Dikt om barnlöshet

Dagarna känns långa och himmelen känns grå
Utanför hörs fåglar, och himmelen är blå
Minuter rullar sakta, länge varar en sekund
Man önskar att man kunde tänka på annat för en stund

Men alltid finns den där, längtan efter ett barn
Trots att åren går, blir man aldrig van
Omkring en växer magar, en sån man ville ha
Istället för ren glädje, mår man aldrig bra

Och ständigt kommer frågan: "Varför inte ni?"
Det är väl klart vi längtar tills lyckan står oss bi
Men nåt som för så många, är så väldigt lätt
Är svårt för många andra, trots att man gör rätt

Så rullar månader på igen
Och magen växer på ens vän
Månader som blir till år
Och vännens bebis syskon får

Själv står man där ledsen när alla frågar
Förstår ni inte att det mig plågar?
Vi kämpar för det ni klagar på
Ska det vara så svårt att förstå?

Illamående, värk och smärta jag tar
Om jag med det får en bebis kvar
Gråt, blöjor, sena nätter, jag bryr mig ej
Om det betyder att den stannar hos mig

Men frågorna kommer med tiden ändå
För det var längesen dags att "skaffa" små
Kanske vänder cirkeln en dag
Och den som går med mage är jag

Men tills dess kryper tiden sakta fram
Man känner en djup och oförklarlig skam
Ska vi få barn, kommer vi att hinna?
Varför kan jag inte vara en helt normal kvinna?

I gemenskapen är vi utanför, sånt är livet
På grund av nåt andra tar för givet
Får vi barn blir de yngre än andras ändå
Lekkamrater är inget att hoppas på

Gemenskapen att vänta barn med en väninna
Kommer vi heller aldrig att hinna
Månad efter månad, tempar och testar man
Livet är en plåga för de som inte kan