Hejsan Storebror

Nya blommor hos storebror. 

(Bild borttagen)

Stora killen och speciellt datum

Idag har vi varit på vårt första besök på Bvc. Vägning och mätning stod på programmet och det visade sig att miraklet blivit stora killen. Nu har han gått över 4kilossträcket så nu väger han 4020 gram och är 52 cm lång. Idag har han återigen haft lite mer magknip så det verkar vara lite olika från dag till dag. Barnsjuksköterskan sa att han kan ha lite extra besvär med magen då han är prematurbebis. Magen kan då vara lite extra omogen, men blir det inte värre än så här så ska vi absolut inte klaga...
Eftersom Olle går upp så bra i vikt blev nästa besök på Bvc först om två veckor. Dessutom bokade vi in ett läkarbesök om tre veckor.

Igår var ett speciellt datum. Då var det två år sedan vi fick ett plus på ett graviditetstest för första gången. Även om den graviditeten inte ledde till ett levande barn så var det plusset en stor milstolpe. Från den dagen visste vi att jag faktiskt kunde bli gravid, vilket var en oerhörd lättnad. Och gravid flera gånger har jag ju faktiskt blivit också även om vägen varit allt för lång. Jag räknade igår på hur många veckor som jag varit gravid totalt. Med Dutt var jag gravid i 19+4 veckor, med Snöis i 9+1  veckor och med Olle i 34+1 veckor.  Totalt har jag alltså varit gravid i  62+ 6 veckor och äntligen har vi ett levande barn. Med detta facit vet jag inte om jag orkar med att gå in i "försöka få syskon"-tankar. Absolut inte just nu i alla fall. Just nu försöker jag njuta så mycket som det bara gå av det liv som vi faktiskt lyckas skapa. Jag vill försöka få honom att framöver förstå hur mycket vi kämpat för att han skulle komma till oss. Han ska också få veta om sin lilla storebror som inte fick stanna hos oss. Redan har han flera gånger besökt storebror på kyrkogården, även om han de flesta gångerna varit sovande... Det känns viktigt att Dutt finns med oss även nu. Fortfarande säger vi godnatt till Dutt vid hans ultraljudsbild  som finns på hans minnesbord. Detta har vi gjort varje kväll (som vi varit hemma) sedan den 17 maj 2011 och just nu känns de som jag vill fortsätta med det.

Bye bye Ivf

Det vi kämpat  för så länge ligger nu här bredvid mig i sitt babynest och sover. Jag blir ödmjuk inför den tanken hela tiden. Tänk att vi lyckades. På egen hand dessutom.
Efter så många motgångar som vi haft kan jag inte annat än att bli så glad att kampen är över. Samtidigt blir jag ledsen för jag vet att det finns så många där ute som fortfarande kämpar för att uppnå en graviditet och därefter ett levande barn. Även om jag nu äntligen blivit mamma till ett perfekt levande barn ska ni veta att en del av mitt hjärta fortfarande finns hos er ofrivilligt barnlösa. Har man som jag, en gång varit ofrivilligt barnlös och kämpat och kämpat för att bli mamma så glömmer jag inte de känslor som fanns hos mig under kampen. De kommer för alltid att finnas kvar.

På ett sätt har sorgen efter Dutt kommit upp till ytan efter att Olle kom. Funderingar om hur han hade varit, skulle han sett ut som Olle eller skulle han haft ett helt annorlunda utseende, hur skulle Dutt varit nu som en 15 månaders gammal bebis, vem skulle han likna. Funderingar som vi aldrig får veta. Samtidigt vill jag inte tänka dessa tankar för nu är nu och då är det Olle som är viktigast.  Olle är Olle och Dutt är Dutt. Två helt egna individer som inte går att jämföra. Dutt kommer för alltid vara vår förstfödda son och Olle kommer för alltid att vara vår första levande son.
Nästan vid varje promenad med Olle går vi förbi Storebror på kyrkogården. Dutt kommer inte bli bortglömd . Olle kommer att få höra om sin storebror när han är tillräckligt stor för att förstå. Även om han inte fick leva så lever han kvar i oss och inte minst i lillebror Olle.

Sedan länge känner vi att vi är färdiga med ivf-svängen. Vi köpte förra våren ett trepack behandlingar som vi utnyttjat ett försök av. Eftersom Olle är en spontanbebis hade vi ju faktiskt två försök kvar att utnyttja.
MEN. Aldrig att jag ger mig in i det igen. Därför har vi brutit kontraktet och istället fått en del pengar tillbaka. Pengar som vi ska försöka hitta på något roligt för istället. Kanske en resa framöver. Just nu känns det som att ett barn är mer än vad jag vissa stunder under ivf-tiden hade hoppats på... Skulle det råka bli en spontanbebis till kommer hans/hennes mellannamn vara Bonus...

Jag städade idag ut lite mediciner och hittade en oöppnad förpackning Menopur, en orgalutranspruta, en PuregonPen och ett antal Crinone. Min första känsla vara att slänga iväg dom till apoteket fortast möjligt, men sedan tänkte jag på er som fortfarande kämpar. Kanske finns det någon i Norrköpingsområdet som strax ska börja med en behandling och ska använda dessa mediciner?? I så fall kan ni höra av er till mig. Jag sparar medicinerna ett tag till... Medicinerna är dyra så kan jag skänka dessa till någon av er gör jag det med glädje.

Första besöket hos storebror

Dagens status

Nyårsafton idag och idag har jag har mannen haft lite permission från pojken. I det lilla rum vi har här på Neo får man lätt en känsla av instängdhet vilket gör att det är är behövligt att komma utanför sjukhusets väggar ibland. När vi är iväg så tar personalen hand om pojken. Vi får egentligen vara iväg så länge som vi vill, men det är svårt att inte känna sig stressad för man vill ju trots allt vara tillsammans med honom. Men eftersom vi inte får någon lunch eller middag här så måste vi ju alltid iväg för att få i oss lite mat. Så idag har vi varit hemma en sväng samt varit och handlat lite enklare nyårsmat till kvällen. Dessutom var vi hos storebror på kyrkogården och lade ner en bukett rosor. 

Pojken mår bra och vi kämpar fortfarande för att han ska kunna äta så mycket som möjligt från flaska och så lite som möjligt genom sonden. Han sugförmåga är inte den bästa. Vid varje måltid (var tredje timme) får han 55 ml ersättning. I bästa fall klara han av att suga 25 av dessa just nu, resten får bli via sonden.

Annars mår han bra. Han går upp i vikt och är snart uppe i sin ursprungsvikt igen. Han ligger fortfarande i värmesäng för att hålla värmen ordentligt. De senaste två dagarna är han mera med och tittar med sina små mörkblå ögon runt omkring i rummet. Han tycker nog att det en är märkligt värld han kommit till... 

Min hormoner är det lite upp och ner med. Tårarna kan komma när som helst. Jag anser att jag inte kommer klara av det här och tycker att det är jobbigt att inte få vara hemma. Jag antar att det inte är så konstigt att hormonerna gör mig ett spratt med tanke på hur jobbiga de senaste åren varit.

Vill önskar alla ett riktigt gott nytt år!!

Ett och ett halvt år

Idag är det ett och ett halvt år sedan Dutt kom och försvann
Ett och ett halvt år sedan vi på eftermiddagen gick tomhänta hem från förlossningen.

Mycket har hunnit hända sedan dess, men han kommer alltid finnas med oss. Inte minst när vi snart blir tre.

Idag lade vi en bukett röda rosor hos honom i minneslunden. Några vaser finns ju inte längre att sätta blommor i, utan det fick bli en liggande bukett.

Dagens magbild och ljus

Här finns dagens magbild att beskåda! Den växer, men som vanligt så tycker jag att de ser större ut på bild än vad jag själv upplever den.

Min smärta i kroppen efter alla min hosta börjar bli bättre. I natt har jag kunna söva ganska bra även om jag vaknat av att det gör ont ibland.

Igår besökte vi även Dutt när vi var på väg hem från mammas grav och i minneslunden är det då såå fint. Ljus och gravdekorationer i mängder och inte så mycket folk som det var på dagen.

Alla helgons dag

Nu har vi varit hos Dutt och lagt ner ett mosshjärta och tänt ett stort hjärtformat ljus.

Nu styr vi kosan till nästa grav - mammas.

Midsommar och ett år

Midsommarafton idag. Ingen dag som jag firar jättemycket, men jag har i alla fall lyckats göra en midsommarkrans med blommor från trädgården. Det har även blivit sillunch och om ett par timmar blir det lite grillning.

Vi har varit hos den blivande storebrorsan Dutt och satt lite blommor. Det är idag exakt ett år sedan vi hade asksättning för honom.

Jag försöker tro på att vi nästa midsommar är tre i den här familjen. Vågar inte än tänka den tanken helt färdig, men hjärtslagen igår var i alla fall ett steg närmare målet.

Vill önskar er alla en trevlig midsommarhelg!! Ät mycket sill och jordgubbar!!

Skrivkramp

Just nu är jag i en period där jag öppnar bloggen för att skriva ett inlägg och sen så sitter jag så. Länge.
Antar att det heter skrivkramp. Det känns ovant för mig då jag brukar ha flera inlägg i huvudet som jag sedan snabbt får ner i text.

Det händer väl inte så mycket utöver det vanliga i mitt liv just nu. På torsdag är det ett år sedan jag såg den fina lilla lilla kistan i kapellet. Kommer aldrig glömma den synen. Det blev en fin dag trots allt det tunga.

Idag är vi båda lediga så vi har varit iväg på en liten picknick till en plats vi upptäckte för cirka ett år sedan. När vi var där då sjöng näkergalar i högan sky så jag hoppade att jag skulle få höra dom även idag. Men inte... På hemvägen gick vi förbi Dutt där vi båda satt utan att säga något.

Nu tror jag att det är dags att göra ytterligare en omgång med rabarbersaft. Rabarbern växer så det knakar...

Hej hej

Ett kvällsbesök hos Dutt

Jag hinner ju knappt

Det är konstigt. När man är ledig har man mindre tid att blogga...
Idag började dagen med flera timmars utevistelse i trädgården. Jag klippte lite buskar, mannen grävde i ordning trädgårdslandet inför frösådd. Dessutom pratade vi lite strunt med grannen. Ett sånt där klassiskt samtal när man står på varsin sida häcken... Naturligtvis blev lunchen intagen utomhus och på eftermiddagen blev det en långpromenad med ett stopp hos Dutt. De rosor som vi satte där förra fredagen är fortfarande fina. Alltid när vi sätter just rosor hos Dutt har vi en termos med varmt vatten med oss och dessutom en kniv så vi kan snitta dom med. Det är så många rosor som sätts på minneslunden som efter två dagar är döda. Detta beror på att dom inte snittat rosorna... Nytt snitt och varmt vatten är det som gör att våra rosor lever mycket längre än alla andras ;-)

Sedan fick vi ett spontanbesök av syster och sambo.

Nu blir det lite chips och dip.

Dagens positiva: Jag känner mig ganska tillfreds just nu. Kommer göra ett längre inlägg om det i helgen.

Ni kommer klara det här!

"Ni kommer klara det här. Det är jag helt säker på". De orden var bland de sista som vår kurator sa till oss när vi var där i tisdags.
Det är antagligen sant för hur mycket sorg man är får i livet så dör man faktiskt inte, även om man kan tro det ibland. Hon sa också att hon inte under hela denna tid vi träffats (11månader) sett några tendenser till att vår sorg skulle bli så allvarlig så att någon av oss skulle gå in i en depression. Det är också oerhört skönt att höra då jag vissa gånger känt mig oerhört låg och då rädd för att hamna för långt ner i det där berömda svarta hålet.
Trots ett bra sista samtal med kuratorn i tisdags känns det tråkigt att det nästa gång (8 maj) inte är henne vi träffar utan hennes vikarie. Hon skulle överrapportera vår historia till den nya så att hon inför vårt första möte vet litegrann om vilka vi är och vad vi gått igenom. Trots överrapportering så kommer hon ju naturligtvis inte ha hela bilden av oss och vad vi pratat om under 11 månader, men det kanske blir bra i alla fall. Jag ska försöka att inför det besöket ha ett öppet sinne och inte döma ut den nya kuratorn med en gång... Något som jag brukar ha lätt för att göra ;-)

Nuvarande status är att det känns ganska okej. Jag försöker att mota bort alla tankar när jag känner att jag inte orkar med dom och det fungerar faktiskt ganska bra. Naturligtvis tillåter jag mig att ha mina tankar när jag orkar, men ibland blir de så påträngande så att jag måste säga stopp till mig själv!

Vi kommer klara det här!


Idag har jag tagit den andra Humirasprutan (man tar den varannan vecka) så jag hoppas att immunförsvaret taggar ner mer och mer nu.
Egentligen skulle vi haft en besök hos distansläkaren på tisdag, men läkaren tyckte att det var lite tidigt att i detalj bestämma en behandlingsplan för augusti så därför har vi nu en tid den 12 juni. Det känns som det blev lite långt fram, men samtidigt är det i alla fall före vår semester så att vi sedan kan försöka koppla bort det så mycket som möjligt på semestern. Dessutom står jag på väntelistan för återbesök på reumatologen vid ungefär samma tid. Då ska jag diskutera Humira!

Trots dagens heltråkiga väder togs sig mannen och jag iväg på en promenad på förmiddagen. Vi gick och köpte en bukett röda rosor och satte hos Dutt och sedan knackade vi på hos kyrkogårdspersonalen och bad snällt att få tillbaka våra figurer. Så nu är de hemma igen! Hädanefter får de stå och pryda sin plats på Dutts minnesbord istället.

Hemma igen!

Gladare!

Lika sur som jag blev igår när jag trodde att Dutts små prydnadssaker i minneslunden var slängda, lika glad blev jag när jag läste Anonyms kommentar nu på morgonen: "Vill informera om att det finns en lapp uppsatt i anslagstavlorna. Där står det att de inte slängt sakerna utan att man kan kontakta personalen och hämta sina saker."

Jag har sagt det förut, men säger det igen: Vad vore jag utan er läsare på bloggen?? Ni tröstar, peppar och stöttar, men ger mig också information om vad Dutts saker finns!!

När vi kom till minneslunden igårkväll kom vi den väg där vi inte går förbi anslagstavlan så jag blev så glad när jag läste kommentaren om att sakerna fortfarande finns kvar!

Detta får väl bli Dagens positiva, eller vad tycker ni?

Lite sur blir jag

Ängeln och stenen är slängda

Idag när vi kom till minneslunden såg jag direkt att något var annorlunda. Till slut insåg jag vad det var. Idag har  kyrkogårdsarbetarna plockat bort och slängt alla de minnesstenar, hjärtan med budskap med mera som folk lagt ner till minne av sina nära och kära. Därmed är vår sten med texten "Saknar dig" och en porslinsängel borta för alltid.
Alla som har sina nära i minneslunden vet att man egentligen inte får sätta dit figurer, men jag tycker i alla fall att det är riktigt respektlöst att bara slänga bort dom. De hade kunnat sätta upp en lapp där de informerar att de saker som är kvar efter ett visst datum slängs. Då har alla en möjlighet att plocka hem sakerna.

I morgon ska jag knåpa ihop ett mejl till kyrkogårdsförvaltningen i min församlingen där jag skriver vad jag tycker om detta.

Trots detta har jag en Dagens positiva: Vid köp av två trisslotter fick jag idag visa leg!!! Både jag och kassapersonalen fick en gott skratt när hon såg mitt födelseår!!

Ganska bra

Idag är jag ledig, men trots det har jag jobbat lite grann. Jag känner mig lite trött efter gårdagens 3-timmarsnäsblod och det kanske inte är så konstigt. Något mer blod har det inte kommit, vilket är skönt.

I övrig känns det som om jag inte har så mycket att förtälja. Jag har ätit sex av totalt tio tabletter Provera. Den sista tabletten tas alltså på lördag och sedan beräknar jag att mensen borde komma igång på tisdag. Blir det så börjar jag med Menopur på onsdag nästa vecka.

Flera nätter i rad har jag drömt om äggplock, hur de punkterar äggblåsa efter äggblåsa utan att hitta ett enda ägg.   Det kanske är det scenariot som jag är mest rädd för just nu. Att inte få ut några ägg. Det är ju liksom förutsättningen för att kunna komma vidare. Jag vill inte gå igenom en behandling med sprutor, ultraljud och äggplock utan att det ger några ägg.

Men som jag skrev i ett tidigare inlägg så tar jag allt i små delmål just nu. Äggplocket är många delmål fram än så länge... Med den metoden så känner jag mig ganska bra. Det är flera dagar sedan tårarna sprutade, även om jag naturligtvis många gånger tänker på hur det kunde varit istället för detta.
Idag, denna soliga dag, hade ju till exempel varit ett perfekt dag för en lång barnvagnspromenad med Dutt. Istället ska jag nu dricka upp min sista klunk te och gå och hälsa på Dutt i minneslunden. Så skulle det ju inte behöv vara.

Det blev trots allt bra

Idag på vägen hem stannade jag till hos Dutt.

Hos Dutt i somras.

Jag är, trots att det inte skulle vara så här, väldigt nöjd med att Dutt hamnade på den kyrkogård som är så nära vårt hus.
Varje gång jag ska åka någonstans åker jag förbi kyrkogården. Naturligtvis stannar jag inte varje gång, men då vinkar jag till honom och tänker på honom en stund.
När jag har så nära till honom så blir det ingen stor grej att ta sig till honom. Han är alltid nära. Även när jag är ute på promenad så blir det automatiskt att promenaden går via honom. Att gå till kyrkogården tar högst tio minuter.

Det hade varit jobbigare att ha honom på en kyrkogård i en annan del av stan. Då hade man på ett annat sätt behövt planera när man ska besöka honom. Nu är det så enkelt att bara gå förbi eller svänga förbi med bilen.

Det är skönt att man kan tycka att någonting med den här situationen är positivt.

Ruvardag 5- Segt!!

Idag har jag varit ledig och hjälp vad segt det varit idag. Ett tag funderade jag på att gå och sova, trots att jag inte var trött, men bara för att tiden skulle gå.
När man sitter ensam hemma är det näst intill omöjligt att inte analysera allt som känns i kroppen.

Igår var vi ute på en promenad och efter det fick jag lätt molande värk i ryggen ungefär på det ställe där mensvärken brukar vara. Även när jag och Hoppen på kvällen var på kör kände jag av den där diffusa molandet. På vägen hem kändes det blött därnere (ursäkta detaljer) och var helt säker på att mensen kommit extremt tidigt. Väl hemma och på toaletten var det ju naturligtvis inget.

Idag har jag som sagt känt efter som aldrig förr och lite obehag på höger sida vid bäckenbenet känner jag då och då.  Även idag var jag ute och gick en stund för att försöka rensa tankarna lite. Det gick väl sådär, men lite motion fick jag i alla fall.

Var förbi hos Dutt och tände ett ljus och idag kändes dystert att vara hos honom. Allt som nu ger med ruvning är ju på grund av att han inte fick leva och att inte heller hans lillasyster eller lillebror fick leva. Jag skulle inte behöva vara på kyrkogården.
Alla ruvardagar som jag varit hos honom har jag sagt till honom "Du måste ordna det här" och jag hoppas att han lyssnar.

Arla morgonstund

Så här fin soluppgång hade vi utanför vår hus i morse.
Kyrktornet tillhör den kyrka och kyrkogård där Dutt finns.

Under hela sommaren har kyrkan varit dold bakom träden, men nu när alla löv är borta så syns den igen. När jag ser kyrktornet tänker jag på Dutt. Det är så skönt att trots allt ha så nära till honom.

Återbesök

Nu på kvällen när vi kom tillbaka till stan stannade vi till hos Dutt igen.
Tusen och åter tusen ljus brann överallt på kyrkogården. Så vackert. Försökte ta några bilder men det är svårt i mörkret.

Översikt över askminneslunden

Framför Dutts plakett

"Vanliga" minneslunden

Dutts pelare