lördag 28 januari 2012

Ruvardag 2- Borde ha vant mig

Jag borde ha vant mig vid att vara ruvare. Detta är den elfte veckan totalt sett som jag är det.
Jag tror ju att jag inte kan känna av någonting än så jag försöker att inte tänka så mycket. Dock vill jag så gärna att detta ska fungera den här gången. Det måste fungera.

Jag försöker att inrikta mig på ett plus och tänka att det är en som då fastnat, men igår flög tankarna iväg och då var jag helt plötsligt tvillingmamma med allt vad det innebär... Blir jag tvillingmamma så kommer jag aldrig att klä mina barn i likadana kläder i alla fall.  Blir jag tvillingmamma kan jag inte köpa den vagn som jag skulle ha köpt till Dutt. Då var vi inne på en Kronan, men de har inte tvillingvagnar vad jag vet.  Helt absurda tankar att tänka nu när jag inte ens vet om jag är gravid...

Tankarna kan jag verkligen inte styra så de får fara omkring bäst dom vill. När de kommer så följer jag med en stund. Dock är det jobbigare att följa med de tankarna som innebär ett minus och att vi då står inför ett stort beslut om hur vi ska gå vidare. Jag hade ju tänkt att frysen inte skulle bli tom efter den här omgången, men så är det nu.

Hoppen i magen borde snart bestämma sig ifall de vill fästa eller inte. På lappen vi fick från kliniken i torsdags står det "Inom två till tre dagar har embryot förhoppningsvis växt in i livmoderslemhinnan och blivit en graviditet". Det borde ju alltså var nu och ett dygn framåt.

Heja Hoppen!!

11 kommentarer:

  1. Heja heja heja!!
    Fastna, fastna, fastna!
    Och sitt kvar, sitt kvar, sitt kvar!!

    kramkram

    SvaraRadera
  2. Jag håller tummarna för Hoppen i din mage, måtte både fastna nu! Snart är det klart, snart vet Hoppena hur det gått! Tänker på er..... Kram

    SvaraRadera
  3. Heja Hoppen! Fastna nu för tusan för vi vill träffa er i höst!

    SvaraRadera
  4. Inte lätt att kontrollera tankar och känslor, men visst kommer Hoppen att fastna. Det finns inget annat, här hålls tummarna hårt :)

    Kram

    SvaraRadera
  5. Hopp är verkligen ett vackert ord och hoppet ska man aldrig ge upp. Vilka ruvande kämpar ni är!

    SvaraRadera
  6. Vet precis hur det känns..har ruvat lika länge som du.. Ja elva veckor..helt galet egentligen.. Borde man vara van ju.. men nervigare för varje gång ! Hoppas så att våra kärleksfrön klamrat sig hårt fast där inne nu..och stannar vackert tills hösten kommer.
    Kram T

    SvaraRadera
  7. Har läst på din blogg i några månader men av någon anledning aldrig lämnat någon kommentar fast jag så många gånger tänkt det. Nu vill jag dock skriva att jag håller mina båda tummar stenhårt för att hoppen ska stanna i din mage och växa sig stora och födas i höst. Det vore väl helt underbart om du till hösten fick gå runt på stan med två fina bebisar nerbäddade i en tvillingvagn! Jag önskar inget hellre!!

    kramar från
    Gunilla M

    SvaraRadera
  8. Åh vad jag hoppas för er!! Håller tummar och tår, skickar små tankeönskningar och hoppashoppashoppas! :) Heja Hoppen! Kram

    SvaraRadera
  9. Jag har ju satt två 4 gånger nu och varje gång har tvillingtankarna varit närvarande - konstigt vore det ju annars... Och van blir man inte. Galnare för var gång kanske... Massor av tummar härifrån. Pumpan ska ha sällskap!

    SvaraRadera