lördag 12 november 2011

Ett halvår - en evighet men så nära

Idag är det ett halvår sedan den värsta händelsen i mitt liv skedde. Det var då vi var på ultraljudet i vecka 18+6 som visade att vår älskade Dutt hade hydrocefalus (vattenskalle) och att missbildningen var så allvarlig så att det inte fanns någon möjlighet att han skulle överleva utanför min livmoder.

Ett halvår. Det känns så länge sedan samtidigt som det känns så nära.
Ett halvår som förändrat mig som person. Jag kommer nog aldrig bli den Anna som jag var före den 12 maj. Det finns nu ett liv och en person före 12 maj och ett liv och en person efter 12 maj. Före 12 maj var lyckan stor. Naturligtvis fanns oron också, men nu var ju de 12 första veckorna avklarade för länge sedan och efter det är ju allt lugnt. Trodde jag. Det är det man hör. "Bara man klarar de första 12 kritiska veckorna" Pyttsan!! Det hjälpte ju inte oss den här gången.
Efter 12 maj är jag helt plötsligt en mamma utan barn. Jag trodde aldrig att jag skulle behöva bli det. Tidigare har jag läst på nätet om människor som förlorat barn både tidigt och sent i graviditeten. Jag läste det och kände empati med dom, men jag trodde ju aldrig att jag skulle bli en av dom...
Efter 12 maj ser jag ingenting som självklart längre. Allt, verkligen allt, kan gå åt helvete när man minst anar det.
Många säger att man blir starkare av motgångar och det kanske man blir, men jag hade gärna klarat mig utan den här motgången. Jag hade till och med klarat mig utan hela den här barnlöshetskarusellen och jag hade varit stark ändå.


Den missbildning som Dutt hade är ovanlig, väldigt ovanligt. På vårt sjukhus förlossning föds 2300 barn per år och bara ett till två barn per år har en sådan skada som Dutt. Varför var just Dutt tvungen att vara just det barn som drabbades? Varför var det jag och M som var tvungna att vara de föräldrar som skulle drabbas?
Naturligtvis finns det inga svar att få hur gärna man än vill och jag har försökt att inte fundera för mycket på det eftersom det inte ger något.

Ett halvår. Det är på ett sätt en lång tid. Ska man vara färdig med sorgen? Ska man ha gått vidare nu? Ältar jag för mycket? Har jag fastnat i att vara sörjande?

Jag kände att jag hade kommit upp ur det djupaste hålet, men i och med missfallet så hamnade jag där igen. Så mycket har också hänt på det här halvåret. Jag blev mot alla odds gravid igen. Knappt 3½ månader efter att Dutt kom. Varför fick inte den graviditeten fungera? Varför var inte det embryot livsdugligt? Dutt borde ju ha skyddat Snöis? Ska jag någonsin bli gravid igen och kommer det någonsin gå vägen?

Så många tankar, känslor och funderingar så här sex månader efter vårt livs värsta besked "hjärnan ser inte ut som den ska".

4 kommentarer:

  1. Åh, vad jag önskar att lille Dutt hade fått en frisk bebis nu!
    Tänker på er, speciellt idag!
    Kämpa på, en dag så :)

    Många varma kramar

    SvaraRadera
  2. Ja, det är många sådana frågor man ställer sig! Jag gör likadant eftersom vi egentligen skulle varit i vecka 40 nu och snart BF för Smurf! Varför fick h*n försvinna? Och Dutt+Snöis för er? Så orättvist och så jobbigt att gå igenom. Tänker på er i massor! Kram

    SvaraRadera
  3. Det finns ingen preskriptionstid på sorg. Anna, ingen kan säga hur länge du ska eller har rätt att sörja. Det du och M gått igenom är omänskligt och ingen borde någonsin tvingas uppleva det ni gjort. Jag tror att er sorg är... inte starkare kanske än sorgen för någon annan som förlorat ett barn. Men er sorg har nog fler lager. Ett par som försökt bli gravida i två månader, lyckats och sedan förlorar barnet går ju igenom en fruktansvärd kris i sitt liv. Men för er var det ju mer än förlusten av ert barn ni tvingades möta. Det var ju också alla känslor kring det faktum att ni tvingats kämpa så otroligt hårt för detta lilla barn. Er resa och er väntan på ett litet barn hade ju varit så lång. Därför tror jag att det, om möjligt, är ännu tyngre för er. Er sorg innefattar ju mer än själva förlusten. Även om den förlusten måste vara tillräcklig för att ta död på en människa... Sedan har ni ju dessutom tvingats uppleva ytterligare en förlust av ett barn, även om du inte fick bära Snöis lika länge. Men oavsett hur långt gången du var i den graviditeten så var det ju just det - en graviditet!

    Ta den tid ni behöver för att sörja, ingen kan uttala sig om när ni "borde" sörjt färdigt. Försök ta hand om varandra och ta en dag i taget.

    Kram Rebecca

    SvaraRadera
  4. Åh jag vet så väl hur det känns Anna, om du bara visste! Jag läser din blogg för att du skriver så bra om din sorg över Dutt och Snöis som jag inte kan göra om vår N. Jag kan inte prata om det, och jag är inte mogen för att skriva om den händelsen i bloggen än heller. Du hjälper mig att förhoppningsvis någon gång vara lika stark som du, att våga prata om en sådan händelse...KRAM

    SvaraRadera