Jag fortsätter att plåga mig själv eller sorgebearbeta. Jag har inte riktigt bestämt mig vilket det är genom att läsa gamla inlägg i bloggen.
Många av de inlägg som skrevs efter Dutt kunde lika gärna skrivas nu. Jag känner mig lika snuvad på konfekten då som nu. Med Snöis hann vi ju naturligtvis inte planera riktigt lika mycket, men så fort plusset uppenbarar sig så snurrar ju hjärnan igång planerna.
Att behöva begrava sitt egna lilla barn trodde jag aldrig att jag skulle behöva vara med om. Nu i efterhand och med missfallet i bagaget så är jag tacksam att vi med Dutt hade en begravning med ett avsked.
Det mininminimänniska som vi förlorade förra veckan kan vi inte få några såna minnen med, vilket gör det så svårt att sörja. Jag vet inte riktigt vad jag sörjer så därför har sorgen över Dutt blivit starkare igen.
Allt blir mycket jobbigare då man vet att om allt hade gått bra i våras så skulle Dutt (antagligen med ett annat namn) nu ligga här bredvid mig i soffan och vara så där söt som bara en liten bebis kan vara...
Det skulle ju inte bli så här.
Nä det skulle ju inte det! :( Finns verkligen inget att förstå i att förlora barn, verkligen verkligen inte!
SvaraRaderaKommer ni vilja köra igång direkt med nytt försök eller kommer det få vänta?
Kram Lo
Det är ju inte bara en sorg för att ni förlorat Snöis- det är ju en sorg att ha förlorat en dröm också... det är klart att man funderar och bygger upp en framtid, när man får det där pluset-en önskedröm som man tror ska infrias om bara några månader- det gör nog alla. Och när det går i kras, går ju så mycket i kras, på flera nivåer. Jag var mycket väl medveten om att det kunde gå fel, jag är äldre och statistiken säger att oddsen är låga att bli gravid- jag blev det... oddsen är höga/högre att få missfall- jag fick det... men man blev ju så glad, man kunde ju inte låta bli att fundera och planera oavsett alla risker och statistik och odds... så visst, jag förlorade ett barn, men jag förlorade också en dröm och en framtid och en massa annat som jag lagt i den där graviditeten... jag kan absolut inte jämföra mig med er situation, ni har haft Dutt och hela den erfarenheten också, som för mig är helt fruktansvärd- jag vet inte hur jag skulle reagera på något sånt. Men jag vet hur det är att få missfall och det är något som satt sina spår. Jag vet inte ens om jag vågar bli gravid igen- tänk om det händer igen? Jag skulle fullständigt gå i tusen bitar, det var en sån hemsk upplevelse att jag förträngt det en del... men det finns där som en ond tagg, som inte vill släppa, trots att jag vill fortsätta drömma om en framtid med barn...
SvaraRaderaFörlåt, nu blev min kommentar ett inlägg och ett sätt att skriva av mig själv. Borde kanske skapa mig en egen blogg för det ;-)
Anna i götet...
Jag tror du ska lyssna på din man...Även om det inte lusten finns att göra något kul, så är det viktigt att inte grotta ner sej. Det är bara att göra det.
SvaraRaderaJag har läst hos dig sedan förra året, men detta blir första gången jag kommenterar. Jag har ingen förlorad Dutt, men väl en "Krumelur" i 10:e veckan. Och jag (tror att jag?) fattar den där känslan av att inte veta vad man sörjer.
SvaraRaderaAtt bli snuvad på konfekten och inte riktigt "vara tillåten" av omgivningen att göra just det. Sörja. För "det var ju så tidigt" och "missfall är vanliga".
Vi hade tur och fick senare uppleva den oerhörda välsignelse det är att få barn. Så nu sitter jag här, dagar innan ÄP inför anonym donation till någon kvinna som inte haft samma tur som jag i livets lotteri.
Jag önskar dig all lycka. Våga lita på livet och försöka igen. Det blir din tur också, jag vägrar tro nåt annat. Kärlek! <3
Jag förstår känslan, och nickar också igenkännande inför att den andra sorgen liksom blir aktiv igen. För det här var ju knappt, jag sörjer egentligen inte en någon - men jag är tillbaka till våren, tillbaka på kyrkogården igen. Det är som att hela kampen till slut vilar där. Jag hade nästan kunnat skriva "och barnlösheten och missfallen" under hans namn på stenen. För det är nästan så det känns, som att alltsammans fått ett ankare däruppe i kullen. På många vis mer ta-bart än den flytande sorgen förut.
SvaraRaderaDet som är allra svårast nu, det som inte fanns tidigare - är att jag hela tiden närmar mig slutet på denna resa. Förlusten börjar handla om hela framtiden. För när året är slut är magbarnsresan slut, oavsett om jag fick något mer eller om en gravsten var allt jag fick. Missfallet betyder inte bara att ett litet liv som knappt hann bli och börja lämnat mig. Inte bara att dess hjärta aldrig började slå.
Jag har inga svar, famlar också omkring i blindo... men jag läser. /FC