När vi började inse att det var svårt att få barn på naturlig väg så kände jag mig ensammast i världen. Det kände som om det bara var vi som hade problem, medan alla andra kunde försöka sig utan hämningar.
Ganska snart insåg jag att så absolut inte var fallet. Vi är många runt om i landet som kämpar, vissa kortare tid, vissa längre tid för att få en efterlängtad ny familjemedlem.
När jag skulle börjar med den första ivf-behandlingen och berättade det för de närmaste kollegorna på jobbet så var det två av dessa som hade ivf-barn. Inget som dom nämnt tidigare utan först efter att jag pratat om det.
Sedan öppnades ju en hel värld av ivf/barnlöshetsbloggar på nätet. Det finns, tyvärr, så många bloggar som skriver om sin kamp. Det borde ju egentligen inte få finnas en enda...
Igår när jag var hos frisören såg jag att hon var gravid. Det visade sig att hon väntade tvillingar efter sin femte ivf-behandling!
Även om det känns ensamt ibland så är vi inte det. Det är bara synd att så många är ovetande om våra problem och att det finns så många fördomar runt om i samhället. Vet inte hur många gånger man fått höra tips om hur man ska bli gravid: "skaffa hund", "sluta tänka på det", ställ er i adoptionskö", "åk på semester".
Tillsammans kan vi varandra kraft och ork att fortsätta att kämpa. Även om jag nu är gravid är inte min kamp över förrän min Dutt är i min famn.
Det du skriver är så sant! Vi är verkligen inte ensamma här i bloggvärlden, men i verkligheten känns det så.
SvaraRaderaBlir så frustrerad när människor i min närhet fortfarande kan ge mig "tips" just som "det kommer när du slappnar av och inte tänker på det". En av mina vänner (inte en nära som tur är) sa till och med efter mitt andra misslyckade försök, när jag var helt nere i skosulorna, att jag skulle ge upp tanken på barn för då skulle det komma av sig själv. Det är ju precis vad man vill höra i en sådan situation...
Så sant så.
SvaraRaderaVi kände oss så ensamma när vi gjorde utredningen. När en vän till mig var hemma hos oss och såg att vi hade fått post från RMC berättade hon för oss att de har kämpat sedan 1999.
Vi kom varandra jätte nära.
Säger som dig... snälla ni där ute ge inte upp mirakel händer. Vår dotter är bevis på det.
Så sant som det är sagt! Vi är verkligen inte ensamma...Bra skrivet!!
SvaraRaderaHoppas du och Dutt mår bra! =)
kramar
Så fint skrivet. Det är verkligen så. Skrev ett liknande inlägg med samma rubrik för ett tag sedan.
SvaraRaderaKram!
Så bra skrivet!! Jag har också flera kollegor på jobbet som genomgått detta och nästan varje person jag talar om det för känner någon som gått igenom behandlingar, ivf eller/och adoption. När man väl börjar prata om det är det inte så ovanligt....tyvärr...
SvaraRaderaKram
Håller med dig till fullo. Jag är så jävla trött på alla "goda råd" och tips på hur man ska slappna av "så kommer det automatiskt". Blir vansinnig!
SvaraRaderaNu har jag inte kommit så långt som till IVF, men vi har försökt aktivt i två år (i mars) att lyckas bli gravida men inte lyckats. Har en hormonsjukdom i botten som kan ha trixat till det lite. Har nu iaf gjort utredning och ätit min första Pergo-kur. Hoppas på att det är något lite frö på väg att gro i magen! :)
Så sant, så sant. Jag hade inga problem att berätta för min chef, då hon tidigare berättat att två av hennes döttrar fått sina barn genom ivf. Sen har jag hört att två män på jobbet också gått genom ivf. Våra närmsta vänner har också problem, och har precis påbörjat utredning.
SvaraRaderaSvägerskan har en kollega och en i mammagruppen som har ivf-barn.
Börjar man prata om detta, så är det så väldigt många som antingen själv varit där, eller känner någon som varit det. Men oftast vill ingen prata om det. Förstår inte varför. Det är ju inget man skäms för. Inte jag i alla fall. Men kanske man inte berättar för att man inte vill att folk ska gå på tå runt en. Man vill inte att de ska tycka synd om en. Men det är bara mina tankar...
Kram