De senaste dagarna har många tankar kommit upp om det som hände och skedde med Dutt. Jag går sakta men säkert igenom händelseförloppet och idag när jag var ute på min dagliga promenad kom jag att tänka på den dikt som min syster läste på Dutts asksättning.
Ett tag hade vi den dikten som ett mantra. Mannen lärde sig de första verserna utantill och läste dom i sängen innan vi somnade. Det blev då en stund med lite tårar men även en fin stund tillsammans.
Nu är det länge sedan jag tänkte och läste dikten, men fortfarande börjar ögonen tåras när jag läser den.
En liten ängel
Var inte arg lilla mamma
jag var tvungen att gå.
När dom klippte banden,
orkade inte mitt hjärta slå.
Älskade pappa,
mitt liv blev så kort.
Ta hand om varandra,
när jag flyger bort.
Jag vet att ni gråter
och det finns ingen tröst,
men lyssna till era hjärtan
och ni kommer höra min röst.
Jag finns inte bland er,
men jag finns ändå.
Jag hör era böner
och älskar er så!
Så fint att ge sorgen plats på det viset, tillsammans. Det tror jag hjälper er båda att ta er igenom det här tunga som ni är med om med varandra istället för var för sig.
SvaraRaderaÄr det nån av er som skrivit den fina dikten?
Önskar dig och er ljus och glädje framöver.
Dikten är skriven av okänd författare, men jag tycker den är så otroligt fin.
SvaraRadera