Dagens tidning

Än så länge finns artikeln inte på nätet. Återkommer med länk ifall den dyker upp online. Tills dess får ni ta på er glasögonen med högsta styrkan ifall ni ska kunna läsa ;-) (Bilden borttagen för hänsyn till min son)

Ett år sedan

Den 11 mars 2012 påbörjade den ivf-behandling som sedan visade sig skulle blir den sista. När det sedan efter cirka en månad åter blev ett minus kändes det så otroligt hopplös.
När jag läser inlägget från förra året fastnar jag för den sista meningen "Visst, vi försöker på egen hand, men har inga förhoppningar om att det ska lyckas den vägen, men man vet ju aldrig". Tänk vad lite man vet egentligen. Två och en halv månad senare så kom ett plus gjort på egen hand!

Så här ett år senare känns alla ivf-behandlingar så avlägsna samtidigt som det känns jättenära. Trots att jag nu har ett livs levande barn kommer jag aldrig glömma den kamp vi gått igenom för att komma dit.

Ivf-bebis

Häromdagen kom en kändis-ivf-bebis till världen. Pernilla Andersson och Dregen blev då stolta föräldrar till en liten pojke efter många års längtan och kamp med ivf-behandlingar.

Jag tycker att det är bra att kända personer vågar gå ut och berätta om ofrivillig barnlöshet och ivf-behandlingar. Det tror jag gör att även "vanligt" folk får upp ögonen för detta problem som tyvärr känns så tabubelagt.

Jag säger ett stort grattis till de nyblivna föräldrarna!

Bye bye Ivf

Det vi kämpat  för så länge ligger nu här bredvid mig i sitt babynest och sover. Jag blir ödmjuk inför den tanken hela tiden. Tänk att vi lyckades. På egen hand dessutom.
Efter så många motgångar som vi haft kan jag inte annat än att bli så glad att kampen är över. Samtidigt blir jag ledsen för jag vet att det finns så många där ute som fortfarande kämpar för att uppnå en graviditet och därefter ett levande barn. Även om jag nu äntligen blivit mamma till ett perfekt levande barn ska ni veta att en del av mitt hjärta fortfarande finns hos er ofrivilligt barnlösa. Har man som jag, en gång varit ofrivilligt barnlös och kämpat och kämpat för att bli mamma så glömmer jag inte de känslor som fanns hos mig under kampen. De kommer för alltid att finnas kvar.

På ett sätt har sorgen efter Dutt kommit upp till ytan efter att Olle kom. Funderingar om hur han hade varit, skulle han sett ut som Olle eller skulle han haft ett helt annorlunda utseende, hur skulle Dutt varit nu som en 15 månaders gammal bebis, vem skulle han likna. Funderingar som vi aldrig får veta. Samtidigt vill jag inte tänka dessa tankar för nu är nu och då är det Olle som är viktigast.  Olle är Olle och Dutt är Dutt. Två helt egna individer som inte går att jämföra. Dutt kommer för alltid vara vår förstfödda son och Olle kommer för alltid att vara vår första levande son.
Nästan vid varje promenad med Olle går vi förbi Storebror på kyrkogården. Dutt kommer inte bli bortglömd . Olle kommer att få höra om sin storebror när han är tillräckligt stor för att förstå. Även om han inte fick leva så lever han kvar i oss och inte minst i lillebror Olle.

Sedan länge känner vi att vi är färdiga med ivf-svängen. Vi köpte förra våren ett trepack behandlingar som vi utnyttjat ett försök av. Eftersom Olle är en spontanbebis hade vi ju faktiskt två försök kvar att utnyttja.
MEN. Aldrig att jag ger mig in i det igen. Därför har vi brutit kontraktet och istället fått en del pengar tillbaka. Pengar som vi ska försöka hitta på något roligt för istället. Kanske en resa framöver. Just nu känns det som att ett barn är mer än vad jag vissa stunder under ivf-tiden hade hoppats på... Skulle det råka bli en spontanbebis till kommer hans/hennes mellannamn vara Bonus...

Jag städade idag ut lite mediciner och hittade en oöppnad förpackning Menopur, en orgalutranspruta, en PuregonPen och ett antal Crinone. Min första känsla vara att slänga iväg dom till apoteket fortast möjligt, men sedan tänkte jag på er som fortfarande kämpar. Kanske finns det någon i Norrköpingsområdet som strax ska börja med en behandling och ska använda dessa mediciner?? I så fall kan ni höra av er till mig. Jag sparar medicinerna ett tag till... Medicinerna är dyra så kan jag skänka dessa till någon av er gör jag det med glädje.

Vecka 31 (30+0)

Ett av mina delmål uppfyllda - att klara av 30 fulla veckor!! Det är verkligen grymt häftigt. Undrar hur många veckor det är kvar för mig. Jag tror ju inte att jag kommer gå hela vägen ut i alla fall.

När vi skulle starta med ivf, för ungefär 100 år sedan, fick vi ju en skräckhistoria om hur en graviditet för mig skulle kunna vara. Just nu känns allt det som den läkaren sa ganska avlägset. Varje tisdag testar jag ifall jag har protein i urinen (har fått provstickor att ha hemma) och än så länge har de inte gett något utslag! Så varje dag och vecka som går är ett steg närmare det mål som vi snart haft i fem år!

Vi ska snart iväg på ultraljud och den här gången behöver jag inte vara rädd för att han är död då jag just för tillfället känner och ser hur magen rör sig. Jag tror aldrig jag vänjer mig vid den känslan. Igår var jag trött på eftermiddagen och lade mig i sängen för att sova en stund. Genast när jag lagt mig ner började en karatematch i magen och då kunde jag ju naturligtvis inte ignorera det. Jag var bara tvungen att känna och titta. Så det blev inte tupplur igår...

Annars rullar det på. Diverse småkrämpor, men jag försöker att anpassa mig efter dom.Blir jag trött så sover jag (om det inte är karate då...), får jag brännande känsla på utsidan av låret så sätter jag mig och vilar  en stund. Det är skönt att det går att göra så eftersom jag är sjukskriven.

Pengar i olika former

Sandra skrev i en kommentar igår: En fundering.., vad gör ni med pengarna ni fick i insamlingen till ivf nu? Hur mycket blev det?

De pengarna vi fick in på vår insamling till nya ivf-försök i våras resulterade i cirka 6000 kronor. Vi är fortfarande oerhört tacksamma för den givmildhet som ni bloggläsare visade oss genom att donera pengar. 

Dom pengar är redan använda. Till ett trepack ivf-försök. Vi köpte ett trepack i mars i år och har utnyttjat ett av dessa försök som i påskas blev ett minus. Så pengarna är använda till ivf och absolut inte till något annat nöje för oss båda. 

Jag vill tacka för tipsen när det gäller föräldraledigheten. Det känns som en djungel och då känns det skönt att kunna få lite tips. Speciellt att redan i början ta ut ett antal dubbeldagar verkar ju bra. Det hade inte vi tänkt på. Redan nu har mannen tänkt att vara hemma tre veckor vid pojkens ankomst (pappadagarna samt komp), men efter att ha läst era kommentarer ska han  nog även ta ett antal dubbeldagar.

Vi får se när vi orkar sätta oss att planera i detalj. Det måste ju faktiskt bli snart...

Det händer inte mycket just nu

Och det ska det väl heller inte göra...
Jag har fortfarande skitont under vänster bröst där jag troligtvis skadat ett revben. Smärtan finns där nästan hela tiden förutom när jag sitter stilla. Så de senaste dagarna har det blivit mycket sofftid, men men.  Det som jag gör, gör jag ju med vänster hand (då jag är vänsterhänt) så jag får tänka att jag även får använda höger hand ibland. Att man kan skada ett revben genom att hosta och att det kan göra så djävulskt ont.... Jag får ta den smärtan och tänka på att jag i alla fall (än så länge) slipper foglossningssmärta.

Lillen kickar på med varierad styrka och mängd. Under dagen igår var det ganska nätta och ganska få sparkar, men efter att jag varit på toaletten i natt drog han igång ett riktigt ordentligt karatepass! Då gick det ju inte att sova. Då var jag bara tvungen att ligga där och känna...

Idag känner jag mig mosig i hjärna så snart blir det nog en förmiddagslur i sängen. Det gäller ju att passa på när jag har möjlighet till det.

Det är nu många där ute i bloggvärlden som genomgår ivf-behandlingar. Några sprayar, några tar sputor och några ruvar. Ni ska veta att jag håller alla tummar jag har för att era behandlingar ska bli stora fina plus!!

Även om jag den här gången lyckades på egen hand så känner jag mig fortfarande som en ivf-are.

För ett år sedan...

var det glädje här i vårt hus. Då hade vi för andra gången sett ett plus. Snöis hade fastnat på det femte ivf-försöket. Glädje blev dock kortvarig då jag redan 11 dagar senare hade en blödning och sedan fick vi aldrig mer någon glädje. Mest oro eftersom inga hjärtljud kunde hittas. En månad efter plusset var det så dags för skrapning...

Hade inte vi blivit gravida sängvägen i våras hade vi med största sannolikhet påbörjat en behandling i augusti, vilket medfört att vi i dessa dagar skulle haft testdag.
Istället sitter jag här i soffa, gravid i vecka 19 med en mage som bara växer, ett babyskydd står i det tänkta barnrummet och med ett inbokat rutinultraljud på onsdag.

Det känns mycket bättre än att i bästa fall vara i vecka 5...

Trevligt att hon bryr sig

Igår ringde telefonen. Ett, för mig, okänt mobilnummer. Jag funderar en sekund om jag ska svara, men gör det.
Då visar det sig att det är vår ivf-distansläkare som har kommit att tänka på oss och undrar hur allt går!! Det tycker jag var trevligt. Hon skulle ju inte behöva bry sig  nu då Miraklet inte har haft hjälp av varken henne eller ivf-kliniken i Göteborg för att komma till. H*n har ju klarat det på egen hand!

Jag berättade lite om vilken vecka jag var i och att ultraljudet i fredags visade en helt normal hjärna. Jag talade också om vilken läkaren på KK/Mvc vi har kontakt med och hon kände väl igen henne och sa att hon är jätteduktig och kunnig. Precis som vi tycker alltså!

Hon önskade oss lycka till med resten av graviditeten.

Väldigt trevligt att hon ringde tycker jag!

Vi får väl någon gång nästa år ta med oss Miraklet till distansläkaren och visa upp h*n.

Gårdagens novellfilm

Igår visade Svt novellfilmen Liv, lust & längtan som bygger på regissörens egna erfarenheter när det gäller barnlöshet och ivf-behandlingar.
Hon har verkligen lyckats fånga den sorg, ilska och frustration som man som barnlös upplever. Jag kände igen mig i många scener och då främst när hon säger "vilken 14åring eller pundare som helst blir gravid utan att ens försöka"... Vet inte hur många gånger jag tänkt på just det. De scener där hon möter eller ser personer med barn och barnvagnar tog jag också extra till mig då just jag känt att det är jobbigt att ser alla barnvagnar på stan.

Det är så bra att såna här filmer görs. Frågan är bara vilka som såg den? Är det bara vi som kämpar/kämpat för att bli gravida eller tilltalar den även "vanligt" folk?

Anna i gbg skrev en kommentar på gårdagens inlägg om filmen där hon skriver så här: "Kul att veta är kanske att filmen bygger på regissörens egna upplevelser, hon var själv ofrivilligt barnlös i flera år och genomgick IVF osv. I augusti, i samband med att denna film gjordes, gjorde hon sitt senaste IVF-försök, med lyckat resultat och för drygt en månad sedan fick hon en jättefin liten dotter :-)"

Ni som missade filmen igår så finns den att se här

Ikväll 21.45

Ikväll klockan 21.45 visar Svt 2 novellfilmen Liv, lust & längtan. Det är en film med Josephine Bornebusch i huvudrollen som handlar om ofrivillig barnlöshet och ivf-behandlingar.

Efter sändningen kan man även se filmen via Svtplay.

Alla har något att säga

När det gäller adoption tror jag att det finns lika många åsikter och tankar om det som det finns människor i världen. Det märker jag verkligen när jag i flera inlägg nämner att jag just nu inte är redo att påbörja en sådan process.
Många tror jag, tyvärr, tror att en adoption är en enkel process. Vem har inte hört kommentarer som "Ni kan ju alltid adoptera, det finns som många barn där ute som behöver en familj". Om det nu finns så många barn ute i världen som behöver en familj, varför tar det tre till fem år att adoptera...

Någon frågade i föregående inlägg varför jag tänker "två försök kvar" och inte "två planerade försök kvar". Hon undrade om det är en gräns vi satt på grund av ekonomiska eller andra skäl. Ja, det är två planerade försök kvar. Så sant. Sedan vet vi inte hur vi ska göra. Då har vi gjort nio återföringar. Det är ganska många... Dock blivit gravida på två av dom. Ekonomiskt skulle vi väl ha möjlighet att köpa fler ivf-behandlingar, men frågan är om det är värt det... Skulle båda försöken i höst misslyckas har vi då fyra misslyckade behandlingar i rad. Då måste man verkligen tänka efter om den tionde behandlingen verkligen kan ge ett plus efter så många minus. Jag hoppas att jag inte behöver hamna där och ta ställning till hur vi ska gå vidare.
Kanske har vi fler än två planerade försök kvar. Om vi får ägg till frysen vill säga, men de senaste gångerna har vi inte fått det så det är inget som vi räknar med. Blir det så räknar vi det som en bonus.

Vi får helt enkelt hoppas på en favorit i repris i höst. Dutt kom till på andra försöket i det trepack vi då köpt och det försök vi står inför i höst är ju också det andra i trepacket.

Jag måste nu försöka att ta bort de jobbiga tankarna. Dom finns där alltid, men som kuratorn sa så måste jag när jag tycker att de blir för jobbiga och påträngande säga till mig själv att sluta tänka. Känslorna finns ju också alltid där, men dom vill jag inte tränga bort för då kan det bli värre framöver istället. Så de får finnas med mig, men tankarna - De måste jag försöka mota bort. I alla fall de allra jobbigaste.

Tack för att ni orkar bry er om mig. Jag har säkert sagt det 100 gånger, men det är guld värt!!

Två fjuttiga chanser kvar

Två chanser kvar har vi att få ett barn. TVÅ! Det är ju ingenting. Jag kan ju få panikkänslor för mindre. Just nu kan jag inte se att vi kommer att lyckas med det. Att få uppleva ett plus igen. Att få uppleva ett tickande hjärta i vecka 8. Att få gå på lyckade KUB- och RUL-ultraljud. Att få uppleva glädjen när en liten livs levande bebis kommer till oss skrikande och och alldeles underbar.

Just nu finns inte dessa möjligheter i min hjärna. Där är det bara två feta minus som syns och efter det en stor tomhet. Vad ska jag göra om vi får två minus i höst? Jag vet inte. Samtidigt som jag inte klarar av att tänka på att vi faktiskt skulle få ett plus och en lyckad graviditet så kan jag inte heller tänka tanken att vi skulle få två minus och att denna ivf-resa skulle vara slut.

Men allt är så dubbelt. Ena stunden tänker jag att jag ska vid denna tidpunkt nästa år vara nybliven mamma till en levande bebis och andra stunden så kommer de där allra mörkaste tankarna. De mörka tankarna är alltid starkare och de vinner lätt över de ljusa.

Jag har ju faktiskt varit gravid två gånger. Varför skulle det inte lyckas igen? Varför skulle det lyckas igen? Alltid en ljus och en mörk tanke...

Jag måste få in detta manta i huvudet: Ivf-försöket i augusti ger ett plus. I oktober ser vi ett tickande hjärta. Ett lyckat rutinultraljud runt jul och beräknad förlossning några dagar efter Dutts tvåårsdag. Hur ska jag få in det in mitt huvud?

Ni kommer klara det här!

"Ni kommer klara det här. Det är jag helt säker på". De orden var bland de sista som vår kurator sa till oss när vi var där i tisdags.
Det är antagligen sant för hur mycket sorg man är får i livet så dör man faktiskt inte, även om man kan tro det ibland. Hon sa också att hon inte under hela denna tid vi träffats (11månader) sett några tendenser till att vår sorg skulle bli så allvarlig så att någon av oss skulle gå in i en depression. Det är också oerhört skönt att höra då jag vissa gånger känt mig oerhört låg och då rädd för att hamna för långt ner i det där berömda svarta hålet.
Trots ett bra sista samtal med kuratorn i tisdags känns det tråkigt att det nästa gång (8 maj) inte är henne vi träffar utan hennes vikarie. Hon skulle överrapportera vår historia till den nya så att hon inför vårt första möte vet litegrann om vilka vi är och vad vi gått igenom. Trots överrapportering så kommer hon ju naturligtvis inte ha hela bilden av oss och vad vi pratat om under 11 månader, men det kanske blir bra i alla fall. Jag ska försöka att inför det besöket ha ett öppet sinne och inte döma ut den nya kuratorn med en gång... Något som jag brukar ha lätt för att göra ;-)

Nuvarande status är att det känns ganska okej. Jag försöker att mota bort alla tankar när jag känner att jag inte orkar med dom och det fungerar faktiskt ganska bra. Naturligtvis tillåter jag mig att ha mina tankar när jag orkar, men ibland blir de så påträngande så att jag måste säga stopp till mig själv!

Vi kommer klara det här!


Idag har jag tagit den andra Humirasprutan (man tar den varannan vecka) så jag hoppas att immunförsvaret taggar ner mer och mer nu.
Egentligen skulle vi haft en besök hos distansläkaren på tisdag, men läkaren tyckte att det var lite tidigt att i detalj bestämma en behandlingsplan för augusti så därför har vi nu en tid den 12 juni. Det känns som det blev lite långt fram, men samtidigt är det i alla fall före vår semester så att vi sedan kan försöka koppla bort det så mycket som möjligt på semestern. Dessutom står jag på väntelistan för återbesök på reumatologen vid ungefär samma tid. Då ska jag diskutera Humira!

Trots dagens heltråkiga väder togs sig mannen och jag iväg på en promenad på förmiddagen. Vi gick och köpte en bukett röda rosor och satte hos Dutt och sedan knackade vi på hos kyrkogårdspersonalen och bad snällt att få tillbaka våra figurer. Så nu är de hemma igen! Hädanefter får de stå och pryda sin plats på Dutts minnesbord istället.

Hemma igen!

En positiv sak om dagen

Igår när mannen och jag pratade om allt och jag som vanligt var mer negativ än honom sa han att jag skulle försöka hitta minst en positiv sak om dagen. Igår var ju tandläkarbesöket helt klart en positiv sak. Att gå därifrån utan en återbesökstid för att laga hål är ju ovanligt.

Idag har jag faktiskt också hittat en positiv sak. I morse när jag åt frukost såg jag den första sädesärlan. Nu måste det alltså vara vår!

Idag var jag tillbaka på jobbet igen efter påsk och minusresultat. Ibland kan det vara jobbigt att ganska många vet vad vi går igenom, men idag var det skönt att få dela sina upplevelser och tankar med några ur personalgruppen vid morgonfikan.

Idag har varit en riktig "tröttmössadag" och på väg hem i bilen satt jag hela tiden och tänkte på att jag inte fick somna. När jag kom hem gick jag raka vägen till säng och somnade med en gång... Känner mig nu lite piggare i alla fall. Ett beting har jag kvar idag och det är att gå till blomaffären och köpa blommor som jag sedan ska sätta hos Dutt.

Felfri, planering och återfå hoppet

Tandläkarbesöket gick bra. Inga hål!! Jag har som yngre haft mycket besvär med mina tänder så det är alltid lika skönt när tandläkaren säger att att det är felfritt!!

När jag ändå var nere på stan hamnade jag på Lindex babyavdelning. Jag gick dit idag för att se hur det kändes och idag kändes det bra. Jag klämde och kände lite på kläderna och försökte återfå lite hopp. Ett hopp om att jag någon gång, förhoppningsvis ganska snart, ska få gå där med tjock mage och handla. Det är nu länge sedan jag köpte något till Längtans-garderoben, men idag blev det denna panda-dräkt. Jag kunde inte motstå den. Rea var det på den dessutom!

Idag har jag också ringt både Fertilitetscentrum och min distansläkare för att meddela resultatet. Barnmorskan jag pratade med i Göteborg lät uppriktigt ledsen när jag berättade resultatet och hon tyckte det lät som en bra idé att vi nu tänkt ta sommarlov och återkomma i augusti. Hon tyckte att vi behövde det efter allt vi varit med om den senaste tiden.
Med sjuksköterskan hos distansläkaren bokade jag in en läkartid om två veckor för en ny planering. Jag känner att jag vill ha planeringen klar inför nästa försök så att allt sånt är klart. Då kan jag förhoppningsvis lättare släppa det under sommaren.
Jag har också googlat en hel del på Humira och graviditet och kommit fram att en del hel tar den medicinen under hela graviditeten. Detta är en sak som jag ska ta med min reumaläkare. Borde snart bli kallad dit för det årliga besöket.

Detta kunde blivit en bra dag

Idag blev det en testlös testdag. Jag är ju helt säker på att det gått åt helvete även denna gång så jag vägrade i morse att förnedra mig med att testa och att det jävla minuset ska skratta mig i ansiktet. Det räcker att blodet gjort det i flera dagar redan...

Jag hoppades att detta skulle bli den bästa påskdagen i mitt liv där vi skulle börja fundera på om en eller två hade fastnat. Istället är det en dag som man helst inte vill bry sig om. Både Piff och Puff är döda sedan flera dagar tillbaka.

Dessa myter

En anonym läsare skriver i en kommentar "Jag undrar lite hur det fungerar med den här medicinen som du tar,Humira,ökar den chansen att du blir gravid på "naturlig väg"? Det kan ju faktiskt vara så att nu när ni bestämt er för att ta en liten paus och kopplar bort det, att det är då det händer.Jag hoppas det för er skull,så ha mycket sex ;)."


Jag vill inte på något sätt förringa din kommentar och jag är tacksam för att du läser och kommenterar!! Men...
Att höra att man blir gravid för att man tar en paus är bland det värsta man kan höra när man varit i denna barnlöshetscirkus i fyra år.

Att man blir gravid om man slutar tänka på det är en av många myter som måste försvinna. Det finns en mängd såna myter bland annat:
*"jag känner ett par som adopterade, då blev de gravida".
*"köp en hund".
*"åk på en semesterresa så ska du se att du blir gravid".

Min ägglossning blir inte mer regelbunden bara för att vi tar en paus från ivf-behandlingarna.
Min ägg befruktas inte lättare för att vi åker på semester.
Mitt befruktade ägg fäster inte lättare för att vi adopterar.

Ingen läkare har sagt till oss att vi inte ska kunna bli gravid på egen hand, men eftersom mina ägg inte blir befruktade utan icsi-hjälp (spermien sprutas in direkt i ägget) så är nog möjligheten att bli gravid på "naturligt" sätt ganska liten.

Medicinen Humira som jag nu börjat ta gör att immunförsvaret hämmas vilket kan underlätta att ägget fäster, men för att det ska fästa är det ju en förutsättning att det först blivit befruktat... Vi kan sexa på i sommar för att vi känner för det, men till 99,9% säkerhet kommer vi ändå behöva genomgå den planerade ivf-behandlingen i höst för att ha en möjlighet att bli gravida.

Dessa myter måste försvinna!! Detta är en av orsakerna till att jag skriver och delar med mig av min historia. Kanske kan någon lära sig något om hur det är att inte kunna få barn på "naturlig" väg. Många tror att om man sexar några gånger så är det klappat och klart och nio månader senare kommer det en frisk bebis.
Så är det inte för alla. Inte ens när man väl blir gravid behöver det betyda att det blir ett barn nio månader senare. Många tragiska saker kan ske innan dessa långa nio månaderna har gått.

Jag skulle ju fortfarande vara ruvare

Och med spänd förväntan under kvällen plocka fram testet så att allt skulle vara redo inför morgondagens testdag.
Men istället är mensen nästan slut för den här gången och livmodern är så tom så att det ekar...
Och vi har bestämt att den får vara tom ett tag till. I slutet av augusti sätter vi nog gång igen och då måste faan gå, annars vet jag inte vad jag gör.

Under vår sommaruppehåll måste jag jobba på att få tillbaka mitt hopp och min tro på att det kommer att gå. Just nu är den som bortblåst och jag vet inte ens vart jag ska börja leta  för att hitta den igen.
Dessutom ska ju under dessa månader försöka börja träna lite igen. Det har blivit väldigt dåligt av den varan sedan jag blev gravid med Dutt. Jag har några kilo jag skulle vilja bli av med, men framför allt är det degen på magen som jag känner att jag inte trivs med just nu. Kanske är det fortfarande lite graviditetsdeg som ligger kvar där...

Idag är det en riktigt lugn dag. Äntligen skulle vi till svärmor och svärfar, men vi hade förvarnat dom om att om det blir minus så kommer vi inte. Och minus blev det ju. Inget uteväder idag heller trots att det är soligt så är det fruktansvärt kallt.

I morgon blir det att återigen ringa klinikens telefonsvarare och meddela att även detta försök gick åt helvete.

Det är inget jag är - utan något jag måste

Idag började jag som sagt att ta Humira-sprutor igen. Senast jag tog såna var i juli förra året. Jag hoppas att dom ska göra att jag kan må lite bättre i min reumatiska sjukdom samt att mitt immunförsvar ska vara lite snällare mot de kommande embryon som vi kommer sätta in i min livmoder.

Jag har fått många kommentarer som menar att jag är en fighter, en kämpe, att jag har ett jävlaranamma i mig. Visst, det kanske verkar så, men jag känner mig verkligen inte så en kämpe när jag nu i en timme
suttit och gråtit i soffan tillsammans med mannen. Jag är livrädd för att Dutt är det närmaste vi kommer att komma ett barn. Han, den lilla 20 veckorsbebisen, kommer vara det vi förknippar med barn. Jag är livrädd för att behöva ta ställning till hur vi ska gå vidare ifall de återstående två försöken misslyckas. LIVRÄDD! Jag vill verkligen inte behöva ställa mig frågan ifall jag vill adoptera eller om jag ska förbli barnlös. Vill inte!

Irene skrev igår en kommentar med bland annat dessa meningar "Jag tänker alltid när folk säger till en att de beundrar att man är så stark och de fattar inte hur man orkar med. Jag tänker då att jag har ju inget val, detta är min lott och jag måste klara av den. Är av den åsikten att man får sin del av problem i livet som man klarar av."


Det är så mycket som stämmer i dessa ord. Jag har inget val. Jag måste orka med det här. Det jag inte orkar är att ge upp!

Vi har nu nästan bestämt oss för att vi kommer avvakta med nästa försök till efter att kliniken haft semesterstängt. Vi skulle hinna med ett försök i början av juni, men jag känner mig inte så lockad att ha testdag nästan samtidigt som jag går på semester. Kliniken öppnar igen den 12 augusti och då skulle vi fram tills dess få cirka fyra månader på oss att försöka tänka på annat, vilket jag dock inte är så bra på... Jag har ju alltid känt mig stressad över att tiden bara gå utan att vi kommer närmare vårt mål. Snarare längre ifrån. Dessa tankar är då viktigt att jag försöker att tränga bort under sommaren så att sommarlovet från ivf inte bara blir stressande.

Malla  tipsade mig om boken Is your body baby friendly. Jag har läst om den förut men aldrig beställt den, men nu är det gjort. Beställde den från Adlibris för 163 kronor. När den kommer hem får jag träna på mig ganska knackiga engelska ;-)

Hoppas att ni får en bra påsk. Här i Norrköping vräker snö ner just nu. jag brukar förknippa påsk med trädgårdsarbete, men inte i år tydligen.