Underredet godkänt

Idag var det dags att bege sig till mödravården, för kanske sista gången. På Olles sjuveckorsdag var det dags för efterkontroll hos "vår" läkare för min del. Vi åkte dit alla tre, fast det egentligen inte skulle vara nödvändigt, men vi ville visa upp killen och mannen ville också träffa läkaren igen.

Vi pratade lite om hur allt gått sedan förlossningen och hur jag mått sen dess. Jag berättar att jag ju mår ganska bra tack vare Humiran.
Läkaren tyckte att jag försvunnit, alltså gått ner mycket i vikt. Jag är ju sedan ett par veckor tillbaka på min vikt jag hade vid plusset. Mitt mål är att gå ner ytterligare några kilo. Kanske kan det gå automatiskt då jag nu sänker dosen av kortison. När jag för cirka 15 år sedan tagit kortison gick jag upp 15 kilo. När jag sedan sänkte dosen så gick jag ner dessa kilo utan att göra något särskilt. Jag hoppas att så kan vara fallet nu också - Att i alla fall två till tre kilo kan vara "kortisonkilon".

Läkaren gjorde också en gynkontroll för att se hur allt därnere såg ut. Där jag blev sydd efter förlossningen såg bra ut och livmodern hade dragit ihop sig som den ska. Så underredet fick godkänt!
Under hela graviditeten hade jag ju jättelågt järnvärde men idag var det 130! Tror aldrig jag haft så högt värde och nu efter förlossningen har jag tagit varken blutsaft eller järntabletter...

Läkaren kollade också in killen och sa till honom att de "setts" många gånger tidigare. På alla ultraljud alltså...

Jag räknar inte med att vi kommer återvända till mödravården någon mer gång, men blir det så blir det som en bonus.

Dessutom träffade vi på den barnmorska som vi hade på mödravården. Vi hann ju aldrig avsluta kontakten med hennes då vi hamnade på förlossningen tidigare än tänkt...

I morgon är det dags för ett besök hos bvc igen för vägning och mätning.

Föräldrautbildning med näsblod och förbjudna tankar

Igår var vi på den sista föräldrautbildningstillfället och det handlade om bb-tiden och hemkomsten. Helt plötsligt när jag sitter där så känner jag hur näsan börjar rinna. Näsblod naturligtvis... Går på toa och bara för att man inte är hemma så blev det ett rejält näsblod. Vet inte hur länge jag är på toa innan mannen knackar på men då kan han i alla fall hämta en blodstoppande vadd som jag hade i jackfickan. Resten av tiden känner jag mig lite halvgroggy (jag blir alltid det av kraftigt näsblod).
Väl hemma plockar jag ut vadden, men efter en kvart så blöder det igen... Jag tror att blodet återkommer tre gånger på kvällen (ganska mycket varje gång) och även i natt fick jag gå ner två gånger på grund av att det börjat blöda igen... Men idag har det varit lugnt!! Skönt. Hoppas det bara var tillfälligt så att det inte återkommer så här mycket. Tidigare under graviditeten har jag haft näsblod men absolut inte så här mycket och då har det kommit när jag snutit mig. Igår bara kom det.


I slutet av utbildningen fick vi se en film om den första tiden hemma. I filmen togs det upp en sak som jag tänkt mycket på och som nästan känns förbjudet att tänka -Att man inte känner något för bebisen när den väl är ute. Jag var nervös för det inför Dutt, men då bekräftade kuratorn att det är normalt att inte känna någonting alls och det gjorde jag inte heller  i början när han kommit.
En nybliven mamma i filmen berättade att när hennes dotter kom så kände hon INGENTING, varken glädje, sorg eller kärlek, utan att det tog nästa två veckor innan hon kunde känna kärlek till sin dotter.
Jag hoppas ju naturligtvis att jag känner en omedelbar kärlek till pojken, men nu känner jag samtidigt att jag inte behöver må dåligt över ifall det skulle ta en stund.

Hur har ni känt? Har ni genast känt kärlek och lycka eller har det tagit ett tag?

Läkare på tisdag

Igår mejlade jag min barnmorska och beskrev min huvudvärk. Hon ringde upp på eftermiddagen och på tisdagförmiddag har jag nu en läkartid för att diskutera min huvudvärk och om jag kan få någon starkare medicin för den.

Det känns skönt, för även i natt har jag haft huvudvärk och sovit ett antal timmar i soffan.

Hoppas att ni inte är helt insnöade. För det verkar ha snöat rejält på vissa ställen. Har har vi massor med snö, cirka 2 cm ;-)

Hoppas att ni i morgon får en mysig 1a adventsmorgon. Vi ska göra som vi brukar. Gå upp medan det fortfarande är mörkt och fika med lussekatt och pepparkaka och naturligtvis tända det första ljuset.

Nu - Glukosbelastning

Igår var vi hos barnmorskan och efter vårt ultraljud för två veckor sedan då de visade sig att Lilleman är mycket större än normalt ville läkaren att jag skulle göra en glukosbelastning för att utesluta graviditetsdiabetes.

Så nu sitter jag här på mödravårde och har druckit den söta vätskan som ska visa hur kroppen reagera på det. Fasteblodsockret var 5,0, vilket är normalt.

Inför detta fick jag äta senast klockan 22 igårkväll så kvart i tio igår satt jag och åt grahamsgröt och smörgås... Redan klockan tre i natt vaknade jag och var hungrig... Just nu är jag så hungrig så att jag skulle kunna äta upp en halv gris. Det borde vara olagligt att tvinga gravida kvinnor att fasta ;-)

Nu ska jag sitta är till klockan 10 då ett nytt blodsockerprov ska tas. Jag hoppas att det är normalt och att Lilleman inte är stor på grund av diabetes. Det är i sig ganska komiskt att han är mycket större än kurvan då vi hela tiden varit helt inställda på att få en minibebis. Nu kanske det blir en elefantbebis istället...

Vid gårdagens besök lyssnade vi också på hjärtslagen. Som ett tuffande tåg!! Sf-måttet var igår 30 cm, vilket väl är normalt men något i överkant.
Vi pratade också en hel del om mina upplevelser av sparkarna som jag känner och inte känner. Det beror mycket på hur han ligger och på vilket humör han är på. Just igår låg han med huvudet nedåt och då kände jag väldigt mycket sparkar. Nu i natt tror jag att han legat och hickat för det kände inte riktigt som sparkar. Mer som hårda regelbundna hjärtslag, eller nåt. Svårt att beskriva.

Nästa hållpunkt är ultraljud om knappt två veckor. Det ska bli spännande att se om han även då är "för stor".

Vecka 28 (27+0)

Idag påbörjas vecka 28! 12 veckor kvar. Det känns som en evighet, men jag vet att det kommer gå fort också. De senaste 10 veckorna har flugit förbi.

Angående symtom och krämpor känns det som om jag inte har så många just nu. Jag vaknar inte med sprängande huvudvärk om nätterna, utan jag vaknar enbart för att jag är kissnödig. Visst har jag lite svårt att sova då jag fortfarande känner av de "sönderhostade" områdena under ena bröstet och i ryggen, men det är på bättringsvägen. Sedan har jag ju min nästäppa och tröga mage, men det har jag vant mig vid...

De senaste dagarna tycker jag att lilleman varit lugnare i magen. Jag känner sparkar, men inte lika kraftigt som tidigare. Jag vet inte om det beror på hur han ligger eller om det är moderkakan (som är i framvägg) som vuxit sig större och som då dämpar sparkarna ännu mera. I natt efter att jag varit på toa var han aktiv en lång stund med sparkar långt nedanför naveln. Jag brukar kalla det området för "döda vinkeln" då det liksom är under den utstående magen så att jag inte på något sätt kan se sparkarna. Nu på morgonen har jag också känt honom i döda vinkeln så han kanske bara haft några lugna dagar. Igår hade jag funderingar på om jag skulle ringa förlossningen och rådfråga dom, men gjorde det inte. Jag får se hur det känns under dagen idag.

Igår var vi på andra föräldragruppträffen. Det känns som att vi är mycket mer beredda och pålästa på det som kommer hända trots att vi har tre månader kvar, medan vissa av paren bara har en månad kvar till Bf.  Antagligen har vi hunnit bearbeta och funderat på dessa frågor i fyra år, medan dom kanske bara haft dessa tankar sedan dagen de blev gravida för sju åtta månader sedan. Sedan är man ju också olika när det gäller hur mycket information man snappar upp i böcker och på nätet.

Jag har inte bestämt mig om gruppen ger mig något, men på något sätt känns det ändå bra att gå dit.

Idag ska jag försöka att börja tömma barnrummet på saker så att vi kan sätta igång och måla tak och riva garderob. Kanske slänger jag också in en maskin med pojkens kläder också... Den senaste veckan har jag blivit lite passiv då jag haft så ont på grund av hostan. Det har varit jobbigt att sätta sig ner, jobbigt att ställa sig upp, jobbigt att böja sig framåt. Det måste ha gjort ont, men nu börjar det som sagt att lätta.

Barnmorskebesök och förkyld

Idag var det dags att träffa barnmorskan igen. Senast vi var där var den 1 augusti så det kändes som det var ett tag sedan vi var där.
Vi pratade lite om hur jag mådde och hur mycket sparkar jag just nu kände inifrån. Vi pratade om de föräldragrupper som de anordnar. En börjar redan om två veckor och den hon hade tänkt för oss börjar 7 januari. Just vet jag inte vilken grupp vi ska välja för den senare gruppen känns som väldigt sen, medan den första känns lite tidig. Får fundera lite.

Blodtrycket var normalt, järnvärde var ungefär som förra gången (107), blodsockret var normalt. sf-måttet var normalt (23) och lillemans hjärta slog med 158 slag per minut.
Min sjukskrivning är nu förlängd en månad till, till och med 18 november.

Nästa delmål är ultraljud/läkarbesök den 30 oktober.

De senaste dagarna har jag inte mått jättebra, men det beror på en förkylningsbacill som lyckats övermanna mig. Hosta, halsont, snuva och allmänt trött. Hostar så mycket så jag tror att lilleman ska få hjärnskakning ;-) Hoppas att det lättar snart.

Dagens läkarbesök - Välkomna

Stort tack för alla gratulationer efter gårdagens ultraljud! Försöker nu njuta av att det faktiskt, vad vi vet nu, finns ett helt frisk bebis i min mage!

Dessutom ett stort tack för alla köptips. När det är dags att göra inköpslista på allvar kommer jag plocka fram era tips. Någon/några skrev att man inte ska köpa för mycket kläder i de minsta storlekarna (50-56). Vi ska antagligen vara glada om Miraklet inte drunknar i storlek i storlek 50 i början. Allt tyder på att vi kommer få en liten förtidigt född bebis. Barnvagn och spjälsäng kommer vi troligen köpa på annat ställe än Gekås, men i övrigt blir det nog mycket shopping där!!

Idag har vi återigen varit på mödravården. Idag för att träffa "vår" läkare. Hon har ju följt oss ända sedan rutinultraljudet i maj förra året och var den som fick konstatera vår MA i oktober.
När hon kommer ut i väntrummet ropar hon inte upp oss utan hon tittar bara på oss och ler. När vi hälsar så hälsar hon oss glatt välkomna tillbaka. Hon sa att när hon sett mitt namn på sin "mottagningslista" hade hon reagerat och blivit glad.

Vi pratade om lite hur jag mådde, hur vi kände att det helt plötsligt hade gått på naturlig väg och hur vi ska planera graviditeten framöver. Läkaren var verkligen överväldigad att vi nu satt hos henne igen och den här gången med en pågående graviditet. När jag dessutom sa att befruktningen skett runt Dutts ettårsdag så blev hon än mer exalterad :-)

För att stilla vår oro inför rutinultraljudet bokade vi in ett extra ultraljud den 24 augusti. I morgon är det tre veckor dit. Det känns helt överkomligt att vänta tre veckor. Det ultraljudet kommer dessutom göras på Specialistultraljudet vid förlossningen och alltså inte på mödravården och med läkaren närvarande. Det "vanliga" rutinultraljudet kommer antagligen sedan flyttas fram någon vecka så att det blir ultraljud ungefär var tredje vecka.
När sedan rutinultraljudet är avklarat med förhoppningsvis lyckat resultat kommer kontrollerna fortsätta med tanke på min risk att utveckla havandeskapsförgiftning och risk för att Miraklet inte växer ordentligt. Så ett antal tillväxtultraljud kommer vi också att få framöver.

Det kändes skönt att träffa läkaren igen och jag hoppas nu att vi får följas åt tills Miraklet är ute, frisk och glad!

Så skönt!!

Idag behövde vi inte sitta många minuter i väntrummet förrän vi blev uppropade. Det var samma barnmorska  idag som gjorde Kub-ultraljudet med Dutt förra året. Hon sa att hon läst i journalen vad som hänt så det kändes skönt.
När jag dragit ner byxorna och hon satt ultraljudsstaven mot magen sa hon nästan genast att hjärtat tickade. Då tror jag att jag tappade flera ton stenar från axlarna... Sedan tittade hon igenom kroppen. Hjärna tror jag att hon tittade mycket mer noggrant den här gången än förra.
Förra gången tyckte jag att hon inte berättade så mycket vad hon så, men idag berättade hon och visade vad hon såg. Miraklet ville inte riktigt vara med och visa alla vinklar så hon fick "banka" lite på magen för att hen skulle vrida sig lite. Nackspalten såg också normal ut. Vi har ju valt att inte ta riskbedömningen, men vad hon kunde se så såg den helt normal ut.
Hon visade magsäck, urinblåsa, njurar, fingrar, tår och hjärnan. Två bilder fick vi med oss hem och de finns att beskåda här. Miraklet var ungefär 7 cm lång och enligt hennes beräkningar så är vi i 13+1. Exakt som min beräkning. Beräknat förlossningsdatum är 4 februari. Bokade också in tid för rutinultraljud som blir den 6 september.

Efter ultraljudet blev det inskrivning hos barnmorskan. Det gick ganska snabbt den här gången. Det är konstigt att man kan känna sig så van och rutinerad utan att ha fått en bebis... Min järnvärde var inte det bästa, 107, så hon tyckte att jag skulle börja med järntabletter redan nu.

Nästa steg är läkarbesöket i morgon då vi ska planera upp graviditeten med extrakontroller med mera.

DEt blev en bra dag idag, men nu känns det som att luften gått ut mig fast på ett positivt sätt. Resten av dagen blir en lugn dag. Jag ska plocka lite svarta vinbär och hallon. Sedan ska jag njuta lite också!

En delmål avklarat

Strax före åtta traskade vi in på mödravården för att träffa vår barnmorska. Jag mådde inte så dåligt av lokalerna idag, men det kan bero på att vi inte satt i ultraljudsväntrummet idag...

Barnmorskan är ju samma som vi haft under Dutt och Snöis så hon är väl införstådd i vår situation och den oro som vi känner. Det känns konstigt att vara så rutinerad hos barnmorskan och ändå inte ha något levande barn. När hon frågar om hur jag mår med tanke på gravidsymtom så säger jag "jag mår ungefär som under de tidigare graviditeterna".
Vi pratade mycket om den oro vi känner och som hon tycker är helt naturlig med tanke på allt som vi varit med om.
När vi går igenom det material med broschyrer med mera som man brukar få vid första besöket så säger jag "de ligger längst in i garderoben så vi behöver inga nya". Hon undra när vi kommer att våga ta fram dom och jag säger att jag kanske tar fram dom efter det tidigare ultraljudet som vi för övrigt kommer att göra nästa torsdag den 21 juni. Då är jag i vecka 7+2 så då borde man väl se hjärtslag (om det finns några)? Den läkare som då ska göra ultraljudet är inte insatt i vår situation, men inför besöket ska barnmorskan meddela läkaren att hon ska läsa vår journal just för att vi ska slippa berätta hela vår långa historia. Det känns skönt.

Dessutom har vi bokat in en tid till vår "önskeläkare" den 2 augusti. Då kommer vi planera upp hur graviditeten ska se ut med extrakontroller med mera.
Den 1 augusti ska vi dessutom träffa barnmorskan igen för det "riktiga" inskrivningssamtalet. Jag hoppas bara att jag slipper avboka dessa datum. Jag vet att jag låter pessimistisk, men i min hjärna finns alltid ett "det går inte vägen".

Dessutom ska jag boka in en tid för KUB-ultraljud, men det väntar jag med åtminstonde tills vi varit på ultraljudet nästa torsdag. Innan jag bokar det ska vi också bestämma oss för om vi vill ha riskbedömningen för kromosomfel eller inte. Det lutar åt att vi även denna gång "bara" vill ha själva ultraljudet.

Många datum att hänga upp graviditeten på och som sagt jag hoppas att jag slipper avboka dom...

I morgon och present

Många gånger det senaste året har jag fått avboka besök inom sjukvården som varit relaterat till våra misslyckade graviditeter, bland annat barnmorskebesök och KUB-ultraljud. Idag skullle vi varit hos distansläkaren för att planera höstens ivf-försök. Det var med glädje som jag ringde och meddelade att vi inte behövde ha den tiden!!

I morgon ska vi på ett första besök hos barnmorskan på mödravården. Det är samma barnmorska vi ska träffa i morgon som vi haft de tidigare gångerna så det känns skönt då hon är insatt i allt som hänt oss. När hon svarade på mitt mejl angående VUL lät hon verkligen glad för vår skull "Vad kul att ni väntar barn!" skrev hon. Va?? Jag? Väntar barn?? Hon måste skickat mejlet till fel person.
Det jag bävar för är att åter igen kliva in på mödravården. Min plus och blodtryck skjuter i höjden så fort jag tar i dörrhandtaget. Senast jag var där var den 11 oktober förra året då vi fick det konstaterat att Snöis blivit ett MA. Innan dess var det ju rutinultraljudet den 12 maj som också genomfördes i samma lokaler. Kanske inte så konstigt att jag inte gillar mödravårdens lokaler... Jag hoppas så innerligt att vi inom två veckor ungefär ska få lite positiva händelser, alltså ett lyckat VUL, att ta med oss därifrån.

Idag blev jag glad när jag öppnade brevlådan. Där låg ett litet paket från FC med kläder till Miraklet samt en fin hälsning på ett kort. Kläderna hade så passande mönster med bland annat kossor då jag ju är uppvuxen på bondgård med kor och höns in på knuten. Mirkalet kommer passa perfekt i detta och kommer naturligtvis ha det på sig när h*n besöker morfar och sin syssling M som bor i huset bredvid morfar. Stort TACK för presenten!!

Samtal

Idag ringde telefonen och jag såg att det var ett nummer från sjukhuset. Det var vår barnmorska som läst min journal och då sett vad som hänt. Jag mejlade henne efter ultraljudet då läkaren misstänkte MA, så hon hade lite aningar om att det kanske inte skulle gå hela vägen.

Hon ville helt enkelt höra hur det var och hur jag mådde.

Alltid trevligt att sjukvårdspersonal tar sig tid att ringa, trots att jag inte är hennes patient längre. Vi kom överens om att vi förhoppningsvis ser igen och då mer än en gång per graviditet. Vi hann ju bara träffa henne en gång under både Dutt- och Snöisgraviditeten.

Omhändertagandet från sjukvården kan vi inte ha någonting att klaga på, vilket är väldigt skönt!

Jaha...

Stämningen var tryckt när vi satt i väntrummet på mödravården och väntade på att bli uppropade av läkaren.

Det här läkarbesöket var tidigare tänkt att vara ett besök där vi skulle planera upp hur vår graviditet skulle se ut med extra läkarkontroller och ultraljud. Läkaren som vi önskat träffa är samma läkare som tog hand om oss när vi fick veta vad som hänt Dutt.

När hon ropar upp oss ser hon redan tagen ut då hon av min barnmorska fått veta att syftet med mötet ändrats.

Hon undrar hur vi mår och vi säger att vi den senaste veckan förväntat oss det värsta, men att det någonstans finns ett litet litet hopp kvar trots allt.

Väl uppe i gynstolen konstaterar läkaren och även vi att Snöis är lika stor som förra vecka (10 mm) och att inga hjärtljud syns. Läkaren kollar flera gånger för hon vill verkligen hitta hjärtljud. Just då känner jag bara "Jaha... det var det".

Nu märker vi att läkaren är mer tagen av situationen och hon säger "vissa patienter känner man lite extra för och vill att det ska gå bra för". Tyvärr kunde vi idag inte bedra med det.

Då graviditeten avstannat var jag inte längre hennes patient utan hon följer oss till gynmottagningen. Hon ordnar så att vi får träffa en läkare där inom bara en kvart. Gynläkaren vi träffar har blivit informerad om läget och är väl insatt i vår tidigare situation. Hon pratar om de två möjligheter som finns - starta missfallet med tabletter eller ta bort det genom skrapning.

Herregud - vad ska man välja? Återigen helt bisarra beslut. Om man väljer tabletter kan man ordna allt hemma, men man vet då aldrig hur lång tid det tar för kroppen att sätta igång blödningen. Risken finns också att kroppen inte klarar av att få ut allt och då måste man ändå genomgå en skrapning.

Det andra alternativet är som sagt skrapning då man vid en operation plockar ut innehållet i livmodern. Detta tar ungefär 10 minuter.

Efter en viss fundering väljer jag skrapning då jag känner att proceduren med tabletter kommer kännas allt för lika med det vi gick igenom med Dutt. Jag väljer det också eftersom jag vill ha det "avklarat" så fort som möjligt.

Direkt efter det ta en undersköterska blodtryck och blodvärde på mig och efter det träffar vi en sjuksköterska som bokat en tid på operation till mig. Så på torsdag klockan 11 ska vi vara på operation så att de kan plocka bort lilla Snöis som så gärna verkar vilja vara kvar därinne i den trygga livmodern.

Efter att vi kom hem kan vi återigen konstatera att omhändertagandet av alla inblandade idag har varit otroligt bra. Inget som man kan klaga på. Väl hemma har vi inte orkat göra så mycket. Som tur var hade vi lite mat sparat sedan helgen så det var bara att slänga in i micron. Sedan har vi varit hos Dutt en stund.

Tänk att man nu har två änglar i olika storlek. En på 19 cm och en på 1 cm. Hoppas att de tar hand om varandra där de nu är.

Tack för alla fina kommentarer jag fått under dagen. De värmer även om de inte kan förändra något. Det finns inga ord som är tillräckliga för den här situationen, men era tankar och kramar gör det lite lättare.

Nya delmål

Nu har vi varit hos barnmorskan och jag mår inte bra av att komma in på mödravården. Nu satt vi dock i ett annat väntrum än ultraljudsväntrummet, men det är ändå inom samma väggar.

Jag trodde att det skulle vara ett inskrivningssamtal, men detta var "bara" en första träff för att i stort sätt kolla läget...

Eftersom det var samma barnmorska som vi hade med Dutt visste hon precis vad vi gått igenom och vilka känslor som vi har i kroppen. Hon frågade oss när vi kunde tänka oss att känna oss lite säkrare och jag svarade ju naturligtvis efter vecka 20 och det sa hon var helt naturligt.

Vi bokade in nytt besök hos henne för inskrivning samt tid för Kub-ultraljud. Båda sakerna kommer att ske den 4 november.

När jag kom hem var jag helt slut och lade mig för att sova en stund, men istället kom känslorna och minnena från den 12 maj (rutinultraljudet) upp till ytan istället. Så istället för att sova blev det lite tårar istället.


I morgon är det dags för ultraljud hos distansläkaren igen och nu måste det synas ett tydligt hjärta. Tjugo över elva ska vi vara där.

Semester med morgonrock

Jag har semester hela den här veckan och det är så skönt att kunna sitta i morgonrock och slöa så här på förmiddan...
Idag blir det nog en lugn dag fram tills barnmorskebesöket som inte är förrän klockan halv fem.

För att jag ska få något gjort har jag skrivit en lista på saker som jag kan sysselsätta mig med, men de sakerna är inte så betungande. Jag kan tänka mig att det blir en del wordfeud idag då jag har ett antal matcher igång...

Jag har tänkt att jag ska ta det så lugnt som möjligt den här veckan. Att göra det jag känner för helt enkelt.

Kännas konstigt?

I morgon är det dags att gå in genom dörrarna till Mödravården igen. Senast jag var där var på efterkontrollen i juli och när sjuksköterskan skulle ta blodtrycket på mig då undrade hon om jag sprungit dit eftersom trycket var skyhögt... Jag har alltså lite dåliga viddar av att vara där efter det ödesdigra ultraljudet den 12 maj.

Vi kommer att träffa samma barnmorska som vi träffade under Dutt-graviditeten så hon vet exakt vad vi har gått igenom och det känns skönt på något sätt.

Har suttit och funderat på frågor och funderingar att ta med mig till henne, men jag har knappt kommit på några av. Det löser sig säkert ändå...

Stiltje

Koma-tröttheten har verkligen slagit till!! Konstigt nog är jag inte så trött på morgonen när klockan ringer, men sen framåt elva på förmiddagen är det som om någon slår mig i huvudet. Sedan är det omöjligt att bli människa igen på hela dagen.
Försöker sova en stund när jag kommer hem från jobbet, men det hjälper inte i alla fall. Lika trött när jag vaknar.
Jag känner just nu att jag inte ens orkar blogga, så därför kommer lite färre inlägg nu än tidigare.

I morse var det återigen lite rosa flytning på pappret och litegrann under dagen, men den här gången har jag knappt orkat bry mig om det utan försöker att intala mig att det är rester sedan blödningen förra veckan.

I morgon jobbar jag också men sedan har jag tagit semester hela nästa vecka. Det ska bli skönt.
Nästa veckan har vi lite uppbokat. Måndag ska vi till barnmorskan, på tisdag ska vi förhoppningsvis få se Snöis hjärta ännu tydligare än i tisdags. På onsdag ska vi till kurator vilket känns som jag verkligen behöver just nu.
Sedan på torsdag är det Dutts beräknade ankomstdag. Jag vet inte alls hur jag kommer känna mig då, men i och med att jag är ledig så kan jag tillåta mig att må precis som jag känner för just då.

Att klara den här graviditeten

Vid sidan om inläggen, under min presentation har jag nu lagt upp en checklista på delmål som jag ska klara av den här graviditeten.
Nu har jag skrivit dit de datum som jag än så länge vet om. Så med tiden kommer nya datum till och förhoppningsvis kan varje delmål strykas ett efter ett.

Det första delmålet just nu är inskrivningen hos barnmorskan den 3 oktober. Vi kommer träffa samma barnmorska som vi hade när vi väntade Dutt. Det känns bra då hon vet vad vi gått igenom det senaste halvåret.

Att säga det

Idag ska jag kontakta både min distansläkare och mödravården och säga de magiska orden: JAG ÄR GRAVID!!

Det är ju helt galet!

I fredags meddelade jag Carlanderska och barnmorskan jag pratade med var så uppriktigt glad så jag själv blev ännu gladare än vad jag redan var.

Min distansläkare har stängt på fredagar så därför kontaktar jag dom idag. Ska bli spännande att få en tid för ultraljud också!!

Att jag kontaktar Mvc redan nu är att jag under den här graviditeten vill ha extra kontroller för att vi ska känna oss trygga. Så snart som möjligt vill vi få ett läkarbesök med den läkare som var en ängel under vår jobbiga tid i våras och somras.

Ingen foglossning -kanske

I natt hade jag fruktansvärt ont i nedre delen av ryggen så jag hade svårt att sova. Var vaken i flera timmar mitt i natten. När jag sedan gick upp i morse så hade jag fortfarande väldigt ont och hade till och med svårt att ta mig upp ur sängen.

Ringde mödravården och fick komma till läkaren på eftermiddagen. Det märkliga var att under dagen så försvann smärtan mer och mer och när jag kom till läkaren var den borta!
Läkaren gjorde några kontroller ifall det var foglossning och hon trodde inte det, utan att det var andra besvär i ryggen.
Hon sjukskrev mig ändå i två veckor och det känns skönt för just nu känner jag mig väldigt trött, huvudvärken är fortfarande ganska jobbig samt att jag känner mig ganska trött känslomässigt också. Ska dessa veckor försöka ta det så lugnt som möjligt och ta hand om mig själv.
Läkaren tyckte också att jag skulle göra det "Jobba hinner du göra tillräckligt framöver" sa hon.

I morgon ska jag tillbaka till mödravården men då till sjukgymnasten för att prata om min huvudvärk och då den ev. foglossningen.

Allt verkar okej

Idag har varit på inskrivningssamtal hos barnmorskan. Vi känner oss riktigt nöjda med henne. Hon verkade jättebra. Hos henne var vi i nästan en och en halv timme. Sedan fick vi vänta en stund för att få träffa läkaren. Han gjorde en ultraljud och kunde inte se att det fanns någon blödning vid moderkakan just nu. Dock såg vi en fin Dutt med ett fint hjärta.
Eftersom blödningen verkar ha upphört så ska jag börja med mina blodförtunnade mediciner igen.

Nu är det dags för dagens eftermiddagstupplur. God natt!