Dagens tidning

Än så länge finns artikeln inte på nätet. Återkommer med länk ifall den dyker upp online. Tills dess får ni ta på er glasögonen med högsta styrkan ifall ni ska kunna läsa ;-) (Bilden borttagen för hänsyn till min son)

15 år sedan diskoteksbranden

Idag är det 15 år sedan diskoteksbranden i Göteborg som tog 63 unga människor livet.
Då bodde jag i Göteborg och av någon anledning berörde den här händelsen mig mycket. Jag kände ingen som drabbades, men ändå mådde jag dåligt av det. Kanske för att jag själv då var 20 år och de som dog i branden bara var ett antal år yngre än jag själv.
Några dagar efter branden åkte jag förbi brandplatsen (vi bodde då några hållplatser ifrån Backaplan). När jag sedan var på väg hem igen hoppade jag av spårvagnen vid Backaplan, gick sakta in i en blomsteraffär, som tragiskt nog hade fått en säljökning, köpte en röd ros och fortsatte sedan till diskotekslokalen. Där utanför hade ett hav av blommor, ljus, nallar och lappar med hälsningar skapats. Allt kändes så tragiskt när jag gick där. Jag lade ner min blomma som då kändes så fjuttig i sammanhanget. Runt omkring havet av blommor satt ungdomar i klungor och kramade om varandra och grät. Vuxna personer stod också och grät, kanske anhöriga, kanske "bara" såna som jag som blivit berörda av allt detta.

Man kunde fortfarande känna lukten av brandrök och kikade man bort mot lokalen där branden skett var allt svart och utbränt. Jag kan inte ens föreställa mig vilket kaos det måste ha varit när elden bröt ut och alla människor ville ta sig ut så fort som möjligt.

Idag går tankar till alla de som drabbades.

Tvåårs-bf

Idag för två år sedan var Dutts beräknade ankomst. Världen ville annorlunda så därför tände vi idag ett ljus för storebror
Vi hoppas att han har det bra där han är och att han tar hand om de andra änglabarn som tillkommit till exempel Isak.

Alla tankar

Alla mina tankar går i dessa dagar till Bebiskarusellen som måste avbryta sin efterlängtande graviditet och lille Isak blir en liten ängel.

7 månader

Idag är lillkillen hunnit bli sju månader.
Mycket händer med honom just nu, men det han helst av allt vill är att krypa. Han blir så arg när han ligger på golvet och inte tar sig framåt. Han klarar av att komma upp i "krypposition", men sedan säckar han ihop utan att ha kommit ens en millimeter framåt...

Just nu är både jag och mannen lediga och vi gör kortare utflykter om dagarna. Ibland bara en utflykt till en glasskiosk, men det blir ett avbrott hemifrån och lillkillen får se lite annat än bara oss två för en stund.

Vi har mer och mer introducerat vanlig mat så nu äter han gröt till frukost, smörgås och fruktpuré som förmiddagsmellanmål, barnmatsburk och ersättning till lunch, gröt som eftermiddagsmål och så ersättning som kvällsmål precis före läggdags. En favorit är hallon som vi plockar direkt från busken.

Mitt i alltihopa fick vi tråkiga nyheter. J och M som väntade sitt tredje barn fick ett MA för några dagar sedan. Faan att det ska behöva drabba även dom. Hon var gravid i vecka 17, men bebisen hade slutat leva redan i vecka 12 utan att kroppen fattat det. Vi är så ledsna för deras skull och våra tankar har funnits med dom ända sedan det hände. Vi finns här för er!

Länge sedan jag skrev och jag vet inte hur framtiden ser ut för bloggen. Den kommer kanske inte dö helt, men det blir längre tid mellan inläggen. Tiden finns att skriva men inte lusten...

Dutts dag

Igår var det då dags för Dutts andra födelsedag. Mycket har hänt sedan vi uppmärksammade hans första födelsedag förra året. I år kändes allt inte lika tung, grått och dystert.
Till lunchfikat hade jag gjort rulltårtsbakelser med rabarberkompott som sylt. Det hade vi även i förra årets tårta.
Sedan gick vi alla tre till kyrkogården med blommor, ljus och ballonger.
Tänk att vi igår fick vara tre som närvarade hos Dutt på hans födelsedag. Förra året försökte jag tror och hoppas att det skulle bli så, men hoppet var inte så stort.

Senare på kvällen tittade vi i det minnesalbum som jag gjorde i ordning förra året. Tårarna kom, men det kändes på ett annat sätt än tidigare. Tårarna gjorde inte lika ont som tidigare.
Jag klarade dock inte av att se bilden på Dutt som finns längst bak i albumet dolt med ett papper över, just för att man ska kunna välja om man vill se eller inte. Igår valde jag att inte vika upp pappret. Jag minns så väl hur han såg ut när han låg där i våra händer. Liten och så fin.
Dutt kommer alltid finnas med oss, sida vid sida, vad som än händer i framtiden. Inte minst kommer han att vara närvarande nästa lördag när lillebror döps i kyrkan några meter ifrån minneslunden. Jag vet inte hur mycket prästen kommer uppmärksamma Dutt, men säkerligen kommer Dutt att nämnas.

Dutt 2 år

För exakt 2 år sedan kom lilla Dutt till världen, men försvann lika fort. Klockan 00.24 den 17 maj 2011 blev vi föräldrar till en ängel och det kommer vi alltid att minnas.

Minnas den lilla pojke som aldrig fick bli en levande glad pojke.

Minns den lilla pojke som låg insvep i en lite handduk i vår hand.

Den lilla lilla pojken satte stora avtryck den korta tiden vi fick se honom. 20 cm kort och 150 gram lätt. Inte stor, men ack så stor för oss.

Så efterlängtad, så saknad.

12 maj

Den 12 maj kommer alltid att vara förknippat med ett rutinultraljud.
Idag har det gått två år sedan vi förväntansfulla gick hand i hand till mödravården för att göra rutinultraljud. Det skulle bli spännande att se Dutt därinne igen. För inget skulle ju vara fel.

Men allt var ju fel! Dutt hade grava hjärnskador vilket gjorde att han inte skulle överleva. Minns fortfarande så tydligt orden "Hjärnan ser inte ut som den ska". Tror att jag aldrig kommer att glömma dom orden. Ingen, absolut ingen ska behöva höra dom orden.

Några kanske tänker: "Glöm det där. Ni har ju Olle nu".

Ja. Det stämmer att vi har Olle nu. Han är vår andra son. Dutt kommer alltid att vara vår förstfödda son. Det kan inga händelser eller tiden ta ifrån mig.
Jag kommer aldrig glömma den lilla minimänniska som den 17 maj låg stilla i min famn. Det som skulle ha blivit vår son. Nu blev han istället en ängel och som nu är en stolt storebror till Olle.

Idag plockar vi lite vårblommor i trädgården och går till kyrkogården hela familjen för att hälsa på Dutt.

70 år

Idag skulle min lilla mamma fyllt 70 år om hon hade fått leva.

Det blir inget besök hos henne på kyrkogården idag. Vi var ju förra helgen och planterade lite. Pappa kommer dock besöka henne och sätta en bukett blommor.

Jag hedrar henne idag genom att tända ett ljus vid hennes fotografi som står på en byrå i hallen.

Stort grattis lilla mamma på födelsedagen!

Lördag med släkten

I lördags var vi hemma hos pappa. Olle hade dagen till ära sin skjorta och sina jeans på sig. Man måste ju vara en stilig kille när man åker till morfar. Men först av allt var vi på kyrkogården och gjorde vårfin hos mamma. Vi planterade lite penséer så nu är det fint till hennes 70årsdag nästa måndag.  Även Olle hälsade på hos sin mormor som han tyvärr aldrig fick lära känna.

Jag tror att Olle kommer bli en social kille för man märker att han gillar när han har mycket människor omkring sig. Många att kolla in och många som pratar med honom. I lördags hade han sex personer som pratade och skojade med honom och han trivdes som fisken i vattnet! Då höll han sig vaken längre än vad han brukar...

En häftig upplevelse var att se 10 havsörnar sväva högt över pappas hus. Det händer ofta att vi se havsörnar hos honom, men aldrig har vi sett så många samtidigt. De är så mäktiga när de bara svävar, utan att ta ett vingslag.

På vägen hem stannade vi hos min bror som bor på ett gruppboende för utvecklingsstörda. Han har fram till i lördags inte träffat Olle. Han brukar inte prata så mycket, men enligt personalen så har han pratat om Olle. Han sa inget medan vi var där, men jag såg att han studerade Olle grundligt och jag hoppas att han tog in allt han såg ordentligt så att han tillsammans med personalen sedan kan prata om honom. Min syster som också var med lämnade ett antal foton på Olle som han kan ha och titta på.

Nytt liv

Tidigare i år fick jag en förfrågan om jag ville skriva en text om att skapa liv. Texten skulle publiceras i tidningen Amos som är Svenska kyrkans tidning som delas ut i en församling här i stan.
Jag tackade ja och i förra veckan kom den lilla tidningen ut och här kan man om man bläddrar fram till sidan fem läsa texten.

Bye bye Ivf

Det vi kämpat  för så länge ligger nu här bredvid mig i sitt babynest och sover. Jag blir ödmjuk inför den tanken hela tiden. Tänk att vi lyckades. På egen hand dessutom.
Efter så många motgångar som vi haft kan jag inte annat än att bli så glad att kampen är över. Samtidigt blir jag ledsen för jag vet att det finns så många där ute som fortfarande kämpar för att uppnå en graviditet och därefter ett levande barn. Även om jag nu äntligen blivit mamma till ett perfekt levande barn ska ni veta att en del av mitt hjärta fortfarande finns hos er ofrivilligt barnlösa. Har man som jag, en gång varit ofrivilligt barnlös och kämpat och kämpat för att bli mamma så glömmer jag inte de känslor som fanns hos mig under kampen. De kommer för alltid att finnas kvar.

På ett sätt har sorgen efter Dutt kommit upp till ytan efter att Olle kom. Funderingar om hur han hade varit, skulle han sett ut som Olle eller skulle han haft ett helt annorlunda utseende, hur skulle Dutt varit nu som en 15 månaders gammal bebis, vem skulle han likna. Funderingar som vi aldrig får veta. Samtidigt vill jag inte tänka dessa tankar för nu är nu och då är det Olle som är viktigast.  Olle är Olle och Dutt är Dutt. Två helt egna individer som inte går att jämföra. Dutt kommer för alltid vara vår förstfödda son och Olle kommer för alltid att vara vår första levande son.
Nästan vid varje promenad med Olle går vi förbi Storebror på kyrkogården. Dutt kommer inte bli bortglömd . Olle kommer att få höra om sin storebror när han är tillräckligt stor för att förstå. Även om han inte fick leva så lever han kvar i oss och inte minst i lillebror Olle.

Sedan länge känner vi att vi är färdiga med ivf-svängen. Vi köpte förra våren ett trepack behandlingar som vi utnyttjat ett försök av. Eftersom Olle är en spontanbebis hade vi ju faktiskt två försök kvar att utnyttja.
MEN. Aldrig att jag ger mig in i det igen. Därför har vi brutit kontraktet och istället fått en del pengar tillbaka. Pengar som vi ska försöka hitta på något roligt för istället. Kanske en resa framöver. Just nu känns det som att ett barn är mer än vad jag vissa stunder under ivf-tiden hade hoppats på... Skulle det råka bli en spontanbebis till kommer hans/hennes mellannamn vara Bonus...

Jag städade idag ut lite mediciner och hittade en oöppnad förpackning Menopur, en orgalutranspruta, en PuregonPen och ett antal Crinone. Min första känsla vara att slänga iväg dom till apoteket fortast möjligt, men sedan tänkte jag på er som fortfarande kämpar. Kanske finns det någon i Norrköpingsområdet som strax ska börja med en behandling och ska använda dessa mediciner?? I så fall kan ni höra av er till mig. Jag sparar medicinerna ett tag till... Medicinerna är dyra så kan jag skänka dessa till någon av er gör jag det med glädje.

12 år

Idag är det 12 år sedan min lilla mamma gick ifrån oss. 57 år gammal.
Helvetessjukdomen cancer var orsaken.

Så idag brinner ett ljus vid hennes foto.

Jag vet hur glad och stolt hon hade varit över sitt barnbarn. När Olle blir lite större får vi besöka hennes grav så att även hon får se det lilla underverket.

12 år är lång tid, men saknade består.

Ett och ett halvt år

Idag är det ett och ett halvt år sedan Dutt kom och försvann
Ett och ett halvt år sedan vi på eftermiddagen gick tomhänta hem från förlossningen.

Mycket har hunnit hända sedan dess, men han kommer alltid finnas med oss. Inte minst när vi snart blir tre.

Idag lade vi en bukett röda rosor hos honom i minneslunden. Några vaser finns ju inte längre att sätta blommor i, utan det fick bli en liggande bukett.

18+6

Vecka 18+6 i den här graviditeten verkar gå omärkt förbi. I och för sig grymt trött idag, men det kan jag överleva.

Annat var det vecka 18+6 med Dutt. Det var nog den värsta dagen jag varit med om i hela mitt liv. Det var då vi hade rutinnultraljudet som kastade om hela framtiden. Så här skrev jag några timmar efter att vi kommit hem från ultraljudet. När jag nu själv läser det så får jag kala kårar i hela kroppen...

Dutts minnesträd och skylt

Hanna frågade i en kommentar om den minnesskylt som vi ordnade med förra sommaren och satte vid Dutts minnesträd i vår trädgård.
Skylten fick jag gratis från företaget Skyltmax när jag bloggade om dom. Skylten är i plast och vi har monterat den enbart med häftstift på två träpinnar.

Idag: Blandade känslor

Den konstiga känslan av chock och overklighet sitter fortfarande i. Jag har haft tusen tankar i huvudet i natt och har därför sovit jättedåligt. Idag gick jag till och med upp innan klockan ringde vilket aldrig sker annars...Jag försöker att få in i huvudet att vi i början av nästa år kommer att bli föräldrar igen. Jag vågar inte tro att det kommer gå bra hela vägen, men någonstans långt borta känner jag det - Hoppet!

Idag minns jag också de känslor vi hade för ett år sedan - Den dagen som vi begravde vår förstfödda son. Jag kommer aldrig glömma den känsla det vara att sitta bredvid den lilla kistan med vetskapen om att däri låg vår lilla lilla efterlängtade pojke tillsammans med två hemmasydda röda tyghjärtan och en litet mjukisdjur i form av en kaninpojke.
Den här sången sjöng solisten. Den är så fin och passande: Jag ska alltid älska.

Det är överallt

Det ska verkligen inte gå att missa... I affärerna finns det. I tidningarna. På Internet.

Det ska inte finnas en möjlighet att missa att det är Mors dag på söndag. Återigen ett år utan att ha någon mamma i livet att fira och inte heller ett barn som kan fira mig. Jag är mamma till ett osynligt barn, men det känns som att på Mors dag gills inte det...

Mors dag förra året var snäppet jobbigare. Då hade det bara gått 12 dagar sedan Dutt kom och jag hade inte förstått att jag var en mamma utan barn. Undrar om jag förstått det än? Förra årets Mors dag skulle vara en dag med en gravidmage som började ta form och kanske hade jag börjat känna rörelser då. I vecka 22 (som ajg skulle varit i då) borde man väl känna saker, men vad vet jag... Istället blev det en ganska konstig dag. Vi hängde i alla fall upp vår fasadflagga för att på så sätt ändå uppmärksamma dagen.

När kommer jag få fira Mors dag "på riktigt"?

Hej hej

Ett kvällsbesök hos Dutt

Vad ska grannarna tänka?

För ett år sedan var ju som alla vet ett kaos och som dagen idag hade vi kvinnan från begravningsbyrån på besök.

Det jag tänkte på innan hon kom var vad grannarna skulle tänka när en bil parkerar på gatan utanför vårt hus med  en text där det står X:s begravningsbyrå på.  Hade jag inte viktigare saker att tänka på än vad mina grannar ska tycka och tänka? Tydligen inte. Fast man är i den djupare av sorg så tänker man såna tankar. Det är ganska märkligt när man tänker efter så här i efterhand.

När hon sedan kom var bilen helt anonym...

Samma tanke hade jag sedan när prästen skulle komma dagen före begravningen. Vad ska grannarna tänka när en bil med "Svenska kyrkan" står utanför oss?

Hans bil var också anonym...