Så länge sedan

Jag lever. Jag lovar. Oerhört länge sedan jag uppdaterade nu.

Jag vet inte om bloggen är död eller inte, men nu lever den upp för en liten stund i alla fall.

Sedan den 7 januari jobbar jag igen. Det kändes oerhört ovant. Senast jag var på jobbet innan dess var den 23 augusti 2012. De första dagarna var ganska förvirrande, men nu känns det som om jag inte varit bort...

Detta innebär att pojken och pappa har dagarna för sig själva och de fördriver dagarna med öppen förskola, babysång, promenader, spårvagnsturer och pulkaåkning. Jag jobbar ju inte heltid så vissa vardagar är vi hemma alla tre, vilket är trevligt.

Olle har hunnit blir 13 månader och några dagar och det är fullt fart på honom. Inte en lugn stund. Just nu kämpar vi med att han bara ska sova en gång på dagen och för det mesta orkar han vara vaken hela förmiddagen för att sedan slockna vid tolvtiden. Nattsömnen har fortfarande en del att önska med uppvaknanden allt för många gånger och då har han väldigt svårt att somna om. Det finns antagligen inte så mycket att göra åt det utan "bara" acceptera det...

Han har inte riktigt lärt sig att stå utan stöd än men jag tror att det inte är långt borta. Sedan är det bara en tidsfråga innan han traskar omkring här.

Igår klappade han händerna för första gången och vi tror att han säger både "Mu" och "Mjau". Inte det vanligaste orden att lära sig först kanske, men...

Vi har också ansökt om förskola till hösten. Helt plötsligt blev han så stor. Det är ju bara stora barn som går på förskola ju :-)

Idag var vi på Familjegudtjänst med dopfest i församlingshemmet där alla som döptes under förra året var speciellt inbjudna för att få en virkad dopängel samt en pekbibel. Vi vuxna fick sedan smörgåstårta.

Vet nu inte om jag har några läsare kvar, men jag kommer antagligen att komma in här och skriva då och då, men just nu finns inte tiden och jag prioriterar mer att vara med familjen än att skriva här på bloggen.

Min egna känslor

Anonym undrade "Men jag undrar lite över hur du själv mår nu ? Det känns som att det saknas lite glädje och lycka i dina inlägg....hoppas det bara är jag som tolkar det fel ?"

Jag har nog medvetet låtit bli att skriva om mina känslor i bloggen på sista tiden. Varför? Jo för att jag inte orkar ta skit från såna som anser att bara för att man kämpat länge för att få barn så får man inte klaga. Därför har jag ganska neutralt beskrivit om Olles utveckling istället.

Anonym: Tack för att du frågar hur jag mår! Det blir jag glad över. Att någon helt okänd orkar bry sig om mig.

Tidigt i våras mådde jag ju inte så bra. Jag var hos läkare och blev sjukskriven och fick antidepressiva tabletter. Jag fick då även en kuratorkontakt. Tabletterna kände jag efter ett tag att jag var tvungen att sluta med. Jag mådde så fruktansvärt illa av dom och dessutom blev jag fruktansvärt trött av dom. Det kändes som om jag hade bomull runt hela huvudet ständigt. Att ständig må illa och vara trött tärde mer på mitt psyke än om jag inte åt tabletterna. Läkaren tyckte att jag skulle fortsätta med tabletterna, men som den besvärliga patient som jag är så struntade jag i det ;-)

Kuratorn träffade jag ett antal gånger och vi pratade om hur jag upplevde min situation just då med allt som hänt och under de gånger jag var där tyckte jag att jag kände mig bättre och bättre psykiskt.

Just nu mår jag bra. Förutom att jag är fruktansvärt trött. En del beror ju naturligtvis på att man har en åttamånaders Olle att ta hand om, men en del är också att min reumatiska sjukdom spökar. Jag har haft kontakt med min läkare tidigare under sommaren för att jag vill testa en någon annan medicin än den jag har nu, men där är det bom stopp. Jag känner mig trött, stel som en pinne på morgonen, huvudvärk och allmänt seg. Alla dom symtom som jag känner igen som min sjukdom, men läkaren tycker inte att det är så. Han anser att min huvudvärk är spänningshuvudvärk och skickade istället en remiss till sjukgymnast. Jag har nu avverkat nästan tio besök hos sjukgymnast och hon anser inte att huvudvärken kommer på grund av stela muskler i nacke och axlar. Hon skulle skicka remissvar till min läkare så får vi se vad som händer härnäst. Antagligen ingenting!

Glädje och lycka? De där svåra orden. Ingen människa känner väl ständigt lycka och glädje. Eller? Jag är naturligtvis otroligt lycklig över att Olle är här. Och tacksam. Jag är nog, när jag tänker efter, mer tacksam och ödmjuk inför att han finns här. Jag är inte ständigt lycklig här hemma. Det tror jag ingen föräldraledig mamma eller pappa är. Det ÄR jobbigt att ha barn oavsett hur efterlängtade dom än är.

Olle har sina dagar då han är oerhört missnöjd och ingenting hjälper. Han vill inte sitta i knät och han vill inte ligga på golvet. Då är det svårt att känna glädje. Måndags var en sådan dag då allt var skitjobbigt. Han gnällde hela dagen, sov dåligt och var allmänt missnöjd. Jag var helt slut när mannen kom hem och undrade hur jag skulle orka resten av veckan. I tisdags var Olle som en annan pojke. Glad, sov bra och kunde ligga långa stunder på golvet och vara nöjd. Då kändes allt bra igen och då hade jag glömde bort den jobbiga dagen innan. Så är det väl. Man har en grundglädje som alltid finns där, även de jobbiga dagarna. För varje bra dag så fylls grundglädje på så att man ha lite att ta av när det sedan kommer en jobbig dag.

Jag tror också att min trötthet gör att de jobbiga dagarna blir än jobbigare för mig då det inte blir någon paus i det hela. Nöjda dagar så blir det ett lugn på ett annat sätt som gör att jag inte behöver ta ut mig på samma sätt.

Om jag inte hade min kära man så vet jag inte hur jag skulle orka. Han tar Olle när han kommer hem vid fem på eftermiddan och även nätterna tar han även om han ska upp på morgonen. Olle har de senaste veckorna vaknat allt för många gånger på natten och inte kunnat somna om. I natt var dock annorlunda. Han grymtade till några gånger precis när vi skulle lägga oss, men han tystnade. Vi somnade och när jag tittade på klockan nästa gång var den halv sex!! Skönt!! Dock vaknade han strax därpå, men då gjorde det inte så mycket. Hoppas att Olle i natt skapade en ny trend!

Läkarbesök och dop

Efter tisdagens ambulansfärd och undersökningar på akuten mår jag sedan igår som vanligt igen. Hade ont hela tisdagen och var jättetrött. När jag vaknade igår så mådde jag som om ingenting hade hänt. Märkligt hur det kan bli!

Idag har jag varit på läkarbesök på vårdcentralen för att diskutera mitt psykiska mående. Läkaren jag fick träffa var lugn och förstående och ställde frågor om hur jag kände mig psykiskt. Ganska fort ansåg hon att jag inte mår bra och att jag behöver vara sjukskriven, till att börja med två veckor. Dessutom skrev hon ut antidepressiva tabletter till mig för att göra att jag ska komma upp till ytan igen och känna mig bättre.

Jag var lite nervös att läkaren skulle förringa mina känslor och symtom, men det gjorde hon absolut inte. Så nu kommer jag alltså vara sjukskriven och min man vara föräldraledig, vilket innebär att jag kan få avlastning på dagen och att vi kan hjälpas åt med allt här hemma.


Just nu är lillkillen inte helt lätt att roa. Skriker och är ledsen vad vi än hittar på med honom. En leksak är roligt i högst tre minuter och sedan gallskriker han och är otröstlig. Han är just nu väldigt svår att förnöja och det har varit så nu i några dagar. Kanske är det tänder på gång eller är det tidigt tro (han blir fem månader på söndag)?


Dopet är nära nu och en rosett är nu fastsydd på klänningen. Tack, Sara, för bilden du skickade på er rosett, men vi hittade en annan modell på nätet som vi gjorde.

I morgon kommer Moster hit och blir kvar till lördagen. Vi får även besök av Olles faddrar M och J och deras barn H och A (våra fadderbarn). Vi har inte träffats på länge så det ska bli kul att träffas igen.

Flera presenter

Present från J och M.

I söndags var våra nyfunna vänner J och M här. Vi har förts samman genom ofrivillig barnlöshet och vi har läst varandras bloggar. Det är så härligt att man kan hitta så fina vänner via nätet och att vi drabbats av samma öde. De kämpar fortfarande för att få sitt efterlängtade barn och jag och mannen hejar på mer än någonsin! Olle fick av dom helt underbara kläder som han framöver kan växa i. Tack så mycket för dom!

Hemstickad present

Igår var pappa och G här en sväng. Dom hade med sig semla som vi mumsade på. G är nybliven pensionär och hon hade också  med sig en present till Olle. Hemstickad tröja, mössa och sockor. Mössan och sockorna passar nog redan nu, medan tröjan är lite stor fortfarande, men fortsätter killen att växa så fort som han gör just nu så passar nog tröjan ganska snart.

F undrade i en kommentar hur vi gjort så att mannen har kunnat varit hemma så länge som han varit. Från början var det tänkt att han skulle vara hemma fyra veckor, men nu när Olle kom för tidigt så fick vi de tre första veckorna av hans liv tillfällig föräldrapenning (vab) och sedan  blev det två veckor "pappadagar", en vecka semester och en vecka komp.

Det är mycket nu

Sedan igår är mannen tillbaka på jobbet igen, vilket innebär att jag och Olle nu är ensamma om dagarna här hemma. Naturligtvis ovant att vara själv hemma och nu märker jag på riktigt hur fort tiden gå. Det känns som jag inte hinner mer någonting förutom att ta hand om Olle, men det är ju i och för sig därför jag är hemma och jag tar mer än gärna hand om det lilla livet! Han börjar mer och mer upptäcka världen runt omkring och jag väntar med spänning på det första "riktiga" leendet. Just nu har han några grimaser för sig som vi tolkar som leende men jag tror att de än så länge är omedvetna från hans sida... 

Just nu verkar han vara i en liten kläng- och gnällperiod, men då är bärselen gud värd! Dessutom är vår katt just nu också inne i en klängperiod vilket gör att jag ibland har Olle i famnen och katten i knät. I och för sig väldigt mysig, men efter en timme känner man sig ganska låst ;-)

Jag skulle gärna ha mer tid att skriva här i bloggen och att läsa de bloggar jag brukar läsa, men tiden räcker inte riktigt till just nu. Till er bloggare som jag brukar läsa och kommentera: Jag återkommer till er, Under tiden finns ni i mina tankar! Min tanke är att jag ska fortsätta med min blogg, men det kommer just nu inte bli inlägg varje dag som tidigare. Jag hoppas att ni trogna läsare hänger kvar!

Många kramar till alla!

Föräldralön

Någonstans på det där stora Internet läste jag om att vissa kan få så kallad föräldralön från sin arbetsgivare under sin föräldraledighet, något som jag inte hade en aning om.
Jag kontaktade mitt jobb och i det kollektivavtal som gäller på min arbetsplats får man 10% av sin månadslön i högst 150 dagar. En extra slant i plånboken under föräldraledigheten är ju alltid välkommet!!

Ni som är gravida - kolla upp det ni också.

Pengar i olika former

Sandra skrev i en kommentar igår: En fundering.., vad gör ni med pengarna ni fick i insamlingen till ivf nu? Hur mycket blev det?

De pengarna vi fick in på vår insamling till nya ivf-försök i våras resulterade i cirka 6000 kronor. Vi är fortfarande oerhört tacksamma för den givmildhet som ni bloggläsare visade oss genom att donera pengar. 

Dom pengar är redan använda. Till ett trepack ivf-försök. Vi köpte ett trepack i mars i år och har utnyttjat ett av dessa försök som i påskas blev ett minus. Så pengarna är använda till ivf och absolut inte till något annat nöje för oss båda. 

Jag vill tacka för tipsen när det gäller föräldraledigheten. Det känns som en djungel och då känns det skönt att kunna få lite tips. Speciellt att redan i början ta ut ett antal dubbeldagar verkar ju bra. Det hade inte vi tänkt på. Redan nu har mannen tänkt att vara hemma tre veckor vid pojkens ankomst (pappadagarna samt komp), men efter att ha läst era kommentarer ska han  nog även ta ett antal dubbeldagar.

Vi får se när vi orkar sätta oss att planera i detalj. Det måste ju faktiskt bli snart...

Att planera

Att jag och mannen sitter och planerar vår föräldraledighet är ju verkligen helt sjukt. Vi - ska vi få vara hemma och ta hand om ett barn? Vårt egna lilla barn.
Jaha, just nu verkar det faktiskt som det ska bli så...

Jag tycker dock att hela föräldraledighetsbiten känns krånglig. Vi har suttit framför datorn och räknat på hur många dagar per vecka jag ska ta ut och hur mycket pengar det ger. Samtidigt som man vill ta ut så få dagar som möjligt (för att de ska räcka så länge som möjligt) så måste man ju få ut så mycket pengar så man klarar sig...
Just nu är planen att jag ska ta ut tre heldagar i veckan från att pojken kommer och under hela 2013. Sedan får mannen vara hemma med fler föräldradagar i veckan för att vi ska få tillräckligt med pengar. Hur länge han kommer vara hemma har vi inte helt bestämt än, men över sommaren 2014 blir det nog i alla fall. Dessutom kommer han ju naturligtvis ta ut de första 10 pappadagarna.

Någon dag när jag känner mig pigg och utan huvudvärk måste vi igen sätta oss vid datorn och verkligen försöka sätta oss in i detta. Trots att jag tycker att det känns som lång tid kvar till BF så är det ju faktiskt inte det.

Dagens post från Försäkringskassan!