Tredagarsfebern

Ja, nu har vi antagligen klarat av den första barnsjukdomen. Tredagarsfebern. I fredags fick killen snabbt hög feber. Som värst var den 40,0. Sedan höll febern sitt grepp fram tills igår eftermiddag då han helt plötsligt bara hade 37,3. Han har inte varit förkyld i övrigt, utan bara haft feber och varit trött, så vår gissning är just tredagarsfebern.
När vi läste om sjukdomen på nätet stod det också att det kunde uppkomma utslag tredje eller fjärde dygnet. Det har vi dock inte sett något av.

Idag verkar han vara alert igen.

Gravid och reumatism

Fick en kommentar där Helena hade lite funderingar om att var gravid och ha reumatisk sjukdom. Jag ska försöka att svara så bra som möjligt på dina frågor.

Jag hade ,liksom Helena, hört att man som reumatiker skulle må bättre i sin sjukdom som gravid, men med facit i hand så kan jag inte stämma in i det påståendet.
Min graviditet så ut så här i en kort sammanfattning. Fram till vecka 11 tog jag Humira. Detta var inte min reumaläkare så förtjust i och jag gjorde det på egen risk enligt honom. Hade också pratat med min ivf-läkare som sa att det inte var några problem att ta Humira till vecka 11. Under hela graviditeten åt jag 10 mg prednisolon.
Fram till vecka 15 (cirka) mådde jag faktiskt ganska bra. Den huvudvärk som jag haft mycket före plusset var som bortblåst. Visst var jag trött, gräsligt trött, men det var de första 12 veckorna. Sedan blev det också bättre ett tag.  Efter vecka 15 vände allt. Jag fick huvudvärk, ständigt, ont i kroppen och allmänt dålig. Jag blev sjukskriven från cirka vecka 16 och resten av graviditeten, dels för att jag var en högriskpatient men också för att jag mådde dåligt kroppsligt. För min huvudvärk tog jag då citodon, men jag försökte ta så få såna tabletter som möjligt.

Det är förstås svårt att säga vad mina besvär berodde på - Graviditeten eller min reumatiska sjukdom. Jag upplevde tyvärr inte min graviditet som så positiv eftersom jag mådde ganska dåligt hela tiden. Dessutom hade jag hela tiden en oro för att något skulle gå fel med tanke på de erfarenheter jag hade i bagaget.

När sedan vattnet gick åtta veckor för tidigt och pojken kom till oss sex veckor för tidigt kan det, enligt läkaren, vara ett tecken på att kroppen helt enkelt inte orkade mera utan tyckte att det fick räcka... Så här i efterhand är det skönt att jag "slapp" de där sista sex gravida veckorna då man är som störst. Förlossningen gick till slut bra och den varken försvårades eller förenklades på grund av sjukdomen. Det jag direkt efter förlossningen valde att göra var att börja med Humira igen för att man ofta kan få ett rejält skov efter en graviditet. Detta innebar att jag inte ammande någonting utan pojken är enbart matad med ersättning i flaska.

Nu så här ett år efteråt har jag fortfarande Humira och prednisol 10 mg och mår ganska okej. Visst har jag huvudvärk ibland men inte som under graviditeten då den var så intensiv så jag inte ens kunde ligga kvar i sängen om nätterna. Jag har fortfarande den där reumatiska tröttheten så det gäller att passa på att sova när det passar.

Undrade du något mera är det bara att du hör av dig. Grattis till graviditeten måste jag ju säga också!!

Ett tag sedan och sömn

Dagarna går och det är inte många stunder som jag sitter i soffan och har tid med ett blogginlägg. Nu sover Olle så...

Tack för alla kommentarer om hur ni får/har fått era små att somna om på nätterna. Olle fortsätter att vakna ett antal gånger om nätterna. I natt sov han faktiskt i ett sträck från klockan sju igårkväll till klocka fem i morse. Då ville han inte somna om utan då fick han kommer in till vår säng en stund innan vi gick upp klockan sex. Detta får man klassa som en bra natt trots tidigt uppvaknande. Vissa nätter vaknar han redan innan midnatt och sedan kanske två gånger till innan det är morgon.

Någon undrade hur vi söver honom på kvällen, eftersom barn som somnar själv kan ha lättare att själva somna om på natten. Just nu är vår ritual att han får ersättning eller välling cirka halv sju. Sedan är det blöjbyte, lite tvättning och på med pyjamas. Efter det läser vi en kort godnattsaga. Just nu är det "Olle Elefant". Därefter går vi upp till hans rum och lägger honom i sängen. Han får napp och snuttefilt. Då sjunger vi en godnattvisa och när den är klar lägger vi honom i hans "sovposition" som är på sida. Därefter "buffar" vi honom på rumpan tills han kommer till ro och börjar klippa med ögonen. Därefter tar vi ett steg tillbaka och går därifrån och låter honom somna på egen hand. Det brukar oftast fungera väldigt bra.
På nattetid, när vi hör att han är vaken, rusar vi inte in med en gång utan låter honom få möjligheten att somna om igen. När det gått ungefär tio minuter och han fortfarande ligger och snackar så går vi in och buffar lite och ibland somnar han och ibland inte. Det beror helt och hållet på hur mycket klockan är. Ju tidigare på natten desto lättare att söva om honom.

Jag hoppas att han ska få en lugnare sömn på natten framöver och kanske även att han kan sova något lägre på morgonen.
Jag tror att det just nu händer så mycket i hjärnan på honom som han bearbetar nattetid vilket leder till hans oroliga sömn.

Något som är väldigt positivt är att hans sömn på dagtid har blivit bättre. Tidigare sov han väldigt korta perioder och när han vaknade var han fortfarande trött men kunde inte somna om. Nu sover han lägre stunder. Oftast minst en timme åt gången och då är han en pigg och glad pojke när han vaknar! Det är ju sådan skillnad att leka med en pigg pojke än att leka med en trött... Det vet man ju själv - Allt är roligare när man är pigg.

Igår var vi iväg på babysång, men då var det egentligen sovtid för Olle så jag tror inte att han igår fick ut så mycket av sången. När vi åkte hem så hade han slocknar i bilen efter fem minuter och sov sedan vidare hemma i en timme till. Kanske blir bättre nästa vecka.

Vissa dagar känner jag mig otroligt trött, men då passar jag på att sova när pojken gör det. Sedan är jag kanske alltid tröttare än en "frisk" mamma. Min reumatiska sjukdom medför ju trötthet.

Min egna känslor

Anonym undrade "Men jag undrar lite över hur du själv mår nu ? Det känns som att det saknas lite glädje och lycka i dina inlägg....hoppas det bara är jag som tolkar det fel ?"

Jag har nog medvetet låtit bli att skriva om mina känslor i bloggen på sista tiden. Varför? Jo för att jag inte orkar ta skit från såna som anser att bara för att man kämpat länge för att få barn så får man inte klaga. Därför har jag ganska neutralt beskrivit om Olles utveckling istället.

Anonym: Tack för att du frågar hur jag mår! Det blir jag glad över. Att någon helt okänd orkar bry sig om mig.

Tidigt i våras mådde jag ju inte så bra. Jag var hos läkare och blev sjukskriven och fick antidepressiva tabletter. Jag fick då även en kuratorkontakt. Tabletterna kände jag efter ett tag att jag var tvungen att sluta med. Jag mådde så fruktansvärt illa av dom och dessutom blev jag fruktansvärt trött av dom. Det kändes som om jag hade bomull runt hela huvudet ständigt. Att ständig må illa och vara trött tärde mer på mitt psyke än om jag inte åt tabletterna. Läkaren tyckte att jag skulle fortsätta med tabletterna, men som den besvärliga patient som jag är så struntade jag i det ;-)

Kuratorn träffade jag ett antal gånger och vi pratade om hur jag upplevde min situation just då med allt som hänt och under de gånger jag var där tyckte jag att jag kände mig bättre och bättre psykiskt.

Just nu mår jag bra. Förutom att jag är fruktansvärt trött. En del beror ju naturligtvis på att man har en åttamånaders Olle att ta hand om, men en del är också att min reumatiska sjukdom spökar. Jag har haft kontakt med min läkare tidigare under sommaren för att jag vill testa en någon annan medicin än den jag har nu, men där är det bom stopp. Jag känner mig trött, stel som en pinne på morgonen, huvudvärk och allmänt seg. Alla dom symtom som jag känner igen som min sjukdom, men läkaren tycker inte att det är så. Han anser att min huvudvärk är spänningshuvudvärk och skickade istället en remiss till sjukgymnast. Jag har nu avverkat nästan tio besök hos sjukgymnast och hon anser inte att huvudvärken kommer på grund av stela muskler i nacke och axlar. Hon skulle skicka remissvar till min läkare så får vi se vad som händer härnäst. Antagligen ingenting!

Glädje och lycka? De där svåra orden. Ingen människa känner väl ständigt lycka och glädje. Eller? Jag är naturligtvis otroligt lycklig över att Olle är här. Och tacksam. Jag är nog, när jag tänker efter, mer tacksam och ödmjuk inför att han finns här. Jag är inte ständigt lycklig här hemma. Det tror jag ingen föräldraledig mamma eller pappa är. Det ÄR jobbigt att ha barn oavsett hur efterlängtade dom än är.

Olle har sina dagar då han är oerhört missnöjd och ingenting hjälper. Han vill inte sitta i knät och han vill inte ligga på golvet. Då är det svårt att känna glädje. Måndags var en sådan dag då allt var skitjobbigt. Han gnällde hela dagen, sov dåligt och var allmänt missnöjd. Jag var helt slut när mannen kom hem och undrade hur jag skulle orka resten av veckan. I tisdags var Olle som en annan pojke. Glad, sov bra och kunde ligga långa stunder på golvet och vara nöjd. Då kändes allt bra igen och då hade jag glömde bort den jobbiga dagen innan. Så är det väl. Man har en grundglädje som alltid finns där, även de jobbiga dagarna. För varje bra dag så fylls grundglädje på så att man ha lite att ta av när det sedan kommer en jobbig dag.

Jag tror också att min trötthet gör att de jobbiga dagarna blir än jobbigare för mig då det inte blir någon paus i det hela. Nöjda dagar så blir det ett lugn på ett annat sätt som gör att jag inte behöver ta ut mig på samma sätt.

Om jag inte hade min kära man så vet jag inte hur jag skulle orka. Han tar Olle när han kommer hem vid fem på eftermiddan och även nätterna tar han även om han ska upp på morgonen. Olle har de senaste veckorna vaknat allt för många gånger på natten och inte kunnat somna om. I natt var dock annorlunda. Han grymtade till några gånger precis när vi skulle lägga oss, men han tystnade. Vi somnade och när jag tittade på klockan nästa gång var den halv sex!! Skönt!! Dock vaknade han strax därpå, men då gjorde det inte så mycket. Hoppas att Olle i natt skapade en ny trend!

Länge sen sist

Dagarna rullar iväg och det finns ingen tid till att blogga eller tid kanske finns då och då men då är jag utomhus istället i detta underbara väder.

De senaste dagarna har vi i och för sig haft ganska mycket på schemat också. I onsdags var vi hos en kollega till mannen som dragit ihop en lite grillkväll. I torsdags var det kalas hos syster som fyllt år. Gårdagen försvann den också trots att vi inte hade något speciellt att göra. Igår var vi bara iväg en sväng till ett köpcentrum och fikade. När vi stod i kön för att handla kommer en kvinna fram till mig och gratulerar. Mina tankar snurrar i huvudet för jag undrar hur jag känner denna kvinna. Det visar sig vara en bloggläsare (hej hej, du läser säkert detta). Jättekul att träffa mina okända läsare i verkligheten!!


Annars då? Jag har fått förlängd sjukskrivning i tre veckor till, men på halvtid. Jag känner att jag faktiskt mår lite bättre, men att det känns jobbigt att direkt gå tillbaka på 100% föräldraledighet. När min sjukskrivning sedan är slut i slutet av juni så har mannen semester och föräldraledigt och kommer vara hemma till slutet av augusti (ungefär). Då hoppas jag verkligen att jag känner mig bättre, vilket jag tror.

Lillkillen gör framsteg varje dag. Det känns som det just nu är en ganska intensiv period när det gäller utvecklingen. Varje dag försöker vi att ge honom fast föda, men fy vad otäckt det är!! Fortare än kvick kommer det ut igen. Därför tar vi det ganska långsamt med maten och stressar inte på. Alla barn lär sig ju att äta förr eller senare så vi har ingen panik.

Sedan två nätter tillbaka sover han i sitt rum. När vi var hos bvc för några veckor sedan pratade vi om detta med att sova i eget rum och sköterska tyckte att vi kunde prova det när vi själva kände för det. På senaste tiden känns det som att han blir störd av oss och vi av honom. Första natten sov han ända fram till halv sex och nu i natt vaknade han halv fem. Båda gångerna vaknar han för att han är sugen på lite mat. Nätterna före var han vaken och skrek minst tre gånger så jag tror att han nu sover bättre när han inte störs av oss. Dessutom har ju vi också sovit bättre!

Något som killen kommit på är jättekul är att kolla på när pappa klipper gräset. Vi har en eldriven gräsklippare som är ganska tystgående. Det är otroligt fascinerande att kolla in. Jag har honom då i bärsele och sedan står vi i skuggan och kikar! När mannen kommer förbi rör sig huvudet åt det hållet och sedan tillbaka igen. Det ser så roligt ut! Igår blev det så intensivt så han somnade på sin post ;-) Jag tyckte att han blev lite slapp i selen och frågade mannen om han somnat och mycket riktigt...

Läkarbesök och dop

Efter tisdagens ambulansfärd och undersökningar på akuten mår jag sedan igår som vanligt igen. Hade ont hela tisdagen och var jättetrött. När jag vaknade igår så mådde jag som om ingenting hade hänt. Märkligt hur det kan bli!

Idag har jag varit på läkarbesök på vårdcentralen för att diskutera mitt psykiska mående. Läkaren jag fick träffa var lugn och förstående och ställde frågor om hur jag kände mig psykiskt. Ganska fort ansåg hon att jag inte mår bra och att jag behöver vara sjukskriven, till att börja med två veckor. Dessutom skrev hon ut antidepressiva tabletter till mig för att göra att jag ska komma upp till ytan igen och känna mig bättre.

Jag var lite nervös att läkaren skulle förringa mina känslor och symtom, men det gjorde hon absolut inte. Så nu kommer jag alltså vara sjukskriven och min man vara föräldraledig, vilket innebär att jag kan få avlastning på dagen och att vi kan hjälpas åt med allt här hemma.


Just nu är lillkillen inte helt lätt att roa. Skriker och är ledsen vad vi än hittar på med honom. En leksak är roligt i högst tre minuter och sedan gallskriker han och är otröstlig. Han är just nu väldigt svår att förnöja och det har varit så nu i några dagar. Kanske är det tänder på gång eller är det tidigt tro (han blir fem månader på söndag)?


Dopet är nära nu och en rosett är nu fastsydd på klänningen. Tack, Sara, för bilden du skickade på er rosett, men vi hittade en annan modell på nätet som vi gjorde.

I morgon kommer Moster hit och blir kvar till lördagen. Vi får även besök av Olles faddrar M och J och deras barn H och A (våra fadderbarn). Vi har inte träffats på länge så det ska bli kul att träffas igen.

Vilken natt

Jag vaknar mitt i natten och känner att jag har lite ont i ett band runt kroppen just nedanför bröstbenet. Jag klarar inte av att somna om utan går ner till vardagsrummet och sätter mig. Där slumrar jag väl till en stund men värken försvinner inte. När klockan sedan är halv sex har värken tilltagit och jag känner nu att jag inte kan andas ordentligt för att jag har så ont. Mannen ringer sjukvårdsupplysningen och de skickar samtalet vidare till 112. De skickar en ambulans och när dom kommer sitter jag nästan dubbelvikt i soffan. De tycker att vi ska åka in till akuten. I ambulansen tas EKG, vilket är helt normalt.

Väl inne på akuten är det inga väntetider utan ganska snart kommer två sjuksköterskor och tar hand om mig. Mer EKG, puls, lite blodprover och blodtryck. Ekg är fortfarande normalt och även blodtrycket, men det sjunker efter en stund. Då får jag lite dropp och även morfin i smärtstillande syfte. Både läkare och  sjuksköterskor försöker att förstå varför jag har så ont, men ingen blir riktigt kloka. En teori är en kraftig magkatarr. Jag blir även skickad på en lungröntgen där de även scannar över kroppspulsådern samt hela buken. Även det är helt normalt.

Värken avtar något, kanske tack vare morfinet och vid halv tio får jag åka hem.

Jag har fortfarande ont och nu tror jag själv att det kanske är ett kraftig anfall av magkatarr. När jag kom hem tog jag tabletter för det så får vi se om det ger någon verkan.

Om det nu är magkatarr så r jag förvånad över att det kan göra så jävla ont!!

Sedan jag kom hem har jag i stort sätt bara sovit. Idag hade jag ett besök på vårdcentralen inbokat hos läkare för att diskutera mitt psykiska mående, men det är nu uppskjutet till torsdag.
Dessutom har jag fått en tid till kuratorn. Äntligen... När tiden är inte förrän en 31 maj så det är fortfarande ett tag kvar...

Upp och ner

Enda sedan Olle kom har jag psykiskt mått både upp och ner. Just nu är det lite mera ner igen.
Därför ringde jag idag vårdcentralen och på tisdag ska jag få träffa en läkare för att prata om hur jag känner mig just nu. Kanske behöver jag vara sjukskriven någon eller några veckor för återhämtning och att då mannen är hemma med föräldrapenning. Vi får se vad läkaren tycker på tisdag.

Sjukstugan fortsätter

Olle är frisk, men jag och mannen snorar och hostar fortfarande samt att min röst i stort sätt försvunnit. Vi har trots förkylningen försökt att komma ut på våra promenader i alla fall. Det har de senaste dagarna varit jättehärligt väder så att bara sitta inne är vi inte klarat av. Dessutom så sover Olle så bra i vagnen när den rullar. Dagtid är det i vagnen på promenad som han sover som bäst. När vi är hemma sover han bara korta stunder och då helst i famnen, vilket är mysigt, men inte hela tiden. Idag har vi försökt att få honom att somna på andra ställen förutom i famnen med varierat resultat...Bland annat lade vi honom i vagnen och gick ett varv i trädgården. Han somnade efter några minuter, men sedan när vi kom in och vagnen stod stilla så vaknade han ganska snart igen...

På natten däremot sover han riktigt bra. Vi lägger honom i sin säng mellan halv åtta och åtta. Sedan sover han till cirka två då han vaknar och vill ha flaskan. Jag sover vidare då, eftersom mannen nästan alltid tar den matningen. Sedan somnar han igen i sin säng, men vaknar dock runt fyra- fem och har då ibland svårt att somna om. Ibland somnar han om i sin säng eller så får han komma upp och sova på någon av våra bröst. Då kan han sova vidare till klockan sex - sju då det kan vara dags för mat igen. Det är skönt för mig att kunna sova i stort sätt ostört från att jag går och lägger mig (cirka 22.00) tills han vaknar vid fyra. Jag hör ju när det är dags för nattmatning, men eftersom jag vet att mannen tar den matningen så behöver jag inte vakna till. Jag känner att jag just nu behöver den sömnen då det på dagtid är svårt för mig att hinna somna dom korta stunder som Olle sover.
Någon föreslog i en kommentar att jag inte vilar när jag promenerar och att, när vi kommer hem, är Olle pigg och jag får ingen möjlighet att vila. Jag skulle inte klara av en hel dag inomhus. Jag behöver promenaden. Den ger mig återhämtning. Skulle vi vara inomhus en hel dag så får inte Olle den ordentliga dagssömn som han behöver och då blir han gnälligare vilket skulle göra att jag bara skulle bli tröttare än om vi tar vår promenad. När jag känner att jag behöver sova på dagtid brukar jag göra det när mannen kommer hem klockan fem.

Det som nu är skönt är att Olles magproblem helt verkar vara borta sedan några veckor tillbaka. Nu fiser han utan problem. Tidigare kämpade han så mycket för att få till en fis :-)

Sedan jag ökade min dos kortison igen har min värk i tummen i stort sätt försvunnit så nu känner jag inte av den så mycket alls. Det jag kan konstatera är i alla fall att Humira enbart inte ger mig den smärtlindring som jag skulle önska...
Jag ska föröver få en tid till arbetsterapeut för utprovning av skenor. Det är bra att ha utprovade såna då min värk kommer då och då.

Sjukstuga

Idag är det sjukstuga här hemma. Alla tre är i olika stadier i en förkylning. Olle är hostig, lite snuvig och hade på morgonen lite feber. Vi vuxna har ont i halsen och lite snuviga.

Så idag blir en lugn dag då vi alla försöker kurera oss så mycket det går.

Födelsedag och läkarbesök

Idag fyller mannen år. Jag hade tänkt att lillkillen och jag skulle ordna frukost i morse, men då jag ganska tidigt skulle iväg till läkaren och dessutom gapade kylen tog så blev det inte så. Helgen är ju lång så möjlighet att få till en frukost på sängen finns fortfarande...

Fortfarande tycker Olle att han ska vakna klockan fyra på morgonen och knappt somna efter det. Så i det här hushållet blir det just nu tidiga mornar.

Läkarbesöket idag gav inte så mycket. Jag har ju den senaste tiden känt mig sämre igen med frossa, feber och huvudvärk. Dessutom har min högra tummen börjat göra ont. Väldigt jobbigt när man bär på killen mycket. Läkaren tyckte att jag skulle fortsätta med Humira och återigen höja dosen kortison till 10 mg (tar just nu 5 mg). Jag får se om det blir någon skillnad när jag höjer dosen igen. Jag vill gärna slippa att äta kortison, men men...

I förra inlägget skrev jag att Olle efter vaccinationen inte mådde så dåligt, men en kort stund senare bröt det ut. Han blev totalt otröstlig. Ingenting hjälpte. Vi försökte ge honom mat, vyssa, prata lugnande, gunga honom med mera. Vi kontrollerade tempen, men den var normal. Till slut googlade jag lite och hittade om bebisar som hade liknade symtom som Olle - Ingen feber, men otröstlig. De hade gett alvedon och en kort stund blivit lugnare. Vi chansade och gjorde likadant. En halvtimme senare var han som vanligt igen och åt upp all sin mat och somnade lugn för natten. Kan vara bra att minnas när det är dags för nästa vaccination.

Anonym som i det senaste inlägget undrade om ivf-försök i Linköping: Jag har svarat under din kommentar i inlägget.

Jag vill önska alla läsare en riktigt glad påsk!!

Att må bra

Redan när vi var på Neo med killen bara några dagar efter förlossningen kände jag att min reumatiska sjukdom började göra sig till känna med frossa och febertoppar på över 38 grader. Dessutom var då min huvudvärk fortfarande en envis följeslagare.
Någon vecka senare hade jag telefontid med min läkare och vi bestämde då att jag skulle börja med Humira igen så någon dag senare satte jag en sådan spruta i magen. De första dagarna efter kände jag ingen skillnad vare sig när det gällde febern eller huvudvärken, men sakta men säkert dämpades både huvudvärk, febern och frossan.

Nu, efter att ha tagit tre Humira-sprutor (ta en spruta varannan vecka) så har jag ingen feber och frossa och huvudvärken har också försvunnit. Den kanske inte försvunnit helt, men nu känns den normal. Jag vaknar nu inte om nätterna med en huvudvärk från helvetet. Det som väcker mig om nätterna nu är Olle och det är tusen gånger bättre än att vakna av att huvudet håller på att sprängas.

Dessutom håller jag på att trappa ner kortisonet också. Varje gång jag tar sprutan sänker jag dosen med 1,25 mg. Under graviditeten och tidigare har jag tagit 10 mg. Nu är jag nere på 7,5 mg och mitt må är att komma ner i 2,5 mg.

Hade jag ammat så hade jag inte kunnat ta Humira och jag vill inte tänka på hur dåligt kroppsligt jag hade mått nu i så fall. Trots att jag många gånger per natt vaknar av Olle så är jag relativt pigg på dagarna och orkar ta hand om honom och orkar göra andra saker som att ta långa promenader med vagnen.

Det är så skönt att må bra!

Tillbaka i verkligheten

I fredags packade vi alla in oss i bilen för att åka till pappa. Den första lite längre bilresan för Olle. Dock bara en timme, men tidigare har han bara åkt kortare sträckor. Oron för att han skulle tycka det var tråkigt var obefogad. Han sov hela resan. Istället var det katten som höll låda. Innan vi ens kört ut på gatan kissar han på sig så det var bara att stanna och sanera buren. När vi sedan åkt i tio minuter bajsar han i buren. Återigen var det bara att stanna bilen och sanera igen...

Så nu har vi klarat av första besöket hos Olles morfar. Hans moster med sambo var också där. I ett av grannhusen bor min kusin med sambo och deras son M, alltså Olles syssling. M är åtta månader och han kollade nyfiket, men lite reserverat in Olle när han satt i babyskyddet. I det andra grannhuset bor min farbror, tillika M:s farmor och farfar, vilka också fick ett besök av oss. Vi passade med andra ord på att visa upp vårt underverk för så många som möjligt!
Det blev även ett besök hos Olles mormor på kyrkogården där vi tände ett ljus. Naturligtvis ville mormor ha ett besök av sitt fina barnbarn. Det barnbarn som hon skulle varit oerhört stolt över och som hon kanske är där hon nu är.

På vägen hem igår stannade vi också till hos Olle farmor och farfar, men den dagen var mindre lyckad då mannen fick känningar av sin magkatarr så mycket så att han var tvungen att kräkas... Urk! Idag mår han dock bättre igen.

Det är trevligt att vara iväg, men som det heter: Borta bra men hemma bäst!

Skov redan, hemvård och egna kläder

Igår kväll fick jag frossa och febertermometern visade en temp på över 38 grader. Jag tänkte då att antingen har jag fått en infektion efter förlossningen eller så har jag redan fått ett skov av min reumatiska sjukdom. För att vara på säkra sidan ringde jag till bb och de bad mig komma upp till dom i morse. När jag satt där och väntade kom ”vår” läkare i korridoren och hon blev glad av att se mig. Vi pratade lite om hur vi hade upplevt förlossningen, eftersom vi med henne mest pratat om kejsarsnitt. Det är härligt när man verkligen ser en riktig glädje hos läkaren över att allt gått bra. Man tycker ju att en förlossningsläkare lätt kan komma in i en slentrian då de träffar så många gravida, men från henne kände jag bara en genuin glädje.

På bb tog de lite prover för att se om det är någon infektion och de skulle höra av sig ifall proverna var konstiga. Än har de inte hört av sig så antagligen var det inget förlossningsrelaterat i alla fall. Kanske kan det alltså vara sjukdomen som redan blivit aktiv. Jag brukar då ibland ha symtom som frossa och feber. Den 9 januari har jag telefontid med min reumaläkare för att diskutera vilka mediciner jag ska använda. Jag hoppas att min kropp inte helt strejkar tills dess.

Personalen här har börjat diskutera hemvård med oss, vilket innebär att vi alla tre får åka hem samtidigt som vi fortfarande har stöd härifrån Neo via deras hemvårdsteam. Vi kan dygnet runt ringa dom ifall vi har funderingar och att de några gånger i veckan kommer hem till oss för att se hur allt fungerar.

Ett viktigt steg för att det ska bli så är att Olle klarar av att själv hålla sin temperatur. Idag på eftermiddagen plockades hans värmemadrass bort och nu ligger han på något slags skinn. Så idag har han för första gången riktiga kläder på sig!! Ett härligt steg. Att få klä på honom de kläder som jag köpt med hopp och förväntan i sinnet. Så nu ska vi ta hand temperatur för att se om han klarar att hålla sin temp. Gör han det skulle vi kunna åka hem till helgen!

Tänk att vi snart ska få ta hit vårt babyskydd och plocka ner den lilla bebisen, sätta in bebis i vår bil och sedan åka hem till vårt hus! Och där ska han vara. För alltid! Han är vår!!

Tjoho!!

I natt har jag sovit hela natten. I min säng! Dock blev det en lite kisspaus vid femtiden, men annars har jag sovit!! När jag vaknade av min klocka (det var länge sen) hade jag lite ont i huvudet, men inte alls som före Citodon-tiden. Tänkte att den kunde gå över av sig själv, men inte så det blev morgontabletter också. Nu är huvudet bra igen!!

Igårkväll vid åtta ringer telefonen och det är ett landstingsnummer. Då är det läkaren som ringer! Hon hade gått vidare med mina problem till andra läkare och ville nu meddela att jag framöver kommer få en remiss till ögonkliniken för att kolla upp så jag inte har för högt tryck i ögonen, vilket tydligen kan orsaka huvudvärk. Skönt att de tar mina problem på allvar! Sedan ville hon höra lite hur huvudvärken varit sedan jag träffade henne och hon lät glad när jag berättade att jag kände att huvudvärken inte var lika intensiv som tidigare.

Idag blir en lugn dag. På sena eftermiddagen ska vi på den sista föräldragruppsträffen. Den skulle vi haft för cirka två veckor sedan, men då blev den inställd.

Känner hans kroppsdelar!

Sedan några dagar tillbaka har hans sparkar ändrat karaktär på något sätt. Jag känner fortfarande lika mycket varje dag, men nu känns det ibland som om han sakta med säkert sträcker ut en hand eller fot mot magen. När jag sedan tar på det stället på magen så är det hårt, men efter en stund glider liksom det hårda tillbaka. Jag antar att det är någon av pojkens kroppsdelar jag känner.

Väldigt häftigt!!

Igår kväll när jag låg i soffan fick han in en fullträff. Enda sedan vecka 7 har jag haft ont till och ifrån i häger ljumske och där fick han till en spark igår så att jag nästan flög upp ur soffan. När han får till en träff där så gör det så ont. Smärta samtidigt som det ilar som när man slår i armbågen i något hårt...

De senaste dagarna och nätterna har jag känt mig uppgiven. Nätterna är allra värst. En natt kan se ut så här. Somnar vid elva efter att ha tagit panodil. Vaknar vid halv två, genomsvettig och har fortfarande huvudvärk. Jag måste då byta natttröja, går ner på toaletten och värmer sedan vetekudde och sätter mig i soffan en stund. Går sedan upp och lägger mig igen, men får ingen bra sömn då huvudvärken fortfarande finns där. Vaknar igen vid halv fyra, halv fem med en ännu värre huvudvärk. Tar med mig mitt täcke till soffan. Värmer vetekudde igen och väntar på att klockan ska bli så mycket så jag får ta en dos panodil till. Somnar sittande i soffan och vaknar vid sex när mannen går upp. Ibland fortsätter jag att sova i soffan några timmar och ibland går jag upp till sängen och somnar där.

Inte så konstigt att jag sedan på dagarna inte är så pigg precis... Det är tur att jag så ofta känner rörelser från magen så att jag kan tänka på en belöning faktiskt snart kommer!! Sedan tror jag inte huvudvärken kommer att försvinna efter förlossningen då den här huvudvärken är en reumatikerhuvudvärk som jag känner igen sedan förut.
Jag som normalt älskar att sova tycker inte att det är kul att gå och lägga mig om kvällarna då jag aldrig vet hur mycket jag kommer att vara vaken...

På dagens schema: Plocka fram adventssaker!

Respons och mediciner

Oj, vilken respons jag fick på mitt förra inlägg angående täcke och kudde till vagn/vagga/spjälsäng. Tack för alla åsikter!!

Igår hade jag telefontid med min reumatikerläkare. Den här gången pratade vi mycket om mediciner som jag vill börja med efter att förlossningen är över. Han och även vår läkare på mödravården tycker att det är bra om jag kan amma cirka 2-4 veckor för att sedan övergå till ersättning och att jag då börjar med mediciner.

En av de mediciner (remicade) som sattes ut för fem år sedan, som jag hade jättebra effekt av, verkar vara omöjlig att börja med igen. När man har haft ett längre uppehåll och startar igen så kan man få kraftiga allergiska reaktioner så därför är det inget läkaren rekommenderar. Min läkare tyckte att jag istället skulle återuppta Humira (som jag till och från använt mellan ivf-behandlingarna). Jag tycker dock inte att den ger mig tillräcklig hjälp att må bra och det sa jag flera gånger. Dock vet jag inte om det gick in hos honom...

Han pratade också om en annan medicin, Simponi, som tas i kombination med Methotrexate. Vi kom inte fram till något beslut utan vi ska höra av varandra igen i februari. Nu när jag äntligen kan börja med mediciner mot min reumatiska sjukdom så vill jag ju ha något som hjälper fullt ut, som Remicade gjorde... Kanske verkar det omöjligt. Jag kanske nu får må pissigt resten av livet för att jag en gång kom på att jag ville bli gravid och slutade med Remicade.

Dagens mage

Idag tog vi fram kameran igen och resultatet syns här.

Hostan hänger i fortfarande, men det känns som det är något bättre nu. Dock används halstabletter på löpande band och även honungsvatten konsumeras i stora mängder.

Verkade vettig

När jag igår halvlåg i soffan och småslumrade ringde den fasta telefonen. Jag fundera först på att inte svar då det till 99% alltid är jobbiga telefonförsäljare som ringer på den telefonen, men jag kravlar mig upp ur soffa och ser då att det inte är något av de välkända telefonförsäljarnumren. Jag svara och det visar sig vara en handläggare på Försäkringskassan och fått tagit sig an mitt ärende.

Hon börjar med att helt enkelt att bara presentera sig och berättar att hon idag fått in ett nytt läkarintyg. Vi pratat en stund om hur jag mår och att jag kanske kommer vara sjukskriven till bebis är här och det tyckte inte hon lät konstigt alls. Med min tidigare erfarenhet av försäkringskassans handläggare så var jag helt förvånad när jag lade på. Hon skulle nu skicka lite papper till mig med hennes kontaktuppgifter och var det något jag funderade på var det bara att jag hörde av mig. Rena motsatsen mot den människa som jag hade förra gången. Hon presenterade sig inte med namn och jag fick aldrig heller hem några papper med kontaktuppgifter... Den här kvinnan verkade vettig och empatisk!

Övningskört

På förmiddagen åkte vi iväg till Babyproffsen. Som sagt en affär som jag trånar länge efter att få kliva in i.
Det vi idag lade fokus på var barnvagn. Vi fick snabbt hjälp av en personal som undrade vad vi hade tänkt oss. Vi vill ha en rejäl vagn med fyra fast hjul och då är det Brio och Emmaljunga de märken som dom hade. Vi provkörde lite runt i affären och av dom två vagnarna gillade jag mest Brios vagn. Vet inte riktigt varför, då de båda är ganska lika.
Den vagn som jag varit insnöad på redan sedan Dutt-graviditeten är ju Kronans vagn. Någon som har erfarenhet av den?? Den finns inte att provköra i någon av de traditionella babybutikerna så vi måste åka till Stockholm för att kunna det.

Priset för både Emmaljunga och Brio var ungefär lika, cirka 7000 och då ingår chassi, liggdel och sittdel. Kronan har ett paketpris på cirka 8300 kronor och då ingår förutom chassi, ligg-och sittdel även skötväska, åkpåse, regnskydd och insektsskydd. Köper man exempelvis en Brio måste man då köpa till alla tillbehör så jag tror att den i slutänden blir dyrare än Kronan.

Det kändes helt märkligt att svara på frågor som "hur kommer ni använda vagnen?", "vilket underlag kommer ni köpa på?" och så vidare. Vaddå jag köra barnvagn???

Sedan gick vi runt och klämde och kände på allt annat i butiken. Vissa saker visste jag knappt vad det var till för... Kollade in prislapparna för att sedan ha något att jämföra med när vi åker till Gekås.

På posten idag kom mitt sjukintyg och jag är nu sjukskriven till och med den 16 september. Vi kommer ju träffa läkaren igen den 13 september vid rutinultraljudet så då får vi diskutera hur jag känner mig då.