Alla har något att säga

När det gäller adoption tror jag att det finns lika många åsikter och tankar om det som det finns människor i världen. Det märker jag verkligen när jag i flera inlägg nämner att jag just nu inte är redo att påbörja en sådan process.
Många tror jag, tyvärr, tror att en adoption är en enkel process. Vem har inte hört kommentarer som "Ni kan ju alltid adoptera, det finns som många barn där ute som behöver en familj". Om det nu finns så många barn ute i världen som behöver en familj, varför tar det tre till fem år att adoptera...

Någon frågade i föregående inlägg varför jag tänker "två försök kvar" och inte "två planerade försök kvar". Hon undrade om det är en gräns vi satt på grund av ekonomiska eller andra skäl. Ja, det är två planerade försök kvar. Så sant. Sedan vet vi inte hur vi ska göra. Då har vi gjort nio återföringar. Det är ganska många... Dock blivit gravida på två av dom. Ekonomiskt skulle vi väl ha möjlighet att köpa fler ivf-behandlingar, men frågan är om det är värt det... Skulle båda försöken i höst misslyckas har vi då fyra misslyckade behandlingar i rad. Då måste man verkligen tänka efter om den tionde behandlingen verkligen kan ge ett plus efter så många minus. Jag hoppas att jag inte behöver hamna där och ta ställning till hur vi ska gå vidare.
Kanske har vi fler än två planerade försök kvar. Om vi får ägg till frysen vill säga, men de senaste gångerna har vi inte fått det så det är inget som vi räknar med. Blir det så räknar vi det som en bonus.

Vi får helt enkelt hoppas på en favorit i repris i höst. Dutt kom till på andra försöket i det trepack vi då köpt och det försök vi står inför i höst är ju också det andra i trepacket.

Jag måste nu försöka att ta bort de jobbiga tankarna. Dom finns där alltid, men som kuratorn sa så måste jag när jag tycker att de blir för jobbiga och påträngande säga till mig själv att sluta tänka. Känslorna finns ju också alltid där, men dom vill jag inte tränga bort för då kan det bli värre framöver istället. Så de får finnas med mig, men tankarna - De måste jag försöka mota bort. I alla fall de allra jobbigaste.

Tack för att ni orkar bry er om mig. Jag har säkert sagt det 100 gånger, men det är guld värt!!

Ruvardag 6 - det går framåt

Jag känner mig lugn. Det känns konstigt att skiva faktiskt då jag alltid under mina ruvarperioder har varit mer eller mindre hispig...

Kanske har jag vissa känningar. Kanske inte. Kanske tyder de på att någon/några fastna. Kanske är det kroppen som lurar.

Var idag en kort stund hos Dutt för att samla kraft. Han vet säkert redan hur det kommer gå...

Varje kväll när vi släckt lampan lägger jag handen på magen och upprepar tyst för mig själv "Ni måste stanna" ett antal gånger. Jag känner att jag blir lugn av det.

Kan det gå vägen?

Denna ruvarperiod är som sagt den jobbigaste hittills och dessa sista dagarna innan testdag är verkligen pest.

Jag är livrädd för att blodet ska komma. Har det misslyckats kan det komma vilken sekund som helst. Jag har tittat tillbaka i min blogg för att se när blodet kom de gånger som vi misslyckats. Vid den första behandlingen kom blodet på dag 12 och vid den andra och tredje misslyckade behandlingen så kom det på dag 10.

Alltså så har jag kommit över den kritiska dagen 10 och det är ju skönt. Det är dag 12 kvar att passera. Sedan vet jag inte om kroppen  beter sig annorlunda nu när det är i en helt ostimulerad cykel utan tillsatta hormoner. Kommer blodet tidigare eller senare då tro? Om detta skulle vara min helt normala cykel så är jag idag på cykeldag 29. Jag vet ju inte hur långa mina cykler är då de varierar ganska mycket.

Jag är sugen på att tjuvtesta, men har inte bestämt mig än. Får se hur det blir...

Ruvardag 10 - Total tortyr

Jag har gått igenom fem ruvarperioder tidigare, men den här är den värsta jag varit med om. Rena rama tortyren! Minutrarna och timmarna går baklänges. jag trodde aldrig jag skulle säga att en helg varit för lång, men så är det verkligen.

Oron, rädslan och skräcken är skyhög i det här huset just nu. Jag håller andan när jag är på toa. Mannen håller andan medan jag är där, men än så länge har vi i alla fall kunnat andas ut en kort stund efter varje toabesök.

Tårarna finna innanför ögonlocken hela tiden för jag är så jävla trött på det här just nu. På eftermiddagen gick jag och lade mig i sängen och försökte sova bara för att tiden skulle gå, men jag lyckades inte ens göra det. Sova som är det bästa som finns.

De känningar som jag haft den senaste veckan har jag under dagen inte känt av lika mycket som tidigare, vilket också naturligtvis ökar oron för att det har misslyckats. "Rinnkänslan" därnere har ökat vilket gör att man föreställer sig floder av blod i byxorna, men som sagt än så länge inget blod.

Just nu är det oerhört jobbigt och jag är beredd på ett stort nederlag på torsdag. Hur jag kommer klara det vet jag inte och innerst inne hoppas jag att jag slipper tänka på det.

Hoppet vacklar just nu och det känns jobbigt då jag tidigare varit så säker på min sak. Att detta ska gå.

Just nu behöver jag era tankar och hållna tummar mer än tidigare. DET MÅSTE GÅ!!

Ruvardag 9 - lång tid kvar känns det som

Dagarna segar sig fram. Varje gång jag är på toaletten är jag rädd för vad jag kommer se, men idag har det inte kommit något som jag är rädd för. Blod.

Det är nu de allra jobbigaste dagarna börjar. Har detta försök misslyckats så kan blodet kommer vilken sekund som helst. Vissa stunder är jag stensäkert på att dessa sista dagar bara är en transportsträcka till ett fint plus medan jag andra stunder är mer osäkert på det.

Jag tycker att jag känner igen de känningar jag har från mina sista två ruvningar. De ruvningar som resulterat i plus, men jag vågar verkligen inte tro på det fullt ut.

Just idag har känningarna varit lite mindre, men jag har haft stunder då jag haft ont i ljumsken, känner mig kissnödig trots att jag nyligen varit och molvärk i ryggen samt vissa stunder känt jag mig febrig, men utan feber. När jag kände mig som mest febrig, varm och kall om vart annat, tog jag tempen som då var 36,6... Ryggvärken gör mig mest nervös eftersom det är så jag brukar ha ont under mensen.

Under tidigare ruvningar har man alltid kunna säga att symtomen kan vara Crinone-relaterat, men det kan jag inte göra nu då jag inte tillsätter extra hormon till kroppen. Visst, jag kanske kan inbilla mig dessa symtom bara för att jag så gärna vill att det ska funka. Eller?

Jag önskar så att detta ska lyckas hela vägen så jag slipper ta ställning hur vi ska fortsätta denna "försöka få barn-resa". Nu vill jag börja "vi ska få ett/två levande barn i oktober-resa" istället.

Jag tycker vi är värda det!!

Ruvardag 6- Inte mycket

Ruvardag 6 idag och jag känner att det inte finns så mycket att rapportera. Under förmiddagen har jag haft känningar i ryggen som lätt molande mensvärk och även i höger ljumske. Jag hoppas att det är positiv värk.

Det som känns jobbigast just nu är min huvudvärk. Den kommer när jag lägger mig ner och den finns där på morgonen. Jag ska ju till vårdcentralen i morgon så jag hoppas att jag får penicillin för bihålorna även den här gången.

På grund av huvudvärken har jag inte varit på jobbet den här veckan. Detta gör ju att ruvardagarna blir ännu längre och att man har ännu mer tid till att analysera.

Igårkväll kändes det som jag för en stund tappade det där hoppet och då var tårarna när. De ville dock aldrig visa sig men dom fanns där. Idag tror jag att jag återigen hittat tro och hoppet, men det är skört. En enda lite negativ tanke kan förstöra allt.

Oh, vad jag längtar efter att se ett plus!

Ruvardag 3 - För tidigt?

Igår kände jag pirr och en molande känsla vid bäckenbenskammen på höger sida och i morse gjorde det ont när jag böjde mig ner mot golvet. Då kändes det som om något hamnade i kläm vid magen. ungefär som om man har något stort i fickan och sedan böjer sig framåt så att det bli lite klämt.

Jag tycker att det är oerhört tidigt att känna något än, men när jag tittar tillbaka i min blogg till Snöisruvardag 3 så har jag skrivit ungefär samma sak. Den här gånger kan det ju inte vara smärta efter äggplock och inte heller biverkningar från Crinone. Visst står det i pappren från kliniken att embryot fäster inom två till tre dagar och det borde ju var igår och idag. Vissa påstår att de känner när embryot fäst, men jag vet inte om det stämmer?

Jag vågar inte hoppas för mycket då det är så oerhört tidigt än, men eftersom jag varit gravid förut så analyserar jag varje lite sak jag känner. Jag vet vad jag kände då och hoppas kunna känna det även nu.

Varje kväll sedan vi kom hem med Hoppen har jag när jag legat i sängen för att sova lagt handen på magen och tyst för mig själv upprepat "Ni måste stanna, ni måste stanna, ni måste stanna".

Jag hoppas verkligen att de lyder sin mamma!!

Ruvardag 1 - Man måste våga tro

Jaha, nu fick jag skriva den där rubriken igen...

Jag känner mig lite småtrött idag efter gårdagens roadtripp! 14 timmar var vi igår på resande fot, men vad gör man inte för att få barn.

När vi kom till kliniken igår eftermiddag kände jag mig ganska lugn, men när läkaren kommer och börjar med "det första embryot vi tinade upp dog, den andra har en cell spruckit på.." så tänkte jag att detta aldrig kommer gå vägen. Han fortsätter med "det tredje och sista har klarat upptiningen perfekt". Då kunde jag andas ut lite samtidigt som jag med en gång tänkte att frysen nu är tom!

Han för sedan en diskussion om att sätta in både det trecelliga och naturligtvis det fyrcelliga perfekta embryot. Det trecelliga kan klarar sig och det är då dumt att kasta det. Han säger också att risken (jag tänker chansen) för tvillingar är cirka 10 % med de båda embryona. Jag och M tittar på varandra och nästan i kör säger vi att vi naturligtvis vill ha tillbaka båda.

Tillsammans med läkaren går vi in i operationsrummet och på tv-skärmen visar embryologen våra två små liv. Det ena ser precis ut som embryon som man ser på bilder - perfekt fyrcelligt. Den andra ser vi att en cell är lite mörkare och det är den cellen som är död. M säger sedan att han tyckte att den trecelliga embryot såg ut som Super Mario Bros kompis Toad. Den döda cellen tyckte han såg ut som mössan på Toad.

Det är så otroligt häftigt att se embryona på tv-skärmen. Jag försökte nu att ta in varje sekund jag såg dom på skärmen. På tv-skärmen såg vi också när embryologen sugen upp våra små för att sedan kunna ut med dom till läkaren som sätter dom på plats i livmodern. På ultraljudsskärmen visar han sedan den lilla prick där embryona nu finns.

Eftersom jag gjort allt detta i ostimulerad cykel så tyckte inte läkaren att jag behöver använda Crinone för eftersom jag haft en egen ägglossning så ska kroppen själv producera det. Det känns lite läskigt att inte ta dom. Jag har massor hemma så det kliar lite i fingrarna att trots det ta dom...

Nu har alltså den långa väntan börjat. Mycket står på spel nu känner jag. Skulle det bli ett minus nu så har vi ingen reservplan, alltså inga fler frysta embryon. Det är oerhört skrämmande!!

Jag tänker inte så mycket på att det faktiskt kan bli tvillingar. Jag hoppas på ett plus och skulle det visa sig att båda fastnat så är ju det ett mirakel! En stor bonus! Samtidigt kan jag bli jätterädd när jag tänker att jag i höst skulle kunna vara tvillingmamma. Herregud, hur ska jag klarar det??

Testdag är den 9 februari. Exakt fem månader efter att jag testade plus med Snöis. Oh, vad jag hoppas på ett plus.

Man måste våga tro!

Vad är det med mig?

Sedan jag kom hem från ultraljudet idag har jag känt mig oerhört besviken, ledsen och håglös. När jag kom hem åt jag lite lunch och sedan kröp jag ner i den obäddade sängen och grät.

Jag vet att ingenting är kört än, men jag tror heller inte på att jag, som läkaren säger, kommer ha ägglossning så sent som på dag 16-17. Det känns som om det inte stämmer...

Jag riktar in mig på att det inte blir något FET den här månaden och att vi då får VÄNTA till nästa månad och då ska jag kräva en stimulerat FET för min kropp kan man ju uppenbarligen inte lita på.

Om det inte blir ägglossning den här månaden så har vi ju inte förlorat något, förutom tid och 2000 kronor i läkarbesökskostnader då våra kära embryon ligger i tryggt förvar i frysen tills det är konstaterat att ägglossning kommer ske. Ändå känner jag mig så snuvad och jag känner mig så stressad över att tiden bara går och går, medan jag står kvar och stampar på samma plats som jag gjort så länge nu.

Jag borde inte ens varit på nåt jävla läkarbesök idag. Jag borde ha varit föräldraledig eller åtminstone gravid i  vecka 24 (eller nåt sånt). Det gör mig så trött att ingenting någonsin kan gå min väg.

Idag är det åtta månader sedan Dutt kom och jag har inte ens orkat gå till kyrkogården och tända ett ljus trots att det bara är sju minuters promenad hemifrån.

Jag vill bara gråta idag.

Packat ner lite hopp

Idag är det tjugondag-knut och jag är så traditionsenlig så att först nu har tomtarna och adventsljusstakarna fått hoppa ner i sina kartonger igen.

Jag passade på att samtidigt packa ner lite hopp i kartongerna.
Hopp om att när kartongerna ska fram nästa gång så är vi tre i familjen.

8 veckor

Idag är det åtta veckor sedan skrapningen och mensen lyser fortfarande med sin frånvaro. Med andra ord slipper jag ruva över julen och ha testdag i mellandagarna för nu hinner det inte bli någon ägglossning före klinikens julstängning.

Tänkte att jag skulle höra av mig till min distansläkare någon gång före jul för att höra om det är normalt att det tar så lång tid för mensen att komma tillbaka.

Just nu känns det skönt att den inte kommit så slipper jag ta ställning ifall vi skulle starta nu eller inte.
Ska försöka ladda batterierna  inför januari så mycket som möjligt nu.

Det är bättre

Idag har vi varit hos kuratorn igen och när vi gick dit kände jag mig ganska bra. Det har överhuvudtaget känts ganska bra de sista veckorna. Dalarna finns fortfarande men de är inte lika djupa och kommer inte lika ofta.

Trots det är det alltid skönt med 45 minuter hos kuratorn. Idag pratade vi mycket om de tankar jag haft om hur det skulle varit nu och Dutt fått leva och det är enligt kuratorn tankar som är helt naturliga att de kommer upp ju nu.
Just nu är det också många tankar kring julen som kommer upp. Det som skulle varit den första julen med barn blev en jul då vi kommer besöka vårt barn på kyrkogården istället.

Sedan kommer vi återigen tillbaka till den ovissa framtid som vi står inför. Kommer vi någonsin lyckas få uppleva en lyckad graviditet som leder till ett levande barn? En fråga om vi här och nu omöjligt kan få svar på. För att få svar på den frågan måste vi helt enkelt in i ivf-träsket igen. Nu kommer det inte bli förrän i januari då min kropp vägrar att komma igång. Just nu känns det skönt att mensen inte kommit. Då slipper jag ta ett beslut.

När jag gick från kuratorn idag kändes det lite tyngre än när jag gick dit. Det blir väl så när känslor och tankar kommer upp till ytan och pratas om.

Kontroll

I morgon är det dags för läkarkontroll på gynmottagningen. Tjejen i kassan börjar väl snart känna igen mig då jag den senaste tiden varit där en gång i veckan. Även när vi är hos kuratorn anmäler jag mig på gynmottagningen.

Det jag i morgon hoppas får svar på är om den cysta läkaren nämnde i förbifarten på det första ultraljudet i slutet av september finns kvar eller inte. Finns den kvar vill jag veta om den är något hinder för att påbörja en FET-behandling. Dessutom vill jag ju naturligtvis att allt ser okej i övrigt där nere.

Fortfarande har ingen mens kommit och på torsdag är det fem veckor sedan skrapningen. Vet som sagt inte om jag vill ha den eller inte för då måste jag ta ett beslut om fortsättningen. Så länge den håller sig borta så behöver jag inte ta ställning till något.

Hallå där! Var är du?

Idag är det fyra veckor sedan skapningen och jag börjar nu fundera på när kroppen tänkt att komma igång. Det är inte ofta som vill att mensen ska komma... Jag har räknat skrapingsdagen som dag 1 i cykeln. Vet inte om det är rätt eller inte, men i så fall är jag idag på dag 28.
I och för sig vet jag inte om jag vill att mensen ska komma får då måste jag göra ett val - ska vi göra ett FET i den här menscykeln eller inte?

Hur vet jag om jag orkar gör ett FET nu eller inte? Jag avskyr att vänta för det har jag gjort nu i fyra år snart. Gör vi inte FET i den cykel som kommer så hinner vi antagligen inte göra någon behandling före jul och då är vi helt plötsligt i januari...

Jag måste ju ställa in mig på att det kan bli ett minus vid nästa behandling. Är jag beredd på det? Svaret där tror jag är att jag aldrig kommer vara beredd på ett minus oavsett om det är om en månad eller om det är i mars nästa år.

Jag måste också ställa in mig på att det kan bli ett plus. Är jag beredd på det efter allt som hänt? Jag har ju inga positiva erfarenheter av graviditeter precis. Om jag var nervös under den korta Snöis-graviditeten så är ju det ingenting emot vad jag kommer vara vid en ev. kommande graviditet. Hur ska jag under 40 veckor kunna ha en enda lugn tanke?

Än så länge är det bara att vänta och se när mensen behagar komma...

Vi har en plan

Idag har jag pratat med läkaren på Carlanderska och jag blir alltid lugn av hans stämma.
Vi pratade ganska länge om det som hänt och hur vi ska gå vidare.
Planen just nu ser ut som att vi gör ett ostimulerat FET (frozen embryo transfer) när mensen kommer igång om cirka en månad. Att göra ett ostimulerat försök innebär att jag måste lita ännu mer på min kropp än tidigare då jag själv utan hormoner måste åstadkomma en ägglossning, vilket inte alltid sker varje månad. Med kontroll hos distansläkare några dagar före beräknad ägglossning och med hjälp av ägglossningsstickor ska vi försöka pricka in rätt dag. Två dagar efter ägglossning far vi till Göteborg för att få tillbaka ett upptinat embryo. Förhoppningsvis behöver de bara tina upp ett. 80% av de embryon som de tinar upp överlever.

Från ägglossning kommer jag att använda Crinone för att stimulera livmodern att ta emot embryot och om jag blir gravid kommer jag fortsätta med Crinone till och med vecka 12. Detta för att hålla uppe en hög nivå progesteron i kroppen och det kan förhindra missfall igen.

Även den här gången kommer det göras AHA (assisted hatching) på embryot. Jag tror ju mycket på det! De två gångerna som aha har utförts på äggen så har jag blivit gravid.

Generellt är graviditetschansen för en kvinna i min ålder (mellan 30-35 år) 40% varje gång. Det går ju inte exakt att säga mer exakt för varje enskild kvinna.

Jag hoppas att den här planen kan gå i lås för i så fall bär det av till Göteborg för att hämta vårt blivande barn om cirka 6 veckor.Svårt att veta exakt då jag inte har någon aning när mensen behagar att komma. Någon som har erfarenhet av hur länge det tar innan mensen kommer tillbaka efter en skrapning??

Nu känns det på något sätt att vi är på banan igen. Det är märkligt hur ett telefonsamtal på en kvart kan göra att jag får hoppet, tron och orken tillbaka.

Vi får väl de närmaste sex veckorna äta nudlar för nu måste vi börja betalaförsöken igen. FET-försöket kostar 9000 kronor  samt den kostnad distansläkaren vill ha för kontrollerna före ägglossning. Det vet jag inte vad det kostar än. Fördelen med FET är att vi kan åka tur och retur samma dag och slipper därmed dyra hotellkostnader. En nackdel är det dock och det är ju att vi missar hotellfrukosten ;-)

Nu: Tacos.

Ångest

Det finns inte så mycket att skriva just nu känner jag. Vi är fortfarande i ett konstigt vakuum där vi varken vet ut eller in.
Ibland hoppas vi att det trots allt finns något levande därinne och andra stunden så är jag beredd på att i morgon behöva ta de där tabletterna som ska starta missfallet.

Jag vill inget annat än att det ska bli tisdag klockan kvar över elva, men samtidigt har jag extrem ångest inför den tidpunkten.

Dubbla känslor hela tiden!

Från lycka till vakuum

För en månad sedan: LYCKA

Idag: VAKUUM

En dag till

Trodde att Snöis skulle komma ut igårkväll då jag fick färgade flytningar, men idag har jag inte haft något sådant alls. Därför var jag hela natten beredd på att den stora syndafloden skulle komma och därmed sov jag som en kratta och drömde massa konstiga drömmar om blod.

Några av er skrev igår att det är märkligt att jag ha graviditetssymtom om det nu inte finns något levande därinne.  Det är ju just det som är det jobbiga med ett MA. Kroppen förstår inte att embryot slutat leva och därmed fortsätter kroppen att producera samma hormoner som tidigare. Vid ett MA känner man sig gravid fast man egentligen inte är det. Det kan ta flera flera veckor innan kroppen fattar och påbörjar ett missfall. När man upptäcker det på ultraljud får man ofta tabletter som ska starta missfallet inom kort.

Idag har det trots allt rullat på. Vi tog en promenad på förmiddagen via Dutt på kyrkogården ock sedan har vi jobbat i trädgården några timmar.

Jag bävar inför ultraljudet på tisdag. Vi är helt inställda på att inte få se något hjärta och då behöva ta de där tabletterna igen. Tog samma tabletter för att starta Dutt-graviditeten i maj och det var de värsta tabletterna jag tagit någonsin...

Vi försöker att inte än så länge prata om hur vi ska fortsätta, men det jag vet är att vi inte kan överge de tre embryon som ligger i frysen på kliniken i Göteborg. De är ju faktiskt våra barn alla tre. Så är det!!

Upp och ner

Känslorna går verkligen upp och ner.
Igår kände jag att jag hade förlikat mig med att denna graviditet gått åt skogen, men idag känner jag en tomhet och hopplöshet över det förlorade lilla livet.
Att det lilla livet som vi hann veta om i ungefär tre veckor kan ge så starka avtryck på så kort tid. Man vet ju så väl att det är jättevanligt med missfall tidigt i graviditeten, men det har jag på något sätt förträngt. Det händer andra inte oss. Nu borde jag ju i och för har lärt mig att allt händer oss...

Om det nu är så som vi befarar, att Snöis slutat leva så skulle jag vilja att min kropp började fatta det så att jag slipper gå med en dött embryo i magen.
I natt var jag illamående och det gör mig så ledsen ifall jag är det i "onöda". Jag hatar min kropp just nu. Varför kan ingenting funka som det ska?? Att kunna bli gravid trodde jag länge var det mest naturliga och enkla som helst, men oj vad man misstog sig.

Jag försöker att inte tänka på framtiden, men det är oundvikligt. Det börjar bli jobbigt att hela tiden planera ivf-behandlingar utan att man vet om de kommer att ge något.

Länge har jag varit främmande för adoption och jag är nog det fortfarande. Jag vet inte varför. Kanske för att det tar lång tid, kostar massor med pengar och att jag så gärna vill ha det där pyttelilla barnet i min famn. Dessutom kan en adoption försvåras på grund av min reumatiska sjukdom. Vissa länder godkänner inte såna sjukdomar.

Nä, nu gäller det bara att överleva väntan till tisdag vilket jag inte vet hur det ska gå till. Dagarna kryper fram. Ena stunden får man en gnutta hopp, medan man andra stunden bara ser allt svart.

Nåt för dom som väntar

Ett låtcitat ur låten "Nåt för dom som väntar" av Olle Ljungström passar bra i dessa ruvartider.


"Gud uppfinn nåt nytt
Som gör det lätt att hålla ut
Nåt för dom som väntar
Dom som orkar väntaGud uppfinn nåt nytt
Som gör det lätt att hålla ut
Nåt för dom som väntar
Dom som orkar vänta"