Känner du lyckan genom sorgen?

Idag är det som sagt både lyckokänslor över den helt galna spontangraviditet som vi lyckats med medan jag samtidigt minns så väl vad vi gjorde för exakt ett år sedan - Begravde vårt barn.

När jag åkte till jobbet i morse lyssnade jag på Den svenska bjönrstammen och låten "Svalkar vinden" har en så passande textrad "känner du lyckan genom sorgen".
Ja, jag försöker så gått det går. Jag tror att alla runt omkring mig just nu är gladare över min graviditet än vad jag är. Antagligen har jag fortfarande inte fattat att jag är gravid och har därmed väldigt svårt att vara glad.

Idag på jobbet har ryktet spridit sig med blixtens hastighet. Naturligtvis vet inte alla, men några stycken har snappat upp det på min blogg via Facebook. De som fortfarande är ovetande får vara det tills de själva lyckas lista ut det.

Någon frågade i en kommentar när jag har beräknad förlossning och det blev ju helt plötsligt svårt att veta. Alltid tidigare när vi gjort ivf har vi ju haft en exakt tidpunkt för ägglossning (äggplocket), men nu har jag ingen aning. Räknar jag på en 28-dagarscykel med ägglosssning på dag 14 så är beräknad förlossning den 5 februari 2013. Fy, vad långt det är dit och så mycket otrevliga saker som kan hända innan dess... Mitt första mål är att få se ett tickande hjärta i vecka 8. Även dit känns det långt...

Miraklet - Du måste stanna!!

Idag: Blandade känslor

Den konstiga känslan av chock och overklighet sitter fortfarande i. Jag har haft tusen tankar i huvudet i natt och har därför sovit jättedåligt. Idag gick jag till och med upp innan klockan ringde vilket aldrig sker annars...Jag försöker att få in i huvudet att vi i början av nästa år kommer att bli föräldrar igen. Jag vågar inte tro att det kommer gå bra hela vägen, men någonstans långt borta känner jag det - Hoppet!

Idag minns jag också de känslor vi hade för ett år sedan - Den dagen som vi begravde vår förstfödda son. Jag kommer aldrig glömma den känsla det vara att sitta bredvid den lilla kistan med vetskapen om att däri låg vår lilla lilla efterlängtade pojke tillsammans med två hemmasydda röda tyghjärtan och en litet mjukisdjur i form av en kaninpojke.
Den här sången sjöng solisten. Den är så fin och passande: Jag ska alltid älska.

1100-1775

Grattis geocachare. Du har hittat rätt!!!

Slutkoordinaten är: N 58 36.706 E 16 08.566

Har du hittat hit av misstag? Lär dig mera om geocaching här.

Helt galet ju!! Spontangravid!

Fortfarande snurrar frågan "Hur faan gick det här till?" i mitt huvud. Att jag skulle bli gravid sängvägen kan jag bara inte få in i min tanke.

Tack alla söta och rara för era kommentarer på bloggen idag!!

Många är säkert nyfikna hur allt har gått till då jag var väldigt fåordig i morse.

Jag brukar ha en cykel på mellan 26 till 32 dagar och det vanligaste är runt 26. Idag är det dag 30 så igår började jag fundera på vart mensen tagit vägen, men samtidigt vet jag ju att mina cykler är oregelbundna. Dock har jag den senaste veckan haft en känsla om att något kan vara annorlunda i kroppen, men jag har inte vågat att varken säga något till M eller skriva något här på bloggen. Jag har känt kramp i magtrakten när jag rest mig upp snabbt, lite yrsel ibland, känsla av kissnödighet fast jag precis varit på toaletten, ingen huvudvärk (det är ett grav-symtom för mig). Igårkväll märkte jag också att jag var hård i magen (ursäkta detaljerna). Då började jag verkligen fundera på om det var något på G. För den tröga magen var ett väldigt tydligt symtom både vid Dutt och Snöis.

I morse när klockan ringde rafsade jag så åt mig ett graviditetstest som jag slängt in i garderober i lilla sovrummet efter misslyckandet i påskas. När jag stoppar ner stickan i kissburken säger jag högt för mig själv "detta är mest för skoj" Jag visste vilket resultat som det skulle ge - Ett minus. När jag sedan slänger en blick på testet efter en halvminut tänker jag "så där ska det ju inte se ut". Då har ett starkt och fint plus uppenbarat sig Jag står där ensam och håller min i handfatet och darrar. M har åkt till jobbet så jag har ingen att ropa på... Alltid på testdagarna har vi ju båda stått och stirrat på stickan, men nu stod jag helt själv och vet inte vad jag ska tro.

Bestämmer mig att hopp in i duschen och göra mig i ordning för jobbet innan jag ringer M. I duschen tänker jag att jag måste sett fel och att jag tittar på det igen ska plusset vara borta. Men det är kvar!!

Jag ringer mannen och frågar om han sitter ner och säger då att jag testat och vilket resultat det blev. Han frågar mig om jag skojar men jag säger att jag aldrig skulle skämta om en sån sak. Jag ber också om ursäkt för att jag testade när han inte var hemma...

På något sätt tog jag mig sedan till jobbet, men jag vet inte om jag lyckades göra så mycket vettigt idag...

Jag gravid sängvägen!! Det trodde jag aldrig var möjligt. Nu kommer jag vara en av dom som förstärker myten om att "koppla av så ska du se att det går". Visst vi har kopplat av, men jag tror mer på min cocktail av olika mediciner och då främst Humira.

Det som är mystiskt i sammanhanget är att befruktningen måste ha ägt rum precis vid Dutts ettårsdag. Jag kommer knappt ihåg att vi utförde några sexuella bravader då, men det måste vi väl gjort... Jag hoppas att Dutt har något med detta att göra!!

Har varit i kontakt med distansläkaren och meddelat att vi, trots att vi inte var i Göteborg för två veckor sedan, är gravida. Jag ska nu utöka min medicincocktail med Innohep och Crinone. Innohep för att minska risken för proppar och Crinone för att stödja graviditeten lite extra för att förhindra ev missfall.

Just nu känner jag mig chockad, oförstående och omtumlad. Så märkligt. Här har man försökt i fyra jävla år, gjort sju ivf-behandlingar och så helt plötsligt så får man ett plus när man minst anar det... Märkligt är ordet!

Hur FAAN har det här gått till?

Skrivkramp

Just nu är jag i en period där jag öppnar bloggen för att skriva ett inlägg och sen så sitter jag så. Länge.
Antar att det heter skrivkramp. Det känns ovant för mig då jag brukar ha flera inlägg i huvudet som jag sedan snabbt får ner i text.

Det händer väl inte så mycket utöver det vanliga i mitt liv just nu. På torsdag är det ett år sedan jag såg den fina lilla lilla kistan i kapellet. Kommer aldrig glömma den synen. Det blev en fin dag trots allt det tunga.

Idag är vi båda lediga så vi har varit iväg på en liten picknick till en plats vi upptäckte för cirka ett år sedan. När vi var där då sjöng näkergalar i högan sky så jag hoppade att jag skulle få höra dom även idag. Men inte... På hemvägen gick vi förbi Dutt där vi båda satt utan att säga något.

Nu tror jag att det är dags att göra ytterligare en omgång med rabarbersaft. Rabarbern växer så det knakar...

Många piller blir det

Idag har jag fått hem i burk piller i brevlådan - D-vitamin.
Min medicinlista blir bara längre och längre. För tillfället ser den ut så här:
* Prednisolon 10 mg/dag
* Humira en spruta varannan fredag
* Trobyl 75 mg/dag
* Folsyra 5 mg/dag
* Behepan 1 mg/dag
* Kalcipos 1000 mg/dag
* Omega- 3 1 tablett/dag
* D-vitamin 4000 enheter/dag

Vi får se om något mera läggs till på listan efter besöken hos distansläkaren och reumaläkaren i mitten av juni. Sedan tillkommer ju i augusti alla ivf-mediciner också...

En finare present på Mors dag

Choklad och kort från M

Efter nattens, inte så uppskattade, presenter från katten så fick jag till frukostfikat en paket från mannen. Choklad från Lidt och ett kort där det stod "Nästa år så... Grattis på Mors dag älskling".

Till lunch blev det Mors dags-scones. Problem där var att jag gjorde dom. Så borde det väl inte ha varit??

Jag vill gratulera alla mammor, blivande mammor och de som kämpar för att bli mammor idag!

Mors dags-scones

Hoppas ni alla får en bra dag.


Förhoppningsvis får jag nästa år fira Mors dag med ett levande väldigt nyfött barn!

Morgonpromenad och "present"

Ja, vi missade att Sverige vann Melodifestivalen igår, eftersom vi var trötta och gick och lade oss halv elva...

Istället fick jag två tidiga Mors dag-presenter av mitt levande barn, katten. På en kvart kom han in genom kattluckan med två möss och lade dom uppe i sovrummet. Hans morsa uppskattade inte presenterna, men det är ju tanken som räknas...

Nu på morgonen har vi redan hunnit med en morgonpromenad och lyckats höra näktergalen.

Nu: frukost på altanen

De ofrivilligt barnlösas dag

Idag är det De ofrivilligt barnlösas dag. För andra året uppmärksammas detta.
Tv4:s nyhetsmorgon uppmärksammade dagen redan igår. Det Joanna berättar i inslaget är så nära mina egna ord. Skönt att känna att man inte är ensam i detta.

Nu ska jag gå ut och hänga upp flaggan!

Det är överallt

Det ska verkligen inte gå att missa... I affärerna finns det. I tidningarna. På Internet.

Det ska inte finnas en möjlighet att missa att det är Mors dag på söndag. Återigen ett år utan att ha någon mamma i livet att fira och inte heller ett barn som kan fira mig. Jag är mamma till ett osynligt barn, men det känns som att på Mors dag gills inte det...

Mors dag förra året var snäppet jobbigare. Då hade det bara gått 12 dagar sedan Dutt kom och jag hade inte förstått att jag var en mamma utan barn. Undrar om jag förstått det än? Förra årets Mors dag skulle vara en dag med en gravidmage som började ta form och kanske hade jag börjat känna rörelser då. I vecka 22 (som ajg skulle varit i då) borde man väl känna saker, men vad vet jag... Istället blev det en ganska konstig dag. Vi hängde i alla fall upp vår fasadflagga för att på så sätt ändå uppmärksamma dagen.

När kommer jag få fira Mors dag "på riktigt"?

Tablettmissbrukare...kanske bra?

Jag är och har alltid varit morgontrött. När jag var barn var det en pina att gå upp varje morgon. Min mamma kämpade jättemycket och ibland fick hon klä på mig medan jag fortfarande sov...

Fortfarande tycker jag att det är en pina att gå upp på morgonen och är alltid trött när klockan ringer, men nu klär jag mig i alla fall själv :-)
Det som varit annorlunda den här veckan är att jag varit pigg på jobbet! Tidigare har det gått bra fram till klockan 11 på förmiddagen ungefär, men sen... Tröttmössa resten av dagen!

För en vecka sedan började jag ta Omega-3tabletter. Kanske kan det vara dom som gjort att jag är piggare?
Dessutom har jag beställt d-vitamintabletter efter tips från en läsare som tydligen ska vara bra för mycket bland annat immunsjukdomar och infertilitet.

Har också kommit på att jag den senaste tiden glömt bort "Dagens positiva". Jag hade ju som mål att alltid se något positivt varje dag.
Får nu ta "Senaste veckans positiva": Sommar!! Finns det något mer positivt?? När jag sitter på altanen doftar det syren från vår nästan 50 meter långa syrenhäck! Helt underbart!
Sommaren är verkligen min favoritårstid. När andra börjar klaga på att det är för varmt - Då njuter jag!!

Hej hej

Ett kvällsbesök hos Dutt

Vad ska grannarna tänka?

För ett år sedan var ju som alla vet ett kaos och som dagen idag hade vi kvinnan från begravningsbyrån på besök.

Det jag tänkte på innan hon kom var vad grannarna skulle tänka när en bil parkerar på gatan utanför vårt hus med  en text där det står X:s begravningsbyrå på.  Hade jag inte viktigare saker att tänka på än vad mina grannar ska tycka och tänka? Tydligen inte. Fast man är i den djupare av sorg så tänker man såna tankar. Det är ganska märkligt när man tänker efter så här i efterhand.

När hon sedan kom var bilen helt anonym...

Samma tanke hade jag sedan när prästen skulle komma dagen före begravningen. Vad ska grannarna tänka när en bil med "Svenska kyrkan" står utanför oss?

Hans bil var också anonym...

Alla har något att säga

När det gäller adoption tror jag att det finns lika många åsikter och tankar om det som det finns människor i världen. Det märker jag verkligen när jag i flera inlägg nämner att jag just nu inte är redo att påbörja en sådan process.
Många tror jag, tyvärr, tror att en adoption är en enkel process. Vem har inte hört kommentarer som "Ni kan ju alltid adoptera, det finns som många barn där ute som behöver en familj". Om det nu finns så många barn ute i världen som behöver en familj, varför tar det tre till fem år att adoptera...

Någon frågade i föregående inlägg varför jag tänker "två försök kvar" och inte "två planerade försök kvar". Hon undrade om det är en gräns vi satt på grund av ekonomiska eller andra skäl. Ja, det är två planerade försök kvar. Så sant. Sedan vet vi inte hur vi ska göra. Då har vi gjort nio återföringar. Det är ganska många... Dock blivit gravida på två av dom. Ekonomiskt skulle vi väl ha möjlighet att köpa fler ivf-behandlingar, men frågan är om det är värt det... Skulle båda försöken i höst misslyckas har vi då fyra misslyckade behandlingar i rad. Då måste man verkligen tänka efter om den tionde behandlingen verkligen kan ge ett plus efter så många minus. Jag hoppas att jag inte behöver hamna där och ta ställning till hur vi ska gå vidare.
Kanske har vi fler än två planerade försök kvar. Om vi får ägg till frysen vill säga, men de senaste gångerna har vi inte fått det så det är inget som vi räknar med. Blir det så räknar vi det som en bonus.

Vi får helt enkelt hoppas på en favorit i repris i höst. Dutt kom till på andra försöket i det trepack vi då köpt och det försök vi står inför i höst är ju också det andra i trepacket.

Jag måste nu försöka att ta bort de jobbiga tankarna. Dom finns där alltid, men som kuratorn sa så måste jag när jag tycker att de blir för jobbiga och påträngande säga till mig själv att sluta tänka. Känslorna finns ju också alltid där, men dom vill jag inte tränga bort för då kan det bli värre framöver istället. Så de får finnas med mig, men tankarna - De måste jag försöka mota bort. I alla fall de allra jobbigaste.

Tack för att ni orkar bry er om mig. Jag har säkert sagt det 100 gånger, men det är guld värt!!

Två fjuttiga chanser kvar

Två chanser kvar har vi att få ett barn. TVÅ! Det är ju ingenting. Jag kan ju få panikkänslor för mindre. Just nu kan jag inte se att vi kommer att lyckas med det. Att få uppleva ett plus igen. Att få uppleva ett tickande hjärta i vecka 8. Att få gå på lyckade KUB- och RUL-ultraljud. Att få uppleva glädjen när en liten livs levande bebis kommer till oss skrikande och och alldeles underbar.

Just nu finns inte dessa möjligheter i min hjärna. Där är det bara två feta minus som syns och efter det en stor tomhet. Vad ska jag göra om vi får två minus i höst? Jag vet inte. Samtidigt som jag inte klarar av att tänka på att vi faktiskt skulle få ett plus och en lyckad graviditet så kan jag inte heller tänka tanken att vi skulle få två minus och att denna ivf-resa skulle vara slut.

Men allt är så dubbelt. Ena stunden tänker jag att jag ska vid denna tidpunkt nästa år vara nybliven mamma till en levande bebis och andra stunden så kommer de där allra mörkaste tankarna. De mörka tankarna är alltid starkare och de vinner lätt över de ljusa.

Jag har ju faktiskt varit gravid två gånger. Varför skulle det inte lyckas igen? Varför skulle det lyckas igen? Alltid en ljus och en mörk tanke...

Jag måste få in detta manta i huvudet: Ivf-försöket i augusti ger ett plus. I oktober ser vi ett tickande hjärta. Ett lyckat rutinultraljud runt jul och beräknad förlossning några dagar efter Dutts tvåårsdag. Hur ska jag få in det in mitt huvud?

De ofrivilligt barnlösas dag

På lördag är det återigen lördagen före Mors dag och förra året utropade bloggaren Wilda Matilda den dagen till De ofrivilligt barnlösas dag och så även i år.
På Facebook finns ett ett evenemang för detta. Gå med i det du också och visa ditt stöd för alla som kämpar.

Årets första

Årets första sats rabarbersaft är nu gjord.

Naturligtvis smakade den jättegott!!

Edit: Hönsamaja efterlyste receptet så här kommer det:

2 kg rabarber (behöver inte skalas)
1½ liter vatten
saft från en citron
1 kg strösocker.

Skiva rabarbern och låt koka med vattnet tills de är mjuka och har fallit sönder, cirka tio minuter. Häll över i silduk och låt självrinna i omkring 30 minuter.
Rengör kastrullen och häll tillbaka saften och tillsätt citronsaften och sockret. Koka upp saften och skumma saften tills den är helt klar.
Häll upp på flaskor.

Vi brukar hälla upp i det vi har, pet-flaskor och plastburkar och sedan fryser vi in saften.
Receptet är från Dansukker.

Vad ska jag fokusera på nu?

Nu dagarna efter att årsdagen för Dutt är "avklarad" så har jag känt mig tom. Jag har idag känt mig låg, trött och håglös. Troligtvis beror det på att jag nu inte vet vad jag ska fokusera på härnäst. Ganska länge inför Dutts årsdagar har jag haft tankarna och mitt fokus på att dom dagarna skulle bli så bra som möjligt och det blev dom så jag är absolut inte missnöjd. Det är märkligt att man kan vara nöjd över att årsdagarna för sin döda pojke blev bra, men så är det.

Jag måste nu kanske inse att jag just nu inte behöver ha fokus på något speciellt. Det är lång tid kvar till nästa behadnlingsstart (ca i mitten av augusti). Det är fortfarande cirka en månad kvar tills vi har inbokat möte hos distansläkaren och hos min reumatolog. Inför de mötena ska jag i och för sig läsa på lite i Beers bok som jag köpte för ett tag sedan. Jag har läst att vissa med reumatisk sjukdom och med APS (blodstörningen jag har) kan få immunglobulin i dropp för att hämma immunförsvaret. Kan det var något för mig? Dessutom ska jag naturligtvis diskutera hur jag ska använda Humira under min behandling. Jag har nu sedan några dagar börjat ta Omega-3-tabletter då jag läst att de också ska vara immunhämmande.

Dessutom ska jag höra med distansläkaren vad det är för skillnad mellan de olika blodförtunnande preparaten Innohep och Fragmin, Är det bara namnen eller är något av preparaten bättre än det andra? Någon som vet?

Nä, nu blev det i alla fall fokus på läkarbesöken...
Jag ska nu försöka fokusera på att jobba fem veckor och sedan är det sommarsemester i fyra!! Den här veckan jag nu varit ledig har varit väldigt skön. Jag har hunnit med väldigt mycket förutom att uppmärksamma Dutt. Vi har städat hela huset, tvättat alla fönster, promenerat, jobbat i trädgården, haft besök av J och M och barnen (våra gudbarn), haft besök av pappa och särbo. Bland annat. Den här veckan jag varit ledig känns faktiskt längre än en vecka.

Efter sommarsemestern ska jag tillåta mig att på allvar fokusera på nästa ivf-försök för då är det cirka en månad kvar.

Vill återigen tacka för alla fina kommentarer som kommit under den gångna vecka. De värmer!
Ska också säga att jag just nu är väldigt dålig på att själv läsa och kommentar era bloggar. Kanske är det ett led till att inte fokusera på barnlöshet och ivf-behandlingar.

Tom

Igår och idag har jag känt mig tom.
Det känns som att jag så länge inväntat Dutts årsdagar och nu när de är passerade så känner jag en tomhet.

Redan när vi var hos kuratorn i mitten av april hade vi ju börjat fundera på hur vi skulle göra årsdagen den 17e så bra som möjligt och då fick vi ytterligare tips av henne vad vi kunde göra på årsdagen.

Jag är nöjd över hur vi planerade och genomförde dagen. Jag överlevde och det var inte så ledsamt som jag hade trott och befarat. Det blev en värdigt uppmärksammande av vår lilla pojke som vi så gärna hade velat har här bland oss. Just nu skulle han gärna få titta på när hans pappa målar altanräcket eller krypa omkring på gräsmattan (barn kanske inte kryper vis sju måanders ålder...). Oavsett vad så skulle han så gärna få finnas här...

Om världen vill  (och det hoppas jag) så ska jag vid denna tidpunkt nästa år har en lillebror eller lillasyster till Dutt som kanske är precis nyfödd eller till och med hunnit bli någon månad då min graviditet inte kommer vara 40 veckor på grund av min blodstörning.

Jag försöker att tänka på att så kommer det bli, men det är inte lätt...

En cache till Dutts minne

Årsdagarna är över. Ska man vara riktigt noga finns det ju några kvar ändå. Begravningen den 31 maj och sedan asksättningen den 22 juni, men de känns ändå inte lika stora (om man kan säga så).

Inför årsdagarna och igår på ettårsdagen har vi försökt att hedra, uppmärksamma och minnas Dutt så mycket som möjligt utan att det skulle bli ett firande men inte heller en allt för dyster tillställning. Jag tycker faktiskt att vi lyckade ganska bra. Jag kan inte säga att vi firade Dutt igår, utan att vi uppmärksammade hans ettårsdag. Att vi skulle fira hans ettårsdag skulle kännas helt fel.

Min album som jag jobbat med inför hans ettårsdag blev lagom klart. Alla bilder insatta och med lite text, med mina finast kråkfötter, under varje bild. Några blad finns kvar i albumet för några bilder från ettårsdagen.

Dessutom hedrade vi Dutt igår med en cache. Alltså en skattgömma som man hittar genom att använda sin gps. För några år sedan geocachade vi en hel del, men vi tappade det någonstans förra året, men har nu tagit upp det litegrann igen. Då tyckte vi också att det var en bra idé att göra en egen cache och lägga ut på Dutts ettårsdag.

Som sagt, tycker jag att vi har gjort allt vi kunnat för att få en så bra årsdag som möjligt. Ordet "bra" känns konstigt att använda i detta sammanhang, men ni förstår säkert.

Jag vill också tacka alla er som med era kommentarer uppmärksammat Dutt under dessa dagar. Jag tror att Dutt ler i sin barnhimmel över den kärlek som ni strör över hans föräldrar. TACK!!

Passande text

Igår fick jag en kommentar av Elin Gabriella där hon skrivit en text som hon hittat och som hon tyckte passade oss. Jag tyckte också att den passade. Till och med så bra så att texten får ett eget inlägg...

Längtat har jag
så länge till dig
Somnar i stillsamt behag
I varje dröm
så finns du hos mig
Du bor i mitt hjärtas slag

För du är det barn som jag inte har
men varje minut finns du här
Jag känner dig väl
fast du inte finns
Jag älskar och håller dig kär
i min dröm

Livet är tungt
men hoppet består
Smärtan får inte ta vid
Tomheten drar
men lämnar ett spår
av sorg i min längtan till dig

För du är det barn som jag inte har
men varje minut finns du här
Jag känner dig väl
fast du inte finns
Jag älskar och håller dig kär
i min dröm

För du är det barn som jag inte har
men varje minut finns du här
Jag känner dig väl
fast du inte finns
Jag älskar och håller dig kär
i min dröm
i min dröm

Årsdagens aktiviteter och känslor

Idag är det alltså en år sedan Dutt kom till världen. Kom och försvann på mindre än en sekund. När jag på förlossningen vaknade strax efter midnatt och hade ont trots ryggmärgsbedövning, larmade jag och "vår" barnmorska kom springande som en blixt. Hon sprang sedan minst lika fort för att ringa narkosjouren för att höra om jag kunde få ett extrados smärtstillande. När hon kommer tillbaka säger jag att jag måste gå på toa för jag känner på mig att någonting är på väg att hända. Jag känner att någonting trycker på där nere. Barnmorskan och M hjälper mig till toaletten och när jag ensam sitter där kommer något, utan att jag behöver göra något, ner i bäckenet. Det där något visar sig, när barnmorskan kommer in, vara Dutt. Då är klockan 00.24. Jag blir hjälpt tillbaka till sängen och efter ett tag kommer barnmorskan ut och säger de orden som jag så väl kommer ihåg "visste ni att det var en pojke?". Det visste vi inte.
Innan vi får se honom upprepar mannen "En pojke" viskande för sig själv flera flera gånger med tårarna rinnande ner för kinderna, medan jag under hela tiden inte klarar av att fälla en enda tår. Inte ens när jag sitter med Dutt i famnen förmår jag att gråta. Jag är bara tom.

Allt kunde varit så annorlunda. Vår förstfödda son hade på ultraljudet kunnat varit en helt frisk bebis som sedan i september eller oktober kommit till oss skrikande och rosig om kinderna. Han skulle då idag vara en sjumånaders älskad liten bebis. Istället blev han en sjuk, älskad och saknad liten liten bebis som föddes i vecka 20, 19 cm lång och 150 gram tung.
Han skulle ha kunna blivit min pappas första barnbarn och min systers första syskonbarn. Han blev istället en liten bebis pappa och syster bara sett på bild och besökt i minneslunden.

Jag har varit nervös för hur den här dagen skulle kännas. Den har faktiskt känts ganska okej. Den 12e kändes jobbigare på något sätt. Det var ju då som allt var över. Idag är ju den officiella ettårsdagen, men den 12e är den dag som var slutet.

Dutts blommor och ballonger

Idag gjorde vi på förmiddagen Dutts ettårstårta. Vi packade ner den tillsammans med kaffe och te och dessutom vår picknick som bestod av potatissallad och kycklingspett och åkte först till blomaffären där vi köpte tre rosa rosor med brudslöja.
Väl på kyrkogården satte vi ner blommorna och två ballonger, tände ett gravljus och sedan packade vi upp tårtan. Att tända ettårs-ljusen var inte det lättaste i blåsten, men det gick till slut.

Vi satt båda tyst och fikade. Jag kände att det inte fanns så mycket att säga, utan jag tror att vi båda var inne i våra egna tankar.

Sedan åkte vi vidare till Svensksundsviken som är ett naturreservat en bit utanför stan, precis vid vattnet. Där gick vi till utsiktsberget och åt vår picknick och gick sedan vidare till fågeltornet. Där såg vi fem havsörnar på en gång. De är så maffiga!

Vårt uppmärksammande av Dutts årsdagen med rislyktor kl. 00.24, tårta på kyrkogården och utflykt med picknick känner jag mig nöjd med, men naturligtvis skulle jag gärna ha sluppit genomföra den här dagen överhuvudtaget. Istället kunde vi kanske jag, M och Dutt åkt till Dutts morfar och hälsat på över helgen eller kanske bara myst i trädågrden.

Dutts tårta

Men. Efter de förutsättningar som vår verklighet nu har så känner jag mig nöjd!

Vid Svensksundsviken träffade vi denna goding.

Dutt 1 år

Klockan 00.24 skickades två rislyktor upp i mörkret för att hedra Dutt.
När vi stod och tittade på lyktorna tänkte jag på barnmorskans ord "Visste ni om att det var en pojke?"

Ljus för Dutt

Minnen, morgondagens plan och fina vänner

Den här dagen är lite som dagen var i lördags den 12 maj. Man vet hela tiden timme för timme, nästan minut för minut hur det var och hur det kändes för exakt ett år sedan. Nu för ett år sedan hade jag börjat få ont, som mensvärk och jag hade börjat få morfin för smärtan. Morfinet hjälpte dock inte mot det onda utan gav mig "bara" ett gräsligt illamående...
Känslomässigt tror jag att vi båda var väldigt avtrubbade. Inte en enda gång förrän Dutt kom fälldes en tår eller pratade vi om vad det egentligen var som vi gick igenom. Antagligen var det allt för abstrakt och märkligt för att vi inte ens skulle kunna sätta ord på det till varandra. Här finns hela berättelsen om hur förlossningsdagen var.

Planen inför Dutts ettårsdag i morgon ser ut så här: Klockan 00.24 i natt kommer vi släppa upp rislyktor för att hedra vår son. Då är det exakt ett år sedan han kom. Vi kommer antagligen släppa upp dom ute i trädgården vid hans minnesträd.
I morgon vid lunch ungefär går vi till blomaffären och köper några fina blommor, antagligen rosor, som vi sedan sätter hos Dutt. En ballong eller två kommer också på något sätt finnas i buketten. Naturligtvis har vi ett ljus med oss också.
På "vår" parkbänk kommer vi äta tårta och dricka kaffe/te. Idag har jag gjort tårtbotten och även rabarberkompott som ska vara ett av lagren i tårtan. Sedan åker vi iväg till Svensksundsviken med potatissallad och kycklinggrillspett.
Det vi hoppas på är att dagen trots allt ska kännas okej. Att vi på detta sätt kan minnas och hedra vår förstfödda son som inte fick stanna hos oss. Vi hoppas också på bra väder.

Kortet och hjärtat från Elida

Idag har vi fått blommor och choklad från Herr och Fru H och brevbäraren lämnade av ett brev från Elida med en jättefin hälsning och ett fint hjärta. Fina gester från fina vänner!! Tack så hjärtligt!

Blomma och choklad från Herr och Fru H.

Förstod inte

För exakt ett år sedan satte vi oss i bilen med destination Förlossningen. Kvällen före hade vi packat en väska med saker som vi trodde att vi skulle tänka behöva. Vi hade ju ingen aning om hur lång tid en sån här sak skulle ta. Tidigare under graviditeten hade man läst så mycket om den där BB-väskan som packas flera veckor i förväg. Vår väska var färdigpackad på en kvart med stor tyngd och sorg i sinnet.
När vi satt där och åkt i bilen hade varken jag eller mannen fattat vad det var vi skulle göra på förlossningen egentligen. Att allt skulle vara slut efter 15 timmar... Att vi då skulle sitta med en liten liten Dutt på 19 cm  i våra händer.

Jag minns så väl när vi kom in på förlossningen och går med tunga steg till receptionen och jag uttalar orden "Hej, jag heter Anna och jag skulle vara här klockan nio för ett avbrytanden". Att man ens klarar att forma orden till en sån mening och att sedan kunna uttala den. Det är verkligen helt gräsligt. Man ska inte behöva ta såna ord i sin mun. Så är det bara!!

Jag minns så väl hur den barnmorskan (eller om det var en undersköterska) reagerar när jag uttalar orden. Hon verkar vara väl medveten om hur läget är och att vi skulle komma. Hon visar genast in oss i deras mest avskilda rum och hämtar genast in den barnmorska som är speciellt avsatt för att ta hand om oss under hennes arbetspass. Med henne pratar vi länge, om hur allt ska gå till och hur länge det kan ta och vad som händer när Dutt väl kommit. Hon tycker att det är en bra idé att se Dutt då det är en bra del i sorgebearbetningen.
Att sitta och diskutera sånt är ju bara för absurt och gräsligt det också. Jag minns att tårarna fanns där innanför ögonlocken hela tiden. Att sitta och prata om hur man ska hantera sitt döda barn skulle få vem som helst att vilja störtgråta...

Ytterligare en dag har gått

Även idag har det blivit lite trädgårdsarbete. Jag försöker att vinna kriget mot kirskålen, men jag får antagligen se mig besegrad...Det verkar helt hopplös att bli av med kirskålen. Har även skolat om några squash-plantor och naturligtvis även njutit av att solen och allt fågelkvitter.

Sedan blev det en riktigt långpromenad med två stopp. Först hos Dutt i minneslunden och sedan blev det en mjukglass i Folkparken. Vi trodde att vi skulle få regn på oss när himlen runt omkring oss var helt svart, men vi klarade oss.

Jag har under dagen idag varit vresig och stingslig. På något sätt känner jag att vill få den 17 maj "överstökad". Just nu sitter jag bara och väntar på att dagen ska komma så att den kan ta slut.
I morgon är den dagen då jag för ett år sedan trodde att Dutt skulle komma. Det var då som vi kom till förlossningen, men den 16e hann bli den 17e innan Dutt kom.

Dagens positiva: En blomaffär ringde och det kommer ett blomsterbud i morgonförmiddag också! Kul och spännande!

Borde varit en BF-dag

När vi såg ett plus på stickan den 9 september förra året räknade jag nästan med en gång ut vilket bf-datum Snöis skulle få. 15 maj 2012 blev resultatet, vilket ju var perfekt. Vi skulle få ett syskon till Dutt precis till hans ettårsdag.

I 11 dagar fick jag tro det för den 20 september var det blod på pappret när jag torkade mig. Ett besök på gynakuten gjorde oss lite lugnare. Det som hade hunnit utvecklats så helt normalt ut, dock kunde man inte se några hjärtslag då det var alldeles för tidigt. Jag är då bara i vecka 5+6.

En vecka senare var vi hos distansläkaren och då hittar hon en Snöis på 6 mm och efter mycket letande hon hon också något som kan vara hjärtat, men hon vill att vi kommer tillbaka en vecka senare för att vara helt säker på att allt står rätt till. En vecka senare är vi tillbaka i gynstolen och få då konstaterat att det med största sannolikhet är ett MA. Hon hittar inga hjärtrörelser och Snöis är för liten för den vecka jag är i just då. Då vi har ett läkarbesök inbokat på mödravården en vecka senare så får vi vänta tills dess för att få det 100% säkert.

Veckan som följer är den längsta vecka jag någonsin varit med. Jag tror faktiskt att tiden den veckan gick baklänges.

Den 11 oktober får vi det konstaterat att Snöis blivit ett MA och att dagen idag, 15 maj 2012, inte skulle vara ett bf-datum för vår del. Genomgår skrapning två dagar senare och sedan dess har jag varit ogravid...

Redan direkt efter skrapningen hade jag som mål att vara gravid på Dutts ettårsdag. Vi har haft två möjligheter och båda har gått åt skogen. Nu är målet att bli gravid i augusti/september och nästa år ha ett bf-datum som är ungefär samma som för Snöis.

Störd nattsömn

Jag blir alltid sååå glad när jag blir väckt mitt i natten av att vår sååå charmiga katt sitter på sovrumsgolvet med en levande mus!

Det är jättepraktiskt med kattlucka, men musnätterna skulle jag gärna vara utan...

Kunde ha varit till något roligt

Tillbehören på bilden kunde ha varit inköpt till ett kommande 1årskalas. Kalaset skulle innebära många och glada gäster och två stolta föräldrar som ser sin ettåring kladda ner sig med grädde i ansiktet. Många presenter får ettåringen också, men är mest intresserad av pappret och snören, men mamman är jätteglad över alla fina presenterna som hennes barn får.

Nu är ju inte dessa tillbehören inköpta till ett lyckligt kalas, utan till Dutts ettårsdag. Tanken är att jag ska göra en tårta som vi ska ha med oss till minneslunden och där tända ljuset på tårtan.
Ballongerna ska vi sätta i den blombukett som vi ska köpa. På ballongen ska vi försöka skriva "Dutt 1 år".

Jag hoppas att jag framöver ska få köpa dessa saker för att jag har ett levande barn att fira!

Semester och tankar

Semester den här veckan, vilket känns skönt speciellt efter nattens dåliga sömn var det skönt att kunna ta sovmorgon. De senaste nätterna har jag sovit väldigt dåligt. Haft svårt att somna och sedan har det varit många konstiga drömmar som gjort att jag sovit otroligt.

Det är många tankar i omlopp just nu och de gör väl sig påminda även på nätterna antar jag.
Idag för ett år sedan gjorde jag något som jag klassar som bland de märkligaste saker jag gjort. Att under övervakning av barnmorska ta tre tabletter som gjorde att avbrytandet av graviditeten började. Det var verkligen gräsligt att stoppa dom tabletterna i munnen och sedan skölja ner dom med vatten. Jag minns att den barnmorskan vi träffade var vänlig och förstående och förklarade sakligt och noga hur allt skulle gå till när vi sedan efter två dagar skulle åka till förlossningen.
Jag minns att jag med gråten i halsen fick fram en fråga som jag hade funderat på sedan vi beslutade oss för avbrytandet: "Kommer bebisen var död när den kommer ut?" Hon berättar att så är fallet. En hemsk fråga som jag ändå kände att jag behövde få svar på.

Idag har jag på förmiddagen legat på alla fyra och rensat i hallonrabatten. Jag hatar verkligen kirskål!! Sedan har jag varit till sjukgymnast då jag har pirr från bäckenbenskammen och ner i benen. Jag fick en övning jag ska utföra väldigt ofta de närmaste dagarna. Det är dags för det nu så...

Tankarna finns där

Idag har vi varit ute i trädgården  i stort sätt hela dagen. Vi har planterat blomfrön bland annat solrosor. Jag har planterat ut mina amaryllisar och lite annat smått och gått.

När jag är ute håller sig de jobbiga tankarna sig bort ganska mycket, men så fort jag kommer in så finns dom där. Den jobbigaste tanken idag är att jag aldrig kommer att lyckas bli gravid igen. Vi har två ivf-försök på oss, men sen... Vad händer då? Det måste bara lyckas, men jag har så svårt att se det just nu. Alla andra lyckas förutom jag (och jag vet att det inte är sant, men det känns så).
Jag har lyckats bli gravid två gånger, vilket inte behöver innebära att det lyckas en gång till eller så blir det så.

Vår distansläkare sa en gång att detta är ett lotteri och det kan jag verkligen hålla med om. Ena gången lyckas det och andra inte, fast förutsättningarna utifrån sett är exakt likadana.

Jag hoppas att jag i höst drar en vinstlott i det här jävla lotteriet för jag är trött på att få nitlotter hela tiden.

Vad jag minns från exakt ett år tillbaka idag - alltså den 13 maj 2011 är att kuratorn ringde oss tidigt på förmiddagen och sa att Socialstyrelsen godkänt vår ansökan om sen abort. Ett märkligt samtal då jag på ett sätt blev glad över att de godkänt det... I övrigt är den dagen en minneslucka. Jag kommer inte ihåg alls vad vi sysselsatte oss med eller hur vi kändes oss.

Dagens positiva: Sett och hört tre svalor (det är sommar för mig som bott på bondgård hela min uppväxt), kalasväder som inneburit mycket utevistelse i trädgården.

Ytterligare en hyresgäst

Svartvit flugsnappare flyttar in

Häromdagen flyttade en talgoxe in i en av våra holkar  vi satt upp i trädgården.
Idag flyttade nästa in. Den här gången var det en svartvit flugsnappare som gillade läget i vår stora björk.

Äntligen trädgårdsväder

Igår hos Dutt

Efter regn, regn, kyla och lite mer regn så skiner äntligen solen idag och då är både jag och mannen redo att springa ut i trädgården och jobba lite.

Gårdagen blev faktiskt jobbigare än vad jag trodde, men jag klarade av den med både gråt och skratt. Vi satt tysta en stund hos Dutt på eftermiddagen. Vi kände då att det inte fanns så mycket att säga.

Jag trodde  förra sommaren att vi skulle kommit så mycket längre den här dagen än vad som blev.
Vi har haft tre möjligheter, men alla har gått åt helvete.
Första möjligheten var Snöis som skulle haft BF på tisdag. Tänk om Snöis fått utvecklas och att vi på Dutts årsdag varit tre som besökte honom. Det hade varit lycka!!
Den andra möjligheten hade varit om frysförsöket i januari lyckats. Då hade jag nu varit i vecka 20 cirka och haft ett Bf-datum som varit nästan exakt samma som Dutt hade (i början av oktober).
Den tredje möjligheten hade varit om ivf-försöket i mars-april hade lyckats. Då hade jag nu varit i vecka 10 cirka.

Men.
Verkligheten ville annorlunda och jag sitter här fortfarande ogravid och barnlös som alltid.

Igår skrev jag ingen "dagens positiva". Man kan ju lätt tänka att den dag som igår så finns inget positivt, men det gör det faktiskt. Så gårdagens positiva var: Alla era värmande kommentarer både här på bloggen och på Facebook och de fina blommorna som kom med blomsterbud från Janet och Martin.
All er värme och kärlek gjorde att jag även igår kunde känna att det fanns något positivt!!

Nu: Ut i trädgården!

Jag minns...

Idag minns jag allt. Verkligen allt som hände den 12 maj förra året.
Jag minns vilka kläder min man hade på sig.
Jag minns vilket väder det var.
Jag minns spänningen när vi blev uppropade och gick in i ultraljudsrummet.
Jag minns hur det hugger till i hjärtan när barnmorskan snabbt säger "hjärnan ser inte ut som den ska" och snabbt försvinner för att hämta en kollega.
Jag minns att min man säger "det här låter inget bra".
Jag minns att jag frågar "kan den överleva?" och jag minns svaret "det kommer blir ett väldigt, väldigt sjukt barn".
Jag minns att jag till slut inte klarar av att titta på ultraljudsskärmen för att det gör för ont.
Jag minns att jag tänker "då får vi ta bort den".
Jag minns att vi av barnmorskorna får ett glas saft.
Jag minns att jag gråter hejdlöst mot M:s axel och kladdar ner hans tröja med mascara.
Jag minns att vi förflyttas upp till förlossningens ultraljudsrum och träffar, det som skulle visa sig vara, en ängel till läkare.
Jag minns att de genomför ytterligare ett ultraljud med samma fasansfulla resultat.
Jag minns att läkaren förklarar fynden för oss och vad det innebär.
Jag minns att jag tillslut, till M, uttalar ord "vi måste avbryta det här" och jag minns hans korta svar "ja".
Jag minns att vi blir slussade till kuratorn.
Jag minns att hon frågar hur vi har det hemma och att jag svarar att en vagga står mitt på vardagsrumsgolvet.
Jag minns att hon frågar om det är många som vi måste tala om detta för och jag svara att det känns som om det är minst en miljon människor som måste få veta.
Jag minns att hon pratar om att den fria aborten är över och att vi måste få tillstånd från Socialstyrelsen.
Jag minns att läkaren kommer tillbaka och har en plan över hur allt ska gå till de närmaste dagarna.
Jag minns att jag sitter i en bubbla.
Jag minns att jag skriver min namnteckning på en ansökan om att få göra sen abort.
Jag minns att vi kommer hem helt tomma.
Jag minns att jag genast tar av min mina mammabyxor och trycker ner min kropp i ett par "vanliga" byxor.
Jag minns att jag gråter.
Jag minns att M gråter.

Jag minns att denna dag var ett HELVETE!!

Blommorna har kommit

När vi kom efter från Ica stod blommorna på trappan.
Buketten var från bloggvännen Janet och hennes Martin!

Jag blir helt varm i hjärtat av er omtanke.

Många kramar till er.

Vem tänker på oss idag?

Alldeles nyss ringde en blomaffär och sa att de ska komma med blommor till oss i eftermiddag!

Undrar vem det är som tänker på oss idag?

Kl 08.30 - den första årsdagen

Exakt vid den här tiden för ett år sedan lade jag mig på bitsen i ultraljudsrummet för att efter cirka femton minuter uppleva det värsta jag varit med om. Dutt var inte frisk.

Dagen före ultraljudet var jag orolig för att något skulle vara fel, men jag trodde ju givetvis att oron var obefogad. Jag hade aldrig tidigare hört talas om någon som fått avbryta sin graviditet efter sitt rutinultraljud så det fanns inte i min sinnesvärld.

Jag kommer aldrig glömma barnmorskans ord "hjärnan ser inte ut som den ska". ALDRIG! Det är den värsta meningen jag hört i hela mitt liv.

Allt kastades omkull och mitt liv blev efter detta ultraljud aldrig sig likt igen.

Dagens positiva

Idag får Dagens positiva en helt eget inlägg.
Jag är riktigt stolt över mig själv att jag inte ätit några sötsaker på hela veckan, men idag öppnade jag den stora kassen jag inhandlade på Cloetta igår. Det är ju trots allt fredag eller hur?

Dagens positiva är också att jag så snabbt fick ett svar av verksamhetschefen på KK på det mejl som jag skickade igår.

Jag skickade ett litet mejl

Efter tisdagens besök hos den nya kuratorn har jag funderat på om jag skulle skicka mina åsikter till verksamhetschefen. Jag funderade några dagar och igår eftermiddag knåpade jag ihop en mejl där jag först beskrev vår situation och varför vi haft kontakt med kurator K. Sedan förklarade jag hur nöjda vi varit med K och hur missnöjda vi varit med L. Jag försökte att formulera mig så bra som möjlig då jag inte vill känna mig som en gnällig kärring. Jag läste igenom mejlet ett antal gånger innan jag till slut bestämde mig för att klicka iväg det.

Jag visste knappt om jag skickade mejlet till rätt verksamhetschef, men vid lunch idag fick jag ett svar där verksamhetschefen beklagade det som hänt både när det gäller vår kris och att vi varit tvungna att byta kurator mitt uppe i allt. Hon beklagade ju naturligtvis också att vi ansåg oss felaktigt bemötta av L. Hon var tacksam för mitt mejl med åsikter och meddelade också att de har en annan kurator som kanske skulle passa bättre för oss.

Sista...

jobbdagen den här veckan och sedan har jag semester i en vecka.

Det ska bli skönt även om jag inte kallar det semester riktigt.
Det ska bli skönt att vara ledig nu när de kommande årsdagarna kommer. Jag kan då tillåta mig att må precis som jag vill. Är jag ledsen så kan jag vara det. Är jag glad så kan jag vara det. Jag vet inte hur jag kommer att må och då känns det skönt att inte behöva gå till jobbet.

Nä, nu dags att dra till jobbet så att jag snart kan få semester...

Året i bilder

Ikväll har jag satt in alla bilder i det som ska bli Dutts minnesalbum. På första bladet finns naturligtvis bilden på Storken och graviditetstestet och ultraljudsbilden när vi såg det fina tickande hjärtat för första gången.

Några blad är fortfarande tomma och där ska sedan bilder från årsdagen sitta.

Det ska sedan bli lite text under varje bild också, men jag vill ha en guldpenna till det så det står nu på inköpslistan.

Dagens positiva: Oj, vad svårt det var att komma på något idag... Men ett inköp på Cloetta är ju aldrig fel ;-)

En påse godis

Hemma igen efter en bra utbildningsdag. Jag kom på en sak till som är lyxigt med utbildningsdag. Man slipper microvärmd matlåda!! Så idag blev det köpt dagens lunch!

På vägen hem passade jag på att ta omvägen förbi Cloetta i Ljungsbro. Det blev lite Polly, Kinapuffar  och Center bland annat. Dessutom hamnade Juliskum i påse. Tomteskum i sommarversion alltså.

Just nu har jag sötsaksstopp i veckorna så därför är påsen gömd i en garderob just nu. I morgonkväll borde jag få äta något i den där stora påsen i alla fall...

Dutts tulpaner blommar

I november förra året fick jag på posten fyra blomsterlökar av FC.
Jag planterade dom framför Dutts minnesträd och nu har de börjat blomma. Lagom till Dutts årsdagar!
När jag planterade lökarna i höstas visste jag inte vad det var för några lökar, men nu vet jag att det är tulpaner.

När jag nu ser dom blomma tänker jag på den värme och omtänksamhet jag fått av så många bloggläsare det senaste året. De allra flera är ju för mig helt okända människor. Några av de okända har blivit kända då vi under året träffats i verkliga livet.

Stort tack till er alla!! Och tack FC för tulpanerna!

Lyxigt?

Idag ska jag på utbildning. Eller det är snarare en minimässa med hjälpmedel och några föreläsningar.
När man som jag jobbar inom vården är det alltid lyxigt när man får åka iväg på något sånt. Då får man nämligen ha sina privata kläder på sig!! Och sina ringar!!

Det är olika vad man betraktar som lyxigt...

Skickat och trötter

Idag har varit en tröttmössa-dag. Igen! I och för sig är det nu ett tag sedan jag var riktigt så här trött på jobbet. Jag jobbade i alla fall mina timmar och tänkte att jag åker hem och sover direkt, men något måste ha hänt på hemvägen. Väl hemma så blev det ingen tupplur. Istället började jag fundera på vad jag skulle skriva i kortet som jag skulle skicka till kurator K. Det gick ganska lätt och jag hoppas att det jag skrev blev bra. Så här skrev jag:
"Hej! Vi vill med detta kort återigen tacka dig för den hjälp vi fått sedan förlusten av vår Pojke. Med din hjälp har vi fått användbara strategier och verktyg för att klara av vardagen, även när den känns svart. Vi känner att vi just nu har en bra grund att stå på tack vare dig. Vi vill att du ska veta att kontakten med dig har betytt jättemycket för oss. Ha det bra /A och M W"


Gick sedan iväg och postade kortet med en gång så om Posten sköter sitt jobb borde hon få kortet i morgon.

Nu blir det lite fika och "Halv åtta hos mig" och sedan "Arga snickaren" på tv.

Dagens positiva: Min underbara undersköterskekollegor som jag idag morgonfikade med och pratade jättemycket med om det jag varit med om det senaste året samt om gårdagens kuratorbesök.

Ett kort inköpt

Idag köpte jag ett kort som jag ska skicka till kurator K. Jag kunde inte motstå kortet med Mirandanallen. Jag tycker de är så söta. Nu ska jag bara få till någon bra text. Jag vill inte att det ska låta för "smörigt" utan verkligen få fram de känslor som jag känner för henne.

Jag får se om jag lyckas.

Det blev inget bra

Att det kan vara sådan skillnad. På kuratorer alltså!
Idag var det dags att träffa kurator K:s efterträdare kurator L. Jag gick dit med ett öppet sinne för att verkligen ge henne en chans, men det gick inte. Jo, mitt öppna sinne fanns där. En stund. Men det stängdes ganska snart.
Oh, vad jag saknade kurator K när jag satt i min fotölj idag.

Jag vet inte ens hur jag ska förklara det, men det kändes bara så fel. Samma sak kände M.
Hon var allt som mina tidigare fördomar om kuratorer har varit. En liten grå, försynt mus som bara sitter på sin stol och hummar lite och väntar på att man ska säga något själv.

Det som bland annat gjorde att jag kände att allt var fel var att hon flera gånger antydde att nu när vi tagit en paus så kanske det går på egen hand. Ska verkligen en kurator på kvinnokliniken säga så till ett par som kämpat med barnlöshet i fyra år? Jag tycker faktiskt inte det...

Hon pratade också om det "berömda" sorgeåret. Att allt blir mycket lättare när man upplevt ett års sorg. På ett sätt kan jag hålla med henne om det, men det är helt annorlunda mot vad K sa förra gången. Hon trodde mer på att det kan ta upp till tre år innan man känner att såret efter sorgen inte gör lika ont.

Kurator K hade alltid konkreta förslag till hur vi i vardagen ska lösa olika saker till exempel med "prattid" på kvällarna, förslag på hur vi kunde uppmärksamma Dutts ettårsdag med mera. L satt bara och lyssnade och höll med om allt vi sa idag. Aldrig tidigare har jag tittat på klockan och tänkt att jag vill gå hem, men det gjorde jag idag. När vi varit hos K har det alltid varit hon som fått avbryta för att tiden varit slut.

Just nu är jag oerhört glad att det var K vi fick träffa när vi chockade kom från ultraljudet och inte någon annan kurator. Hon har hjälpt oss så oerhört mycket det sista året. Mer än vad jag tidigare faktiskt förstått, men jag förstod det idag! Hon har gett oss konkreta råd, normaliserat våra känslor och tankar, bekräftat att alla tankar är tillåtna och hon har fått oss att känna oss stärkta när vi gått därifrån.
Visst, nu kanske jag målar upp K som ett helgon, men jämfört med dagens samtal så är hon verkligen det!

Tysta gick vi ut från hennes rum och jag väntade på M:s reaktion och den kom ganska snart och den var som sagt den samma som jag kände. Som tur var bokade vi aldrig någon ny tid och kommer antagligen inte göra det heller. Det är tur att vi haft K som länge som vi haft henne och att vi med hjälp av henne kommer vidare så bra som vi faktiskt ändå har gjort.
Nu får M och jag klara oss själv. Vi har alla de tips och strategier som vi fått av K i ryggsäcken så jag hoppas att vi kan utnyttja dom när vi känner att vi behöver det.

Vi tackade ju K när vi träffade henne förra gången, men nu känner jag än mer att jag på något sätt skulle vilja visa henne min uppskattning för vad hon gjort för oss. Är det okej att skicka ett vykort till henne där jag återigen tackar henne. Eller blir jag för påflugen då? Vad tycker ni?

Dagens positiva: Jag har återigen insett hur oerhört tacksam jag är över vår kontakt med kurator K.

Ny hyresgäst

I julklapp fick vi två fågelholkar av svärfar och i januari satte vi upp en i vår stora björk och en på vår redskapsbod.
Den senaste tiden har jag sett fåglar som satt sig vid hålet på holkarna och kikat in, men ingen som krypit in, men igår såg jag en talgoxe komma och flyga in i holken som sitter på boden. Fågel blev kvar där inne länge så antagligen har den flyttat in. Förhoppningsvis får vi snart tillökning i holken!

Två utmaningar

Jag har de senaste dagarna fått två utmaningar. Den första är från Tonci, men har inte haft tid att svara på dom, men nu ska jag göra ett försök. Här är Toncis frågor till mig:


1. Finns det något i ditt liv som du ångrar och skulle gärna göra om om det gick?
En lätt fråga att svara på. Naturligtvis skulle jag vilja göra om min liv från den 12 maj förra året. Att ultraljudet den skulle visat en frisk liten pojke och att vi i oktober sedan fått träffa honom levande. Alternativt att missfallet i oktober inte hänt och att vi nu skulle ha en helt nyfödd liten bebis hos oss.
2. Vad tycker du är den tråkigaste sporten att titta?
Jag tittar på väldigt lite sport över huvudtaget så jag vänder på frågan. Jag tycker att det är kul att titta på friidrott. Allt annat kan kvitta...
3. Vilket land som du besökt i ditt liv var en stor besvikelse?
Egypten var ingen höjdare faktiskt. Visst det var varmt och skönt, men miljön och människorna gjorde mig galen till slut.
4. Vem lagar oftast mat hos er hemma?
Vi är väldigt duktiga på att alltid hjälpas åt med det. Jag hoppas M håller med om det när han läser detta ;-)
5. Har du någon rädsla?
Att aldrig bli gravid och få ett levande barn är en stor rädsla hos mig just nu.
6. Finns det något som du skulle gärna vilja ändra i Sverige?
Oj, det finns ju mycket. Bland annat hur vi behandlar svaga grupper i samhället bland annat sjukskrivna och arbetslösa. Där finns det mycket som kan bli bättre.
7. Vad tycker du är bäst med/i Sverige?
Öppenheten, tryggheten
8. Vad är din bästa egenskap?
Jag är en öppen person i alla fall när det gäller att skriva.
9. Vad är din sämsta egenskap?
Jag borde vara lika öppen när det gäller att prata... Blir lätt tillbakadragen.
10. Vilken kändis utseende skulle du gärna ha om det gick?
Det kan jag inte komma på. Jag är nöjd som jag är.
11. När har du börjat blogga och varför?
Jag började blogga redan oktober 2005 men då på en annan blogg. Sedan februari 2010 finns jag här och den här bloggen startade jag främst som min ventil och dagbok när vi skulle starta med vår första ivf-behandling. Sedan har det bara rullar på och det har blivit många ord skrivna.


Den andra utmaningen kom från Hönsamaja och här kommer dom svaren:
1. Vad ville du bli (yrke) när du var liten - och vad blev du?
När jag var riktigt liten ville jag bli kock. Kock blev jag inte utan arbetsterapeut.
2. Var är ditt smultronställe, alltså favoritplats, i hela världen?
Helt klart Maldiverna. Vi var på bröllopsresa till ön Kuredu i april 2008 och det är ju helt enkelt paradiset. Skulle gärna åka dit igen, men vet inte om pengarna finns till det.
3. Hur vill du helst vakna på morgonen?
Pigg och utan huvudvärk.
4. Finns det nån bok, eller film, som du läst, eller sett, som påverkat dig väldigt mycket i livet - vilken?
En sån fantastisk bok/film har jag inte hittat än...Nån som har något tips kanske?
5. Handarbetar du nåt (stickar, virkar, syr, broderar...), vad?
Jag syr ibland. Började sy lite bebiskläder när jag vara gravid med Dutt, men sedan dess har det legat nere. Förhoppningsvis får jag göra klart de små byxor som jag inte hann bli klar med. Dessutom har jag broderat en del, men nu är det också länge sedan.
6. Vilken växt/blomma tycker du allra bäst om, och varför just den?
Orkidér. Dom är så lättskötta. De behöver bara vattnas var tredje vecka och det passar mig utmärkt! Dessutom har jag börjat få nya favoriter  när det gäller trädgårdsblommor och då är det nog klematis som ligger bra till. De har sån livskraft. Att de från tidiga våren och över sommaren klarar av att växa flera meter och blomma så enormt!
7. Vad gör du en dag då du trillar ner i svarta hålet/ deppar ihop och blir otroligt lessen....?
Detta var ju en passande fråga för mig. Den dagen (och dom finns ju) jag trillar ner i hålet tillåter jag mig att vara ledsen, arg och frustrerad. Jag vet att det inte är farligt att hamna där längre och jag vet att jag på något konstigt sätt tar mig upp igen.
8. Vad skulle du säga (i ett tal) till din guddotter, som i 25-årsåldern gifter sig?
Än så länge har jag ju bara gudsöner... Jag skulle säga att jag alltid finns tillgänglig för henne och att hon inte ska tveka att ta kontakt med mig ifall hon behöver lätta sig hjärta. Att hon alltid skulle vara välkommen till mig! Detta gäller ju naturligtvis mina två gudsöner A och H också.
9. Finns det nån låt just nu, som är favorit, i så fall vilken?
Jag är ju en Kent-fanatiker så just nu lyssnar jag mycket på deras nya skiva, men tyvärr är den inte så bra som jag hade hoppats... Jag kan inte nämna en specifik låt som är min favorit just nu, men jag lyssnar mycket på Kent, Olle Ljungström och Håkan Hellström.
10. Vad är du allra mest rädd för??
Att inte bli gravid igen och att inte få ett levande barn.
11. Känner du att ditt liv är stressat och vad gör du i så fall åt det?

Just nu känner jag mig ganska lugn, men under alla behandlingar och efter alla misslyckade behandlingar har jag känt en oerhört stress över att aldrig lyckas och komma vidare i livet. Skrivandet här på bloggen är ett sätt att bearbeta stressen och de tankar som stressen för med sig.

Jag är en sån där tråkig människa som inte skickar utmaningen vidare. Just nu läser jag inte ens 11 bloggar då jag inte orkar just nu, men känner sig någon manad får ni gärna besvara frågorna ovan.

Ett öppet sinne

I morgon ska jag försöka att ha ett så öppet sinne som möjligt och inte döma i förhand.
I morgon ska vi nämligen träffa den nya kuratorn för första gången då vår förra kurator nu har tjänstledigt.


Jag brukar vara sån som lätt dömer människor innan jag egentligen vet fakta och speciellt i sådana här fall där jag verkligen gillar vår förra kurator. Därför måste jag inför morgondagens träff tänka att även den här kuratorn är bra och att vi måste ge henne en chans. Inte komma dit och att jag då redan bestämt mig för att hon är jättedålig och inte förstår det vi varit med om. Allra bäst hade det ju naturligtvis varit att vår tidigare kurator inte slutat, men förhoppningsvis kan det här också bli bra.

På lördag och framåt börjar de jobbiga årsdagarna. Det är ju egentligen inte en utan flera flera stycken jobbiga dagar.
Ända sedan valborg har jag egentligen tänkt på hur det såg ut förra året. Då var jag sjukskriven på grund av att jag hade jätteont i ryggen och jag kan minnas att jag de dagarna började sy på en inredning till en vagga som Dutt skulle ha första tiden.

Hela tiden finns nu minnen där man kan tänka "för ett år sedan...". Det känns som att det får vara så helt enkelt. Jag orkar inte mota bort dom tankarna och jag mår ändå inte jättedåligt av att tänka på hur allt såg ut för exakt ett år sedan.
Mannen och jag pratar just nu ganska mycket om hur dagarna såg ut för exakt ett år sedan. Exempelvis var det den 7 maj 2011 möhippa för en kompis och det var så underbart att bara få dricka läsk!!

Den första jobbiga dagen kommer som sagt på lördag. 12 maj. Den dagen har tidigare alltid varit förknippad med att jag har haft namnsdag, Charlotta, men nu har det hamnat helt i bakgrunden. Nu och för lång tid framöver kommer den 12 maj vara förknippat med ett rutinultraljud som gick åt helvete.

Dagens positiva: Skönt väder och snart kommer mannen hem och då sja vi gå en promenad i vårsolen.

Minnesboken nästan färdig

I helgen gjorde jag minnesboken "Om lilla mig" nästan färdig. Jag klistrade in de foton som jag framkallat.

Det som nu är kvar är sidan som handlar om 1årsdagen, vilket vi får göra färdig framöver.

Det kändes skönt att sätta in fotona i boken och samtidigt kunna läsa det vi skrivit under året och minnas allt.

De olika årsdagarna kommer nu allt närmare. På lördag är det ett år sedan ultraljudet och dagarna efter det var ju ett totalt kaos.

Vårkonsert och helgen

Nu är körens vårkonsert avklarad. Jag har under terminen inte varit med på så jättemånga övningar, men trots det tyckte jag att det gick bra. Det var ganska många som kom och lyssnade och det är alltid roligt.

Under helgen har jag känt mig lite låg, speciellt tidigare idag. Jag kunde inte specifikt peka på vad det var som gjorde mig låg, utan det är väl helheten helt enkelt. Trots det så åkte jag iväg till kören och det är alltid bra att komma iväg och sjunga lite.

Under helgen har det blivit lite trädgårdsarbete. Mannen fick ta den första gräsklippningen för året. Det tar jag "bara" två timmar varje gång. Under tiden rensade jag lite ogräs och njöt av vårsolen och alla kvittrande fåglar.

Har de senaste dagarna glömt bort att skriva "dagens positiva" så det får idag bli:
"Helgens positiva": Mensen är slut så nu slipper jag bli påmind om det varje gång jag går på toaletten.
Dutts magnlia blommar nu jättefint.

Två födelsedagar idag

Idag skulle mamma ha fyllt 69 år så igår var vi och gjorde vårfint vid hennes grav. Hon har kommit i skymundan efter allt som hänt det senaste året, men det tror jag att hon förstår.

Det andra födelsedagsbarnet ligger nu i mitt knä och försvårar verkligen skrivandet på datorn. Det är katten Baltazar som idag fyller 11 år! I början av hans liv trodde vi aldrig att han skulle bli så gammal då han som 1åring mådde jättedåligt, blev inlagd på Blå stjärnas djursjukhus i Göteborg för att få konstaterat att han hade en kronisk bukspottskörtelinflammation. Efter det har han ätit kortisontabletter och specialfoder dagligen. Men han lever och frodas än! Kortison funkar alltså både för mig och katten!

Stort grattis både till lilla mamma och katten.

Jag tror att mamma och Dutt idag äter tårta där de sitter och tittar på oss.

Gekås på distans

Precis nu lade jag ner ett fotoalbum som ska bli Dutts minnesalbum i kundvagnen på Gekås, samtidigt som jag sitter hemma i trädgården och fika.

Smidigt att ha Syster på plats i Ullared. Jag slipper resa och trängas med alla människor, men ändå få en lite smak av köphysterin...

Dagens känsla: Arg

Idag känner jag mig arg på allt och alla.
Allt började nog när jag var på Ica och handlade i förmiddags. En kvinna går helt oskyldigt framför mig och vänder sig sedan om mot mig. Naturligtvis har hon världens största gravidmage som jag känner hur den hånskrattar åt mig. Efter en stund kommer hennes man med kundvagnen och naturligtvis sitter ett barn i den också...

Hon kan ju givetvis inte rå för att jag inte lyckas få barn.
Hon kan ju givetvis inte rå för att hon är normal och lyckas få barn och bli gravid igen. Men hon blev just idag ett föremål för mina känslor och min bitterhet över att aldrig lyckas. Att jag inte kan vara den där "normala" kvinnan som kan bli gravid och behålla en graviditet.

Just nu är jag så där arg inombords så att jag till slut bara blir ledsen av alltihop.

Jag vill vara normal!

Den blommar!

Vårvärmen har nu gjort att Dutts magnolia blommar!!

Kvällens middagsgäst

Helg igen

Den här arbetsveckan gick ju snabbt och smidigt. Var på plats på jobbet igår och idag har jag varit på utbildning i grannstaden Så nu är det fredag igen. För mig i alla fall!
Jobbar fyra dagar nästa vecka och veckan därpå är det semester. Eller semester... Ledighet för att minnas och uppmärksamma lilla Dutt och att även Snöis skulle ha varit färdig att komma då. Det kan bli en jobbig vecka eller så blir det en fin vecka. Det kommer jag inte att veta förrän efteråt.

Igår pratade vi återigen om hur vi ska uppmärksamma Dutt på hans ettårsdag. En fin blombukett kommer vi ju naturligtvis köpa och mannen vill också sätta i en ballong i buketten. För han fyller ju trots allt år.
Jag vill att vi ska äta tårta/bakelse och att det på den ska finnas ett sånt där ljus formad som en etta. Kanske kan vi fika med den i minneslunden.

Kanske blir det för mycket, men samtidigt måste vi ju göra det som VI känner att vi vill göra eller hur?
Sedan har vi sedan tidigare bestämt att efter kyrkogårdsbesöket åka iväg med picknick någonstans.

Jag säger aldrig att vi ska fira hans ettårsdag, utan uppmärksamma den. Fira hans ettårsdag hade jag mer än gärna gjort, men då i oktober. Nä, uppmärksamma tycker jag är ett mycket bättre ord efter de omständigheter som råder.

Dagens positiva: Våren, fredagskänsla och ingen huvudvärk på hela dagen!

Ett steg till

Inför 1årsdagen ska jag göra färdigt boken "Om lilla mig" samt ett fotoalbum. Jag började för ett tag sedan med att titta på vilka bilder som jag ville ha i boken. I helgen satte vi oss och kollade igenom alla bilder vi tagit som är relaterade till Dutt. När jag själv kollade igenom bilderna orkade jag inte öppna mappen som hette "Förlossningen". När vi nu båda satt vid datorn startade vi med den mappen. Det räcker att se den lilla lilla Pojken en kort sekund för att tårarna stilla ska komma. Det var länge sedan jag tittade på bilderna av Dutt, men när jag gör det så gör det ont i hjärtat och hela kroppen.Vi valde ut en av dom bilderna att framkalla. Sedan gick vi igenom de övriga mapparna med bilder på plusset, ultraljudsbild, bilder från begraviningen och asksättningen och ett antal bilder på gåvor som vi fått under året. Efter 1årsdagen får jag framkalla ytterligare några bilder från just den dagen så att de också finns med i albumet.

Totalt blev det 50 bilder och de kom hem idag. Så nu gäller det att köpa ett fotoalbum och sedan orka att sätta in bilderna i det.
Hur jobbigt det än känns så vill jag ha dessa två saker klara tills hans 1årsdag.

En annan bloggare skrev häromdagen om det osynliga barnet som vi, som förlorat barn, ha. Jag skrev om det strax efter Dutt försvann och jag tycker att den dikten är så fin.

Vi änglaföräldrar har våra osynliga barn mellan oss.

Dagens positiva: Att jag slipper börja en behandling med sprutor ikväll!

Nu är den slut

Denna sköna helg alltså. Fyra dagar med sol, värme, trädgårdsabete, promenader och lite shopping.
Idag var vi iväg till Billbäcks plantskola och handlade några perenner till vår nyanlagda rabatt. Dessutom blev det två klematis också, så nu har vi totalt sex klematis i trädgården. Någonstans har jag läst att man "måste" ha sju stycken klematis för att trädgården ska vara komplett. Så en kvar.. Dom vi köpte heter Rebecca och Betty corning
Så på eftermiddagen blev det lite plantering av dessa plantor samt omskolning av tomatplantor.

Nu har verkligen våren kommit på allvar. Vår stora björk på tomten har blivit grön och under den blommar gullvivorna.  Tulpanerna och Dutts magnolia slår snart ut. Vi har idag suttit ute och ätit lunch och middag. Det är så härligt att våren äntligen kommit.

Nu blir det två jobbdagar för mig och sedan är det helg igen!

Häromdagen visste jag inte vilken menscykeldag jag var på men det vet jag idag då det blev dag 1. Tänk om vi hade bestämt oss för att köra en behandling med en gång. Då skulle jag börja med sprutor redan i morgon. Nä, det vet jag inte om jag hade haft lust för. Det blir bra så här, att vänta till augusti. Jag hoppas och tror det i alla fall. Det kommer gå bra då så att vi så här år nästa år har en liten, liten bebis att ta hand om också.

Dagens positiva: Jag ser tillbaka på fyra härliga lediga vårdagar med många aktiviteter som inte känts tvingande utan självvalda.