Uppdatering

I mitt förra inlägg skrev jag att det var det sista, men när sedan trogna läsare undrar hur det är så måste jag ju göra ett inlägg. Jag blir varm i hjärtat när helt okända människor undrar hur det går för oss.

Så klart ska ni få veta det.

Just nu pågår inskolning till förskolan då mannen ska börja jobba igen den 1 september efter att ha varit föräldraledig sedan årsskiftet. Det har flutit på jättebra och Olle har inte svårt att bli lämnad på förskolan, vilket känns skönt. Så när mannen börjar jobbar är det första gången sedan augusti 2012 som vi båda jobbar samtidigt... Först var jag sjukskriven, sedan föräldraledig, sedan jobbade jag medan mannen varit hemma.

Olle är nu snart 20 månader och en kille full med energi. Nu går han inte längre utan nu har han sedan någon vecka kommit på att man kan springa! Det är ju mycket roligare än att gå. Då kommer man ju fram ännu fortare :-)  Han sitter inte stilla många minuter förutom när han sitter i sandlådan. Där kan han tillbringa lång tid med att gräva, lasta på sand i sin lastbil och sedan lasta av och så om igen. Talet kommer sakta men säkert, men än så länge är det inte så många ord som han säger förutom aatz (katt), est (häst), gaga (vill ha) mamama (napp) mamma (som det låter mamma).
Han älskar att hjälpa till. Han plockar i och ur tvättmaskiner, hämtar saker man ber om och plockar in matvarorna i kylen efter att man handlat.

Nu under sommaren har vi varit lediga tillsammans i åtta veckor  (varvat föräldraledighet och semester) vilket varit jätteskönt. Det har ju verkligen varit en kanonsommar. Ibland till och med för varmt... Sommarens utflykter bestod av en vecka på Öland, en dagstripp till Stockholm, besök hos farmor och farmor, moster och morfar. Vi har också hunnit med några besök på Kolmårdens djurpark, och givetvis har vi hälsat på storebror Dutt på kyrkogården. Varje gång vi kommer dit vinkar Olle mot Dutts namnskylt även om han naturligtvis än inte riktigt förstår vad han vinkar åt. Dessutom har vi bara tagit det lugnt. Det har blivit långa dagar då Olle fortfarande är extremt morgonpigg och vaknar ofta mellan fem och halv sex på morgonen. Lite väl tidigt tycker jag, men vi har fortsatt med regeln att vi inte går upp ur sängen förrän efter sex.

I sommar blev vi också tvungna att avliva vår katt. Han mådde allt sämre under våren och den 24 juni var vi hos veterinären och då hade han gått ner en och ett halvt kilo på två månader. Han var 13 år så hans kropp var helt enkelt slut. Ett jobbigt beslut, men nödvändigt. Olle var med och innan vi gick därifrån vinkade han flera gånger till vår lilla katt. Så fint att se.

Vi ville dock inte vara ett kattlöst hem så ganska snart köpte vi en ny katt från ett katthem. Så nu bor en svart ettårig hittekatt hos oss. Han och Olle trivs med varandra även om Olle ibland är lite för hårdhänt emot katten. Katten äter upp den mat som trillar från Olles plats vid matbordet och Olle sticker till honom lite mat när han tror ingen ser...

Med andra ord har vi det bra vår lilla familj! Ibland är det jobbigt, men så är det nog för alla familjer. Bjuder på några bilder också. Bilden på Olle kommer jag ta bort efter ett tag då jag gjort så i hela bloggen för att skydda honom.

Vår nya familjemedlem Marcus

Saknade Baltazar. Ligger nu begravd vid Dutts minnesträd. på tomten

Dagens tidning

Än så länge finns artikeln inte på nätet. Återkommer med länk ifall den dyker upp online. Tills dess får ni ta på er glasögonen med högsta styrkan ifall ni ska kunna läsa ;-) (Bilden borttagen för hänsyn till min son)

Tvåårs-bf

Idag för två år sedan var Dutts beräknade ankomst. Världen ville annorlunda så därför tände vi idag ett ljus för storebror
Vi hoppas att han har det bra där han är och att han tar hand om de andra änglabarn som tillkommit till exempel Isak.

Hejsan Storebror

Nya blommor hos storebror. 

(Bild borttagen)

Midsommar och glad nyhet

Igår firade vi Olles första midsommarafton. Moster gjorde en midsommarkrans till honom och sedan gick vi till ett midsommarfirande som vår närmaste kyrka anordnade. Lite småkyligt var det, men så ska det nästan vara på midsommar.
På vägen hem stannade vi till hos Dutt. Olle kände sig då färdig med sin midsommarkrans så han tyckte att storebror skulle få den.

Idag har vi fått en glad nyhet och vi gratulerar dem som det berör!!

Olles midsommarpresent till storebror

Midsommarblommor hos Dutt

Minnesdag

Idag besökte vi alla tre Dutt då det idag är två år sedan begravningen.
Olle var för första gången sittande i sin liggvagn vid besök hos storebror och spanade på mig när jag fixade med att sätta dit de blommor vi varit och köpt. Kom nu på att jag glömde ta en bild på blommorna...

"Dagen till ära" hade Olle på sig Dutts lussekattsbody för att hedra sin storebrorsa lite extra.

Minns fortfarande den lilla, lilla kistan på det vita fårskinnet så tydligt. Så fin, men samtidigt så sorgligt. Det skulle inte behöva användas så små kistor...

Dutts dag

Igår var det då dags för Dutts andra födelsedag. Mycket har hänt sedan vi uppmärksammade hans första födelsedag förra året. I år kändes allt inte lika tung, grått och dystert.
Till lunchfikat hade jag gjort rulltårtsbakelser med rabarberkompott som sylt. Det hade vi även i förra årets tårta.
Sedan gick vi alla tre till kyrkogården med blommor, ljus och ballonger.
Tänk att vi igår fick vara tre som närvarade hos Dutt på hans födelsedag. Förra året försökte jag tror och hoppas att det skulle bli så, men hoppet var inte så stort.

Senare på kvällen tittade vi i det minnesalbum som jag gjorde i ordning förra året. Tårarna kom, men det kändes på ett annat sätt än tidigare. Tårarna gjorde inte lika ont som tidigare.
Jag klarade dock inte av att se bilden på Dutt som finns längst bak i albumet dolt med ett papper över, just för att man ska kunna välja om man vill se eller inte. Igår valde jag att inte vika upp pappret. Jag minns så väl hur han såg ut när han låg där i våra händer. Liten och så fin.
Dutt kommer alltid finnas med oss, sida vid sida, vad som än händer i framtiden. Inte minst kommer han att vara närvarande nästa lördag när lillebror döps i kyrkan några meter ifrån minneslunden. Jag vet inte hur mycket prästen kommer uppmärksamma Dutt, men säkerligen kommer Dutt att nämnas.

Dutt 2 år

För exakt 2 år sedan kom lilla Dutt till världen, men försvann lika fort. Klockan 00.24 den 17 maj 2011 blev vi föräldrar till en ängel och det kommer vi alltid att minnas.

Minnas den lilla pojke som aldrig fick bli en levande glad pojke.

Minns den lilla pojke som låg insvep i en lite handduk i vår hand.

Den lilla lilla pojken satte stora avtryck den korta tiden vi fick se honom. 20 cm kort och 150 gram lätt. Inte stor, men ack så stor för oss.

Så efterlängtad, så saknad.

12 maj

Den 12 maj kommer alltid att vara förknippat med ett rutinultraljud.
Idag har det gått två år sedan vi förväntansfulla gick hand i hand till mödravården för att göra rutinultraljud. Det skulle bli spännande att se Dutt därinne igen. För inget skulle ju vara fel.

Men allt var ju fel! Dutt hade grava hjärnskador vilket gjorde att han inte skulle överleva. Minns fortfarande så tydligt orden "Hjärnan ser inte ut som den ska". Tror att jag aldrig kommer att glömma dom orden. Ingen, absolut ingen ska behöva höra dom orden.

Några kanske tänker: "Glöm det där. Ni har ju Olle nu".

Ja. Det stämmer att vi har Olle nu. Han är vår andra son. Dutt kommer alltid att vara vår förstfödda son. Det kan inga händelser eller tiden ta ifrån mig.
Jag kommer aldrig glömma den lilla minimänniska som den 17 maj låg stilla i min famn. Det som skulle ha blivit vår son. Nu blev han istället en ängel och som nu är en stolt storebror till Olle.

Idag plockar vi lite vårblommor i trädgården och går till kyrkogården hela familjen för att hälsa på Dutt.

Premiär

Igår var det premiär för lussebodyn som jag köpte när jag var gravid med Dutt. Lite fel årstid kanske, men det är ju alltid gott med lussekatter! (bild borttagen)

Nytt liv

Tidigare i år fick jag en förfrågan om jag ville skriva en text om att skapa liv. Texten skulle publiceras i tidningen Amos som är Svenska kyrkans tidning som delas ut i en församling här i stan.
Jag tackade ja och i förra veckan kom den lilla tidningen ut och här kan man om man bläddrar fram till sidan fem läsa texten.

Stora killen och speciellt datum

Idag har vi varit på vårt första besök på Bvc. Vägning och mätning stod på programmet och det visade sig att miraklet blivit stora killen. Nu har han gått över 4kilossträcket så nu väger han 4020 gram och är 52 cm lång. Idag har han återigen haft lite mer magknip så det verkar vara lite olika från dag till dag. Barnsjuksköterskan sa att han kan ha lite extra besvär med magen då han är prematurbebis. Magen kan då vara lite extra omogen, men blir det inte värre än så här så ska vi absolut inte klaga...
Eftersom Olle går upp så bra i vikt blev nästa besök på Bvc först om två veckor. Dessutom bokade vi in ett läkarbesök om tre veckor.

Igår var ett speciellt datum. Då var det två år sedan vi fick ett plus på ett graviditetstest för första gången. Även om den graviditeten inte ledde till ett levande barn så var det plusset en stor milstolpe. Från den dagen visste vi att jag faktiskt kunde bli gravid, vilket var en oerhörd lättnad. Och gravid flera gånger har jag ju faktiskt blivit också även om vägen varit allt för lång. Jag räknade igår på hur många veckor som jag varit gravid totalt. Med Dutt var jag gravid i 19+4 veckor, med Snöis i 9+1  veckor och med Olle i 34+1 veckor.  Totalt har jag alltså varit gravid i  62+ 6 veckor och äntligen har vi ett levande barn. Med detta facit vet jag inte om jag orkar med att gå in i "försöka få syskon"-tankar. Absolut inte just nu i alla fall. Just nu försöker jag njuta så mycket som det bara gå av det liv som vi faktiskt lyckas skapa. Jag vill försöka få honom att framöver förstå hur mycket vi kämpat för att han skulle komma till oss. Han ska också få veta om sin lilla storebror som inte fick stanna hos oss. Redan har han flera gånger besökt storebror på kyrkogården, även om han de flesta gångerna varit sovande... Det känns viktigt att Dutt finns med oss även nu. Fortfarande säger vi godnatt till Dutt vid hans ultraljudsbild  som finns på hans minnesbord. Detta har vi gjort varje kväll (som vi varit hemma) sedan den 17 maj 2011 och just nu känns de som jag vill fortsätta med det.

Bye bye Ivf

Det vi kämpat  för så länge ligger nu här bredvid mig i sitt babynest och sover. Jag blir ödmjuk inför den tanken hela tiden. Tänk att vi lyckades. På egen hand dessutom.
Efter så många motgångar som vi haft kan jag inte annat än att bli så glad att kampen är över. Samtidigt blir jag ledsen för jag vet att det finns så många där ute som fortfarande kämpar för att uppnå en graviditet och därefter ett levande barn. Även om jag nu äntligen blivit mamma till ett perfekt levande barn ska ni veta att en del av mitt hjärta fortfarande finns hos er ofrivilligt barnlösa. Har man som jag, en gång varit ofrivilligt barnlös och kämpat och kämpat för att bli mamma så glömmer jag inte de känslor som fanns hos mig under kampen. De kommer för alltid att finnas kvar.

På ett sätt har sorgen efter Dutt kommit upp till ytan efter att Olle kom. Funderingar om hur han hade varit, skulle han sett ut som Olle eller skulle han haft ett helt annorlunda utseende, hur skulle Dutt varit nu som en 15 månaders gammal bebis, vem skulle han likna. Funderingar som vi aldrig får veta. Samtidigt vill jag inte tänka dessa tankar för nu är nu och då är det Olle som är viktigast.  Olle är Olle och Dutt är Dutt. Två helt egna individer som inte går att jämföra. Dutt kommer för alltid vara vår förstfödda son och Olle kommer för alltid att vara vår första levande son.
Nästan vid varje promenad med Olle går vi förbi Storebror på kyrkogården. Dutt kommer inte bli bortglömd . Olle kommer att få höra om sin storebror när han är tillräckligt stor för att förstå. Även om han inte fick leva så lever han kvar i oss och inte minst i lillebror Olle.

Sedan länge känner vi att vi är färdiga med ivf-svängen. Vi köpte förra våren ett trepack behandlingar som vi utnyttjat ett försök av. Eftersom Olle är en spontanbebis hade vi ju faktiskt två försök kvar att utnyttja.
MEN. Aldrig att jag ger mig in i det igen. Därför har vi brutit kontraktet och istället fått en del pengar tillbaka. Pengar som vi ska försöka hitta på något roligt för istället. Kanske en resa framöver. Just nu känns det som att ett barn är mer än vad jag vissa stunder under ivf-tiden hade hoppats på... Skulle det råka bli en spontanbebis till kommer hans/hennes mellannamn vara Bonus...

Jag städade idag ut lite mediciner och hittade en oöppnad förpackning Menopur, en orgalutranspruta, en PuregonPen och ett antal Crinone. Min första känsla vara att slänga iväg dom till apoteket fortast möjligt, men sedan tänkte jag på er som fortfarande kämpar. Kanske finns det någon i Norrköpingsområdet som strax ska börja med en behandling och ska använda dessa mediciner?? I så fall kan ni höra av er till mig. Jag sparar medicinerna ett tag till... Medicinerna är dyra så kan jag skänka dessa till någon av er gör jag det med glädje.

Roligt möte

Idag packade vi in oss i bilen alla tre och åkte till en annan stadsdel. Dels för att få en promenad i ett annat område (då vi kan vårt område utantill) och dels för att vi behövde handla några småsaker. När vi kommer utanför affären ser vi ett bekant ansikte. Först är jag lite osäkert om jag ser rätt, men när hon också känner igen oss så är det ingen tvekan om vem det är. Det är vår kurator!

Senast vi träffade henne (innan hon slutade på kvinnokliniken) var i april förra året. Då stod Dutts ettårsdag för dagen och vi pratade då mycket om hur vi skulle uppmärksamma honom. Då hade vi ingen aning om att vi efter cirka en månad skulle få ett plus på ett graviditetstest.
Så hon har alltså inte vetat om att vad som hänt sedan dess.
Nu när vi träffades såg hon mäkta förvånad och glad ut när hon möter oss rullandes på en barnvagn. Hon hoppar av sin cykel och kramar om oss båda och vi pratar en liten stund om hur allt varit sedan sist.

Vi hade tänkt att vi på något sätt skulle meddela henne vårt lyckliga slut, men inte vetat riktigt hur. Nu behöver vi inte fundera på det, utan nu vet hon och det kändes bra att hon fick veta att allt gått bra. Innan vi skiljs åt säger säger hon att Olle har fått de bästa  föräldrar han kan få. Det värmer i hjärtat!

Idag har en barnsköterska från hemvården varit här och sedan onsdags förra veckan har Olle vuxit en centimeter och gått upp 200 gram i vikt. Han måste fortfarande ha sonden kvar då han inte klarar av att ta tillräckligt med mat från flaskan, men även det går bättre och bättre. Eftersom han gått upp så bra i vikt behöver vi nu inte vara jättestrikta på att han ska äta exakt var tredje timme, utan nu kan vi rucka litegrann på det. Speciellt på natten ska det bli skönt. Nu har vi ibland väckt honom för att det är matdags. Nu kan han få säga till oss när han är hungrig istället.

Första besöket hos storebror

Dagens status

Nyårsafton idag och idag har jag har mannen haft lite permission från pojken. I det lilla rum vi har här på Neo får man lätt en känsla av instängdhet vilket gör att det är är behövligt att komma utanför sjukhusets väggar ibland. När vi är iväg så tar personalen hand om pojken. Vi får egentligen vara iväg så länge som vi vill, men det är svårt att inte känna sig stressad för man vill ju trots allt vara tillsammans med honom. Men eftersom vi inte får någon lunch eller middag här så måste vi ju alltid iväg för att få i oss lite mat. Så idag har vi varit hemma en sväng samt varit och handlat lite enklare nyårsmat till kvällen. Dessutom var vi hos storebror på kyrkogården och lade ner en bukett rosor. 

Pojken mår bra och vi kämpar fortfarande för att han ska kunna äta så mycket som möjligt från flaska och så lite som möjligt genom sonden. Han sugförmåga är inte den bästa. Vid varje måltid (var tredje timme) får han 55 ml ersättning. I bästa fall klara han av att suga 25 av dessa just nu, resten får bli via sonden.

Annars mår han bra. Han går upp i vikt och är snart uppe i sin ursprungsvikt igen. Han ligger fortfarande i värmesäng för att hålla värmen ordentligt. De senaste två dagarna är han mera med och tittar med sina små mörkblå ögon runt omkring i rummet. Han tycker nog att det en är märkligt värld han kommit till... 

Min hormoner är det lite upp och ner med. Tårarna kan komma när som helst. Jag anser att jag inte kommer klara av det här och tycker att det är jobbigt att inte få vara hemma. Jag antar att det inte är så konstigt att hormonerna gör mig ett spratt med tanke på hur jobbiga de senaste åren varit.

Vill önskar alla ett riktigt gott nytt år!!

Allt är tvättat

Nu är alla lillemans kläder, filtar och sängkläder tvättade. Det sista klädesplagget som veks ihop blev lussekattsbodyn.
Den är för mig lite speciell. Det var det enda klädesplagget jag köpte under tiden jag var gravid med Dutt. Jag köpte den i storlek 62 för att den skulle vara lagom till honom vid advent förra året.

Nu får lillebror ta över den och använda den helt i fel säsong, kanske i mars - april nästa år, men han kommer bära den med stolthet!

Pojkens rum

För någon vecka sedan rev mannen ner den gamla garderoben i pojkens rum och i helgen så målade han taket.
På lördag blir det tapetsering då vår privata hantverkare kommer och hjälper till (min svärfar).
Vi har beställt en ny garderob från Ikea som kommer hem i början av december. Vi valde att ta hemkörning på den då paketen var för stora för vår bil och vi inte har någon dragkrok.

Men. Efter att det är tapetserat så kan vi börja inreda!! Shit, vad häftigt. Spjälsäng kan monteras och bäddas. Skötbordet kan monteras. Byrån placeras där den ska vara och de små små fina kläderna kan läggas ner i den.

Detta känns så overkligt så att jag får tårar i ögonen när jag tänker på det!
När vi flyttade in i huset hette ju detta rum Dutt-rummet och redan då hade vi planer på hur vi skulle göra om, men det blev ju tvärstopp på de planerna i solig dag i maj förra året.
Därför är det extra speciellt att nu får göra i ordning rummet!

Ett och ett halvt år

Idag är det ett och ett halvt år sedan Dutt kom och försvann
Ett och ett halvt år sedan vi på eftermiddagen gick tomhänta hem från förlossningen.

Mycket har hunnit hända sedan dess, men han kommer alltid finnas med oss. Inte minst när vi snart blir tre.

Idag lade vi en bukett röda rosor hos honom i minneslunden. Några vaser finns ju inte längre att sätta blommor i, utan det fick bli en liggande bukett.