Vecka 34 (33+0)

Ikväll "firar" vi en vecka på förlossningen, utan att någonting har hänt.
Vid dagens ultraljud såg vi en välväxt pojke som beräknas väga 2,2 kg. Något större än normalkurvan, men inte lika mycket som förut. Det är heller ingen som helst tvekan om att det är en pojke då han stolt visade upp sina intima delar :-) Dessutom hade han dessutom en hel del vatten att simma i, så trots att jag ständigt läcker så slipper han torrsim! Han verkar trivas där han är och jag börjar tro att vi kommer få vänta ett tag till på hans ankomst... Om två veckor (1 januari) blir det igångsättning om han inte vill ut före dess.

Ctg-kurvorna är fortfarande bra. På en halvtimmes kurva brukar jag ha en sammandragning som jag knappt skulle känt av om jag inte hade sett siffrorna på maskinen. Fortfarande är det bara att vänta och se helt enkelt.

Igår skrev jag om gissningstävling om när han behagar komma till oss och än så länge ser era gissningar ut så här:
Kom gärna med fler gissningar!

Caroline - 21 december
Lillpyret och jag - 23 december
herr och fru H - 24 december
maria - 24 december
Tonci - Till jul
John - 26 december
Sara - 31 december
Vemvet - 1 januari
Esther - 1 januari
Diddi - 1 januari
Fotograf Laila Villebeck -  3 januari

Dagens ultraljud och förlossning

Dagens ultraljud gick bra. Han fortsätter att växer och följer sin kurva som dock är i den övre delen av den normal kurvan. Enligt beräkningarna väger han idag cirka 2 kg. Kommer han fortsätta i den takten och beräkningarna ställer kommer han vid vecka 40+0 väga 4,4 kg... Ett riktig kluns alltså.

Idag fick vi med oss en ultraljudsbild också och den finns att beskåda här.

Efter ultraljudet pratade vi en lång stund med läkaren angående förlossning. Jag är livrädd för att gå över tiden och att det då ska hända något med pojken. Läkaren tyckte inte heller att jag ska behöva gå över tiden, dels med den sjukdomsbild jag har och dels för min oro. Därför har vi nu förberett papper för ett kejsarsnitt en tid före BF (kommer inte avslöja när, än i alla fall). Skulle förlossningen starta av sig själv före det planerade snittdatumet så ska jag försöka mig på en vaginal förlossning med tidig EDA. I förlossningssammanhang klassas jag som andragångsföderska vilket kan innebära ett snabbare förlossningsförlopp än för förstagångsföderskor. Detta tyckte jag på något märkligt sätt kändes bra då en sak jag varit rädd för är att förlossningen ska bli evighetslång...

Jag får nu fundera på om jag tycker att denna lösning känns bra för mig.

Nästa ultraljud är nu inbokat till den 27 december.

Vecka 31 (30+0)

Ett av mina delmål uppfyllda - att klara av 30 fulla veckor!! Det är verkligen grymt häftigt. Undrar hur många veckor det är kvar för mig. Jag tror ju inte att jag kommer gå hela vägen ut i alla fall.

När vi skulle starta med ivf, för ungefär 100 år sedan, fick vi ju en skräckhistoria om hur en graviditet för mig skulle kunna vara. Just nu känns allt det som den läkaren sa ganska avlägset. Varje tisdag testar jag ifall jag har protein i urinen (har fått provstickor att ha hemma) och än så länge har de inte gett något utslag! Så varje dag och vecka som går är ett steg närmare det mål som vi snart haft i fem år!

Vi ska snart iväg på ultraljud och den här gången behöver jag inte vara rädd för att han är död då jag just för tillfället känner och ser hur magen rör sig. Jag tror aldrig jag vänjer mig vid den känslan. Igår var jag trött på eftermiddagen och lade mig i sängen för att sova en stund. Genast när jag lagt mig ner började en karatematch i magen och då kunde jag ju naturligtvis inte ignorera det. Jag var bara tvungen att känna och titta. Så det blev inte tupplur igår...

Annars rullar det på. Diverse småkrämpor, men jag försöker att anpassa mig efter dom.Blir jag trött så sover jag (om det inte är karate då...), får jag brännande känsla på utsidan av låret så sätter jag mig och vilar  en stund. Det är skönt att det går att göra så eftersom jag är sjukskriven.

Bortskämd redan och ultraljud

Idag har jag fortsatt att fixa i pojkens rum. På dagordningen idag stod att sortera alla kläder i storlekar och typ av plagg och sedan lägga ner dom i byrån. Eftersom min ork inte är den bästa blev det inte färdigt idag, men jag har ju tid på mig.

Ojoj, vilken bortskämd unge han är redan! Så mycket kläder han har fått. Antagligen kommer vi inte hinna använda allt, men då får de väl vara så... Jättemycket kläder har vi fått av J och M som deras två pojkar (våra gudbarn) haft. Kläder som jag minns att pojkarna haft när de var små. Dessutom har jag hittat lite kläder som jag hade som liten i slutet av 70-talet.

I morgon är det dags för ultraljud igen. Det sjätte under den här graviditeten. I morgon får vi en hint om hur han ligger med sin storlek. Dessutom ska vi efteråt prata med läkaren om förlossningsmetoder.

Vecka 27 (26+0)

Graviditetsvecka 27 började med tillväxtultraljud. Idag visste jag med säkerhet att han levde innan vi åkte dit då jag på morgon fick ett par rejäla sparkar som även syntes utanpå tröjan.

Väl där visade det sig ganska snart att pojken ligger på pluskurvan för sin ålder och med ganska mycket. Vissa mått var så stora som de ska vara tre till fyra veckor senare in i graviditeten. Så han har lite att ta av ifall han framöver skulle växa lite långsammare. Nu var han så stor så det var svårt att få en helhetsbild av honom på ultraljudsskärmen...

Med på ultraljudet var även "vår" läkare och hon tycker att allt såg prima ut. Hon tyckte till och med att jag såg pigg ut... Jag själv känner mig tröttare än någonsin, men tänk vad lite smink kan göra ;-)

Jag frågade om min smärta under vänster bröst. Hon trodde att det är min hosta som gjort att det uppstått en spricka i revbenet. För att dämpa smärtan något kan jag använda smärtstillande gel för just nu gör detta ont så fort jag rör mig.

Planen framöver är ett nytt ultraljud om fyra veckor och då ska vi även diskutera vaginal förlossning vs kejsarsnitt.

Igår var vi på den första av tre föäldragruppsträffar. Det var vi och sex par till. Alla andra hade bf före oss, men det visste vi ju redan då vi valde den "tidigare" gruppen.  Det känns så konstigt att sitta där i gruppen som gravid. Herregud, händer det här verkligen, att vi sitter och lyssnar på barnmorskan som berättar om förlossningen, vad man behöver ha med sig i bb-väskan, hur det kan kännas när förlossningen startar och hur allt funderar på förlossningsavdelningen och bb-avdelningen.

Sakta men säkert börjar jag tro på att detta verkligen kommer gå hela vägen till ett levande barn!

Skönt

I natt har jag sovit hela natten, förutom en kort kisspaus vid fyratiden. Jag vet inte när jag senast sov hela natten i sängen. Annars har det alltid blivit en eller flera timmar i soffan på grund av hosta, nästäppa eller huvudvärk.

Trots det är jag trött idag så efter mitt lunchte blir det nog en tupplur i alla fall. Jag måste ju vara någorlunda pigg när vi i eftermiddag ska på föräldrautbildning på mödravåden.

I morgon är det dags för ultraljud och läkarkontakt igen!

Vecka 26(25+0)

När jag skulle skriva dagens rubrik var jag tvungen att kolla min babyticker på bloggen för att se vilka siffror jag skulle skriva. Det borde ju tyda på att jag just nu känner mig ganska tillfreds och avslappnad med situationen!! Och det känns ju faktiskt jätteskönt. Fram till vecka 15 ungefär hade jag stenkoll på vilken dag det var ständigt. Nu måste jag som sagt tänka efter...

Sedan vi var på förlossningen akut har han sparkat på därinne. Kanske inte några jättestarka sparkar, men hans favoritställning verkar ju vara att ligga med rumpan upp mot min mage där dessutom moderkakan ligger som en stötdämpare. Istället känner jag ibland sparkar neråt i kroppen. Som om han sparkar ner mot tarmar och urinblåsan.

Om en vecka är det dags för ultraljud och läkarkontakt igen. Det känns skönt att vi får lite extra kontroller så att jag just kan känna med tillfreds.

I förra veckan såg jag att "vår" läkare hade fått en "Dagens ros" i lokaltidningen där givaren kallade läkaren för "en ängel". Det kunde varit jag som skickat in den hälsningen. Tydligen är det fler som gillar henne som läkare.

Symtomen just nu är inte så många även om jag naturligtvis fortfarande har nästäppa, huvudvärk, nackvärk och trötthet. De känningar jag för en tid sedan hade som jag misstänkte var foglossning har nu helt försvunnit, vilket är skönt.

För varje dag som går är vi en dag närmare målet - Att få bli föräldrar till ett levande barn!

Kanske en Emil ;-)

Emil står inte på vår namnlista, men ibland skulle det vara ett passande namn på den förgrömmade ungen jag har i magen.
Sedan i tisdags, då jag till och med såg sparken på magen, har det varit förödande lugnt. Under dagen igår kände jag inte alls några sparkar och när vi gått och lagt oss försökte båda jag och mannen väcka honom genom att  "skaka" magen. Ingen reaktion. Efter en stund går jag ner och dricker två glas isvatten. Det ända som händer av det är att jag blir iskall.

Det känns så stort att ringa förlossningen. En del av hjärnan säger ju att han lever och att han bara ligger på ett sånt sätt så att jag inte känner hans sparkar. En annan del säger att han ligger död i magen och den delen av hjärtan är ju starkast.

Så.
Kvart i tolv ringer mannen förlosssningen och vill vi får vi komma med en gång, vilket vi vill. Några minuter efter tolv kliver vi in på förlossningen och vi hinner inte komma fram till deras expedition innan en barnmorska möter oss och leder oss direkt till ett undersökningsrum. Naturligtvis hittar hon hjärtljuden nästan med en gång och en lugn sänker sig... Sedan får vi vänta högst tio minuter på att en läkare kommer för att kolla med ultraljud och allt ser ju normalt ut.

Naturligtvis ligger han med ryggen uppåt mot min mage och sparkar därmed inåt min kropp. Sin favoritställning börjar jag tro...Läkaren ser också att det är normalt mycket fostervatten.

Allt såg med andra ord bra ut och i natt hade de nog en lugn natt på förlossningen då hela besöket från dörr till dörr tog en timme...

Både läkare och barnmorskan sa att det är bättre att ni kommer en gång för mycket än en gång för lite. Det är så skönt att höra.

Vi somnar fort när vi kommer hem, utan att ha känt några sparkar.

Men. Det första jag kände nu när jag vaknade - Det var två rejäla sparkar precis vid naveln.

Förgrömmade unge som bara skräms hela tiden!!

Magbild och besök på förlossningen

Idag är det vecka 22+5 och dagens mage ser ut så här.

Idag på morgonen satte min oroshjärna igång igen och trodde återigen att lillpojken i magen inte levde. Jag tycker att han varit allt för lugn i magen de senaste dagarna och ringde därför till förlossningen (som vi nu tydligen tillhör). Barnmorskan jag pratade med tyckte att vi kunde komma om vi var oroliga och så blev det. Jag tog ett djupt andetag innan jag öppnade dörren till förlossningen. Jag har ju inte varit där sedan vi ledsna gick tomhänta därifrån förra året.

Väl där togs vi emot av en barnmorska som genast följde oss till ett undersökningsrum för att kolla om det fanns några hjärtljud. Hon tog även min puls, vilken var hög sa hon. Undrar varför ;-) När vi väl hörde pojkens hjärtljud kunde jag lugna ner mer. Hon tog även blodtryck och urinsticka för protein i urinen, vilket båda vara normala. Då kände vi oss redo att åka hem men då säger hon att även läkare ska kolla hur läget ligger med ultraljud. Då fick vi däremot vänta. I cirka en och en halv timme satt vi i deras väntrum innan läkaren kom och ropade upp oss. Under den tiden hade jag redan känt ett antal sparkar/buffar så då var jag ganska lugn. Läkaren ursäktar sig flera gånger över att vi fått väntat länge, men vi var helt införstådda med att vi på en förlossningsavdelning inte var prio ett.

Vi pratar en liten stund om hur jag mår och hur jag känner mig innan vi kollar in lillemannen med ultraljud. Där ligger han med ryggen upp mot min mage, hjärtat tickar för fullt och rör på sig precis som han ska. Alltid underbart att se bebis på ultraljud även om man är rädd de första sekundrarna innan man ser ett tickande hjärta.

Nu ska jag försöka vara lugn ett tag...

Äntligen lyckat och namn

Efter ultraljudet igår hamnade vi något slags vakuum. På kvällen satt vi i soffan, sa knappt något utan stirrade bara rakt fram på tvn. Anspänningen hade antagligen varit större än vad jag trott inför ultraljudet och när allt sedan såg bra ut som släppt vi allt...

Idag känner jag mig inte så schack matt som igår, även om jag idag känner en svag, molande kronisk huvudvärk. Jag har kanske inte uträttat så mycket, men jag har börjat på ett nytt syprojekt. Den här gången en liten badcape. Inte alls svårt. Bara lite jobbigt att nåla och sy kantband. Målet är att den ska bli klar idag. Jag får se om jag lyckas med det.

Tänk att vi äntligen kunde få ett lyckat ultraljud! När jag kom hem igår insåg jag att det var exakt 1 år och 4 månader sedan vi var på rutinultraljud med Dutt och det var ju som sagt mindre lyckat.
Jag är alltid lika fascinerad över hur barnmorskan kan se allt på den där suddiga bildskärmen som hon verkligen gör. Hon förklarade för oss noggrant vad hon såg. Ibland såg vi och förstod, men ibland sa vi bara ja, ja fast vi egentligen inte såg exakt vad hon tittade på... Det som var lite extra häftigt var när hon zoomade in hjärtat. Oj, vad det jobbade på med sina klaffar. Där förklarade hon väldigt mycket med de olika blodkärlen, men det tyckte jag var svårt att se.

Det vi orkade igår kväll var att fundera lite på namn. Det är svårt. Ett namn ska ju funka så länge. Det ska inte bara passa på en liten 50 cm-bebis utan det ska även fungera när personen börjar skolan, tar studenten, börjar jobba och blir pensionär... Vi har väl ett namn som ligger lite närmare än andra, men vi får väl googla på nätet lite för att se om man kan få några ytterligare tips.

Idag fick jag ett mejl från Kronan om att vår vagn idag hämtas från deras lager av transportfirman. Antar att vår hus kommer bli en barnvagn rikare någon gång nästa vecka redan...Coolt!

Ultraljudsrapport

Som vanligt var jag lika nervös som vanligt när vi satt i väntrummet. Som vanligt var de också lite sena, men jag hittade en detalj på jackan jag kunde pilla på ;-)

När vi väl kom in i rummet var det samma barnmorska som förra gången. Dessutom hade hon en läkarstudent med sig som var med för att lära sig.

Ner med mammamudden och upp på britsen. Redan då kände jag mig något lugnare. Ganska snart hittar hon hjärtat som slår vilket lugnar ytterligare. Hon går grundligt igenom kroppen och beskriver vad hon ser. Inte alltid lätt att förstå i vilka vinklar den ligger i. Hon går grundligt igenom hjärnan och hjärtat och allt är där normalt. Mäter lårben, magen och huvud och enligt dom beräkningarna så är Miraklet något större än vad h*n borde vara. Vid många mätningar sa maskinen 20+0, men barnmorskan ville inte flytta tiden utan vi står fortfarande på 19+1. 20+0 skulle i och för sig vara en omöjlighet för då skulle jag haft ägglossningen en vecka efter mens och det tror jag inte riktigt på.

Vi kikade också mellan benen så nu vet vi, men håller det för oss själva ett tag.

När det var dags för fotografering så var det inte lätt att få till någon bild. H*n låg i fosterställning med ryggen upp mot min mage. Men så här blev bilden i alla fall.

Efteråt kom "vår" läkare in i rummet och hon undrade hur jag mådde. Jag sa att jag mår sämre nu än vad jag gjorde vid förra ultraljudet och jag berättade bland annat om mina vakna nätter i soffan med huvudvärk. Vi diskuterade min sjukskrivning som går ut på söndag och hon förlänger den en månad till att börja med. I förbifarten nämnde hon också att det kanske inte blir så att jag går tillbaka till jobbet alls innan Mirkalet kommer, men det får vi som sagt se.

Nytt ultraljud har vi den 30 oktober då det ska kollas tillväxten. Innan dess har vi ett besök hos barnmorskan den 15 oktober.

På vägen hem åt vi lunch på samma ställe som vi gjorde efter förra ultraljudet. Kanske ska göras till en tradition efter ultraljud...

Väl hemma så har vi nu beställt barnvagn. Så jävla märkligt. Jag?? beställa barnvagn?? Men så är det alltså. En röd Kronanvagn blev det. Jag hoppas att vi kommer att gilla den.

Tänk om det verkligen ska gå hela vägen den här gången? Jag vågar inte till 100% tro på det än, men dagens ultraljud var ett stort delmål!!

Bra resultat

Ultraljudet gick bra! Skriver mera när jag kommer hem. Nu lunch på samma ställe som efter förra ultraljudet.

Tänk om...

Tänk om man vore oförstörd när det gällde ultraljud.
Tänk om man bara såg det som en trevlig stund med sin bebis.

Nu är ultraljudet mer ett måste kryddat med lite ångest, rädsla och panik. Hur många ultraljud med positivt resultat jag än kommer gå på som kommer det alltid vara förknippat med förra rutinultraljudets ord "Hjärnan ser inte ut som den ska".

Snälla ni - Håll så många tummar som ni kan avvara åt oss idag.

18+6

Vecka 18+6 i den här graviditeten verkar gå omärkt förbi. I och för sig grymt trött idag, men det kan jag överleva.

Annat var det vecka 18+6 med Dutt. Det var nog den värsta dagen jag varit med om i hela mitt liv. Det var då vi hade rutinnultraljudet som kastade om hela framtiden. Så här skrev jag några timmar efter att vi kommit hem från ultraljudet. När jag nu själv läser det så får jag kala kårar i hela kroppen...

Mycket klagomål

Just nu är det mycket klagan här på bloggen. Jag önskar så att jag mådde bra och kunde skriva glada och käcka inlägg här på bloggen, men just nu är det en omöjlighet...

I natt vaknade jag vid halv två av att huvudet höll på att sprängas. Gick då upp och satte mig i soffan i cirka en timme med vetekudde och panodil. Huvudvärken blev något bättre, men när sedan mannen gick upp vi sex i morse var det precis likadant... Huvudvärk blir man så förlamad av. Man är inte sig själv riktigt och ingenting fungerar känns det som...

Jag kollade tillbaka i bloggen hur jag mådde vid den här tiden med Dutt och detta är i stort sätt en identisk repris... Även då hade jag nästäppa, huvudvärk, nackvärk och trötthet. Då hade jag också näsblod som kunde hålla på hur länge som helst. Det har jag inte nu i alla fall. Jag kan få blod i näsan, men sällan så att det forsar som förra året.

Alla dessa "jobbiga" graviditetssymtom är något jag får ta för jag vet ju att när Miraklet är på utsidan så har jag glömt allt detta och jag jag tycker säkert då att jag nu var gnällig och stingslig ;-)

Om en vecka är det dags för rutinultraljudet. Det måste bara gå bra. Så är det bara. Jag orkar inte ett nederlag till... De senaste dagarna har jag inte känt så mycket kittlande känsla inifrån, vilket gör mig lite orolig. Men med tanke på att jag har moderkakan i framvägg så kanske det inte är så konstigt att jag inte känner hela tiden.
Jag kan dock inte slå bort tanken "tänk om Miraklet inte lever på onsdag" helt och hållet. Den finns med hela tiden. Nu är jag mest orlolig för det, inte för missbildning på hjärnan... Förhoppningsvis går dagarna fort till onsdag så att vi får veta hur h*n mår där inne... Och kanske mer säkert få veta om det är ett flickmirakel eller ett pojkmirakel!

En liten påminnelse om min utlottning här på bloggen som avslutas ikväll. Är du intresserad så klicka här

Underbart!

Nu har jag hållit er på sträckbänken allt för länge så nu är det dags för en uppdatering. En positiv sådan!!

När vi kom till Specialistultraljudet och satte oss i väntrummet var vi naturligtvis alldeles för tidiga. Typiskt oss att vi aldrig kan lära oss hur lång tid det tar med bil hemifrån och till sjukhuset fast vi kört den sträckan så många gånger. När klockan var elva satt vi där fortfarande och jag kände att jag bara stirrade rakt fram helt tom i blicken. Klockan blev nog tjugo över elva innan barnmorskan och läkaren ropade in oss i ultraljudsrummet. Vid det läget var jag nära ett psykbryt...

Läkaren frågade hur det kändes och jag sa att jag var så nära en hjärtattack just då och att jag hade dåliga viddar från det här rummet sedan Dutts ultraljud förra året. Med skräck lade jag mig på britsen och läkaren sa att vi inte behövde titta på skärmen förrän de sett allt allt såg bra ut med hjärnan och hjärta. Det gjorde jag inte heller på en bra stund, men när de börjar prata om "det ser fint ut", hjärtat slår" och så vidare så började jag sakta men säkert våga mig på att titta på skärmen.

Barnmorskan ägnade mycket tid till att kontrollera hjärnan, mätte olika saker där och allt såg helt perfekt ut. Hon kollade även över övriga kroppen så som, magsäck, urinblåsa, ryggraden, lårben, hjärtats kammare och diafragman.
Jag frågade om de kunde se vilket kön det var och de kollade och spekulerade. Allt är så litet vid den här tiden, men vi fick ett kanske kanske på vilket kön det är, men det håller vi för oss själva ett tag till. Tills det är mer säkert.

I början av ultraljudet var tårarna inte långt borta, men de försvann mer och mer ju mer de tittade och ju mer positiva de var!

Barnmorskan hade svårt att få en bra bild på Miraklet då h*n hoppade omkring, vevade med armar och ben och vände bort huvudet. Till slut fick hon den här bilden.

Vi fick också veta att moderkakan sitter i framväg så då antar jag att det kan ta ett par extra veckor innan jag känner några markanta rörelser inifrån.

Efter ultraljudet pratade vi en stund med läkaren och det känns nu som en omöjlighet att något fel kroppligt ska uppkomma till rutinultraljudet som vi har inbokat den 12 september.
Vi diskuterade också hur jag mår och efter lite funderande fram och tillbaka så är jag nu sjukskriven två -tre veckor.

Dessutom frågade jag om bubbelpoolsbad och enligt läkaren var det okej.

Nu ska jag börja njuta!

Som om jag skulle glömt

Nu larmade telefonen om att det är en halvtimme kvar till ultraljudet.

Som om jag skulle ha glömt bort det ;-)

Att känna något och morgondagen

Anna i gbg undrade i en kommentar idag ifall jag känt några rörelser än. Spontant skulle jag säga nej, men när jag läste vidare i hennes kommentar "Jag känner som om någon kittlar mig på insidan ibland och måste klia mig på utsidan för att det är lite obehagligt (på ett positivt sätt) Jag vill tro att det är sparkar och inte tarmarna, men vem vet ;-)". Hon är en dag före mig i sin graviditet, vilket gör att vi "borde" känna ungefär likadant.

Jag har i kanske två till tre veckor känt det hon beskriver, något kittlande på insidan, men jag har tänkt att det är mina tokiga tarmar som spökar, men det kanske är Miraklet som spökar!! Coolt i så fall!

Hon frågade vidare ifall vi har fått någon datumbestämning och det fick vi vid kub-ultraljudet för tre veckor sedan. Då daterade barnmorskan mig till exakt samma vecka och dag som jag själv räknat ut. Kanske blir det ändrat i morgon. Eller inte.

Morgondagens ultraljud känns på något sätt väldigt avgörande. Nu, vid den här tiden i graviditeten kan man se om hjärnan börjat utvecklats som den ska, vilket jag måste tro! Ser allt normalt ut i morgon känns det som ett oerhört stort steg. Då är riskerna minimala för att rutinultraljudet ska gå åt helvete. Visst, mycket annat kan gå fel framöver, men efter rutinultraljudet måste jag tro att det ska gå hela vägen.

Jag hoppas att ni har någon tumme eller två att hålla i morgon klockan elva.

Det MÅSTE gå bra i morgon!

2 och 1

Två dagar kvar till ultraljud och en jobbdag kvar innan ledighet på 10 dagar!

Jag kommer alltid att avskyr ultraljud, men samtidigt ser jag fram emot det på något konstigt sätt. Jag blir inte klok på mig själv... På fredag klockan elva gäller det att hjärtat slår och att hjärnan utvecklats fint. Vet inte vilket jag är räddast för. Egentligen borde det vara omöjligt att även denna bebis ska ha hjärnskador då Dutts missbildning upptäcktes på ett till två barn per 2300 förlossningar per år. Herregud om vi skulle drabbas igen så är det ju lika bra att gräva ner sig med en gång...
Snart är också ett a-4-papper fyllt med frågor till läkare. Allt ifrån huvudvärk till om det är okej att bada bubbelpool.
Är det någon som vet det förresten- Är det okej att bada bubbelpool under gravidteten? När jag googlat har jag fått lite olika svar. Tänkte att jag ville veta inför vår slottsövernattning.


Idag har jag varit ledig och det har varit skönt då jag idag har en huvudvärk som inte riktigt vill släppa taget. Jag har idag sytt en del på mitt lapptäcke. Själv lapparna är klara nu så nu är det bara ett bakstycke och vadd som ska fixas. Just nu hänger det på tork då jag tvättat det så att det sedan inte kryper vi första tvätt och vadden inte gör det. Stor risk för att det blir knöligt då...

4 och frågor och svar

Idag är det fyra dagar kvar till vi vet hur det står till med Miraklet. Hoppas att det kan gå fort dessa dagar. Jag kan inte säga att jag ser fram emot ultraljudet, men ändå vill jag dit. Väldigt dubbla känslor!

Tröttheten sitter i och den har väl kanske blivit något bättre. Jag sover ju bara middag en gång per dag nu... Tidigare blev det ju två gånger per dag. När jag på jobbet blir trött så kommer även huvudvärken, vilket gör mig ännu tröttare, vilket gör att jag får ännu mer huvudvärk. En ond cirkel helt enkelt.

Min mage har börjat kärva rejält igen. Jag har tyckt att den varit okej ett tag, men nu sitter jag här i soffan och käkar katrinplommon... Kanske är det järntabletterna som helt korkat igen mina tarmar.

De senaste dagarna har jag fått ett antal frågor från er läsare vilket jag tycket är jättekul. Vissa frågor har jag svara på direkt i inlägget där frågan är ställd, men här nedan blir det lite frågor och svar.

Sara undrade:  Börjar det komma in nu? (att jag är gravid) Är det konstigt att se bilden på dig själv, med faktiskt en gravidmage? 

Jag har fortfarande svårt att förstå att jag är gravid. Det kanske är därför som jag gärna vill veta könet. Jag föreställer mig att jag då lättare kan relatera till bebisen i magen om jag kan säga han eller hon... Vi får se om vi får veta redan på fredag eller om vi får vänta ett par veckor till.

Jag tycker det är väldigt konstig att magen blir större, men förhoppningsvis kommer jag gradvis att fatta...

Anonym undrade: Tänkte bara höra om du kan lägga ut en bild på dej själv? :) om inte varför? Kommer du att lägga ut någon bild på miraklet sen?

På bloggen finns några bilder på mig. Här finns en bild, här är en annan och då får du också som bonus artikeln som vi ställde upp i i Svenska dagbladet. Dessutom finns en halvdålig bild här som också är en artikel från vår lokaltidning.

Om det kommer bli några bilder på Miraklet vet jag inte. Det har jag inte bestämt än, men antagligen kan jag inte låta bli... Jag kommer ju vilja visa upp honom/henne för hela världen ;-)