Inte bara dop

På lördag är det inte bara dop, utan då är det också Ofrivilligt barnlösas dag. Detta är tredje året som den dagen finns och den uppmärksammas dagen före Morsdag.

Jag tycker det är jätteviktigt att den ofrivilliga barnlösheten uppmärksammas så att "vanligt" folk kan få mer information och förståelse för hur stort detta problem är och hur det påverkar dom som kämpar.

Att Olles dop infaller på den dagen tycker jag känns lite speciellt. När jag står där i kyrkan kommer jag sända många tankar till er som fortfarande kämpar och skänka hopp och tro om att även ni kommer få lyckas bli gravida och till slut få ert längtansbarn.

Bye bye Ivf

Det vi kämpat  för så länge ligger nu här bredvid mig i sitt babynest och sover. Jag blir ödmjuk inför den tanken hela tiden. Tänk att vi lyckades. På egen hand dessutom.
Efter så många motgångar som vi haft kan jag inte annat än att bli så glad att kampen är över. Samtidigt blir jag ledsen för jag vet att det finns så många där ute som fortfarande kämpar för att uppnå en graviditet och därefter ett levande barn. Även om jag nu äntligen blivit mamma till ett perfekt levande barn ska ni veta att en del av mitt hjärta fortfarande finns hos er ofrivilligt barnlösa. Har man som jag, en gång varit ofrivilligt barnlös och kämpat och kämpat för att bli mamma så glömmer jag inte de känslor som fanns hos mig under kampen. De kommer för alltid att finnas kvar.

På ett sätt har sorgen efter Dutt kommit upp till ytan efter att Olle kom. Funderingar om hur han hade varit, skulle han sett ut som Olle eller skulle han haft ett helt annorlunda utseende, hur skulle Dutt varit nu som en 15 månaders gammal bebis, vem skulle han likna. Funderingar som vi aldrig får veta. Samtidigt vill jag inte tänka dessa tankar för nu är nu och då är det Olle som är viktigast.  Olle är Olle och Dutt är Dutt. Två helt egna individer som inte går att jämföra. Dutt kommer för alltid vara vår förstfödda son och Olle kommer för alltid att vara vår första levande son.
Nästan vid varje promenad med Olle går vi förbi Storebror på kyrkogården. Dutt kommer inte bli bortglömd . Olle kommer att få höra om sin storebror när han är tillräckligt stor för att förstå. Även om han inte fick leva så lever han kvar i oss och inte minst i lillebror Olle.

Sedan länge känner vi att vi är färdiga med ivf-svängen. Vi köpte förra våren ett trepack behandlingar som vi utnyttjat ett försök av. Eftersom Olle är en spontanbebis hade vi ju faktiskt två försök kvar att utnyttja.
MEN. Aldrig att jag ger mig in i det igen. Därför har vi brutit kontraktet och istället fått en del pengar tillbaka. Pengar som vi ska försöka hitta på något roligt för istället. Kanske en resa framöver. Just nu känns det som att ett barn är mer än vad jag vissa stunder under ivf-tiden hade hoppats på... Skulle det råka bli en spontanbebis till kommer hans/hennes mellannamn vara Bonus...

Jag städade idag ut lite mediciner och hittade en oöppnad förpackning Menopur, en orgalutranspruta, en PuregonPen och ett antal Crinone. Min första känsla vara att slänga iväg dom till apoteket fortast möjligt, men sedan tänkte jag på er som fortfarande kämpar. Kanske finns det någon i Norrköpingsområdet som strax ska börja med en behandling och ska använda dessa mediciner?? I så fall kan ni höra av er till mig. Jag sparar medicinerna ett tag till... Medicinerna är dyra så kan jag skänka dessa till någon av er gör jag det med glädje.

Lästips

På torsdag kommer nya numret (nr 2) av Mama ut, och där finns en liten artikel om mig!
Ni som prenumererar på tidningen har redan fått den fick jag veta av Jane i en kommentar idag.

Jag visste inte exakt i vilket nummer av tidningen jag skulle vara med, men nu får vi gå man ur huse på torsdag för att köpa tidningen ;-)

Gårdagens novellfilm

Igår visade Svt novellfilmen Liv, lust & längtan som bygger på regissörens egna erfarenheter när det gäller barnlöshet och ivf-behandlingar.
Hon har verkligen lyckats fånga den sorg, ilska och frustration som man som barnlös upplever. Jag kände igen mig i många scener och då främst när hon säger "vilken 14åring eller pundare som helst blir gravid utan att ens försöka"... Vet inte hur många gånger jag tänkt på just det. De scener där hon möter eller ser personer med barn och barnvagnar tog jag också extra till mig då just jag känt att det är jobbigt att ser alla barnvagnar på stan.

Det är så bra att såna här filmer görs. Frågan är bara vilka som såg den? Är det bara vi som kämpar/kämpat för att bli gravida eller tilltalar den även "vanligt" folk?

Anna i gbg skrev en kommentar på gårdagens inlägg om filmen där hon skriver så här: "Kul att veta är kanske att filmen bygger på regissörens egna upplevelser, hon var själv ofrivilligt barnlös i flera år och genomgick IVF osv. I augusti, i samband med att denna film gjordes, gjorde hon sitt senaste IVF-försök, med lyckat resultat och för drygt en månad sedan fick hon en jättefin liten dotter :-)"

Ni som missade filmen igår så finns den att se här

En finare present på Mors dag

Choklad och kort från M

Efter nattens, inte så uppskattade, presenter från katten så fick jag till frukostfikat en paket från mannen. Choklad från Lidt och ett kort där det stod "Nästa år så... Grattis på Mors dag älskling".

Till lunch blev det Mors dags-scones. Problem där var att jag gjorde dom. Så borde det väl inte ha varit??

Jag vill gratulera alla mammor, blivande mammor och de som kämpar för att bli mammor idag!

Mors dags-scones

Hoppas ni alla får en bra dag.


Förhoppningsvis får jag nästa år fira Mors dag med ett levande väldigt nyfött barn!

De ofrivilligt barnlösas dag

Idag är det De ofrivilligt barnlösas dag. För andra året uppmärksammas detta.
Tv4:s nyhetsmorgon uppmärksammade dagen redan igår. Det Joanna berättar i inslaget är så nära mina egna ord. Skönt att känna att man inte är ensam i detta.

Nu ska jag gå ut och hänga upp flaggan!

Det är överallt

Det ska verkligen inte gå att missa... I affärerna finns det. I tidningarna. På Internet.

Det ska inte finnas en möjlighet att missa att det är Mors dag på söndag. Återigen ett år utan att ha någon mamma i livet att fira och inte heller ett barn som kan fira mig. Jag är mamma till ett osynligt barn, men det känns som att på Mors dag gills inte det...

Mors dag förra året var snäppet jobbigare. Då hade det bara gått 12 dagar sedan Dutt kom och jag hade inte förstått att jag var en mamma utan barn. Undrar om jag förstått det än? Förra årets Mors dag skulle vara en dag med en gravidmage som började ta form och kanske hade jag börjat känna rörelser då. I vecka 22 (som ajg skulle varit i då) borde man väl känna saker, men vad vet jag... Istället blev det en ganska konstig dag. Vi hängde i alla fall upp vår fasadflagga för att på så sätt ändå uppmärksamma dagen.

När kommer jag få fira Mors dag "på riktigt"?

Alla har något att säga

När det gäller adoption tror jag att det finns lika många åsikter och tankar om det som det finns människor i världen. Det märker jag verkligen när jag i flera inlägg nämner att jag just nu inte är redo att påbörja en sådan process.
Många tror jag, tyvärr, tror att en adoption är en enkel process. Vem har inte hört kommentarer som "Ni kan ju alltid adoptera, det finns som många barn där ute som behöver en familj". Om det nu finns så många barn ute i världen som behöver en familj, varför tar det tre till fem år att adoptera...

Någon frågade i föregående inlägg varför jag tänker "två försök kvar" och inte "två planerade försök kvar". Hon undrade om det är en gräns vi satt på grund av ekonomiska eller andra skäl. Ja, det är två planerade försök kvar. Så sant. Sedan vet vi inte hur vi ska göra. Då har vi gjort nio återföringar. Det är ganska många... Dock blivit gravida på två av dom. Ekonomiskt skulle vi väl ha möjlighet att köpa fler ivf-behandlingar, men frågan är om det är värt det... Skulle båda försöken i höst misslyckas har vi då fyra misslyckade behandlingar i rad. Då måste man verkligen tänka efter om den tionde behandlingen verkligen kan ge ett plus efter så många minus. Jag hoppas att jag inte behöver hamna där och ta ställning till hur vi ska gå vidare.
Kanske har vi fler än två planerade försök kvar. Om vi får ägg till frysen vill säga, men de senaste gångerna har vi inte fått det så det är inget som vi räknar med. Blir det så räknar vi det som en bonus.

Vi får helt enkelt hoppas på en favorit i repris i höst. Dutt kom till på andra försöket i det trepack vi då köpt och det försök vi står inför i höst är ju också det andra i trepacket.

Jag måste nu försöka att ta bort de jobbiga tankarna. Dom finns där alltid, men som kuratorn sa så måste jag när jag tycker att de blir för jobbiga och påträngande säga till mig själv att sluta tänka. Känslorna finns ju också alltid där, men dom vill jag inte tränga bort för då kan det bli värre framöver istället. Så de får finnas med mig, men tankarna - De måste jag försöka mota bort. I alla fall de allra jobbigaste.

Tack för att ni orkar bry er om mig. Jag har säkert sagt det 100 gånger, men det är guld värt!!

Två fjuttiga chanser kvar

Två chanser kvar har vi att få ett barn. TVÅ! Det är ju ingenting. Jag kan ju få panikkänslor för mindre. Just nu kan jag inte se att vi kommer att lyckas med det. Att få uppleva ett plus igen. Att få uppleva ett tickande hjärta i vecka 8. Att få gå på lyckade KUB- och RUL-ultraljud. Att få uppleva glädjen när en liten livs levande bebis kommer till oss skrikande och och alldeles underbar.

Just nu finns inte dessa möjligheter i min hjärna. Där är det bara två feta minus som syns och efter det en stor tomhet. Vad ska jag göra om vi får två minus i höst? Jag vet inte. Samtidigt som jag inte klarar av att tänka på att vi faktiskt skulle få ett plus och en lyckad graviditet så kan jag inte heller tänka tanken att vi skulle få två minus och att denna ivf-resa skulle vara slut.

Men allt är så dubbelt. Ena stunden tänker jag att jag ska vid denna tidpunkt nästa år vara nybliven mamma till en levande bebis och andra stunden så kommer de där allra mörkaste tankarna. De mörka tankarna är alltid starkare och de vinner lätt över de ljusa.

Jag har ju faktiskt varit gravid två gånger. Varför skulle det inte lyckas igen? Varför skulle det lyckas igen? Alltid en ljus och en mörk tanke...

Jag måste få in detta manta i huvudet: Ivf-försöket i augusti ger ett plus. I oktober ser vi ett tickande hjärta. Ett lyckat rutinultraljud runt jul och beräknad förlossning några dagar efter Dutts tvåårsdag. Hur ska jag få in det in mitt huvud?

De ofrivilligt barnlösas dag

På lördag är det återigen lördagen före Mors dag och förra året utropade bloggaren Wilda Matilda den dagen till De ofrivilligt barnlösas dag och så även i år.
På Facebook finns ett ett evenemang för detta. Gå med i det du också och visa ditt stöd för alla som kämpar.

Äntligen trädgårdsväder

Igår hos Dutt

Efter regn, regn, kyla och lite mer regn så skiner äntligen solen idag och då är både jag och mannen redo att springa ut i trädgården och jobba lite.

Gårdagen blev faktiskt jobbigare än vad jag trodde, men jag klarade av den med både gråt och skratt. Vi satt tysta en stund hos Dutt på eftermiddagen. Vi kände då att det inte fanns så mycket att säga.

Jag trodde  förra sommaren att vi skulle kommit så mycket längre den här dagen än vad som blev.
Vi har haft tre möjligheter, men alla har gått åt helvete.
Första möjligheten var Snöis som skulle haft BF på tisdag. Tänk om Snöis fått utvecklas och att vi på Dutts årsdag varit tre som besökte honom. Det hade varit lycka!!
Den andra möjligheten hade varit om frysförsöket i januari lyckats. Då hade jag nu varit i vecka 20 cirka och haft ett Bf-datum som varit nästan exakt samma som Dutt hade (i början av oktober).
Den tredje möjligheten hade varit om ivf-försöket i mars-april hade lyckats. Då hade jag nu varit i vecka 10 cirka.

Men.
Verkligheten ville annorlunda och jag sitter här fortfarande ogravid och barnlös som alltid.

Igår skrev jag ingen "dagens positiva". Man kan ju lätt tänka att den dag som igår så finns inget positivt, men det gör det faktiskt. Så gårdagens positiva var: Alla era värmande kommentarer både här på bloggen och på Facebook och de fina blommorna som kom med blomsterbud från Janet och Martin.
All er värme och kärlek gjorde att jag även igår kunde känna att det fanns något positivt!!

Nu: Ut i trädgården!

Dagens känsla: Arg

Idag känner jag mig arg på allt och alla.
Allt började nog när jag var på Ica och handlade i förmiddags. En kvinna går helt oskyldigt framför mig och vänder sig sedan om mot mig. Naturligtvis har hon världens största gravidmage som jag känner hur den hånskrattar åt mig. Efter en stund kommer hennes man med kundvagnen och naturligtvis sitter ett barn i den också...

Hon kan ju givetvis inte rå för att jag inte lyckas få barn.
Hon kan ju givetvis inte rå för att hon är normal och lyckas få barn och bli gravid igen. Men hon blev just idag ett föremål för mina känslor och min bitterhet över att aldrig lyckas. Att jag inte kan vara den där "normala" kvinnan som kan bli gravid och behålla en graviditet.

Just nu är jag så där arg inombords så att jag till slut bara blir ledsen av alltihop.

Jag vill vara normal!

Tillfreds trots allt

Häromdagen skrev jag att jag kändes mig tillfreds med situation som den ser ut nu. Det är för mig väldigt skönt samtidigt som jag är lite förvånad över att jag känner så.

Jag är just nu tillfreds över det beslut vi tagit att ta ett uppehåll över sommaren med ivf-behandlingar då jag efter förra misslyckandet i påskas kände mig helt slut främst mentalt. Jag vet att jag när som helst kan halka ner i det där mörka hålet, men det tar jag då. Förra måndagen var jag ju i ett sånt hål, men redan dagen därpå hade jag kämpat mig tillräckligt högt upp för att se lite ljus igen.

Jag kan känna mig förvånad att jag just i detta nu trots allt känner mig tillfreds då det är nu och framåt som årsdagarna kommer. Idag för ett år sen var det då jag hade grymt ont i ryggen och kämpade för att ta mig till majbrasan. Dagarna därefter var jag hos läkaren och blev sjukskriven och jag vankade omkring här hemma. Jag började sy på Dutts vagga och jag kände mig så säker på att jag i oktober skulle få använda den. Dessutom så är ju snart Snöis beräknade förlossningsdatum här...

Trots alla dessa minnen så kan jag känna mig tillfreds med där jag är nu. De här dagarna vi varit lediga tillsammans har vi pratat om de händelserna som var för ett år sedan. Vissa saker är egentligen små obetydliga saker i det stora hela, men bidrar trots allt till det som sedan inte blev.
Dessutom har vi funderat på hur vi ska uppmärksamma Dutts ettårsdag den 17 maj. Kuratorns förslag var ju att åka iväg någonstans med en picknick så att det inte "bara" blir att gå till kyrkogården eftersom vi är där i stort sätt varje dag. Just nu lutar det åt att vi åker till ett naturreservat som heter Svensksundssviken med lite picknick. Där finns ett fågeltorn där man kan spana på fåglar också, vilket jag blivit mer intresserad av på sista tiden. Vi ska också, om vädret tillåter, skicka upp rislyktor på klockslaget då han kom, vilket är 00.24. Vi har dock inte bestämt att vi ska göra det på kyrkogården eller här hemma.

Jag försöker intala mig själv att behandlingen i höst kommer att fungera och att graviditeten kommer gå hela vägen, vilket skulle innebära en bebis nästa vår. Samtidigt har jag så svårt att se mig själv som gravid igen. Jag har jättesvårt att se mig med stor mage. Det är inte jag på något sätt.

Dagens positiva: Jag är avslappnad!

Då fanns det hopp och spänning!

För ganska exakt fyra år sedan (i mitten av april 2008) började vi att försöka göra barn. Då var det med spänning vi hoppade ner i sängen och sexade runt lite. Vi hade räknat ut det så bra. Om vi startade i april så skulle bebisen kommer i januari 2009. Då skulle man "slippa" få en bebis på julafton eller ännu värre - Nyårsåafton. Allt var uträknat och klart!! Sexa några gånger under ägglossingen och sedan var framtiden klar. Naturligtvis skulle vi lyckas på första försöket. Det gör ju alla andra!!

Eller??

Fyra år senare skäms jag nästan över mig själv. Hur dum och naiv jag egentligen var då. Visst, för det allra flesta fungerar det ju faktiskt att sexa några månader och nio månader senare finns en bebis. Att vi skulle ha några problem att få barn - Den tanken hade inte ens slagit mig... Ingenstans hade jag då hört eller läst om par som behövde kämpa för att bli föräldrar. Kanske hade jag hört talas om provrörsbefruktning, men vad det betydde exakt hade jag ingen aning om.

Om jag då, i april för fyra år sedan, hade vetat hur de närmaste åren skulle komma att se ut hade jag nog inte vågat leva. Jag hade nog inte trott att jag skulle klara alla de motgångar, påfrestningar och sorger vi tvingats gå igenom. På något konstigt sätt så överlever man! Man måste det helt enkelt! Kanske, kanske blir man också lite starkare av det vi gått igenom. Man inser att livet inte är rosa moln och fritt från motgångar.
Dock hade jag gärna varit en av dom så snabbt blivit gravid och där graviditeten varit en räkmacka och att det på våren 2009 kommit en liten till oss. Tänk, han eller hon skulle nu kunna vara 3 år! Kanske skulle han eller hon redan ha en småsyskon. Vem vet hur vårt liv hade sett ut om vi inte hade haft problem att få barn??

Dagens positiva: Det känns som våren kommit åter med sol och värme, så istället för att träna inomhus ska jag nu ta en promenad istället.

Detta kunde blivit en bra dag

Idag blev det en testlös testdag. Jag är ju helt säker på att det gått åt helvete även denna gång så jag vägrade i morse att förnedra mig med att testa och att det jävla minuset ska skratta mig i ansiktet. Det räcker att blodet gjort det i flera dagar redan...

Jag hoppades att detta skulle bli den bästa påskdagen i mitt liv där vi skulle börja fundera på om en eller två hade fastnat. Istället är det en dag som man helst inte vill bry sig om. Både Piff och Puff är döda sedan flera dagar tillbaka.

Dessa myter

En anonym läsare skriver i en kommentar "Jag undrar lite hur det fungerar med den här medicinen som du tar,Humira,ökar den chansen att du blir gravid på "naturlig väg"? Det kan ju faktiskt vara så att nu när ni bestämt er för att ta en liten paus och kopplar bort det, att det är då det händer.Jag hoppas det för er skull,så ha mycket sex ;)."


Jag vill inte på något sätt förringa din kommentar och jag är tacksam för att du läser och kommenterar!! Men...
Att höra att man blir gravid för att man tar en paus är bland det värsta man kan höra när man varit i denna barnlöshetscirkus i fyra år.

Att man blir gravid om man slutar tänka på det är en av många myter som måste försvinna. Det finns en mängd såna myter bland annat:
*"jag känner ett par som adopterade, då blev de gravida".
*"köp en hund".
*"åk på en semesterresa så ska du se att du blir gravid".

Min ägglossning blir inte mer regelbunden bara för att vi tar en paus från ivf-behandlingarna.
Min ägg befruktas inte lättare för att vi åker på semester.
Mitt befruktade ägg fäster inte lättare för att vi adopterar.

Ingen läkare har sagt till oss att vi inte ska kunna bli gravid på egen hand, men eftersom mina ägg inte blir befruktade utan icsi-hjälp (spermien sprutas in direkt i ägget) så är nog möjligheten att bli gravid på "naturligt" sätt ganska liten.

Medicinen Humira som jag nu börjat ta gör att immunförsvaret hämmas vilket kan underlätta att ägget fäster, men för att det ska fästa är det ju en förutsättning att det först blivit befruktat... Vi kan sexa på i sommar för att vi känner för det, men till 99,9% säkerhet kommer vi ändå behöva genomgå den planerade ivf-behandlingen i höst för att ha en möjlighet att bli gravida.

Dessa myter måste försvinna!! Detta är en av orsakerna till att jag skriver och delar med mig av min historia. Kanske kan någon lära sig något om hur det är att inte kunna få barn på "naturlig" väg. Många tror att om man sexar några gånger så är det klappat och klart och nio månader senare kommer det en frisk bebis.
Så är det inte för alla. Inte ens när man väl blir gravid behöver det betyda att det blir ett barn nio månader senare. Många tragiska saker kan ske innan dessa långa nio månaderna har gått.

Konstig dröm

I morse när jag vaknade mindes jag en dröm som jag drömt i natt. Jag var som vanligt ogravid, men en kompis till mig hade precis fått sitt fjärde barn... De hade dåligt med pengar just på grund av att de hade så många barn och hade inte haft råd att köpa barnkläder till deras nyfödda. Kompisen, som kände till våra problem, frågar då om hon kunde få de kläder som jag köpt under tiden som vi kämpat. Att hon hade mage att fråga en sån sak till mig. Konstigt nog tycker min man att hon naturligtvis ska få låna kläderna, vilket jag naturligtvis inte höll med om.

Det sista jag minns av drömmen är att jag står och hänger upp de nytvättade kläderna på en tvättlina samtidigt som jag gråter.

Dagens artikel

Här kommer dagens artikel om mig och mitt bloggande. Exklusivt för er bloggläsare då artikeln inte kommer att publiceras på tidningens hemsida. Jag hoppas att det ska gå att läsa vad som står. Klicka på bilden för att få den större.

Den där orken

Idag är det en orkeslös dag. Mannen jobbar kväll idag så han har precis åkt till jobbet. Fram till nu har vi inte gjort mycket. Vi har gått en promenad, hälsat på hos Dutt och ätit lite lunch.

Jag har i alla fall fått kontakt med kliniken i Göteborg och har fått en telefontid med läkaren på tisdageftermiddag. Det känns som jag har många funderingar som jag vill ta upp inför kommande försök. Till exempel har jag vid alla ivf:er använt mig att Puregon. Eftersom jag aldrig fått ut jättemånga ägg så har de för varje försök höjt dosen, viket inneburit färre ägg istället!! Vid den senaste ivf:en blev det ju bara ett ägg med den höga dos jag då hade. Det finns ju andra mediciner man kan använda och frågan är då om de kan ge fler ägg.
Jag ska skriva upp en lista med frågor till Dr T ringer så att jag då kommer ihåg allt.

Idag får det vara en låg dag. Jag har inget inbokat under dagen utan jag tar den som det kommer. Kanske börjar hjärnan inse att vi verkligen misslyckades den här gången...
Tankarna återkommer ständigt till att vi inte borde vara i den här situationen överhuvud taget. Dutt skulle ju finnas hos oss som en glad och älskad fyramånadersbebis. Eller det näst bästa hade ju varit om jag nu satt här i vecka 25-30 (vet inte exakt längre) med foglossning och svullna ben...

Vi skulle inte behöva sitta och fundera på hur vi ska gå vidare. Vi skulle haft embryon kvar i frysen för syskonförsök när vi väl kände oss redo för det. Nu har vi varken barn, barn på väg eller några barn i frysen.

Ett glädjeämne är i alla fall när jag ser att summan på insamlingen ökar. Återigen säger jag TACK till alla som donerat pengar!!

När?

När ska jag få använda vårt lilla sovrum till annat än att hänga tvätt i vintertid?