Uppdatering

I mitt förra inlägg skrev jag att det var det sista, men när sedan trogna läsare undrar hur det är så måste jag ju göra ett inlägg. Jag blir varm i hjärtat när helt okända människor undrar hur det går för oss.

Så klart ska ni få veta det.

Just nu pågår inskolning till förskolan då mannen ska börja jobba igen den 1 september efter att ha varit föräldraledig sedan årsskiftet. Det har flutit på jättebra och Olle har inte svårt att bli lämnad på förskolan, vilket känns skönt. Så när mannen börjar jobbar är det första gången sedan augusti 2012 som vi båda jobbar samtidigt... Först var jag sjukskriven, sedan föräldraledig, sedan jobbade jag medan mannen varit hemma.

Olle är nu snart 20 månader och en kille full med energi. Nu går han inte längre utan nu har han sedan någon vecka kommit på att man kan springa! Det är ju mycket roligare än att gå. Då kommer man ju fram ännu fortare :-)  Han sitter inte stilla många minuter förutom när han sitter i sandlådan. Där kan han tillbringa lång tid med att gräva, lasta på sand i sin lastbil och sedan lasta av och så om igen. Talet kommer sakta men säkert, men än så länge är det inte så många ord som han säger förutom aatz (katt), est (häst), gaga (vill ha) mamama (napp) mamma (som det låter mamma).
Han älskar att hjälpa till. Han plockar i och ur tvättmaskiner, hämtar saker man ber om och plockar in matvarorna i kylen efter att man handlat.

Nu under sommaren har vi varit lediga tillsammans i åtta veckor  (varvat föräldraledighet och semester) vilket varit jätteskönt. Det har ju verkligen varit en kanonsommar. Ibland till och med för varmt... Sommarens utflykter bestod av en vecka på Öland, en dagstripp till Stockholm, besök hos farmor och farmor, moster och morfar. Vi har också hunnit med några besök på Kolmårdens djurpark, och givetvis har vi hälsat på storebror Dutt på kyrkogården. Varje gång vi kommer dit vinkar Olle mot Dutts namnskylt även om han naturligtvis än inte riktigt förstår vad han vinkar åt. Dessutom har vi bara tagit det lugnt. Det har blivit långa dagar då Olle fortfarande är extremt morgonpigg och vaknar ofta mellan fem och halv sex på morgonen. Lite väl tidigt tycker jag, men vi har fortsatt med regeln att vi inte går upp ur sängen förrän efter sex.

I sommar blev vi också tvungna att avliva vår katt. Han mådde allt sämre under våren och den 24 juni var vi hos veterinären och då hade han gått ner en och ett halvt kilo på två månader. Han var 13 år så hans kropp var helt enkelt slut. Ett jobbigt beslut, men nödvändigt. Olle var med och innan vi gick därifrån vinkade han flera gånger till vår lilla katt. Så fint att se.

Vi ville dock inte vara ett kattlöst hem så ganska snart köpte vi en ny katt från ett katthem. Så nu bor en svart ettårig hittekatt hos oss. Han och Olle trivs med varandra även om Olle ibland är lite för hårdhänt emot katten. Katten äter upp den mat som trillar från Olles plats vid matbordet och Olle sticker till honom lite mat när han tror ingen ser...

Med andra ord har vi det bra vår lilla familj! Ibland är det jobbigt, men så är det nog för alla familjer. Bjuder på några bilder också. Bilden på Olle kommer jag ta bort efter ett tag då jag gjort så i hela bloggen för att skydda honom.

Vår nya familjemedlem Marcus

Saknade Baltazar. Ligger nu begravd vid Dutts minnesträd. på tomten

Så länge sedan

Jag lever. Jag lovar. Oerhört länge sedan jag uppdaterade nu.

Jag vet inte om bloggen är död eller inte, men nu lever den upp för en liten stund i alla fall.

Sedan den 7 januari jobbar jag igen. Det kändes oerhört ovant. Senast jag var på jobbet innan dess var den 23 augusti 2012. De första dagarna var ganska förvirrande, men nu känns det som om jag inte varit bort...

Detta innebär att pojken och pappa har dagarna för sig själva och de fördriver dagarna med öppen förskola, babysång, promenader, spårvagnsturer och pulkaåkning. Jag jobbar ju inte heltid så vissa vardagar är vi hemma alla tre, vilket är trevligt.

Olle har hunnit blir 13 månader och några dagar och det är fullt fart på honom. Inte en lugn stund. Just nu kämpar vi med att han bara ska sova en gång på dagen och för det mesta orkar han vara vaken hela förmiddagen för att sedan slockna vid tolvtiden. Nattsömnen har fortfarande en del att önska med uppvaknanden allt för många gånger och då har han väldigt svårt att somna om. Det finns antagligen inte så mycket att göra åt det utan "bara" acceptera det...

Han har inte riktigt lärt sig att stå utan stöd än men jag tror att det inte är långt borta. Sedan är det bara en tidsfråga innan han traskar omkring här.

Igår klappade han händerna för första gången och vi tror att han säger både "Mu" och "Mjau". Inte det vanligaste orden att lära sig först kanske, men...

Vi har också ansökt om förskola till hösten. Helt plötsligt blev han så stor. Det är ju bara stora barn som går på förskola ju :-)

Idag var vi på Familjegudtjänst med dopfest i församlingshemmet där alla som döptes under förra året var speciellt inbjudna för att få en virkad dopängel samt en pekbibel. Vi vuxna fick sedan smörgåstårta.

Vet nu inte om jag har några läsare kvar, men jag kommer antagligen att komma in här och skriva då och då, men just nu finns inte tiden och jag prioriterar mer att vara med familjen än att skriva här på bloggen.

Helgens tre höjdpunkter. Enligt Olle!

Lyssna på mammas genrep inför adventskontert.

Träffa Bamse.

Träffa tomten.

10 månader

Idag har lillkillen hunnit bli 10 månader. Ojoj!

Detta firar vi idag med att åka till grannstaden för att köpa fågelmat hos Slåttergubben, besöka på Cloetta samt att Moster kommer på besök i eftermiddag!

Två månader kvar till ettårsdagen som vi faktiskt redan börjat planera lite inför... Tidigt kanske, men det är ju kul :-)

Det blir inte så många inlägg här nu. Vi får se vad som händer med bloggen. Kanske självdör den eller så kommer det sporadiska inlägg då och då. Vi får se.

Han gillar att kolla på fåglarna vid fågelmatningen.

Syskonförsök?

För ett tag sedan fick jag en kommentar från en anonym läsare som undrar följande: "Vill ni ha fler syskon till Olle och Dutt? Att ni vill kanske jag förstår men tänker ni planera för fler ivf eller "sängförsök" hehe. Jag kanske inte har med det att göra men lite nyfikna är vi läsare allt! Kram"

När jag blev gravid med Olle hade vi två ivf-försök kvar att utnyttja på Carlanderska i Göteborg. När Olle väl var född så ringde jag ganska omgående och sa att vi inte var intresserade av de två resterande försöken. Så några fler ivf-försök blir det inte. Den världen är vi helt klara med. Aldrig att jag skulle börja med det igen.
Just nu ser jag vår familj som komplett. Jag vet inte om jag vill ha ett barn till. Framför allt vet jag inte om min kropp vill att jag ska ha ett barn till. För det första vet vi inte om vi lyckas på egen hand igen. För det andra kan det bli missfall eller andra tråkigheter och för det tredje som mådde min kropp så oerhört dåligt av att vara gravid. För min del lockar det inte att bli gravid igen. Just nu. Kanske känner jag annorlunda i morgon eller om en månad eller om ett år. Vem vet.

Vi tänker väl lite som "händer det så händer det". Likväl som att vi inte kommer göra några fler ivf-försök så kommer jag heller inte hålla koll på när ägglossning sker. Vi tänker inte blir såna som sexar på bestämda dagar bara för att det kanske då kan bli en graviditet. Jag är så oerhört tacksam för det jag har nu så jag vill inte börja leta ägglossning och allt vad hela bli-gravid-hetsen innebär.

35 år och 9 månader

Jaha, idag blev man då 35 år. Det kommer inte firas något speciellt förutom att det ikväll blir marängsviss. En tradition på min födelsedag!

Lillkillen fyller nio månader idag och är nu stora kille!

Botten är nådd

I tisdagskväll gick mannen upp med Olle på kvällen för att natta honom. Ganska snart ropar han på mig att jag ska komma. Då visar det sig att Olle ställt sig upp i sängen medan mannen sjungit godnattsången. Fram tills nu har vi haft spjälsängsbotten på högsta läget, men vi inser båda två att vi måste avbryta sövandet och istället ta fram skruvdragaren och sänka botten till lägsta nivå.

Så nu är Olle en stor kille som sover i spjälsängen på nedersta nivån.
Vi hade pratat om att sänka sängbottnen några dagar då han sista veckan börjat att ställa sig upp när man håller i honom och även med stöd av en av hans leksakslådor.

Så de senaste dagarna är det, det ända som han koncentrerar sig på - att ställa sig upp. Alla leksaker är ointressanta... Stå. stå och gå och gå. Igår tog vi även fram läragåvagnen. Han kan inte gå själv med den men när man bara håller honom lite löst i armarna så far han fram med vagnen!

Stora killen!

Min egna känslor

Anonym undrade "Men jag undrar lite över hur du själv mår nu ? Det känns som att det saknas lite glädje och lycka i dina inlägg....hoppas det bara är jag som tolkar det fel ?"

Jag har nog medvetet låtit bli att skriva om mina känslor i bloggen på sista tiden. Varför? Jo för att jag inte orkar ta skit från såna som anser att bara för att man kämpat länge för att få barn så får man inte klaga. Därför har jag ganska neutralt beskrivit om Olles utveckling istället.

Anonym: Tack för att du frågar hur jag mår! Det blir jag glad över. Att någon helt okänd orkar bry sig om mig.

Tidigt i våras mådde jag ju inte så bra. Jag var hos läkare och blev sjukskriven och fick antidepressiva tabletter. Jag fick då även en kuratorkontakt. Tabletterna kände jag efter ett tag att jag var tvungen att sluta med. Jag mådde så fruktansvärt illa av dom och dessutom blev jag fruktansvärt trött av dom. Det kändes som om jag hade bomull runt hela huvudet ständigt. Att ständig må illa och vara trött tärde mer på mitt psyke än om jag inte åt tabletterna. Läkaren tyckte att jag skulle fortsätta med tabletterna, men som den besvärliga patient som jag är så struntade jag i det ;-)

Kuratorn träffade jag ett antal gånger och vi pratade om hur jag upplevde min situation just då med allt som hänt och under de gånger jag var där tyckte jag att jag kände mig bättre och bättre psykiskt.

Just nu mår jag bra. Förutom att jag är fruktansvärt trött. En del beror ju naturligtvis på att man har en åttamånaders Olle att ta hand om, men en del är också att min reumatiska sjukdom spökar. Jag har haft kontakt med min läkare tidigare under sommaren för att jag vill testa en någon annan medicin än den jag har nu, men där är det bom stopp. Jag känner mig trött, stel som en pinne på morgonen, huvudvärk och allmänt seg. Alla dom symtom som jag känner igen som min sjukdom, men läkaren tycker inte att det är så. Han anser att min huvudvärk är spänningshuvudvärk och skickade istället en remiss till sjukgymnast. Jag har nu avverkat nästan tio besök hos sjukgymnast och hon anser inte att huvudvärken kommer på grund av stela muskler i nacke och axlar. Hon skulle skicka remissvar till min läkare så får vi se vad som händer härnäst. Antagligen ingenting!

Glädje och lycka? De där svåra orden. Ingen människa känner väl ständigt lycka och glädje. Eller? Jag är naturligtvis otroligt lycklig över att Olle är här. Och tacksam. Jag är nog, när jag tänker efter, mer tacksam och ödmjuk inför att han finns här. Jag är inte ständigt lycklig här hemma. Det tror jag ingen föräldraledig mamma eller pappa är. Det ÄR jobbigt att ha barn oavsett hur efterlängtade dom än är.

Olle har sina dagar då han är oerhört missnöjd och ingenting hjälper. Han vill inte sitta i knät och han vill inte ligga på golvet. Då är det svårt att känna glädje. Måndags var en sådan dag då allt var skitjobbigt. Han gnällde hela dagen, sov dåligt och var allmänt missnöjd. Jag var helt slut när mannen kom hem och undrade hur jag skulle orka resten av veckan. I tisdags var Olle som en annan pojke. Glad, sov bra och kunde ligga långa stunder på golvet och vara nöjd. Då kändes allt bra igen och då hade jag glömde bort den jobbiga dagen innan. Så är det väl. Man har en grundglädje som alltid finns där, även de jobbiga dagarna. För varje bra dag så fylls grundglädje på så att man ha lite att ta av när det sedan kommer en jobbig dag.

Jag tror också att min trötthet gör att de jobbiga dagarna blir än jobbigare för mig då det inte blir någon paus i det hela. Nöjda dagar så blir det ett lugn på ett annat sätt som gör att jag inte behöver ta ut mig på samma sätt.

Om jag inte hade min kära man så vet jag inte hur jag skulle orka. Han tar Olle när han kommer hem vid fem på eftermiddan och även nätterna tar han även om han ska upp på morgonen. Olle har de senaste veckorna vaknat allt för många gånger på natten och inte kunnat somna om. I natt var dock annorlunda. Han grymtade till några gånger precis när vi skulle lägga oss, men han tystnade. Vi somnade och när jag tittade på klockan nästa gång var den halv sex!! Skönt!! Dock vaknade han strax därpå, men då gjorde det inte så mycket. Hoppas att Olle i natt skapade en ny trend!

Många åsikter

Det finns många åsikter om hur man ska göra med olika saker när det gäller bebisar och för den delen även när de blir större. Frågar man 100 föräldrar vad det tycker är bäst och hur de gör när det gäller till exempel sömn, matning, närhet, bärsele eller vad där än är så tror jag att man får minst 200 svar.

Jag har den senaste tiden fått kommenterar från läsare som säkerligen vill väl, men som för mig känns som pekpinnar mot mig. "så kan du inte göra" "stackars barn", "han behöver inte sova så mycket" "ha honom i bärsele, det gillar han", "låt honom sova när han vill, han vet när han vill sova", låt honom sova i knät, det är mysigt", "håll honom vaken". Med mera. 

Jag är jättetacksam för alla kommentarer jag får, men som ni alla förstår, hoppas jag, så känner jag och min man Olle bäst och vi vet när han behöver sova och hur mycket, vi vet att han inte gillar bärsele så mycket, vi vet att han inte somnar själv utan måste vaggas till sömns. Vi vet också att vi mår bäst av att han på dagtid sover antingen i nestet eller i vagnen och att han nattetid sover i sin säng. Han lider inte brist på närhet på grund av det. När han är vaken är han nästan alltid nära någon av oss förutom när han ligger i sitt gym korta stunder. Vi vet när han är hungrig och hur mycket han då oftast vill ha. 

Någon frågar om vi fortfarande använder liggdelen till vagnen och ja, det gör vi. I den sover han om vi antingen är på promenad eller är i trädgården. När han är vaken händer det att vi går ut i trädgården (då i famnen) och tittar på allt som finns att kika på. Han känns alldeles för ostadig att redan nu ha i sittdelen. Framöver kommer vi vika upp huvudändan i liggdelen så att han kan halvsitta lite i vagnen, men att helt byta till sittdel väntar vi med ett tag.

Han är i morgon 19 veckor, men med korrigerad ålder är han 13 veckor och det tänker vi på varje dag. Därför har han ett större sömnbehov än vad en "normal" 19-veckorsbebis har, han blir fortare uttröttad och har kortare vakenperioder än en "normal" 19-veckorsbebis blir och även vissa andra utvecklingsdelar är han senare med. När vi träffade läkaren på tvåmånaderskontrollen sa hon att när han fyller 1 år så kommer han ha tagit ifall dessa sex veckor som han är för tidigt född.

I morgon drar jag till Ullared! Måste nu finslipa inköpslistan ;-) 

Håll utkik

Nästa tisdag (den 14 maj) kommer nya numret av Vi föräldrar ut i butik. De som prenumererar får den nog i slutet av denna vecka.
Jag tycker att ni ska läsa den noga så får ni se om ni se någon bekant ;-)

70 år

Idag skulle min lilla mamma fyllt 70 år om hon hade fått leva.

Det blir inget besök hos henne på kyrkogården idag. Vi var ju förra helgen och planterade lite. Pappa kommer dock besöka henne och sätta en bukett blommor.

Jag hedrar henne idag genom att tända ett ljus vid hennes fotografi som står på en byrå i hallen.

Stort grattis lilla mamma på födelsedagen!

Lördag med släkten

I lördags var vi hemma hos pappa. Olle hade dagen till ära sin skjorta och sina jeans på sig. Man måste ju vara en stilig kille när man åker till morfar. Men först av allt var vi på kyrkogården och gjorde vårfin hos mamma. Vi planterade lite penséer så nu är det fint till hennes 70årsdag nästa måndag.  Även Olle hälsade på hos sin mormor som han tyvärr aldrig fick lära känna.

Jag tror att Olle kommer bli en social kille för man märker att han gillar när han har mycket människor omkring sig. Många att kolla in och många som pratar med honom. I lördags hade han sex personer som pratade och skojade med honom och han trivdes som fisken i vattnet! Då höll han sig vaken längre än vad han brukar...

En häftig upplevelse var att se 10 havsörnar sväva högt över pappas hus. Det händer ofta att vi se havsörnar hos honom, men aldrig har vi sett så många samtidigt. De är så mäktiga när de bara svävar, utan att ta ett vingslag.

På vägen hem stannade vi hos min bror som bor på ett gruppboende för utvecklingsstörda. Han har fram till i lördags inte träffat Olle. Han brukar inte prata så mycket, men enligt personalen så har han pratat om Olle. Han sa inget medan vi var där, men jag såg att han studerade Olle grundligt och jag hoppas att han tog in allt han såg ordentligt så att han tillsammans med personalen sedan kan prata om honom. Min syster som också var med lämnade ett antal foton på Olle som han kan ha och titta på.

Lite svar och dagens status

På de senaste två inläggen har jag fått lite frågor och tankar från er som jag ska försöka reda ut.

Emmak rekommenderade att även när min man jobbar ska ha ta nattmålet och det gör han redan. Vet faktiskt inte hur länge det varit så, men i alla fall sedan en månad tillbaka. Lillkillen brukar vilja ha mat någon gång runt två på natten och då sover jag vidare. Nu, ett tag framöver ska jag även sova i ett annat rum för att få sova bättre och mer. Mina känslor jag just nu känner uppkommer nog delvis av att jag får för lite sömn, trots att nattsömnen hos Olle är bra. Jag vaknar allt för lätt när han knölar omkring i sängen, vilket ger många uppvaknanden för mig.

Lena Jansson undrar om jag är med i någon föräldragrupp och det är jag inte. På mvc bildades ju en grupp när vi hade föräldrautbildningen, men den splittrades efter att de utbildningstillfällena var över. På Bvc verkar det inte finnas några föräldragrupper heller att gå med i. På Bvc finns det öppen förskola men dit har jag inte orkat att tagit mig än då dels Olle känts för liten och dels för att tiderna varit Olles sovtider. I kyrka som ligger nära finns också babysång och öppen förskola. Babysånger är redan halv tio på förmiddagen, vilket jag tycker är för tidigt...

Ewa tipsar om att låta honom sova i vagnen utomhus och nu när vädret tillåter så försöker vi vara ute så mycket det bara går. Antingen långpromenader eller bara vara i trädgården. Han sover relativt bra i vagnen OM den rullar. Blir den stilla så vaknar han oftast inom fem minuter. Så trädgårdsarbetet blir väldigt upphackat. Jobba fe minuter, rullar vagn i fem minuter, jobba i fem minuter och så vidare. Ganska frustrerande att hela tiden veta att han snart vaknar igen.

Anonym undrade varför han bara orkar vara vaken så korta stunder som en timme åt gången. Små barn har ett enormt sömnbehov. Någonstans läste jag att en tremånaders behöver sova 15-16 timmar per dygn. Då blir det inte så många vakna timmar kvar. I extremfall är han pigg så länge som en och en halv timme, men det är då han innan dess sovit tillräckligt. De dagar då han bara sover en halvtimme åt gången så orkar han bara vara vaken knappt en halvtimme innan det är dags att sova igen. När Olle lyckas få ihop 16 timmars sömn på ett dygn så är han en glad och pigg pojke de timmar han är vaken så han behöver mycket sömn just nu.

Hur är läget med mig just nu då? Ja, det skulle kunna vara bättre. Efter att i förmiddags försökt söva den skrikande pojken i famnen i 40 minuter orkade jag inte mera. Jag lämnade över honom till mannen och kände därefter att tårarna bara sprutade. Just då hade jag känslor av att vara intryckt i ett hörn utan möjlighet att ta mig därifrån och att jag inte ens klarar av att trösta och söva mitt eget barn.  Samtidigt känner jag ju att jag inte vill känna så här, men just nu har jag ingen ork eller kraft för att råda bot på dom känslorna jag känner.
Att gå omkring och vagga ett barn som väger nästan sju kilo och spänner sig att han kan för att inte somnar blir för mig även väldigt tungt fysiskt. När jag hade lämnat över honom till mannen värkte mina armar och axlar av trötthet.

Jag hoppas att kuratorn hör av sig så snart som möjligt (gärna i morgon) så att jag kan få en besökstid till han/henne. Jag känner att jag just nu behöver det.

Om ni undrar varför ni helt plötsligt måste skriva i massa bokstäver för att skicka kommentarer till mig så valde jag att ha det nu eftersom jag fått massor med spam (engelska) på sista tiden. Sedan jag satte dit att man måste skriva i dom där orden så har inte ett ens spam kommer så det verkar funka!

4 månader

Idag är det fyra månader sedan krystvärkarna satte igång och tjugo minuter senare kom killen till oss. Just nu ligger denna kille i vagnen och funderar på om han ska somna om eller om han ska vaknat till ordentligt.

Tack alla för de kommentarer jag fått efter mitt senaste inlägg. Skönt att få stöd av er och känna att man inte är helt dum i huvudet då man känner så här. Även om man kämpat att få barn är man ju som sagt inte mer än människa nu när han äntligen finns här.
Just nu känns det lite lättare igen. I och för sig har vi varit hemma båda två dessa dagar, men tidigare kändes det jobbigt även då. Vi tränar på att få killen att sova i nestet, främst på tidiga förmiddagen och då brukar han sova där cirka en halvtimme. Sedan har vi gjort så dessa dagar att när det är dags för nästa tupplur  (just nu orkar han bara vara vaken ungefär en timme i sträck) så har vi lagt honom i vagnen och gått ut i trädgården och jobbat lite. När vagnen står stilla så vaknar han ofta, men det brukar räcka med att rulla den en stund så sover han en stund till. Sedan på eftermiddagen går vi alltid på promenad och då blir det en vila på en och en halv timma minst. Sedan brukar han behöva sova en gång till innan den riktiga nattvilan och då har vi testat att lägga honom i nestet, men somnar han inte direkt då så har han fått sova i famnen på någon av oss någon timme ungefär.

Vid dagens promenad köpte Olle lite blommor till Storebror.

Trevlig helg önskar jag er alla!

In i väggen och sömnuppdatering

Jag har aldrig trott att det ska vara lätt att ha en liten bebis hemma, men ibland blir det bara för mycket. När mannen kom hem i måndags var jag helt inne i väggen. Jag hade då hela dagen kämpat med en gallskrikande och missnöjd bebis som aldrig var glad. I stort sätt hela kvällen grät jag av trötthet, uppgivenhet och maktlöshet. Under hela dagen hade jag känt mig otillräcklig och tvivlat på min förmåga att ta hand om ett litet liv.
Trots att denna bebis är den mest efterlängtade och goa som finns så kunde jag just då inte känna så. Allt var bara så jobbigt. Det kändes som jag vantrivdes att gå hemma hela dagarna, att jag bara räknade ner timmarna till mannen skulle komma hem och kunna ta honom och jag ville bara lägga ifrån mig honom och gå iväg. Dessutom fick jag skuldkänslor för de känslor som jag har. Har man längtar och kämpat "ska" man inte få må så här. Då "måste" allt vara underbart, men så är det ju faktiskt inte. Man är inte mer än människa även om man kämpat för att bli förälder länge.

När mannen och jag pratade senare på kvällen kom vi fram till att han stannar hemma resten av veckan så att vi kan hjälpas åt med den griniga pojke Olle är just nu. Vi bestämde också att jag skulle ringa vår sköterska på bvc för att diskutera mina tankar och känslor. Dessutom så bestämde vi att jag skulle sova i gästrummet på natten för att få sova ostört.

När jag igår sedan pratade med bvc-sköterskan så kändes det något bättre och hon ska kontakta en kurator som jag ska få gå och prata med. Vet inte om det kommer ge något, men det kan alltid vara bra att få prata med någon utomstående om sina tankar.

Idag känns det ytterligare något bättre, men jag känner mig skör på något sätt. Det behövs inte mycket för att den där väggen ska komma nära igen.

Vi fortsätter att kämpa på för att bebis ska sova i sängen på dagtid, vilket gått med varierat resultat. Idag har vi testat att han ska sova i nestet och det har faktiskt gått bättre än i sängen. På förmiddagen sov han först 45 minuter, var vaken 30 minuter och sov sedan igen i cirka en halvtimme. Efter det var han i alla fall trött och då lade vi honom i vagnen och gick ut i trädgården. Han somnade då direkt i vagnen, även om han vaknade flera gånger då vagnen stod stilla. När vi väl gick in tänkte vi att han med en gång skulle vakna (vilket han brukar), men då fortsatte han att sova i TVÅ timmar i vagnen!! På eftermiddagen gick vi på promenad så då sov han ytterligare en och en halv timme i vagnen. Så idag har han lyckats sovit riktigt bra.

Vi märker så tydligt när han får för lite sömn för då är han en riktigt sur, arg och missnöjd kille. Idag har han under sina korta vakna (orka bara vara vaken en timme i sträck) perioder varit glad och skrattat med hela ansiktet!

Idag är han 17 veckor gammal, men samtidigt måste vi komma ihåg att han är sex veckor för tidig och i och med det egentligen bara 11 veckor gammal. Man glömmer ibland det att han faktiskt kan vara sex veckor senare med vissa saker och tänker att han borde orka mera och kunna mera än vad han egentligen gör. Han är en liten bebis i en stor kropp...

Mammaupptagen

Tidigare har jag aldrig reflekterat över begreppet mammaledig.
Vaddå, ledig? Jag har aldrig tidigare varit så upptagen som nu!! Mammaupptagen vore ett bättre ord för det som jag just nu är.

Jag har i mitt huvud en mängd uppslag för blogginlägg, men tiden finns inte. Det är heller inte helt lätt att skriva med en bebis i famnen. Där befinner han sig när han sover på dagarna, vilket blir ganska många timmar. Jag försöker att lägga ner honom, utan något bra resultat. Snarare blir det bara värre. Mer skrikig övertrött pojke.

Nu fortsätter jag att vara mammaupptagen!

Oj, vilken skrikig helg

I helgen försvann Olle och en gnällig och skrikig pojke tog hans plats. Vad vi än gjorde eller inte gjorde så var det hysterisk gråt som gällde som inte gick att trösta bort.
Både mannen och jag kände oss maktlösa och till slut ger man nästan upp...

Det är då tur att det vid några korta stunder fanns en glad pojke också som på den här bilden. Den här bilden togs i lördags när han provade sin barnstol för första gången. Säkert lite tidig för honom att sitta i den, men just nu har han suttit i den i cirka fem minuter åt gången och då varit nöjd under tiden. Kanske kul att komma upp i vår höjd vid matbordet och kunna kolla in oss när vi äter mat.

Hittills idag är han mer pigg, glad och nöjd. Hoppas att det fortsätter så för det är påfrestande med en missnöjd och skrikande pojke allt för länge.

Nytt liv

Tidigare i år fick jag en förfrågan om jag ville skriva en text om att skapa liv. Texten skulle publiceras i tidningen Amos som är Svenska kyrkans tidning som delas ut i en församling här i stan.
Jag tackade ja och i förra veckan kom den lilla tidningen ut och här kan man om man bläddrar fram till sidan fem läsa texten.

Födelsedag och läkarbesök

Idag fyller mannen år. Jag hade tänkt att lillkillen och jag skulle ordna frukost i morse, men då jag ganska tidigt skulle iväg till läkaren och dessutom gapade kylen tog så blev det inte så. Helgen är ju lång så möjlighet att få till en frukost på sängen finns fortfarande...

Fortfarande tycker Olle att han ska vakna klockan fyra på morgonen och knappt somna efter det. Så i det här hushållet blir det just nu tidiga mornar.

Läkarbesöket idag gav inte så mycket. Jag har ju den senaste tiden känt mig sämre igen med frossa, feber och huvudvärk. Dessutom har min högra tummen börjat göra ont. Väldigt jobbigt när man bär på killen mycket. Läkaren tyckte att jag skulle fortsätta med Humira och återigen höja dosen kortison till 10 mg (tar just nu 5 mg). Jag får se om det blir någon skillnad när jag höjer dosen igen. Jag vill gärna slippa att äta kortison, men men...

I förra inlägget skrev jag att Olle efter vaccinationen inte mådde så dåligt, men en kort stund senare bröt det ut. Han blev totalt otröstlig. Ingenting hjälpte. Vi försökte ge honom mat, vyssa, prata lugnande, gunga honom med mera. Vi kontrollerade tempen, men den var normal. Till slut googlade jag lite och hittade om bebisar som hade liknade symtom som Olle - Ingen feber, men otröstlig. De hade gett alvedon och en kort stund blivit lugnare. Vi chansade och gjorde likadant. En halvtimme senare var han som vanligt igen och åt upp all sin mat och somnade lugn för natten. Kan vara bra att minnas när det är dags för nästa vaccination.

Anonym som i det senaste inlägget undrade om ivf-försök i Linköping: Jag har svarat under din kommentar i inlägget.

Jag vill önska alla läsare en riktigt glad påsk!!

3 månader

Idag är vår lilla kille tre månader. Han är dock inte så liten längre... Vi var på Bvc idag och nu är han 60 cm lång och väger 5980 gram. Inte konstigt att jag tycker han är tung att bära på ibland...
Dessutom fick han sin 3-månadersvaccination idag. när han fick sputorna så skrika han kort men intensivt, men nu på eftermiddagen och kvällen sover han hela tiden. Dock en väldigt orolig sömn med mycket skrik emellanåt så jag antar att det är lite biverkningar. Hoppas på att det är snabbt övergående.

På vägen hem från Bvc postade vi dopinbjudningarna så speciellt utvalda ha post att vänta i morgon förhoppningsvis!

Annars rullar dagarna på. Jag känner att jag återigen är sämre i min reumatiska sjukdom. På nätterna har jag feber (i natt 38,0) och huvudvärk. Jag ska på läkarbesök hos min läkare på torsdag så får jag ta upp detta. Jag vill ju må så bra som det bara går så att jag har ork att ta hand om och njuta av vårt underverk.

Igår var vi och besökt mitt jobb och Olle blev naturligtvis uttittad ;-) Senast jag var på jobbet var samma dag som vattnet sedan gick på kvällen. Då var jag där för att plocka undan på mitt kontor och nu kunde jag äntligen visa upp underverket! Alla på jobbet vet om vår kamp så alla var jätteglada när vi träffades igår.

På torsdag ska mannen få fira sin födelsedag som förälder till ett levande barn för första gången!! Vi får se vad Olle lyckats köpa för något till sin pappa.