Att må bra

Redan när vi var på Neo med killen bara några dagar efter förlossningen kände jag att min reumatiska sjukdom började göra sig till känna med frossa och febertoppar på över 38 grader. Dessutom var då min huvudvärk fortfarande en envis följeslagare.
Någon vecka senare hade jag telefontid med min läkare och vi bestämde då att jag skulle börja med Humira igen så någon dag senare satte jag en sådan spruta i magen. De första dagarna efter kände jag ingen skillnad vare sig när det gällde febern eller huvudvärken, men sakta men säkert dämpades både huvudvärk, febern och frossan.

Nu, efter att ha tagit tre Humira-sprutor (ta en spruta varannan vecka) så har jag ingen feber och frossa och huvudvärken har också försvunnit. Den kanske inte försvunnit helt, men nu känns den normal. Jag vaknar nu inte om nätterna med en huvudvärk från helvetet. Det som väcker mig om nätterna nu är Olle och det är tusen gånger bättre än att vakna av att huvudet håller på att sprängas.

Dessutom håller jag på att trappa ner kortisonet också. Varje gång jag tar sprutan sänker jag dosen med 1,25 mg. Under graviditeten och tidigare har jag tagit 10 mg. Nu är jag nere på 7,5 mg och mitt må är att komma ner i 2,5 mg.

Hade jag ammat så hade jag inte kunnat ta Humira och jag vill inte tänka på hur dåligt kroppsligt jag hade mått nu i så fall. Trots att jag många gånger per natt vaknar av Olle så är jag relativt pigg på dagarna och orkar ta hand om honom och orkar göra andra saker som att ta långa promenader med vagnen.

Det är så skönt att må bra!

Om amning. För allra sista gången

Återigen har jag fått frågan varför jag inte ammar. Jag har i ett antal inlägg skrivit varför jag valt att inte göra det.

I över fem år har jag varit utan de mediciner som hjälper allra bäst för min reumatiska sjukdom. Nu när jag äntligen har en livs levande pojke hos mig, vill jag må så bra som möjligt och det gör jag om jag får börja med dessa mediciner igen. Till saken hör att de medicinerna inte går ihop med amning. Har man reumatisk sjukdom finns en ökad risk för att man efter graviditet får ett skov, vilket kan göra att man blir sämre än vad man var före graviditeten. Detta kan ju göra att man inte ens orkar ta hand om sitt barn på grund av värk med mera. Därför är det viktigt att kunna sätta in medicinering så fort som möjligt.

Detta beslut är noga övervägt tillsammans med läkare och barnmorskor på förlossningen, min reumaläkare och barnsjuksköterskorna på neonatalavdelning. Alla har förstått min situation och ingen har då tyckt att amningen är ett måste för mig utan det viktigaste är att jag mår bra. Skulle de tycka att det vore hänsynslöst och kanske rent ut farligt för pojken så skulle de ju naturligtvis sagt det.

Hade pojken kommit vid fullgången tid var planen att amma cirka två till fyra veckor, vilken många läsare också tyckte var märkligt. Nu när han är prematur och inte ens kan suga på brösten så känns det än mer jobbigt att hålla igång en amning för dessa enstaka veckorna.

Jag och min man är nöjda med detta beslut om ersättning och det är väl ändå det viktigaste att vi är nöjda!

Detta är absolut sista gången som jag skriver om varför vi valt ersättning istället för amning och varje kommentar som rör frågor om varför jag inte ammar kommer hänvisas till detta inlägg.