Våra kroppar

Igår var det dags för niomånadersbesök på Bvc. Han är stor nu - 72,5 cm lång och 9510 gram tung. Han firade detta med att börja krypa! Visst, för det mesta ålar han fortfarande, men då och då kryper han sakta och försiktigt framåt. I lördags tog han också några krypsteg, men igår blev det flera meter!

Min kropp har inte kommit igång med mens sedan förlossningen så därför ringde jag i förra vecka till gyn och jag fick en läkartid idag, men tydligen räckte det att bara ringa... För idag kom den igång... Så läkarbesöket är avbokat.

Kämpar med sömnen

Länge sen sist. Dagar rusar fram så bloggen hamnar i andra hand.
I torsdags hade vi bokat in ett extra besök på Bvc för att diskutera lillkillens sömn. Som det varit nu så har han, när han sover på dagen, alltid sovit i vår famn. Många säger: "det är väl mysigt", "ta vara på den tiden, den är snart förbi". Jo,visst, men det är inte mysigt att sitta med honom i famnen cirka sju timmar varje dag... Jag blir istället oerhört stressad av det. Jag trivs inte att sitta i morgonrock till klockan elva, vilket det blivit vissa dagar.

Vårt "bvc-tant" tyckte precis det också. Det kan vara mysigt en stund, men inte vid varje sovperiod varje dag. Hon gav oss lite tips på hur vi ska få honom att sova sin dagssömn i sängen istället. När han börjar bli trött ska vi söva honom och lägga honom i sängen. Sover han bara en kort stund så gör han. Då tar vi upp honom och låter honom vara vaken tills vi ser att han är trött igen. Det kanske bara blir en halvtimme. Då kör vi samma sak igen. Ner i sängen så han lär sig att det är där han ska sova även dagtid.

Tanken var att vi skulle börja testa detta i fredags, men då var jag tvungen att åka till veterinären med katten som återigen fått stryk. Som tur var, var min syster här då så att hon kunde ta lillkillen en stund. Vi försökte under den dagen att söva i sängen och lyckades väl någon gång, men då jag mest hade tankarna på katten så blev satsningen på hans sömn uppskjuten tills igår. Under hela dagen igår sov han bara i min famn i en halvtimme på hela dagen. Annars så sov han antingen i sängen eller i vagnen ute i trädgården. I sängen sov han dock bara i 30-minutersetapper, men bättre än inget. Dock tar det just nu en ganska lång stund att söva honom. Förhoppningsvis kommer sövningen går bättre och bättre och att han sover längre och längre stunder varje gång. Just nu sover han i sängen och jag har två händer fria till att skriva med!

Katten, förresten, hade fått ett bett i halsen så han hade fått luft innanför huden, emfysem, så han hade jätteont har har sedan i fredags gått på smärtstillande samt pencillin. Stackars liten...

Den här filuren besökte fågelmatningen i fredags!

När vi ändå var på bvc så blev det också vägning och mätning och lillkillen är inte så liten längre. Nu är han 62,5 cm lång och väger 6610 gram. Så igår var det premiär var en body i storlek 62. Det var faktiskt fortfarande lite stor. Till sin 62-body har han ett par byxor i storlek 50. Det är märkligt det där med storlekar!

Om magen och sömnen. Igen

Tack för era tips på mitt förra inlägg.
När det gäller hans sömn så har vi testat att lägga honom i vagnen inomhus och vagga honom till sömns. Det har inget fungerat, vilket är konstigt då han sover som en stock i vagnen när vi är ute och går.
Idag ska jag testa tipset med att ha en filt under honom i mitt knä och sedan se om det går bättre att flytta över honom till hans babynest. I natt  kom han inte till ro i vaggan. Tog då upp honom i famnen och han somnade direkt och när jag sedan lade ner honom i nestet började han gallskrika... På natten känns ju allt detta så mycket jobbigare. Man vill ju bara sova!
Då fick han ligga på mage på mannens bröst och då kom han till ro ett par timmar. Vi frågade igår när vi var på bvc om hur det är att han ligger på våra bröst med tanke på plötslig spädbarnsdöd. Både läkaren och sköterskan sa att det är okej att ha honom på bröstet även om man själv slumrar till en stund.

Tidigare har vi lagt en vetevärmare i hans vagga när han skulle sova för natten. Vi slutade med det då han ändå kom till ro ganska bra där, men på dagtid kan man ju alltid testa det också. Alla knep som kan göra att han får sova är ju bra. Det är ju viktigt för även hans skull att han får sova, annars mår han ju dåligt av det också.

Vi har en bärsele som vi använt en del och där brukar han somna. Många saker kan man göra med honom i den, men inte allt. En sak som jag inte vill göra med honom i sele är att tända och fylla på ved i kaminen. Det känns inte bra att göra det samtidigt som man har honom på magen.

När det gäller hans magknip så ger vi honom både sempers magdroppar och minifomdroppar. Den ersättning vi ger honom är Nestlé Nan Pro 1 som innehåller Bifidus. När det gäller rapning under matning så göra vi minst två rappauser under matningen samt en sista rapning när han ätit helt färdigt. Ibland rapar han mycket och ibland är det helt omöjligt att få till rapar...

Jag mår så dåligt att att se att han har ont i magen och att han inte får sova. Jag vill ju hans bästa och att se sitt barn må dåligt på något sätt gör ju så ont. Även när han gallskriker, även om det bara är några minuter åt gången, mår jag otroligt dåligt av. Jag känner mig så hjälplös när jag inte riktigt vet vad som är fel. Han kommer ofta till ro när man då vaggar honom ganska kraftigt i famnen. Ibland så kraftigt så det känns fel...

Men som mannen sa igår - för varje dag som går så blir han en dag äldre och kanske en dag mindre av magknip!

Oavsett hur jobbigt det kan kännas så räcker det sedan att titta in i hans stora blåa ögon så har jag glömt det!

2 månader och läkarkontroll

Idag är killen två månader och det firade vi med läkarbesök på bvc. Han fick en okej-stämpel i rumpan. Han börjar bli riktigt stor nu. Idag vägde han 5060 gram och var 56 cm lång! Stora killen!
Det som läkaren tyckte han var lite sen med var att le, men med tanke på att han är sex veckor så tyckte hon inte att det var något konstigt att leendet inte riktig kommit än. Ibland ser vi något som antyder ett leende, men det är inte helt lätt att få fram.

Just nu är han ganska besvärligt vissa stunder. Han vill hela tiden vara nära, vilket naturligtvis kan vara mysigt, men inte hela tiden... Han sover jättegott i knät och när jag sedan försöker lägga ner honom så vaknar han och gallskriker. Då får jag börja om från början... Man känner sig efter ett par dagar ganska låst då jag inte ens lyckas gå på toa. Men, men det får väl vara så ett tag.

Hans mage är fortfarande inte helt okej så han vaknar många gånger på natten på grund av magknip. På många stället på nätet står det att magen och även sömnen blir bättre efter tre månader så vi får hoppas på att vi nu bara har en månad kvar med en lite gnällig bebis. Allt vore mycket roligare att ha en nöjd och glad liten kille!

Present från ett fadderbarn till ett annat

Idag fick vi ett litet paket på posten. Det var från våra kompisar (Olles blivande faddrar) och deras barn (våra fadderbarn). Till oss vuxna fanns en god chokladkaka och till Olle en skallra.
Skallran hade vårt äldsta gudbarn valt ut. När han var tillsammans med mamma i en affär hade han hittat den. Mamma sa att "den där är ju du för stor för, det är ju en bebisleksak". Då förklarar A att den inte var till honom utan till "Anna och M:s bebis".
Fina A. Tack så mycket säger Olle!

Det roliga är att jag gillar den här serien med bebis-och barnprylar. Förra veckan stod jag själv och tittade på denna skallra och de andra prylarna i serien, men köpte aldrig något. Sedan tidigare har Olle en snuttefilt från samma serie.

Idag har vi varit på invägning på Bvc och nu börjar killen bli riktigt stor - 4550 gram och 54 cm. Idag har vi dessutom haft besök av två kollegor från jobbet. Även av dom fick vi present. Tack så mycket!

Underredet godkänt

Idag var det dags att bege sig till mödravården, för kanske sista gången. På Olles sjuveckorsdag var det dags för efterkontroll hos "vår" läkare för min del. Vi åkte dit alla tre, fast det egentligen inte skulle vara nödvändigt, men vi ville visa upp killen och mannen ville också träffa läkaren igen.

Vi pratade lite om hur allt gått sedan förlossningen och hur jag mått sen dess. Jag berättar att jag ju mår ganska bra tack vare Humiran.
Läkaren tyckte att jag försvunnit, alltså gått ner mycket i vikt. Jag är ju sedan ett par veckor tillbaka på min vikt jag hade vid plusset. Mitt mål är att gå ner ytterligare några kilo. Kanske kan det gå automatiskt då jag nu sänker dosen av kortison. När jag för cirka 15 år sedan tagit kortison gick jag upp 15 kilo. När jag sedan sänkte dosen så gick jag ner dessa kilo utan att göra något särskilt. Jag hoppas att så kan vara fallet nu också - Att i alla fall två till tre kilo kan vara "kortisonkilon".

Läkaren gjorde också en gynkontroll för att se hur allt därnere såg ut. Där jag blev sydd efter förlossningen såg bra ut och livmodern hade dragit ihop sig som den ska. Så underredet fick godkänt!
Under hela graviditeten hade jag ju jättelågt järnvärde men idag var det 130! Tror aldrig jag haft så högt värde och nu efter förlossningen har jag tagit varken blutsaft eller järntabletter...

Läkaren kollade också in killen och sa till honom att de "setts" många gånger tidigare. På alla ultraljud alltså...

Jag räknar inte med att vi kommer återvända till mödravården någon mer gång, men blir det så blir det som en bonus.

Dessutom träffade vi på den barnmorska som vi hade på mödravården. Vi hann ju aldrig avsluta kontakten med hennes då vi hamnade på förlossningen tidigare än tänkt...

I morgon är det dags för ett besök hos bvc igen för vägning och mätning.

Stora killen och speciellt datum

Idag har vi varit på vårt första besök på Bvc. Vägning och mätning stod på programmet och det visade sig att miraklet blivit stora killen. Nu har han gått över 4kilossträcket så nu väger han 4020 gram och är 52 cm lång. Idag har han återigen haft lite mer magknip så det verkar vara lite olika från dag till dag. Barnsjuksköterskan sa att han kan ha lite extra besvär med magen då han är prematurbebis. Magen kan då vara lite extra omogen, men blir det inte värre än så här så ska vi absolut inte klaga...
Eftersom Olle går upp så bra i vikt blev nästa besök på Bvc först om två veckor. Dessutom bokade vi in ett läkarbesök om tre veckor.

Igår var ett speciellt datum. Då var det två år sedan vi fick ett plus på ett graviditetstest för första gången. Även om den graviditeten inte ledde till ett levande barn så var det plusset en stor milstolpe. Från den dagen visste vi att jag faktiskt kunde bli gravid, vilket var en oerhörd lättnad. Och gravid flera gånger har jag ju faktiskt blivit också även om vägen varit allt för lång. Jag räknade igår på hur många veckor som jag varit gravid totalt. Med Dutt var jag gravid i 19+4 veckor, med Snöis i 9+1  veckor och med Olle i 34+1 veckor.  Totalt har jag alltså varit gravid i  62+ 6 veckor och äntligen har vi ett levande barn. Med detta facit vet jag inte om jag orkar med att gå in i "försöka få syskon"-tankar. Absolut inte just nu i alla fall. Just nu försöker jag njuta så mycket som det bara gå av det liv som vi faktiskt lyckas skapa. Jag vill försöka få honom att framöver förstå hur mycket vi kämpat för att han skulle komma till oss. Han ska också få veta om sin lilla storebror som inte fick stanna hos oss. Redan har han flera gånger besökt storebror på kyrkogården, även om han de flesta gångerna varit sovande... Det känns viktigt att Dutt finns med oss även nu. Fortfarande säger vi godnatt till Dutt vid hans ultraljudsbild  som finns på hans minnesbord. Detta har vi gjort varje kväll (som vi varit hemma) sedan den 17 maj 2011 och just nu känns de som jag vill fortsätta med det.

Första barnbidraget!

Idag på vår pojkes femveckorsdag fick jag en insättning på mitt konto - Barnbidrag!! Oj, vad länge jag väntat på att få en sådan utbetalning.

Svindyra byxor ;-)

För att fira detta köpte jag ett par färgglada och svindyra byxor. Eller förresten - kanske inte svindyra. Dom blev mina när jag betalade den nätta summan av 30 kronor!! Jag hade en förhoppning att jag skulle komma i storlek 36, men lite gravidfett finns tydligen kvar runt magen så det fick bli storlek 38 :-)

Femveckorsdagen har vi också firat genom att byta storlek på Olle blöjor. Nu är det storlek 2 som gäller.
I morgon får vi veta vad han väger då vi ska till Bvc. Fortfarande är byxor i storlek 50 gigantiska så där är det storlek 44 som gäller, medan överdelarna i storlek 50 nu börjar passa bättre.

Det känns också som om han magproblem har blivit bättre, vilket är skönt. Det kändes så jobbigt då han tidigare verkligen kämpade för att få ut sina gaser. Annars har han sin vakna stunder då han är riktigt alert, men han har även långa sovstunder. Hungrig blir han cirka var fjärde eller var femte timme och  då tycker han alltid att vi är alldeles för långsamma att blanda ersättningen. När han säger till ska ju naturligtvis maten stå på bordet med en gång. Typiskt karlar ;-)

BVC

Idag hade vi besök av den sjuksköterska som ska ha hand om oss på Bvc. Hon var jättetrevlig och hon var här i en och en halv timme. Vi pratade om lite av varje och hon tyckte att Olle såg välmående ut. Han har som sagt lite problem med magen så han gnyr och klagar lite grann, men så länge han inte skriker i flera timmar i sträck så ska jag inte klaga. Att ha en bebis som bara skriker verkar vara fruktansvärt. Nu på eftermiddagen testade vi att värma hans värmegiraff  som vi köpte på Gekås, och lade på magen. Han lugnade sig av den och har nu sovit lugnt i två timmar och sover fortfarande. Han kanske tyckte det var skönt med lite värme för gaserna. Idag har vi även börjat med Sempers magdroppar, allt för att han ska må så bra som möjligt i magen.

Det blev även en vägning idag och nu väger han 3600 gram så han växer och frodas! Nu börjar kläderna i storlek 44 bli för små och det kanske inte är så konstigt. Jag tyckte det var konstigt att han kunde ha storlek 44 överhuvudtaget...

I morgon blir det fotografering! Spännande!