fredag 7 oktober 2011

Upp och ner

Känslorna går verkligen upp och ner.
Igår kände jag att jag hade förlikat mig med att denna graviditet gått åt skogen, men idag känner jag en tomhet och hopplöshet över det förlorade lilla livet.
Att det lilla livet som vi hann veta om i ungefär tre veckor kan ge så starka avtryck på så kort tid. Man vet ju så väl att det är jättevanligt med missfall tidigt i graviditeten, men det har jag på något sätt förträngt. Det händer andra inte oss. Nu borde jag ju i och för har lärt mig att allt händer oss...

Om det nu är så som vi befarar, att Snöis slutat leva så skulle jag vilja att min kropp började fatta det så att jag slipper gå med en dött embryo i magen.
I natt var jag illamående och det gör mig så ledsen ifall jag är det i "onöda". Jag hatar min kropp just nu. Varför kan ingenting funka som det ska?? Att kunna bli gravid trodde jag länge var det mest naturliga och enkla som helst, men oj vad man misstog sig.

Jag försöker att inte tänka på framtiden, men det är oundvikligt. Det börjar bli jobbigt att hela tiden planera ivf-behandlingar utan att man vet om de kommer att ge något.

Länge har jag varit främmande för adoption och jag är nog det fortfarande. Jag vet inte varför. Kanske för att det tar lång tid, kostar massor med pengar och att jag så gärna vill ha det där pyttelilla barnet i min famn. Dessutom kan en adoption försvåras på grund av min reumatiska sjukdom. Vissa länder godkänner inte såna sjukdomar.

Nä, nu gäller det bara att överleva väntan till tisdag vilket jag inte vet hur det ska gå till. Dagarna kryper fram. Ena stunden får man en gnutta hopp, medan man andra stunden bara ser allt svart.

7 kommentarer:

  1. Förstår att det är fruktansvärt jobbigt att gå och vänta och kastas mellan hopp och förtvivlan!! Men visst känns det lite märkligt att du mår illa om det inte är något som gror där inne och gör att hormonerna spökar i kroppen... Kan inte låta bli att tänka att det låter hoppfullt (?). Önskar verkligen er ett mirakel!

    Kram!!

    SvaraRadera
  2. Hej! Mina minnen kommer tillbaka när jag läser vad du skriver. Vi har varit där ni är nu, tyvärr flera gånger. Nu är det snart tio år sedan men vissa stunder känns det som det var nyss. Vi adopterade en underbar kille! En sak som du glömde att skriva var att man vet att man får sitt efterlängtade barn via adoption, även om det tar tid!
    Så är det ju inte för alla med ivf.
    Jag önskar er all lycka, oavsett ivf eller adoption!
    Misa
    Misa

    SvaraRadera
  3. Jag håller tummarna att dagarna fram tills tisdag flyter snabbt förbi och att ulj blir bra för er! Snöis kanske bara är lite seg i växten! Kram

    SvaraRadera
  4. Håller tummarna att allt ser bra ut på tisdag!!!! Har själv haft MA o när ja har vetat att de e över så har blödningen kommit automatisk efter en dag. Konstigt men kroppen kanska förstår när huvudet vet. Så de e ju hoppfullt att du inte har blödit nått mer. Massor me kramar!!!!!!<3

    SvaraRadera
  5. Usch.. Igenkänningen är hög. Både för det ena och det andra ärligt talat.

    Adoption är inte främmande för mig (det var det jag försökte med först och sadlade om pga köerna) och jag har köat så länge att det i alla fall är närmre till barn än det är från köstart. Men samtidigt. Utredas... skaffa fram ännu mer pengar... ge upp... när jag var så nära. Ändå är jag lite där i tankarna. Att jag liksom inte orkar mer med biologiska barn och kanske kan det ändå vara bättre att välja tillbaka till den första vägen. Men jag vet inte...

    SvaraRadera
  6. Kan inte ens föreställa mig vad du går igenom nu... Är så otroligt ledsen för er skull - ni förtjänar velrkligen lite medvind nu! Men jag har inte gett upp hoppet för er skull, jag tror allt att det fortfarande finns en chans. Och som en annan läsare skrev, visst är det konstigt att du mår illa om det inte finns något levande som orsakar illamåendet? Jag hoppas och ber att ni på tisdag får dey absolut bästa beskedet tänkbart, nämligen att snöps lever, växer och mår bra!

    Kram Rebecca

    SvaraRadera
  7. Vet inte vad jag ska skriva, finns inga ord som direkt tröstar just nu. Men känner ändå att jag vill säga att jag jag och min man tänker på er var dag, vi vet precis oxå vad ni går igenom nu och det är så fruktansvärt hemskt då kroppen inte inser själv att det stannat upp. Hoppas ni får hjälp med detta på tisdag om nu inte snöis mot alla odds finns där med ett tickande hjärta!
    Jag fick göra en skrapning för tabletterna kändes för överväldigande att ta, men jag skulle nog valt tabletterna istället då skrapning förstörde min slemhinna och på vår klinik har de nu sagt åt mig att jag får inte skrapas igen.
    Massor med kramar till er.

    SvaraRadera