Fortsatt mörker

Dagen började med besök hos kurator. Det var ju väldigt lämpligt att vi sedan tidigare hade bokat in ett besök hos henne.
Hon började med att fråga hur det är och utan att ljuga sa att jag det inte alls var bra idag. Senast vi var hos henne hade vi två dagar kvar till testdag och jag tog en kort sammanfattning om vad som hänt de senaste veckorna.
Samtalet idag bestod ju naturligtvis bara om de känslor som vi känner efter gårdagens ultraljud. Känslan av hopplöshet, orättvisa och rädslan för att aldrig lyckas när alla andra lyckas. Jag vet att vi är många som kämpa, men just nu känns det som om det bara är vi som drabbas av all världens elände.

Vi pratade också om möjligheten att det kan finnas en liten möjlighet att allt är okej på tisdagens ultraljud, men vi vill inte ta ut det i förhand. Skulle det vara så att allt är normalt nästa vecka så blir inga mer glada än vi. I så fall får den här veckans sorg vara en parentes.

Efter att vi kom hem från kuratorn har vi jobbat lite grann i trädgården och så har vi försökt att prata lite med varandra. Igår hade vi svårt med det då vi båda kände att det inte fanns något att säga.

Vi försöker att inte tänka på framtiden, men det är nästan omöjligt att inte tänka såna tankar. Hur ska vi gå vidare? Hur ska vi orka? Orkar jag vara gravid igen?

Ikväll kommer våra kära vänner Herr och fru H hit med lite mat. Ni är guld!!

Även alla ni andra är underbara som kommentarer och mejlar mig. Jag blir så glad i allt det mörka.