Julklapp

Idag har jag utnyttjat en julklapp som jag fick i julas. En 110 minuter lång spabehandling. Den började med en algpeeling. Därefter bad i bubbelbadkar och sedan helkroppsmassage och ansiktsbehandling.

Jag kände mig nästan full när jag gick därifrån. Så där lagom avslappnad och tömd i huvudet. Ett härligt avbrott från vardagen!

Att må bra

Redan när vi var på Neo med killen bara några dagar efter förlossningen kände jag att min reumatiska sjukdom började göra sig till känna med frossa och febertoppar på över 38 grader. Dessutom var då min huvudvärk fortfarande en envis följeslagare.
Någon vecka senare hade jag telefontid med min läkare och vi bestämde då att jag skulle börja med Humira igen så någon dag senare satte jag en sådan spruta i magen. De första dagarna efter kände jag ingen skillnad vare sig när det gällde febern eller huvudvärken, men sakta men säkert dämpades både huvudvärk, febern och frossan.

Nu, efter att ha tagit tre Humira-sprutor (ta en spruta varannan vecka) så har jag ingen feber och frossa och huvudvärken har också försvunnit. Den kanske inte försvunnit helt, men nu känns den normal. Jag vaknar nu inte om nätterna med en huvudvärk från helvetet. Det som väcker mig om nätterna nu är Olle och det är tusen gånger bättre än att vakna av att huvudet håller på att sprängas.

Dessutom håller jag på att trappa ner kortisonet också. Varje gång jag tar sprutan sänker jag dosen med 1,25 mg. Under graviditeten och tidigare har jag tagit 10 mg. Nu är jag nere på 7,5 mg och mitt må är att komma ner i 2,5 mg.

Hade jag ammat så hade jag inte kunnat ta Humira och jag vill inte tänka på hur dåligt kroppsligt jag hade mått nu i så fall. Trots att jag många gånger per natt vaknar av Olle så är jag relativt pigg på dagarna och orkar ta hand om honom och orkar göra andra saker som att ta långa promenader med vagnen.

Det är så skönt att må bra!

Stora killen och speciellt datum

Idag har vi varit på vårt första besök på Bvc. Vägning och mätning stod på programmet och det visade sig att miraklet blivit stora killen. Nu har han gått över 4kilossträcket så nu väger han 4020 gram och är 52 cm lång. Idag har han återigen haft lite mer magknip så det verkar vara lite olika från dag till dag. Barnsjuksköterskan sa att han kan ha lite extra besvär med magen då han är prematurbebis. Magen kan då vara lite extra omogen, men blir det inte värre än så här så ska vi absolut inte klaga...
Eftersom Olle går upp så bra i vikt blev nästa besök på Bvc först om två veckor. Dessutom bokade vi in ett läkarbesök om tre veckor.

Igår var ett speciellt datum. Då var det två år sedan vi fick ett plus på ett graviditetstest för första gången. Även om den graviditeten inte ledde till ett levande barn så var det plusset en stor milstolpe. Från den dagen visste vi att jag faktiskt kunde bli gravid, vilket var en oerhörd lättnad. Och gravid flera gånger har jag ju faktiskt blivit också även om vägen varit allt för lång. Jag räknade igår på hur många veckor som jag varit gravid totalt. Med Dutt var jag gravid i 19+4 veckor, med Snöis i 9+1  veckor och med Olle i 34+1 veckor.  Totalt har jag alltså varit gravid i  62+ 6 veckor och äntligen har vi ett levande barn. Med detta facit vet jag inte om jag orkar med att gå in i "försöka få syskon"-tankar. Absolut inte just nu i alla fall. Just nu försöker jag njuta så mycket som det bara gå av det liv som vi faktiskt lyckas skapa. Jag vill försöka få honom att framöver förstå hur mycket vi kämpat för att han skulle komma till oss. Han ska också få veta om sin lilla storebror som inte fick stanna hos oss. Redan har han flera gånger besökt storebror på kyrkogården, även om han de flesta gångerna varit sovande... Det känns viktigt att Dutt finns med oss även nu. Fortfarande säger vi godnatt till Dutt vid hans ultraljudsbild  som finns på hans minnesbord. Detta har vi gjort varje kväll (som vi varit hemma) sedan den 17 maj 2011 och just nu känns de som jag vill fortsätta med det.

Bye bye Ivf

Det vi kämpat  för så länge ligger nu här bredvid mig i sitt babynest och sover. Jag blir ödmjuk inför den tanken hela tiden. Tänk att vi lyckades. På egen hand dessutom.
Efter så många motgångar som vi haft kan jag inte annat än att bli så glad att kampen är över. Samtidigt blir jag ledsen för jag vet att det finns så många där ute som fortfarande kämpar för att uppnå en graviditet och därefter ett levande barn. Även om jag nu äntligen blivit mamma till ett perfekt levande barn ska ni veta att en del av mitt hjärta fortfarande finns hos er ofrivilligt barnlösa. Har man som jag, en gång varit ofrivilligt barnlös och kämpat och kämpat för att bli mamma så glömmer jag inte de känslor som fanns hos mig under kampen. De kommer för alltid att finnas kvar.

På ett sätt har sorgen efter Dutt kommit upp till ytan efter att Olle kom. Funderingar om hur han hade varit, skulle han sett ut som Olle eller skulle han haft ett helt annorlunda utseende, hur skulle Dutt varit nu som en 15 månaders gammal bebis, vem skulle han likna. Funderingar som vi aldrig får veta. Samtidigt vill jag inte tänka dessa tankar för nu är nu och då är det Olle som är viktigast.  Olle är Olle och Dutt är Dutt. Två helt egna individer som inte går att jämföra. Dutt kommer för alltid vara vår förstfödda son och Olle kommer för alltid att vara vår första levande son.
Nästan vid varje promenad med Olle går vi förbi Storebror på kyrkogården. Dutt kommer inte bli bortglömd . Olle kommer att få höra om sin storebror när han är tillräckligt stor för att förstå. Även om han inte fick leva så lever han kvar i oss och inte minst i lillebror Olle.

Sedan länge känner vi att vi är färdiga med ivf-svängen. Vi köpte förra våren ett trepack behandlingar som vi utnyttjat ett försök av. Eftersom Olle är en spontanbebis hade vi ju faktiskt två försök kvar att utnyttja.
MEN. Aldrig att jag ger mig in i det igen. Därför har vi brutit kontraktet och istället fått en del pengar tillbaka. Pengar som vi ska försöka hitta på något roligt för istället. Kanske en resa framöver. Just nu känns det som att ett barn är mer än vad jag vissa stunder under ivf-tiden hade hoppats på... Skulle det råka bli en spontanbebis till kommer hans/hennes mellannamn vara Bonus...

Jag städade idag ut lite mediciner och hittade en oöppnad förpackning Menopur, en orgalutranspruta, en PuregonPen och ett antal Crinone. Min första känsla vara att slänga iväg dom till apoteket fortast möjligt, men sedan tänkte jag på er som fortfarande kämpar. Kanske finns det någon i Norrköpingsområdet som strax ska börja med en behandling och ska använda dessa mediciner?? I så fall kan ni höra av er till mig. Jag sparar medicinerna ett tag till... Medicinerna är dyra så kan jag skänka dessa till någon av er gör jag det med glädje.

3 veckor och lite magproblem

Idag är den där lilla krabaten som är vår son tre veckor!
De senaste dagarna har han fått lite ont i magen precis efter att han ätit. Han spänner sig och magen blir hård. Jag antar att det är gaser och annat som bråkar med honom. Han har inte så ont så att han gråter, utan mest att han blir besvärad och orolig av det. Vi har idag köpt minifom-droppar för att se om de har någon effekt. Någon som har något annat tips på att minska magknip?

Idag var vi iväg en snabbis till affären och helt plötsligt knackar någon mig på axeln och då är det "vår" barnmorska som var med vid förlossningen (och vid Dutts förlossning) som står där. Jättekul att hon kände igen oss och tog kontakt. Eftersom vi inte såg henne hade hon ju lika gärna kunna strunta i att ta kontakt. Vi pratar en liten stund innan vi hasar vidare åt varsitt håll.
Små saker i vardagen som man blir glad över. På dessa tre veckor som gått har hon säkerligen hunnit förlösa en mängd bebisar och man tycker att vi skulle hunnit bli en av alla. Kul att så inte är fallet.

Så här på 3-veckorsdagen bjuder jag på en liten bild. Tröjan har en kollega till mig stickat. Mössa, halsduk och sockar har en kollega till mannen stickat.(bild borttagen)

Speldosan fungerar och babyticker

När vi var på Gekås i oktober köpte vi en speldosa  som jag sedan varje dag spelade för magen. Även när jag låg på förlossningen hade jag den med mig och den spelades för magen varje dag.

Nu när han kommit har vi inte spelat den så mycket för honom, men i natt efter en matning var han lite orolig i sin vagga. Då testade jag att dra upp speldosan. Han blev tyst och lugn och somnade om ett en kort stund! Kanske, kanske var det en välkänd melodi för honom som han kände att han blev lugn av.

Såg att babytickern fortfarande finns kvar på min blogg. Nu kan jag ta bort den med glädje!! Två gånger tidigare har jag fått tagit bort den med tårar av sorg rinnande nedför kinderna. Nu tar jag bort den med glädjetårar längs kinderna!

Är lyckan total?

Från Lisa, gravid med första barnet undrade i en kommentar: Hur känns det nu? Är det lika underbart som du tänkt dig? Är lyckan total? Jag frågar eftersom jag väntar mitt första barn i mars och hoppas jag ska bli så glad och lycklig som jag föreställer mig. Det måste ju vara det bästa som händer att få barn och så jobbigt är det väl inte? Många av mina vänner är rätt negativa de är själva bebismammor. Klagar på trötthet och på att barnen kräver mkt. Men borde man inte vara världens lyckligaste ändå?

Jag är ärlig i min blogg och därför blir svaret på frågan i rubriken: Nej. Det är fruktansvärt hemskt att skriva det, men så är det. Vår lilla kille har funnits hos oss i cirka en och en halv vecka och för mig känns den nya situationen fortfarande helt overklig och svår att ta in. Därför kan jag inte säga att lyckan är totalt.

Min teori om varför det är så är att jag under nästan fem år kämpat för detta och nu när han finns här hos oss så finns det så mycket historik att bearbeta - missfall, avbrytande, många misslyckade ivf-försök, frustration, sorg, kamp. Många, många tunga och tråkiga händelser på ganska kort tid har gjort att jag nu har oerhört svårt att ta in att det nu äntligen har lyckats. Att vi har blivit föräldrar till en livs levande frisk pojke. 

Jag klagar just nu inte på att det är jobbigt. Olle är en prematurbebis och enligt personalen på Neo har prematurer sina "sovveckor" mellan graviditetesveckorna 34-36, vilka han är i just nu. Det han gör är att sova, äta och bajsa. Därför har både mannen och jag faktiskt mycket tid till annat. Detta kommer naturligtvis ändra sig, men nu är det ganska skönt får då får jag också tid att ta in hur jag verkligen känner. 

Det som tar mest tid är ju matsituation som görs var tredje timme dygnet runt. Varje matning tar just nu cirka en timme. Vi delar på matningarna både på dag-och nattetid. Det är ju möjligt nu när det är flaska och sond som gäller. Sömnen blir upphackad när det är matdags vid midnatt, 03.00 och 06.00, men jag tycker ändå att jag inte är så vansinnigt trött om dagarna. Än.

Jag har ofta nära till tårarna för att jag känner att jag än så länge inte är så där lycklig som jag hade hoppats på, men som sagt så har Olle bara funnits i våra liv en och en halv vecka och vi har bara varit hemma i några dagar. När vi var på sjukhuset med honom så kändes han inte som vår, utan som en bebis som vi "bara" besökte.

Jag försöker ta dag för dag och anpassar mig efter som jag känner mig och jag hoppas att ju längre tiden går kommer lyckan och kärleken för mitt barn bli större och större.

Jag vet att så många, så gärna skulle vilja vara i min situation just nu så att skriva att jag inte är överlycklig känns tabu, men som sagt jag är bara ärlig. Jag är helt säker på att jag snart kommer känna den där lyckan jag också.

Verkade vettig

När jag igår halvlåg i soffan och småslumrade ringde den fasta telefonen. Jag fundera först på att inte svar då det till 99% alltid är jobbiga telefonförsäljare som ringer på den telefonen, men jag kravlar mig upp ur soffa och ser då att det inte är något av de välkända telefonförsäljarnumren. Jag svara och det visar sig vara en handläggare på Försäkringskassan och fått tagit sig an mitt ärende.

Hon börjar med att helt enkelt att bara presentera sig och berättar att hon idag fått in ett nytt läkarintyg. Vi pratat en stund om hur jag mår och att jag kanske kommer vara sjukskriven till bebis är här och det tyckte inte hon lät konstigt alls. Med min tidigare erfarenhet av försäkringskassans handläggare så var jag helt förvånad när jag lade på. Hon skulle nu skicka lite papper till mig med hennes kontaktuppgifter och var det något jag funderade på var det bara att jag hörde av mig. Rena motsatsen mot den människa som jag hade förra gången. Hon presenterade sig inte med namn och jag fick aldrig heller hem några papper med kontaktuppgifter... Den här kvinnan verkade vettig och empatisk!

Ingen tvekan och tack

Igår när vi hade släckt lampan och mannen redan hade somnat var det ingen tvekan om att det var Miraklet som gav sig till känna där inne. Jag funderade på om jag skulle väcka mannen, men klockan var elva och han skulle gå upp klockan sex idag så jag lät honom sova. Istället hade jag och Miraklet en egen stund tillsammans där h*n flera gånger sparkade så det kändes strax nedanför naveln på vänster sida. När h*n slutade "skakade" jag lite på magen och då kom det ett antal buffar till!! Häftigt! Det tog alltså till vecka 20+5 innan jag med säkerhet kunde säga att jag kände något inifrån. Nu hoppas jag att det bara ökar och ökar och att både mannen och katten snart ska känna av Miraklet. Det vore så kul att se hur katten reagerar när han får en spark när han ligger på min mage...

Sedan vilja säga TACK för alla tips, synpunkter och erfarenheter som ni skrivit på mitt förra inlägg. Jag har fått jättebra tips på saker som jag ska tänka på när jag fortsätter med min inköpslista, men även tips som jag kan använda mig av när Miraklet väl är här! Det är så roligt att helt okända människor svara så engagerat på mina funderingar. Jag är jättetacksam!

Flera av er skrev om bärsele/bärsjal. Redan när jag var gravid med Dutt köpte vi en bärsele som vi nu hoppas kommer till användning. Vet inte alls om den modellen är bra, men jag hoppas det...
Någon skrev om babysitter och det har vi också redan. En sån fick vi köpa billigt från kompisar tidigare i höstas. Den är av märket Babyseat Pluto inköpt på babyproffsen. Deras barn hade lekt sönder den lekbåge man kan sätta fast på den så en ny sån kommer vi köpa och den var inte så fasligt dyr på Babyproffsen.

När det gäller spjälsäng har vi tänkt att ha en med avtagbar sida just för att man då har möjligheten att ha den  tätt inpå sin egna säng. Ikea har två (tror jag) såna sängar. På Gekås vet jag att de har spjälsängar, men jag vet inte om det är avtagbar sida på dom.

Kärlek i posten

Idag låg det ett stort brev adresserat till Miraklet i brevlåda. Tänk att h*n får post innan h*n ens är född...

I brevet fanns en bok "lilla hjärtat, den allra första boken om dig". En bok som man skriver i information om sitt barn som h*n sedan kan läsa. Först trodde jag att det var från en anonym person då jag först inte hittade något kort/brev, men när jag öppnade boken låg ett kort med en fin vers och sedan undertecknat av Janet och Martin.

Den fina presenten blev för mycket för mina känsliga gravidhormoner så några tårar trillade...

Jag blev så glad! Tack så mycket!

Underbara läsare och shopping

När jag i morse vissen satt i soffan och skrev ett "gnällinlägg" kunde jag inte tro vilken respons jag skulle få från er läsare!! Det är så skönt att få alla kommentarer med era erfarenheter och era peppande ord. Det är så underbart att helt okända människor delar med sig och kommer med uppmuntran. Jag har skrivit om nätkärlek förut här på bloggen och ni ska veta att jag försöker att utstråla så mycket kärlek tillbaka som det bara går.

Hela dagen idag har varit en vissen dag. Huvudvärken har funnits med hela tiden med olika intensitet. Igår hade jag bestämt mig för att åka ner på stan. Jag lyckades faktiskt komma iväg och kom också hem med det jag hade tänkt och lite till.
Det viktigare inköpet som skulle göras idag var ett par mammajeans och en ny behå. Första paret byxor som jag provar på HM sitter perfekt och känns dessutom väldigt mjuka för att vara jeans. Just nu får jag väldigt lätt svamp "därnere" och då vill jag inte ha jenas som är hårda och trånga där så jag hoppas att dessa ska bli bra. Dock är det ju inte billigt med mammakläder. Dessa byxor kostade 400 kronor, men men. Sedan bar det vidare till Åhlens. Där köpte jag under Dutt-graviditeten en behå i storlek 75E som jag nu använt som redan börjar bli lite liten. Jag vet inte vad som hänt med tuttarna den här gången ;-) De växer så snart tror jag att de exploderar! Nåväl, jag kom nu hem med en behå i storlek 75F. Helt otroligt... Det kanske stämmer det mannen brukar säga "Först kommer magen, sen kommer brösten och sen kommer Anna".

Dagens inköp

Dessutom kom jag hem med ett set till Miraklet. Jag kunde inte låta bli när jag såg det på HM.

När jag sedan kom hem var jag helt slut så jag somnade som en stock på sängen i nästan en timme. Det känns som att energin lagom räcker till "vardagssysslorna" hemma, men så fort det blir något utöver det vanliga så tar energin helt slut.

Dagens ros!

När jag idag läste tidningen och kom till sidan där "Dagens ros" finns fastnade mina ögon på den här!

Kul!!
Vi hjälpte ju en familj som fått bensinstopp och nu har de alltså gett oss dagens ros!

En cache till Dutts minne

Årsdagarna är över. Ska man vara riktigt noga finns det ju några kvar ändå. Begravningen den 31 maj och sedan asksättningen den 22 juni, men de känns ändå inte lika stora (om man kan säga så).

Inför årsdagarna och igår på ettårsdagen har vi försökt att hedra, uppmärksamma och minnas Dutt så mycket som möjligt utan att det skulle bli ett firande men inte heller en allt för dyster tillställning. Jag tycker faktiskt att vi lyckade ganska bra. Jag kan inte säga att vi firade Dutt igår, utan att vi uppmärksammade hans ettårsdag. Att vi skulle fira hans ettårsdag skulle kännas helt fel.

Min album som jag jobbat med inför hans ettårsdag blev lagom klart. Alla bilder insatta och med lite text, med mina finast kråkfötter, under varje bild. Några blad finns kvar i albumet för några bilder från ettårsdagen.

Dessutom hedrade vi Dutt igår med en cache. Alltså en skattgömma som man hittar genom att använda sin gps. För några år sedan geocachade vi en hel del, men vi tappade det någonstans förra året, men har nu tagit upp det litegrann igen. Då tyckte vi också att det var en bra idé att göra en egen cache och lägga ut på Dutts ettårsdag.

Som sagt, tycker jag att vi har gjort allt vi kunnat för att få en så bra årsdag som möjligt. Ordet "bra" känns konstigt att använda i detta sammanhang, men ni förstår säkert.

Jag vill också tacka alla er som med era kommentarer uppmärksammat Dutt under dessa dagar. Jag tror att Dutt ler i sin barnhimmel över den kärlek som ni strör över hans föräldrar. TACK!!

Minnen, morgondagens plan och fina vänner

Den här dagen är lite som dagen var i lördags den 12 maj. Man vet hela tiden timme för timme, nästan minut för minut hur det var och hur det kändes för exakt ett år sedan. Nu för ett år sedan hade jag börjat få ont, som mensvärk och jag hade börjat få morfin för smärtan. Morfinet hjälpte dock inte mot det onda utan gav mig "bara" ett gräsligt illamående...
Känslomässigt tror jag att vi båda var väldigt avtrubbade. Inte en enda gång förrän Dutt kom fälldes en tår eller pratade vi om vad det egentligen var som vi gick igenom. Antagligen var det allt för abstrakt och märkligt för att vi inte ens skulle kunna sätta ord på det till varandra. Här finns hela berättelsen om hur förlossningsdagen var.

Planen inför Dutts ettårsdag i morgon ser ut så här: Klockan 00.24 i natt kommer vi släppa upp rislyktor för att hedra vår son. Då är det exakt ett år sedan han kom. Vi kommer antagligen släppa upp dom ute i trädgården vid hans minnesträd.
I morgon vid lunch ungefär går vi till blomaffären och köper några fina blommor, antagligen rosor, som vi sedan sätter hos Dutt. En ballong eller två kommer också på något sätt finnas i buketten. Naturligtvis har vi ett ljus med oss också.
På "vår" parkbänk kommer vi äta tårta och dricka kaffe/te. Idag har jag gjort tårtbotten och även rabarberkompott som ska vara ett av lagren i tårtan. Sedan åker vi iväg till Svensksundsviken med potatissallad och kycklinggrillspett.
Det vi hoppas på är att dagen trots allt ska kännas okej. Att vi på detta sätt kan minnas och hedra vår förstfödda son som inte fick stanna hos oss. Vi hoppas också på bra väder.

Kortet och hjärtat från Elida

Idag har vi fått blommor och choklad från Herr och Fru H och brevbäraren lämnade av ett brev från Elida med en jättefin hälsning och ett fint hjärta. Fina gester från fina vänner!! Tack så hjärtligt!

Blomma och choklad från Herr och Fru H.

Äntligen trädgårdsväder

Igår hos Dutt

Efter regn, regn, kyla och lite mer regn så skiner äntligen solen idag och då är både jag och mannen redo att springa ut i trädgården och jobba lite.

Gårdagen blev faktiskt jobbigare än vad jag trodde, men jag klarade av den med både gråt och skratt. Vi satt tysta en stund hos Dutt på eftermiddagen. Vi kände då att det inte fanns så mycket att säga.

Jag trodde  förra sommaren att vi skulle kommit så mycket längre den här dagen än vad som blev.
Vi har haft tre möjligheter, men alla har gått åt helvete.
Första möjligheten var Snöis som skulle haft BF på tisdag. Tänk om Snöis fått utvecklas och att vi på Dutts årsdag varit tre som besökte honom. Det hade varit lycka!!
Den andra möjligheten hade varit om frysförsöket i januari lyckats. Då hade jag nu varit i vecka 20 cirka och haft ett Bf-datum som varit nästan exakt samma som Dutt hade (i början av oktober).
Den tredje möjligheten hade varit om ivf-försöket i mars-april hade lyckats. Då hade jag nu varit i vecka 10 cirka.

Men.
Verkligheten ville annorlunda och jag sitter här fortfarande ogravid och barnlös som alltid.

Igår skrev jag ingen "dagens positiva". Man kan ju lätt tänka att den dag som igår så finns inget positivt, men det gör det faktiskt. Så gårdagens positiva var: Alla era värmande kommentarer både här på bloggen och på Facebook och de fina blommorna som kom med blomsterbud från Janet och Martin.
All er värme och kärlek gjorde att jag även igår kunde känna att det fanns något positivt!!

Nu: Ut i trädgården!

Felfri, planering och återfå hoppet

Tandläkarbesöket gick bra. Inga hål!! Jag har som yngre haft mycket besvär med mina tänder så det är alltid lika skönt när tandläkaren säger att att det är felfritt!!

När jag ändå var nere på stan hamnade jag på Lindex babyavdelning. Jag gick dit idag för att se hur det kändes och idag kändes det bra. Jag klämde och kände lite på kläderna och försökte återfå lite hopp. Ett hopp om att jag någon gång, förhoppningsvis ganska snart, ska få gå där med tjock mage och handla. Det är nu länge sedan jag köpte något till Längtans-garderoben, men idag blev det denna panda-dräkt. Jag kunde inte motstå den. Rea var det på den dessutom!

Idag har jag också ringt både Fertilitetscentrum och min distansläkare för att meddela resultatet. Barnmorskan jag pratade med i Göteborg lät uppriktigt ledsen när jag berättade resultatet och hon tyckte det lät som en bra idé att vi nu tänkt ta sommarlov och återkomma i augusti. Hon tyckte att vi behövde det efter allt vi varit med om den senaste tiden.
Med sjuksköterskan hos distansläkaren bokade jag in en läkartid om två veckor för en ny planering. Jag känner att jag vill ha planeringen klar inför nästa försök så att allt sånt är klart. Då kan jag förhoppningsvis lättare släppa det under sommaren.
Jag har också googlat en hel del på Humira och graviditet och kommit fram att en del hel tar den medicinen under hela graviditeten. Detta är en sak som jag ska ta med min reumaläkare. Borde snart bli kallad dit för det årliga besöket.

Ny insamling

Tidigare i veckan fick jag veta att den hemsida som min insamling gått igen skulle lägga ner. Därför har jag nu ordnat en ny insamlingssida. Den här gången är det via Paypal. Man kan donera pengar genom sitt Paypal-konto eller ett antal kontokort. Det går även att klicka på ikonen i högerspalten här på bloggen.

Att jag skapar en ny insamling är inte för att jag inte är nöjd med den fantastiska summa vi redan fått in, utan om det är någon som är ny läsare eller någon som inte hann donera innan den andra insamlingssidan lades ner. Vi är jättetacksamma för de pengar som kommit in till oss. Jag vet dessutom några stycken som ville donera tidigare, men som inte kunde då de bara hade utländska kontokort. Nu ska det gå även med sådan kort.

Hoppas att ni har en underbar söndag. Vi har suttit ute och fika. Dock med jackan på, men det var riktigt härligt i solen. Nu är snart våren här på riktigt!!

5000 kronor

Ikväll har vår insamling "Önskar om ett levande barn" gått över 5000 kronor!!!
Insamlingen som jag startade som en chansning och som inte inte kunde tro skulle ge så många bidrag och så många fina hälsningar. Jag och min man är så tacksamma för er givmildhet och er generositet. Nätkärlek är ordet!!

Jag vet att några haft problem med att donera pengar. Är ni fortfarande intresserade av det och betalningen inte går igenom mejla mig på langtantillbarn@gmail.com så kan vi säkert ordna det.

Jag vill nu passa på att tacka alla som donerat pengar:
Cissi, Liselotte, Marika, Against all odds, Susanne, Sara, Sara, Timea, Maria, Ulla, Ida, Helena, Anne, Kristin, Jessica, Alexandra, Ulrica, ocksenkommerfamilj, Malin, Anna, Tingeling samt fem anonyma givare

Det blev trots allt bra

Idag på vägen hem stannade jag till hos Dutt.

Hos Dutt i somras.

Jag är, trots att det inte skulle vara så här, väldigt nöjd med att Dutt hamnade på den kyrkogård som är så nära vårt hus.
Varje gång jag ska åka någonstans åker jag förbi kyrkogården. Naturligtvis stannar jag inte varje gång, men då vinkar jag till honom och tänker på honom en stund.
När jag har så nära till honom så blir det ingen stor grej att ta sig till honom. Han är alltid nära. Även när jag är ute på promenad så blir det automatiskt att promenaden går via honom. Att gå till kyrkogården tar högst tio minuter.

Det hade varit jobbigare att ha honom på en kyrkogård i en annan del av stan. Då hade man på ett annat sätt behövt planera när man ska besöka honom. Nu är det så enkelt att bara gå förbi eller svänga förbi med bilen.

Det är skönt att man kan tycka att någonting med den här situationen är positivt.

På jobbet igen

Idag var det dags att ta sig iväg till jobbet igen. Har inte varit där sedan dagen innan återföringen så det var en del journalläsning att ta igen.

En undersköterska frågade om jag varit sjukskriven eller haft semester. Jag orkade inte förklara utan jag sa "bådeock". Jag tror inte att hon blev riktigt klok på det svaret, men det är ju sanning också. Förra veckan hade jag semester och veckan innan var jag sjukskriven...

När jag kom till jobbet idag låg ett fint rött paket på min skrivbord. Paketet var från en kollega som slutade förra under tiden jag varit hemma. En jättefin hälsning fanns också om att vi en dag kommer ha en barn hos oss. I paketet fanns det en ängel liggande på en sten formad som ett hjärta med budskapet "Hope". Tack så jättemycket!!