Stiltje

Det var länge sedan det kom en uppdatering ifrån mig. Bloggen känns inte lika nödvändig för mig längre. Det finns tid att skriva, men det finns inget att skiva om. Jag har inte samma behov av att skriva av mig längre och jag vet inte vad som kommer hända med bloggen framöver. Kanske kommer den finnas kvar men att uppdateringarna blir mer sporadiska än tidigare.

Förra onsdagen blev lillkillen ett halvår. Stora lillkillen! Dagen innan var vi på Bvc på sexmånaderskontroll med läkare. Han fick en ok-stämpel! Då vägde han 8150 gram och var 68 cm lång.

I helgen som var så hade vi Bråvallafestivalen som närmaste granne så då fanns det mycket folk att titta på för en nyfiken kille. Vi gick till festivalområdet varje dag och lillkillen flörtade hej vilt med alla när han satt i bärselen på mannen! Vi trodde att musiken skulle störa hans sömn men det var inga problem alls. Det var mest vår nattsömn som stördes av bland annat Ramstein...

Vi har börjat mer och mer att ge honom vanlig mat. Han får gröt, fruktpureér, grönsakspureér, men fortfarande också ersättning. Favoriten är nog gröt och frukt.

Sedan någon vecka använder vi sittdelen till vagnen. Än så sitter han inte jättebra i den, men vi tar kortare promenader för att han ska vänja sig vid den. Solhatten som han har på sig är en hatt som jag hade som bebis. Kul att lillkillen nu kan använda den!

Jag hoppas att ni alla njuter av sommaren oavsett om ni jobbar, har semester eller är föräldralediga. Jag har just nu semester och mannen har föräldraledigt så nu har vi ett antal veckor lediga tillsammans. Vi har inget stort inbokat utan vi tar dagarna som de kommer och kommer göra lite kortare dagsutflykter.

Julklapp

Idag har jag utnyttjat en julklapp som jag fick i julas. En 110 minuter lång spabehandling. Den började med en algpeeling. Därefter bad i bubbelbadkar och sedan helkroppsmassage och ansiktsbehandling.

Jag kände mig nästan full när jag gick därifrån. Så där lagom avslappnad och tömd i huvudet. Ett härligt avbrott från vardagen!

Håll utkik

Nästa tisdag (den 14 maj) kommer nya numret av Vi föräldrar ut i butik. De som prenumererar får den nog i slutet av denna vecka.
Jag tycker att ni ska läsa den noga så får ni se om ni se någon bekant ;-)

Det är mycket nu

Sedan igår är mannen tillbaka på jobbet igen, vilket innebär att jag och Olle nu är ensamma om dagarna här hemma. Naturligtvis ovant att vara själv hemma och nu märker jag på riktigt hur fort tiden gå. Det känns som jag inte hinner mer någonting förutom att ta hand om Olle, men det är ju i och för sig därför jag är hemma och jag tar mer än gärna hand om det lilla livet! Han börjar mer och mer upptäcka världen runt omkring och jag väntar med spänning på det första "riktiga" leendet. Just nu har han några grimaser för sig som vi tolkar som leende men jag tror att de än så länge är omedvetna från hans sida... 

Just nu verkar han vara i en liten kläng- och gnällperiod, men då är bärselen gud värd! Dessutom är vår katt just nu också inne i en klängperiod vilket gör att jag ibland har Olle i famnen och katten i knät. I och för sig väldigt mysig, men efter en timme känner man sig ganska låst ;-)

Jag skulle gärna ha mer tid att skriva här i bloggen och att läsa de bloggar jag brukar läsa, men tiden räcker inte riktigt till just nu. Till er bloggare som jag brukar läsa och kommentera: Jag återkommer till er, Under tiden finns ni i mina tankar! Min tanke är att jag ska fortsätta med min blogg, men det kommer just nu inte bli inlägg varje dag som tidigare. Jag hoppas att ni trogna läsare hänger kvar!

Många kramar till alla!

3 veckor och lite magproblem

Idag är den där lilla krabaten som är vår son tre veckor!
De senaste dagarna har han fått lite ont i magen precis efter att han ätit. Han spänner sig och magen blir hård. Jag antar att det är gaser och annat som bråkar med honom. Han har inte så ont så att han gråter, utan mest att han blir besvärad och orolig av det. Vi har idag köpt minifom-droppar för att se om de har någon effekt. Någon som har något annat tips på att minska magknip?

Idag var vi iväg en snabbis till affären och helt plötsligt knackar någon mig på axeln och då är det "vår" barnmorska som var med vid förlossningen (och vid Dutts förlossning) som står där. Jättekul att hon kände igen oss och tog kontakt. Eftersom vi inte såg henne hade hon ju lika gärna kunna strunta i att ta kontakt. Vi pratar en liten stund innan vi hasar vidare åt varsitt håll.
Små saker i vardagen som man blir glad över. På dessa tre veckor som gått har hon säkerligen hunnit förlösa en mängd bebisar och man tycker att vi skulle hunnit bli en av alla. Kul att så inte är fallet.

Så här på 3-veckorsdagen bjuder jag på en liten bild. Tröjan har en kollega till mig stickat. Mössa, halsduk och sockar har en kollega till mannen stickat.(bild borttagen)

Snart föräldraledig "på riktigt"

Idag har vi varit på hörcentralen för att kolla hörseln på Olle och han fick ett okej. Så vi har ett hörande barn, vilket naturligtvis är skönt att veta.
När vi ändå var på sjukhuset besökte vi hemvården istället för att de skulle komma hem till oss. Vägningen visade att han går upp i vikt jättebra, nästan för bra... Så vi behöver inte vara oroliga för att han inte får i sig för lite mat i alla fall. Nu väger han 3380 gram.
På fredag ska vi tillbaka till Neo. För sista gången! Då är det dags för utskrivning från hemvården. Då blir det samtal med läkare och en sista vägning. Jag framförde idag önskemål att få en genomgång av Olles första tid i livet. Jag missade ju en del den dag han föddes då han fördes iväg till neo medan jag låg kvar i förlossningrummet oförmögen att följa med. Mannen har ju återberättat vad som gjordes, men jag känner ändå att jag vill få en läkares bild på det hela. Sköterskan som vi pratade med idag skulle framföra mitt önskemål till läkaren.

På fredag avslutar vi alltså vår tillfälliga föräldrapenning och jag går på min "riktiga" föräldraledighet och mannen går på sina "pappadagar". Mannen kommer från och med måndag vara hemma ytterligare en månad! Två veckor pappadagar, en vecka semester och en vecka komp. Så vi har fortfarande mycket tid tillsammans alla tre.

Olle börjar bli mer och mer vaken och han visar verkligen när det är något som inte faller honom i smaken. Som att bli avklädd på skötbordet... Hemska människor som klär av mig. Är vi för långsamma med att få fram hans mat ger han oss också en utskällning ;-) Detta är enligt mig bara ett friskhetstecken - att hans lungor orkar skrika. Det gjorde dom inte i början. Nu är han också vaken längre stunder i taget. I början sov och åt han. Nu är han vaken och utforskar omgivningen och oss mer och mer. Han undrar nog vad det är för dårar han hamnat hos...

Ett livstecken

Först av allt vill jag tacka för alla underbara hälsningar som vi fått här på bloggen.

Nu ska jag äntligen försöka sammanfatta allt som hänt sedan i onsdagsförmiddag.

Det kommer blir ett långt inlägg så jag förstår om ni inte orkar läsa allt... 

Under natten till onsdagen hade jag återigen sammandragningar, men som klingade av framåt morgonen.

När läkaren kommer på sin rond strax före elva berättar hon att mitt crp sakta men säkert höjts igen efter att jag slutat med pencillinkuren. Därför förespråkar hon att vi redan då sätter igång förlossningen för att vara lite före istället för att en ev infektion ska påverka pojken och att det blir akut istället.

Vi blir förvånade, men tycker att hennes tanke är bra. För ingenting får ju hända med pojken.

Sedan sker allt jättefort. Redan strax efter elva får jag en grej uppstoppad därnere som ska påskynda öppnandet och få igång värkarna (var öppen 3 cm redan från början). Samtidigt får jag dropp med antibiotika och en del blodprov tas. Efter bara någon halvtimme börjar värkarna kännas ganska rejält, men jag står ut med dom ett tag med enbart andning. Vid halv ett förflyttas vi till ett förlossningsrum då jag vill börja använda lustgas. Efter ytterligare två timmar känner jag att jag inte längre klarar av värkarna med lustgas. Eda beställs men naturligtvis kan narkosläkaren inte komma med en gång. När han väl kommer läggs edan snabbt och enkelt, men redan då känner jag att krystvärkarna börjar komma. Då är klockan fyra på eftermiddagen. Krystvärkarna var nog det jobbigaste i hela förlossningen. Jag förbannar mannen att allt detta är hans fel, jag förbannar och svär åt pojken att allt är hans fel. Enbart fula ord kommer ur min mun.

Under krystvärkarna finns en barnläkaren i rummet samt att en barnsjuksköterska finns utanför rummet redo med en kuvös. Inför den sista krystvärken gör det så fasligt ont därnere och den sista värken låter vänta på sig. När den väl kommer och jag hör ett plask försvinner smärtan på en sekund därnere. Han är ute!!

Barnläkaren kollar med en gång hur han mår och han mår faktiskt så bra så att han får komma upp på mitt bröst några minuter och mannen hinner klippa navelsträngen. Medan jag sedan ligger kvar far bebis, mannen, en av barnmorskorna och barnläkaren iväg.

Kvar blir jag med en barnmorska och jag har knappt fattat vad som hänt. Den som just då är gladast i rummet är barnmorskan. Samma barnmorska vi hade när vi var på förlossningen med Dutt.

Efter cirka en kvart kommer moderkakan ut och jag väljer att titta på den. En ganska häftig, men samtidigt lite äcklig sak... Sedan blir det lite mera obehag när jag måste sys några stygn då jag sprack litegrann under krystningsskedet.

Jag får rapport om att pojken och gänget nu varit i akutrummet på förlossningen och att de nu är på väg till neoavdelningen. Jag ligger och småsover lite och när klockan är strax före sex kommer mannen tillbaka till mig och vi får den berömda ”grattisbrickan” med te, mackor och ett varsin glas cider.

Den bricka vi sett personalen göra i ordning så många gånger medan vi varit på förlossningen. Nu var det äntligen vår tur att få den. När vi ätit upp den blev det en välbehövlig dusch för mig och sedan far vi iväg till neoavdelningen så att även jag ska få en titt på vårt Mirakel. Så fort jag kommer fram till den öppna kuvösen där VÅR pojke ligger i kommer tårarna. Vet inte varför men de kom omedelbart. Just då är det svårt att se hur han verkligen ser ut då han i ansiktet både har en sond och en cpap (andningshjälp). Dessutom ett antal slangar där han får glukos och antibiotika och övervakning av andning, hjärtslag och syremättnad i blodet. Det ser antagligen mer allvarligt än vad det egentligen är. Vi sitter hos honom en stund men jag orkar inte så länge, utan vi åker upp till förlossningen igen där vi ska tillbringa natten.

När det är byte av personal på kvällen kommer barnmorskan som var med på förlossningen och vid Dutt i och gratulerar oss igen och kramar om oss båda. Så mycket kärlek från personalen! Helt underbart! Flera av barnmorskorna nämner att det är vår andra son och det är skönt att höra att de anser att det är så.

Det känns naturligtvis konstigt att sova i en sal och att pojken finns i en annan, men vi försöker tänka att vi nu den här natten kan sova ordentligt för att sedan orka ordentligt nästa dag.

Dagen efter går vi till pojken direkt efter frukost och genast ser vi att han redan blivit av med cpap:en. Han behöver alltså ingen andningshjälp nu. Då får man genast en bättre bild av hur han egentligen ser ut, när han bara har sonden kvar i ansiktet. Under dagen får vi byta blöja på honom, sondmata honom och bara vara med honom. Den natten tillbringar jag på BB, pojken på Neo och mannen hemma. En ännu konstigare natt då vi alla tre sov ensamma fast vi egentligen borde vara tillsammans.

Igår när vi kom till pojken så berättar läkaren på ronden att all övervakning och medicinering ska plockas bort och att pojken ska få använda en annan säng med enbart värme underifrån (tidigare haft värme både underifrån och ovanifrån) och att det finns ett familjerum ledigt så att vi alla tre kan bo i samma rum. Så på eftermiddagen flyttar vi in i rummet och nu tar vi hand om vår pojke så mycket vi bara kan med stöd av de underbara sjuksköterskorna som jobbar här. I natt har vi matat honom med flaska och sond var tredje timme. Jag tillsammans med läkare och barnmorskor beslutade ganska snart att jag inte skulle introducera någon amning då det ändå bara var tänkt att jag skulle amma så kort tid. Som det är nu så känns det som en bra beslut då han inte skulle klara att suga tillräckligt just nu.

Vi vet inte hur länge vi kommer vara här, men pojken som ganska exakt nu fyller tre dygn, har hämtat sig väl och det som måste komma igång ordentligt är matdelen och att han klarar av att hålla värmen. Dessutom har han sedan igår lite gulsot så han får sola under uv-ljus.

Gissningstävlingen om när han skulle komma vanns av John. Han var den enda som gissat på att pojken skulle komma då. På Johns egna födelsedag. 

21 december – Caroline, Mimmi

22 december - Anna

23 december - Lillpyret och jag, Lolle

24 december - herr och fru H, maria, Tonci, Ewa, Eva P, Carro

25 december – Mestis, Tingeling, Helen, Zicco, JaMa08, motvalls, Drutten och Jena

26 december – John

27 december – Millan, Emma, Jessica, evl

28 december – Denise, mammaTEA

29 december - Hannah, L,

30 december - Nenne

31 december – Sara, Anna, Hanna Bågling Källström, Anonym

1 januari – Vemvet, Esther, Diddi, Anny, Mestis, KarroBarro, Gos xtre

2 januari – Mitt liv som fru L, Anny, William valde oss, Livets underverk, Tudorienne, Therese GBG, Lena, Min fantasin -Cammie-troll, Rebecca, Gos xtre, Cecilia

3 januari - Fotograf Laila Villebeck, Anonym 2,

5 januari – Anna

16 januar – Jeane Quidote