Hopplös och trolös

Just nu har jag oerhört svårt att formulera mina känslor i text. I mitt huvud finns oerhört många jobbiga tankar som skulle behöva komma ut.

De största känslorna just nu är hopplöshet och trolöshet. Inför FET-behandlingen för cirka en månad sedan var jag otroligt hoppfull om att det skulle gå och när vi dessutom fick tillbaka två embryon så var det ju självklart att det skulle bli en graviditet. Men inte...Hur bygger jag upp hoppet igen? Hoppet är så långt borta just nu så jag kan inte ens se den med kikare.

I morgon är det dags att tjuvstarta kommande behandling med Provera som ska skjuta upp min mens cirka en vecka och sedan drar jag igång med Menopur-sprutorna. Mannen frågade igår, när jag var som mest ledsen, om vi ska vänta en månad, men det vill jag trots allt inte. Vad hjälper det? Enligt mig ingenting. Bara ytterligare en månads väntan där ingenting sker. När man är inne i en behandling vet man att man i alla fall gör något som kanske kanske kan ge upphov till något positivt i slutändan. Nä, jag tar min Provera-tablett i morgon.

När vi fick veta att Snöis inte överlevt blev mitt tydliga mål att jag MÅSTE vara gravid innan årsdagen för Dutt (17 maj) och BF-dagen för Snöis (15 maj). Den här behandlingen nu är då verkligen sista chansen för det. Enligt plan borde testdag vara ungefär i mitten av april om allt flyter på som det ska.

Det känns som tiden bara springer iväg. Om Snöis fått leva skulle jag vara i vecka 29-30 nu. Herregud! Det har alltså redan gått 20 veckor sedan vi fick veta att Snöis inte fanns länge. 20 veckor - En hel evighet och vad har jag uträttat under dom veckorna. Ingenting!! Bara fått ytterligare en minus och mer sorg!

Det är så lätt för andra att man ska tänka på annat, men för mig just nu så går inte det just nu. Hela mitt liv kretsar runt det faktum att jag inte lyckas bli gravid, men vill så gärna.

Samtidigt som jag känner känslor av rädsla, ångest, hopplöshet och trolöshet försöker jag i mina bästa stunder, vilka inte är så många, tänka på att läkarna i Göteborg faktiskt beviljat oss ett trepack. Normalt sätt får man bara köpa ett trepack på kliniken. Någonstans inom mig tänker jag då att de faktiskt måste tro på att vi har goda chanser att lyckas bli gravida. Eller tänker jag fel?

Jag försöker också tänka på att jag den här gången ska använda mig av ny medicin. Kanske kan Menopur ge fler och bättre ägg som vill fastna lättare och stanna kvar...

Många säger att jag är stark som orkar. Visst, jag är stark för att jag är måste. Själv känner jag inte inte stark just nu. Jag är för feg för att lägga av. Jag måste få ett syskon till Dutt och Snöis. Så är det!

Tack för att ni orkade läsa mitt gnäll ända hit!