Sluta eller inte?

Den senaste tiden har jag funderat på om denna blogg ska gå döden till mötes. Jag har inte lika mycket tid längre och när jag väl skriver så misstolkas allt till den milda grad så att det nästan blir patetiskt till slut. Har de sista dagarna valt att granska kommentarerna innan de publicerats och det har resulterat i att jag inte publicera alla jag fått. Att ett inlägg kan ge så många märkliga kommentarer. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta faktiskt.

Jag vill inte sluta blogga. Just nu. Därför kommer jag göra en del ändringar i bloggen. När jag anser att ett inlägg är "färdigkommenterat" så kommer jag att stänga möjligheten att kommentera det inlägget. Kommer det då kommentarer i ett annat inlägg som handlar om det "stängda inlägget" så tas de bort. När ett inlägg är stängt så är det färdigdiskuterat.

Jag vet att många uppskattar min blogg och gillar mitt öppna sätt att skriva och det är jag jätteglad för, men så finns det de som läser, kanske, bara för att hitta något i texten att ifrågasätta. När man har en öppen blogg får man räkna med att få kommentarer som man inte "gillar" eller bett om, men man ska inte behöva må dåligt av dom. Jag skulle kunna lösenordsskydda bloggen och bara låta inbjudna personer få läsa mina inlägg, men jag vill samtidigt att så många som möjligt ska kunna hitta min blogg om de till exempel söker efter en ivf-blogg.

Sedan jag skrev det senaste inlägget om Olles rutiner med mera så har det hänt en hel del, men jag väljer att inte delge er det då jag just nu inte orkar det. Tråkigt att jag ska behöva censurera min egna blogg men så är det just nu.

Detta är min blogg och dessa åtgärder gör jag för att jag just nu känner att jag behöver det.

Hoppas att ni har förståelse för detta.

Vecka 18 (17+0)

Märkligt... När jag skulle skriva rubriken var jag tvungen att gå tillbaka för att titta på förra tisdagens inlägg för som jag med en gång inte kom på vilken vecka det är jag idag gått in i.
Detta måste ju betyda att jag på något sätt blivit lite mer avslappnad...

Sjukskrivningen jag har nu tror jag gör mig gott. Jag kan verkligen koppla av och försöka samla krafterna igen. Jag gör det jag orkar när jag orkar här hemma. Visst kan det bli jobbigt att gå hemma också när alla tankar kommer, men just nu är det mest ljusa tankar! Och de är ju mycket lättare att handskas med! I natt vaknade jag vid halv fem av att näsan var genomtäppt och då var jag uppe en stund, men sedan var ju ju omöjligt att somna om. Då kommer tankarna, dock de ljusa. Så i natt vid femtiden har jag bland annat tänkt ut vilka som ska komma på Miraklets dop ;-) Det är sånt man kan syssla med när man inte kan sova... Jag tror jag kom fram till cirka 25 gäster, men då kan jag ha missat någon.

Idag har jag hämtat ut en Traderavinst på Posten. I fredagskväll kollade jag lite grann på bebiskläder och hittade ett klädpaket i storlek 50-56 som innehöll 16 bodys, 3 par byxor och fyra mössor. Jag lade ett bud och eftersom auktionen tog slut efter midnatt så visste jag ju inte om jag skulle vinna, men det gjorde jag. Allt som allt inklusive porto betalade jag 205 kronor. Naturligtvis ser man att kläderna är använda, men köper man begagnat får man räkna med. Dock var fem av bodysarna oanvända!
Jag hoppas att Miraklet kommer tycka om dom.

Att inte vilja visa

Igårkväll var det terminsstart för kören. Senast allihopa träffades var den 6 maj när vi hade vårkonsert. Då frågade körledaren (hon vet vår historia och det var hon som spelade på Dutts begravning) hur det var och jag sa då att vi skulle ha ivf-paus till i höst... Alla vet ju hur den pausen gick ;-)

Så idag när jag skulle åka iväg kände jag en ångest över att alla (cirka 50 körsångare) skulle se och titta på min mage. Så i sista sekund rotar jag fram en tröja som satt lite lösare om magen än vad den som jag haft på mig under hela dagen gjorde.

Jag förstår inte varför jag inte vill att folk ska se att jag är gravid... Kanske känner jag att det är för tidigt. Kanske rädd för att alla ska få veta och sedan går det åt skogen och man blir tvungen att berätta det för tusen människor i sin närhet.
Jag borde ju glädjas åt att äntligen ha en gravidmage efter alla dessa år av försök...

När jag väl kom till körlokalen frågade körledaren hur det var och jag svarade att det var väldigt bra och förklarade varför. Jag tror inte att hon såg magen med en gång, men vi pratade en stund om hur jag mådde och i vilken vecka jag är i.

Under hela övningen funderade jag på om någon annan satt och funderade på "undrar om Anna är gravid eller har hon bara gått upp i vikt?". Ingen kom i alla fall fram och frågade, men jag kände mig lite nojig hela övningen och försökte dölja magen...

Hoppas den där känslan försvinner snart så att jag slipper känna tvånget att behöva dölja den. Dessutom är det snart omöjligt....

Förstått? Nej!

Helen frågade i en kommentar om jag börjat känna sparkar än och det har jag inte gjort. Trodde jag gjorde det för några veckor sedan, men det var nog falskt alarm för sedan har jag inte känt något efter det. Det var säkerligen mina tarmar som spelade mig ett spratt. Med Dutt hann jag inte känna några sparkar och när han kom var jag i vecka 19+4 så jag tror att jag kommer få vänta till vecka 20 innan jag känner något.

Helen frågade också om jag förstått att jag blivit mamma. Nej det har jag inte. Jag ska inte vara allt för pessimistisk men med min erfarenhet så vågar jag inte tro på något sånt än. Jag skrev ett liknade inlägg när jag var gravid med Dutt. Visst, jag blev mamma, men en änglamamma till ett osynligt barn. Jag hoppas innerligt att jag den här gången får bli mamma till ett levande barn. När jag nu läser det inlägget gör det så ont. Det blir så verkligt att Dutt verkligen inte fick vara med oss längre än 20 veckor i magen.

Helen får helt enkelt ställa frågan igen när Miraklet ligger i sin vagga i sitt barnrum. Då kanske, kanske, kanske har jag förstått och förklara hur det känns...

Tablettmissbrukare...kanske bra?

Jag är och har alltid varit morgontrött. När jag var barn var det en pina att gå upp varje morgon. Min mamma kämpade jättemycket och ibland fick hon klä på mig medan jag fortfarande sov...

Fortfarande tycker jag att det är en pina att gå upp på morgonen och är alltid trött när klockan ringer, men nu klär jag mig i alla fall själv :-)
Det som varit annorlunda den här veckan är att jag varit pigg på jobbet! Tidigare har det gått bra fram till klockan 11 på förmiddagen ungefär, men sen... Tröttmössa resten av dagen!

För en vecka sedan började jag ta Omega-3tabletter. Kanske kan det vara dom som gjort att jag är piggare?
Dessutom har jag beställt d-vitamintabletter efter tips från en läsare som tydligen ska vara bra för mycket bland annat immunsjukdomar och infertilitet.

Har också kommit på att jag den senaste tiden glömt bort "Dagens positiva". Jag hade ju som mål att alltid se något positivt varje dag.
Får nu ta "Senaste veckans positiva": Sommar!! Finns det något mer positivt?? När jag sitter på altanen doftar det syren från vår nästan 50 meter långa syrenhäck! Helt underbart!
Sommaren är verkligen min favoritårstid. När andra börjar klaga på att det är för varmt - Då njuter jag!!

Tillfreds trots allt

Häromdagen skrev jag att jag kändes mig tillfreds med situation som den ser ut nu. Det är för mig väldigt skönt samtidigt som jag är lite förvånad över att jag känner så.

Jag är just nu tillfreds över det beslut vi tagit att ta ett uppehåll över sommaren med ivf-behandlingar då jag efter förra misslyckandet i påskas kände mig helt slut främst mentalt. Jag vet att jag när som helst kan halka ner i det där mörka hålet, men det tar jag då. Förra måndagen var jag ju i ett sånt hål, men redan dagen därpå hade jag kämpat mig tillräckligt högt upp för att se lite ljus igen.

Jag kan känna mig förvånad att jag just i detta nu trots allt känner mig tillfreds då det är nu och framåt som årsdagarna kommer. Idag för ett år sen var det då jag hade grymt ont i ryggen och kämpade för att ta mig till majbrasan. Dagarna därefter var jag hos läkaren och blev sjukskriven och jag vankade omkring här hemma. Jag började sy på Dutts vagga och jag kände mig så säker på att jag i oktober skulle få använda den. Dessutom så är ju snart Snöis beräknade förlossningsdatum här...

Trots alla dessa minnen så kan jag känna mig tillfreds med där jag är nu. De här dagarna vi varit lediga tillsammans har vi pratat om de händelserna som var för ett år sedan. Vissa saker är egentligen små obetydliga saker i det stora hela, men bidrar trots allt till det som sedan inte blev.
Dessutom har vi funderat på hur vi ska uppmärksamma Dutts ettårsdag den 17 maj. Kuratorns förslag var ju att åka iväg någonstans med en picknick så att det inte "bara" blir att gå till kyrkogården eftersom vi är där i stort sätt varje dag. Just nu lutar det åt att vi åker till ett naturreservat som heter Svensksundssviken med lite picknick. Där finns ett fågeltorn där man kan spana på fåglar också, vilket jag blivit mer intresserad av på sista tiden. Vi ska också, om vädret tillåter, skicka upp rislyktor på klockslaget då han kom, vilket är 00.24. Vi har dock inte bestämt att vi ska göra det på kyrkogården eller här hemma.

Jag försöker intala mig själv att behandlingen i höst kommer att fungera och att graviditeten kommer gå hela vägen, vilket skulle innebära en bebis nästa vår. Samtidigt har jag så svårt att se mig själv som gravid igen. Jag har jättesvårt att se mig med stor mage. Det är inte jag på något sätt.

Dagens positiva: Jag är avslappnad!

Det är så här det får bli

Jag har haft några svarta dagar bakom mig där många mörka tankar rullar i huvudet och en av tankarna har varit hur jag ska göra med min blogg.
Detta är min blogg och vem som helst kan läsa mina allra innersta och ibland förbjudna tankar. Då är jag medveten om att det kan komma kommentarer som man inte vill ha. Jag vet mycket väl att jag inte ska lägga någon större vikt på dom, men ibland är det oerhört svårt att släppa såna kommenterar.

Många anser säkert att jag verkar var en bitter och negativ människa som ältar det som hänt det senaste året om och om igen här på bloggen. Ja, det gör jag också. Ältandet är en del av min sorgeprocess efter Dutt, efter missfallet och efter ytterligare två misslyckade ivf-försök. Jag har lättare att skriva ner mina känslor och tankar än att prata om dom och då jag förlitar mig mycket på min kurator som anser att ältandet är helt naturligt och helt normalt.
Jag tror att mitt ältande över det som hände Dutt skulle se helt annorlunda ut om missfallet i oktober inte skett. Då hade vi haft något nytt att glädjas åt. Nu är allt som hänt efter att Dutt försvann på något sätt, på grund av, att Dutt inte fick leva och därför blir varje nytt misslyckade en påspädning av sorgen av Dutt. Den senaste påspädningen av sorgen är ju faktiskt bara några veckor tillbaka då vi fick minus på vårt senaste försök.

Vissa läsare tycker att jag fastnat i det förflutna när jag skriver hur livet hade kunnat sett ut nu om Dutt hade fått leva eller om jag inte fått missfall i höstas. Jag har inte fastnat i det förflutna. Man kan leva två parallella liv, ett framåtsträvande liv och ett liv där man fortfarande sörjer det som inte fick bli. Hade jag fastna i min sorg efter Dutt så hade jag knappast gjort tre ivf-försök efter det. Även i denna situation känner jag mig stärkt i det som min kurator sagt.


Nu får det bli så här: Jag fortsätter att blogga för jag gillar min blogg och den ger mig mycket. Jag kommer fortsätta att skriva precis det som JAG själv känner för och det är ingen som tvingar någon att läsa. Gillar man inte det jag skriver så finns det inget lästvång...

Inga kommentarer ska få tyst på mig!

Hoppas att ni fortsätter att läsa min blogg för det är ju trots allt bara en pytteliten del av kommentarerna som jag blir ledsen av. De absolut flesta blir jag glad över. Jag vet inte hur många glädjetårar jag fällt när jag läst era kommentarer. Det är MÅNGA!


Dagens positiva: Jag fortsätter väl med detta också. Idag har jag en lugn ledig tisdag med lite trädgårdsarbete och snart blir det en promenad. En helt obokad dag helt enkelt. Skönt!

Det här med adoption. Igen

Jag fick en kommentar från Nina där hon undrar varför jag är så negativ inställd till adoption.

Jag har skrivit om detta i ett antal inlägg som jag nu inte orkar leta upp.

Jag har aldrig sagt att jag är negativ inställd till adoption. Bara att jag just nu absolut inte är redo för det och kan inte se mig som någon som går in i den processen. Just nu!
Anledningarna till det är många. Bland annat:

• Jag vet att jag kan bli gravid och förhoppningsvis kan bli det igen och lyckas gå en hel graviditet. Hade det varit så att jag efter alla dess ivf-behandlingar aldrig sett ett plus skulle jag nog vara närmare beslutet om adoption.
• Visst det är barngaranti vid adoption, men många länder (nästan alla) kräver att man är fullt frisk, vilket jag långt ifrån är. Därmed kan väntetiden för oss bli längre än normalt.
• Kostnaden skrämmer också. Vi har lagt ut mycket pengar på våra ivf:er också, men långt ifrån så mycket som en adoption kostar.
• Jag vill försöka att få bära mitt egna barn och få den där lilla bebisen som jag länge längtat efter. 
• Jag har fortfarande hoppet om att vi ska lyckas få ett biologiskt barn så därför försöker att jag tänka så lite som möjligt på adoption, men ibland kommer de tankarna ändå.

Nina frågar också "Skäms man om man Inte får ett eget biologisk barn, av samma kött och blod? Som liknar en själv eller ens partner/farmor/moster?" Jag skäms inte överhuvudtaget över det längre. Dessutom har jag faktiskt ett barn, men som tyvärr inte fick leva, så jag vet att jag faktiskt kan få biologiska barn.

Nina frågar ytterligare "Om man adopterar är man garanterad ett levande barn och är inte det vad ni egentligen helst av allt vill ha? Spelar det då någon roll vems livmoder det har legat i, ni formar ju barnet, lär vad som är rätt och fel. Ni lär en individ vad livet går ut på. Ni är ju dennes föräldrar oavsett utseendet sinsemellan. Att vara förälder är väl mer än att bara få ett barn?"
Just nu spelar det roll i vilken livmoder mitt barn legat. Inte just för att jag vill att mitt barn ska ha mina gener utan för jag känner så stark att jag vill uppleva en graviditet. En lyckad graviditet. Jag har trots allt varit så nära så jag kan inte just nu släppa taget om att få uppleva det igen.
Oavsett gener så naturligtvis formar man sitt barn, biologiskt eller adopterat, till den man vill att barnet ska bli.


Jag beundrar dom som bestämmer sig för att "lägga ner" sina egna försök och satsar på adoption. Jag kan inte se mig göra det. Än.
Det får vara så. Kanske kommer jag till en punkt då jag säger stopp till fler försök och går vidare till adoption. Den som lever får se, men jag hoppas framför allt att den får se en lyckad graviditet.

Skäms vi?

Jag fick en kommentar för ett tag sedan från en läsare som fick mig att fundera. Den lyder så här: "hej jag undrar en sak som jag tänkt på länge, vet att du inte kan svara för alla ofrvilligt barnlösa men varför skäms ni så mycket för att ni inte kan få barn eller har svårt att få barn ? det är ju knappast ert fel.
hoppas du och din man får erat efterkängtade syskon till snöis och dutt
många kramar"


Som sagt fick den här kommentaren mig att fundera hur det egentligen är. Skäms vi för vår barnlöshet?

Ja, till viss del tror jag att det är skamligt i allmänhet att inte lyckas får barn i dagens samhället. Attityden i samhället är att barn är normen, och då gärna två, och det som är meningen med livet.

I mitt fall så kände jag att det var ett stort steg att ta att vara öppen med det. Till de anhöriga ville man ju berätta "jag är gravid", inte "jag kan inte få barn". När vi misslyckades en månad så tänkte vi "men nästa månad får vi berätta"... Därför dröjde det för oss två och ett halvt år (september 2010) innan våra närmaste släktingar och vänner fick veta vår verklighet. Då hade vi hunnit genomgå ett år av egna försök, utredning och två misslyckade ivf-försök. Jag vet hur nervös jag var när jag ringde min pappa för att berätta om vår verklighet, men när det väl var sagt kändes det så skönt och vi undrade varför vi varit tysta så länge...

Sedan dess har vi varit totalt öppna med att vi har svårt för att bli gravida, att vi genomgår ivf-behandlingar, att vi fått avbryta graviditet samt fått missfall. Nu är det inget konstigt att prata om det och jag skäms inte alls över det, utan skulle någon på stan fråga varför jag inte har barn skulle jag utan tvekan berätta hur läget ligger.

Det första stora för oss efter att vi pratat med våra vänner och släktingar var ju att vara med i en stor tidningsartikel i Svenska dagbladet där vi med bild och namn gick ut och pratade om vår barnlängtan. Därefter har jag blivit mindre och mindre anonym på min blogg då jag anser att det vi går igenom inte är något att skämas över och att det är allt för många som drabbas.

Men, jag vet att många som kämpar för att få barn är anonyma på sina bloggar och att anhöriga och vänner inte vet något om deras kamp. Jag kan inte svara för varför dom gjort det valet. Svaret tror jag inte är helt lätt. Vi själva var ju som sagt tysta i två och ett halvt år...

Att inte på naturlig väg kunna bli gravid är idag ingenting som man pratar högt om. Det är på något sätt för privat och visst är är ju väldigt privat. Jag tycker det känns jättekonstigt att sitta och prata med min pappa om ägglossningar, mens och hur behandlingar går till, men jag känner ändå att vi tog rätt beslut genom att vara öppna med vår barnlöshet.

Just nu skäms jag verkligen inte för min och mannens barnlöshet. Det har på något sätt blivit en del av oss nu och dom vi är. Vi vet ju nu att vi kan bli gravida och vi hoppas att vi ska lyckas igen och att den graviditeten då går hela vägen.

Vad säger ni andra barnlösa? Skäms ni?

Frågestund

I alla kommentarer jag får har en del frågor från er dykt upp. Den senaste tiden har jag inte orkat att svara på dom men tänkte göra ett försök nu.

De flesta frågorna har varit om adoption och surrogatmödraskap.
Vi har pratat om adoption, men egentligen inte kommit fram till något vettigt. Jag känner mig ganska främmande inför den tanken då jag nu trots allt vet att jag KAN bli gravid. Vi diskuterade även adoption innan vi satte igång med våra privata försök förra hösten. Då kändes det mer aktuellt eftersom jag då inte visste om jag någonsin skulle få se ett plus. Nu har vi ju faktiskt sett två plus på nio månader, vilket är över förväntan.

I huvudet pågår kanske undermedvetet en ständig tanke om det är på det sättet vi kommer få barn... I dagsläget känns det dock som om jag vill lägga all kraft på de tre guldkornen vi har kvar i frysen.

På frågan om surrgatmödraskap kan jag bara säga Nej, det känns inte som någonting jag vill använda mig av. Då känns adoption som en mer human väg att gå.

Nu ska jag också försöka svara på de mejl som jag fått till adressen langtantillbarn@gmail.com Jag har varit jättedålig på det också den sista tiden, men tycker samtidigt att det är viktigt att svara er. Annars skulle det inte vara någon mening att ha en mejladress...

Har ni fler frågor är det bara att ni ställer dom, antingen via mejlen eller i en kommentar.

Detta med pengar

Bara saken att det ska behöva kosta pengar för att göra barn är helt galet, men när läget är som det är får man gilla läget.
Vårt trepack ivf är nu slut. Det har kostat 50 000 kronor plus resekostnader, nio hotellnätter, mat och frånvaro från två arbeten.

Nu får vi alltså börja betala våra frysförsök och de kommer kosta 10 000 kronor plus resekostnader och frånvaro från jobben. Fördelen med frysförsök är att vi kan åka fram och tillbaka till kliniken på samma dag.

Pengar växer inte på träd och sån grädde på moset var mannen hos tandläkaren i  veckan och den räkningen kommer nästan kosta som ett frysförsök. Nästan 8000 kronor kommer det kosta med undersökning, rotfyllning och krona. Jag tycker det är oerhört märkligt att det högst kostar 900 kronor om året att gå till en läkare på sjukhus, men hos tandläkaren kan det i princip kosta hur mycket som helst!

Jaja, hans tandläkarräkning kommer inte att göra att vi inte har råd med frysförsök, men tandläkarräkningen kändes som onödiga pengar som vi inte räknat med...

Varför mår jag så här?

Kanske en oerhört knäpp fråga med tanke på vad jag gått igenom den senaste tiden, men jag vill ändå analysera och gå djupare än att "bara" säga att jag mår dåligt på grund av Dutt och Snöis. Hela den här situationen är så komplex så det är svårt att bara peka på en sak som är orsaken till det hela.

Igår innan M åkte till jobbet var jag apatisk, låg och nere och han var riktigt orolig för mig och sa att han aldrig sett mig så här. Jag orkade knappt prata och ville egentligen bara gräva ner mig.

På eftermiddagen funderade jag mycket på varför jag känner mig som jag gör och jag kan inte direkt säga att det är enbart sorgen efter Dutt och Snöis som gör att jag mår dåligt. Sedan skrapningen har jag sovit dåligt om nätterna och i stort sätt haft kronisk huvudvärk sedan dess. Det tillsammans med allt annat tror jag har gjort att jag just nu känner en mental trötthet. Kanske en liknande känsla som de personer som drabbas av utbrändhet känner. Den mentala tröttheten gör att man blir apatisk, låg och gråtmild. Igår försökte jag ändå aktivera mig med saker, men det blir också många stunder då jag inte riktigt vet vad jag har gjort.
Jag har just nu svårt att hitta saker att göra som jag tycker är roliga. Det känns som om ingenting är roligt längre. Jag har flera böcker som jag skulle kunna läsa, men det känns som jag inte har ork och koncentration till det. Köksrenovering står också för dörren med allt vad det innebär. Även det känner jag mig nollställd inför. Man kan ju tycka att jag vore glad och förväntansfull inför att äntligen slippa vårt tråkiga kök, men jag orkar inte engagera mig... Mitt mentala liv går på lågvarv just nu.

Naturligtvis är jag ledsen och nere för allt som gått åt helvete och inte fått bli, men just nu känns den delen "ganska okej" i alla fall. Oron inför framtiden finns ju naturligtvis i tankarna hela tiden, men samtidigt kollade jag upp på en internetsida när beräknad förlossning skulle kunna tänkas bli om mensen kommer fyra veckor efter skrapningen och jag får ägglossning två veckor efter det. Det måste ju trots allt visa på att jag tror på att det ska gå.

Kuratorn har nu ringt och jag ska dit på fredag. Vi hade en tid bokad på onsdag nästa vecka, men min man tyckte att jag behövde en tid även den här veckan. Då ska jag diskutera dom här tankarna med henne.

Förresten, beräknad förlossningen skulle bli den 16 augusti 2012.

Det svartaste av mörker

Just nu är allt svart. Jag tyckte att jag mådde bättre efter samtalet med läkaren i fredags, men det var nog bara inbillning.
Det känns som jag ramlat ner i det djupaste av djupa svarta hål som finns och det är omöjligt att ta sig därifrån.
Alla säger att jag är så stark som orkar allt det här. Det börjar nu kännas som ett hån då jag just nu känner sig som en trasa och som en spröd liten porslinsdocka som snart ramlar i golvet och går sönder.
Tårarna bara rinner och det finns inget stopp på dom. Saken blir inte bättre av att jag sover dåligt om nätterna och vaknar med huvudvärk. Dessutom är det tänkt att jag ska börja jobba i morgon igen efter två veckors sjukskrivning.
Jag vet egentligen inte vad det är som gör att jag just nu mår så jävla dåligt förutom att vi förlorat två tänkta barn inom loppet av fem månader som vi kämpat för i fyra års tid... Hela situationen gör mig tokig.

Små korta stunder har jag fått känna lyckan och glädjen men aldrig tillräckligt länge för att lyckan ska bli beständig.
Jag är inte stark. Jag orkar inte ens försöka vara det längre. Jag orkar inte ens vara. Kan ingen söva ner mig och sedan väcka mig när allt är bra igen?
Man måste leva vidare trots tråkigheter som händer. Man måste fortsätta sin vardag. Jag vet inte vad min vardag är. Just nu är min vardag att gråta, ha huvudvärk och sitta hos Dutt i minneslunden. För mig finns inget vanligt liv längre.
Hålet jag hamnat i nu är klart djupare och svartare än det hål jag hamnade i efter det som hände i maj.

Just nu känns det som jag aldrig kommer uppleva den lycka som alla andra normalt fertila människor gör. Antagligen reflekterar dom inte över hur lyckligt lottade de verkligen är som lyckats fått friska och levande barn.

Jag vet att vi är många där ute som kämpar och som drabbas av missfall och annat skit, men just nu är jag bara upptagen i mig själv och tycker bara synd om mig själv. Det känns som om jag är ensammast i världen om mina problem.

FAAN!

Vi har en plan

Idag har jag pratat med läkaren på Carlanderska och jag blir alltid lugn av hans stämma.
Vi pratade ganska länge om det som hänt och hur vi ska gå vidare.
Planen just nu ser ut som att vi gör ett ostimulerat FET (frozen embryo transfer) när mensen kommer igång om cirka en månad. Att göra ett ostimulerat försök innebär att jag måste lita ännu mer på min kropp än tidigare då jag själv utan hormoner måste åstadkomma en ägglossning, vilket inte alltid sker varje månad. Med kontroll hos distansläkare några dagar före beräknad ägglossning och med hjälp av ägglossningsstickor ska vi försöka pricka in rätt dag. Två dagar efter ägglossning far vi till Göteborg för att få tillbaka ett upptinat embryo. Förhoppningsvis behöver de bara tina upp ett. 80% av de embryon som de tinar upp överlever.

Från ägglossning kommer jag att använda Crinone för att stimulera livmodern att ta emot embryot och om jag blir gravid kommer jag fortsätta med Crinone till och med vecka 12. Detta för att hålla uppe en hög nivå progesteron i kroppen och det kan förhindra missfall igen.

Även den här gången kommer det göras AHA (assisted hatching) på embryot. Jag tror ju mycket på det! De två gångerna som aha har utförts på äggen så har jag blivit gravid.

Generellt är graviditetschansen för en kvinna i min ålder (mellan 30-35 år) 40% varje gång. Det går ju inte exakt att säga mer exakt för varje enskild kvinna.

Jag hoppas att den här planen kan gå i lås för i så fall bär det av till Göteborg för att hämta vårt blivande barn om cirka 6 veckor.Svårt att veta exakt då jag inte har någon aning när mensen behagar att komma. Någon som har erfarenhet av hur länge det tar innan mensen kommer tillbaka efter en skrapning??

Nu känns det på något sätt att vi är på banan igen. Det är märkligt hur ett telefonsamtal på en kvart kan göra att jag får hoppet, tron och orken tillbaka.

Vi får väl de närmaste sex veckorna äta nudlar för nu måste vi börja betalaförsöken igen. FET-försöket kostar 9000 kronor  samt den kostnad distansläkaren vill ha för kontrollerna före ägglossning. Det vet jag inte vad det kostar än. Fördelen med FET är att vi kan åka tur och retur samma dag och slipper därmed dyra hotellkostnader. En nackdel är det dock och det är ju att vi missar hotellfrukosten ;-)

Nu: Tacos.

Myt eller inte?

På fredag har jag en inbokad telefontid med den läkare på Carlanderska som vi har haft mest kontakt med.
Jag har förberett en hel lista med frågor om vad orsaken till missfallet kan vara och hur vi ska gå vidare med de små liven vi har i frysen.

En fråga är: Är det större risk för missfall om man inte är illamående under den tidiga graviditeten? Jag har läst mycket om det där och eftersom jag under den här graviditeten inte var illamående så kommer den tanken upp i huvudet på mig.
Under Dutt-graviditeten var jag inte heller speciellt illamående och där blev det ju inget missfall, även om det inte gick hela vägen.

Är detta med inget illamående och missfall en myt??
Vad är era erfarenheter? Berätta gärna!!

Mörkrädd

Idag på Ica maxis parkering ser jag en man med en bebis i bärsele.Bebisen är några månader och sitter framåtvänd i bärselen. Sedan ser jag honom hoppa in i sin bil och kör därifrån. Fortfarande med bebisen i bärselen!!

Hallå hur tänker folk egentligen?? Vad händer i en krock?!
Han har lyckats bli pappa, men verkar inte ens fatta att en bebis ska sitta i en bilstol och inte i bärsele när man kör bil!!
Jag som fattar en sån enkel sak lyckas inte bli mamma. Var är rättvisan?

Jag blir mörkrädd över korkade föräldrar!

Stödgrupp - kan det vara något?

Igår ringde vår kurator och frågade om hon fick lämna ut våra namn och adress till sjukhuskyrkan som hon idag skulle träffa. Sjukhuskyrkan anordnar tydligen en stödgrupp för föräldrar som förlorat barn. Vi sa att hon fick göra det, men att vi var osäkra på om det var något för oss. Hon sa att vi inte behövde bestämma något nu, utan att kyrkan skickar ut information om deras grupp.

Jag tror att det kan vara bra att träffa andra som förlorat barn, men det jag funderar på är hur sent de andra deltagarna förlorat sina barn. Jag kan tycka att min sorg kännas fjuttig om jag jämför med den sorg det måste innebära att förlora ett barn strax före förlossningen eller under förlossningen. Jag ska inte förminska och förringa min sorg, men för min del skulle sorgen vara tusen gånger värre om vi förlorat Dutt till exempel vecka 38.
Det jag är rädd för är att de andra deltagarna som förlorat sina barn sent ser vår sorg som mindre värd än deras sorg.  Dom kanske anser att vi gjorde ett  val - ett avbrytande och att vi då inte har rätt att sörja.

Jag måste verkligen fundera igenom detta ordentligt innan jag tackar ja till den här stödgruppen.
Någon av er änglamammor därute som deltagit i stödgrupper? Ger det något? När har deltagarna förlorat sina barn?

Dåligt samvete?

Idag har mensen kommit igång och det med besked. När jag var på efterkontrollen sa läkaren att den första mensen efter en graviditet brukar vara mycket mer riklig än normalt. Det var tur att hon sa det för annars hade jag börjat bli orolig...

Ivf-tankarna fortsätter och inte utan att jag får skuldkänslor för att jag redan planerar för att bli gravid igen. Det känns på något sätt som om jag lägger Dutt åt sidan. Som om han skulle vara en avslutat kapitel och att jag nu planerar en ny graviditet som ska ersätta honom. Innerst inne vet jag ju att så inte är fallet. Dutt kommer finnas med vad jag än gör och hur det än blir, men känslan finns där ändå och den är svår att skaka av mig. Man måste ju gå vidare även om det inte innebär att man anser Dutt som en avslutad del i livet. Han kommer definitiv vara en del i mitt liv, men aldrig en avslutad sådan.

Både distansläkaren och ivf-kliniken har semester nu, men när distansläkaren öppnar igen den 8 augusti ska jag ringa och boka in ett besök för planering. Den stora frågan är om jag även denna gång ska ha akupunktur under ivf-behandlingen. Jag provade det förra gången och då blev jag ju gravid. Jag vet inte om jag tror om det var akupunkturen som gjorde att jag blev gravid eller om det var något annat tex AHA. Jag gillade inte akupunkturen så värst mycket utan genomled fyra behandling som sammanlagt kostade 1200 kronor. Jag får fundera på om jag vill genomlida detta igen eller om jag struntar i det den här gången.

Ivf-hjärnan är igång igen

Nu har mensen kommit och omedelbart kommer ivf-hjärnan igång. Jag räknar 28 dagar framåt men också 28 + 28 dagar framåt. Jag börjar alltså med en gång räkna på när vi kan sätta igång med behandling igen. Vi kan ju faktiskt börja redan om en månad eller om vi ska vänta ytterligare en månad. Mitten av augusti eller mitten av september... Nu har jag bara tänkt på det praktiska än så länge, inte på om vi orkar eller inte...

Oavsett hur länge vi avvaktar så tror jag aldrig att jag är helt redo och beredd att sätta sprutorna i magen igen, att lägga mig i gynstolen och få äggen räknade och att sedan få äggen plockade. Det gäller nog bara att bestämma sig att köra igång.

Rädslan eller snarare skräcken, att inte bli gravid igen är oerhört stor. Hur många ivf-försök kommer att behövas? Hur många behandlingar orkar man?

Sedan om jag väl blir gravid kommer jag ju vara skräckslagen i 40 veckor. Jag kommer vilja ha ultraljudskontroller så ofta som jag bara får och varje gång kommer jag vara livrädd inför det. Väldigt kluvna känslor.

Vår ivf-historik ser ut så här:
IVF 1: Rmc i Linköping. 4 ägg. Endast ett befruktat med dålig kvalitet. Får en kraftig blödning fyra dagar efter  ET. Testar minus. Inte de bästa förutsättningarna att bli gravid med dåligt ägg och blödning från underlivet under ruvartiden.
IVF 2: Rmc i Linköping. 7 ägg. Endast ett befruktat fast med toppkvalitet. Testar minus.
IVF 3: Fertilitetscentrum i Göteborg. 5 ägg. 4 befruktade med ICSI. Alla har toppkvalitet. Tre embryon till frysen. Testar minus.
IVF 4: Fertilitetscentrum i Göteborg. 4 ägg. 2 befruktade med ICSI. Toppkvalitet. Ett embryo till frysen. AHA är gjort på embryot. Testar plus!

Alla fyra behandlingarna är gjorda med kort metod och med medicinerna Puregon, Orgalutran, Ovitrelle, Trombyl, Innohep och Prednisolon. I Linköping använde jag Progesteron MIC och i Göteborg Crinone.

Det som var skillnaden på den behandlingen som gav plus var AHA (assisted hatching). Det innebär att äggskalet förtunnas med laser strax före återföringen. Detta ska kunna öka chanserna för att ägget ska kläckas och fästa i livmodern.

Hur många behandlingar kommer jag behöva för att bli gravid den här gången? kommer det räcka med en? Två? Tre? Eller kommer det aldrig fungera igen?
Att jag blev gravid denna gången tror jag kan bero på AHA. Kanske har jag tjocka och /eller sega äggskal som gör att äggen inte kan kläcka... Vad vet jag? Vid nästa försök kommer jag i alla fall vilja att de gör det igen.

Hjälp, hela mitt huvud snurrar just nu av framtidsplaner. Ska nog lugna ner mig lite och tänka på Dutt en stund.

En låtsasvärld?

 Det känns som om det liv jag lever just nu är någon slags låtsasvärld, en fantasi eller en dröm som jag snart vaknar upp ifrån. För detta som jag just nu lever i kan inte vara det liv som är mitt verkliga liv.

Jag vill inte det. Jag orkar inte det.

Jag orkar inte vara ledsen och gråta längre. Därför stänger jag in det i ett rum med dubbla lås och slänger bort nycklarna och låtsas som om ingenting hade hänt. Det är absolut ingen bra strategi, men ibland måste jag det för att orka med det liv som jag nu trots allt måste leva. Den låtsasvärld som nu är min verklighet. Det liv som jag ska leva resten av mitt liv.

När jag var som mest ledsen igårkväll frågade mannen om jag ville prata, men det finns ju inget att säga. Allt är sagt och när jag rabblar om allt så känner jag mig som en gammal lp-skiva med hack i. Den söta mannen föreslår då att vi ska fantisera om hur Dutt hade blivit som liten bebis. Det är såna tankar som jag inte kan tänka. Jag vet inte varför, men jag kan inte ens föreställa mig hur han skulle se ut, vem han skulle ha liknat och vilket temperament han skulle haft. Men en sak är helt säker - han hade haft extrem lockigt hår då både jag och M har självlockigt.
Antagligen är det ett försvar från min sida att inte tänka på såna saker. Jag kan än så länge inte tänka på att Dutt skulle ha blivit en frisk lite älskad bebis. Min hjärna klarar inte det. Det gör för ont.

Min skräck och rädsla för att jag aldrig kommer blir mamma till ett levande barn blir bara större och större samtidigt som jag känner att det börjar suga mer och mer i ivf-delen av mig. Dubbla känslor hela tiden. Om vi inte startar med ivf så kommer vi ju aldrig bli gravida, men startar vi och inte blir gravida så kommer det göra så ont i hela kroppen.
För att Dutt skulle komma till behövdes det fyra ivf-försök. Hur många försök behövs det för att Dutts lillebror eller lillasyster ska komma till världen?

Sorgearbetet, liksom ivf, är en berg och dalbana med alla olika slags känslor...

Idag mår jag något bättre igen och vi har tagit en lång cykeltur, lunch på Färgaregården och sedan till och med varit en sväng i stan. Att gå på stan idag kändes som kognitiv beteendeterapi för mig. Att bemöta det man är rädd för att se - små bebisar i liggvagnar och stora gravidmagar. Det gick faktiskt ganska bra för de flesta av de barn jag såg var såna barn som var mellan golv och tak utan att föräldrarna orkade säga till. Då kände jag ingen saknad...Bara irritation över att föräldrarna inte verkar bry sig om de barn de lyckats sätta till världen.