i maj och vi har själva önskat att det är henne vi ska ha kontakt med. Hon är väl insatt i vår historik och förstår oss helt och fullt i våra orostankar. Hon anser att graviditeten är det absolut viktigaste nu. Jobba hinner jag med att göra sedan tycker hon.

Den här gången har jag inte haft problem med försäkringskassan heller, vilket jag hade efter Dutt. På det senaste intyget försäkringskassan fick in från läkaren står att jag troligtvis inte kommer tillbaka till arbete under graviditeten. En handläggare från FK ringde mig för att presentera sig och hon tyckte inte heller att det verkade konstigt att jag skulle vara sjukskriven resten av tiden.

Det är otroligt skönt att vi har uppbackning från sjukvården och att även FK kan sätta sig in i min situation.

Vecka 29 (28+0)

Ytterligare en vecka avklarad och därmed en vecka närmare målet. Hoppas jag. Jag trodde att jag skulle bli lugnare när jag började känna sparkar och buffar och visst det blir jag när de väl finns där... Men dom finns ju naturligtvis inte där hela tiden... Och då hinner jag bli orolig för att något ha hänt.
Jag vet att man inte ska jämföra med andra, men när man läser hur andra i ungefär samma vecka upplever sparkarna känns det som om de bebisarna sparkar jämt, mycket och hårt.
Jag antar att jag får förbanna min moderkaka i framvägg som jag antar blir större och större med tiden och då tar emot fler och fler sparkar som jag därmed inte känner lika kraftigt som om jag skulle ha moderkakan i bakvägg till exempel.

För det är min värsta skräck just nu - Att lilleman ska dö i magen. Jag orkar helt enkelt inte med en sådan motgång igen. Skulle det ske så kan jag också lika gärna begravas på samma plats.

I morgon ska vi till barnmorskan och då ska jag ventilera min oro tänkte jag.