Roligt möte

Idag packade vi in oss i bilen alla tre och åkte till en annan stadsdel. Dels för att få en promenad i ett annat område (då vi kan vårt område utantill) och dels för att vi behövde handla några småsaker. När vi kommer utanför affären ser vi ett bekant ansikte. Först är jag lite osäkert om jag ser rätt, men när hon också känner igen oss så är det ingen tvekan om vem det är. Det är vår kurator!

Senast vi träffade henne (innan hon slutade på kvinnokliniken) var i april förra året. Då stod Dutts ettårsdag för dagen och vi pratade då mycket om hur vi skulle uppmärksamma honom. Då hade vi ingen aning om att vi efter cirka en månad skulle få ett plus på ett graviditetstest.
Så hon har alltså inte vetat om att vad som hänt sedan dess.
Nu när vi träffades såg hon mäkta förvånad och glad ut när hon möter oss rullandes på en barnvagn. Hon hoppar av sin cykel och kramar om oss båda och vi pratar en liten stund om hur allt varit sedan sist.

Vi hade tänkt att vi på något sätt skulle meddela henne vårt lyckliga slut, men inte vetat riktigt hur. Nu behöver vi inte fundera på det, utan nu vet hon och det kändes bra att hon fick veta att allt gått bra. Innan vi skiljs åt säger säger hon att Olle har fått de bästa  föräldrar han kan få. Det värmer i hjärtat!

Idag har en barnsköterska från hemvården varit här och sedan onsdags förra veckan har Olle vuxit en centimeter och gått upp 200 gram i vikt. Han måste fortfarande ha sonden kvar då han inte klarar av att ta tillräckligt med mat från flaskan, men även det går bättre och bättre. Eftersom han gått upp så bra i vikt behöver vi nu inte vara jättestrikta på att han ska äta exakt var tredje timme, utan nu kan vi rucka litegrann på det. Speciellt på natten ska det bli skönt. Nu har vi ibland väckt honom för att det är matdags. Nu kan han få säga till oss när han är hungrig istället.

Föräldrautbildning med näsblod och förbjudna tankar

Igår var vi på den sista föräldrautbildningstillfället och det handlade om bb-tiden och hemkomsten. Helt plötsligt när jag sitter där så känner jag hur näsan börjar rinna. Näsblod naturligtvis... Går på toa och bara för att man inte är hemma så blev det ett rejält näsblod. Vet inte hur länge jag är på toa innan mannen knackar på men då kan han i alla fall hämta en blodstoppande vadd som jag hade i jackfickan. Resten av tiden känner jag mig lite halvgroggy (jag blir alltid det av kraftigt näsblod).
Väl hemma plockar jag ut vadden, men efter en kvart så blöder det igen... Jag tror att blodet återkommer tre gånger på kvällen (ganska mycket varje gång) och även i natt fick jag gå ner två gånger på grund av att det börjat blöda igen... Men idag har det varit lugnt!! Skönt. Hoppas det bara var tillfälligt så att det inte återkommer så här mycket. Tidigare under graviditeten har jag haft näsblod men absolut inte så här mycket och då har det kommit när jag snutit mig. Igår bara kom det.


I slutet av utbildningen fick vi se en film om den första tiden hemma. I filmen togs det upp en sak som jag tänkt mycket på och som nästan känns förbjudet att tänka -Att man inte känner något för bebisen när den väl är ute. Jag var nervös för det inför Dutt, men då bekräftade kuratorn att det är normalt att inte känna någonting alls och det gjorde jag inte heller  i början när han kommit.
En nybliven mamma i filmen berättade att när hennes dotter kom så kände hon INGENTING, varken glädje, sorg eller kärlek, utan att det tog nästa två veckor innan hon kunde känna kärlek till sin dotter.
Jag hoppas ju naturligtvis att jag känner en omedelbar kärlek till pojken, men nu känner jag samtidigt att jag inte behöver må dåligt över ifall det skulle ta en stund.

Hur har ni känt? Har ni genast känt kärlek och lycka eller har det tagit ett tag?

Jag minns...

Idag minns jag allt. Verkligen allt som hände den 12 maj förra året.
Jag minns vilka kläder min man hade på sig.
Jag minns vilket väder det var.
Jag minns spänningen när vi blev uppropade och gick in i ultraljudsrummet.
Jag minns hur det hugger till i hjärtan när barnmorskan snabbt säger "hjärnan ser inte ut som den ska" och snabbt försvinner för att hämta en kollega.
Jag minns att min man säger "det här låter inget bra".
Jag minns att jag frågar "kan den överleva?" och jag minns svaret "det kommer blir ett väldigt, väldigt sjukt barn".
Jag minns att jag till slut inte klarar av att titta på ultraljudsskärmen för att det gör för ont.
Jag minns att jag tänker "då får vi ta bort den".
Jag minns att vi av barnmorskorna får ett glas saft.
Jag minns att jag gråter hejdlöst mot M:s axel och kladdar ner hans tröja med mascara.
Jag minns att vi förflyttas upp till förlossningens ultraljudsrum och träffar, det som skulle visa sig vara, en ängel till läkare.
Jag minns att de genomför ytterligare ett ultraljud med samma fasansfulla resultat.
Jag minns att läkaren förklarar fynden för oss och vad det innebär.
Jag minns att jag tillslut, till M, uttalar ord "vi måste avbryta det här" och jag minns hans korta svar "ja".
Jag minns att vi blir slussade till kuratorn.
Jag minns att hon frågar hur vi har det hemma och att jag svarar att en vagga står mitt på vardagsrumsgolvet.
Jag minns att hon frågar om det är många som vi måste tala om detta för och jag svara att det känns som om det är minst en miljon människor som måste få veta.
Jag minns att hon pratar om att den fria aborten är över och att vi måste få tillstånd från Socialstyrelsen.
Jag minns att läkaren kommer tillbaka och har en plan över hur allt ska gå till de närmaste dagarna.
Jag minns att jag sitter i en bubbla.
Jag minns att jag skriver min namnteckning på en ansökan om att få göra sen abort.
Jag minns att vi kommer hem helt tomma.
Jag minns att jag genast tar av min mina mammabyxor och trycker ner min kropp i ett par "vanliga" byxor.
Jag minns att jag gråter.
Jag minns att M gråter.

Jag minns att denna dag var ett HELVETE!!

Jag skickade ett litet mejl

Efter tisdagens besök hos den nya kuratorn har jag funderat på om jag skulle skicka mina åsikter till verksamhetschefen. Jag funderade några dagar och igår eftermiddag knåpade jag ihop en mejl där jag först beskrev vår situation och varför vi haft kontakt med kurator K. Sedan förklarade jag hur nöjda vi varit med K och hur missnöjda vi varit med L. Jag försökte att formulera mig så bra som möjlig då jag inte vill känna mig som en gnällig kärring. Jag läste igenom mejlet ett antal gånger innan jag till slut bestämde mig för att klicka iväg det.

Jag visste knappt om jag skickade mejlet till rätt verksamhetschef, men vid lunch idag fick jag ett svar där verksamhetschefen beklagade det som hänt både när det gäller vår kris och att vi varit tvungna att byta kurator mitt uppe i allt. Hon beklagade ju naturligtvis också att vi ansåg oss felaktigt bemötta av L. Hon var tacksam för mitt mejl med åsikter och meddelade också att de har en annan kurator som kanske skulle passa bättre för oss.

Skickat och trötter

Idag har varit en tröttmössa-dag. Igen! I och för sig är det nu ett tag sedan jag var riktigt så här trött på jobbet. Jag jobbade i alla fall mina timmar och tänkte att jag åker hem och sover direkt, men något måste ha hänt på hemvägen. Väl hemma så blev det ingen tupplur. Istället började jag fundera på vad jag skulle skriva i kortet som jag skulle skicka till kurator K. Det gick ganska lätt och jag hoppas att det jag skrev blev bra. Så här skrev jag:
"Hej! Vi vill med detta kort återigen tacka dig för den hjälp vi fått sedan förlusten av vår Pojke. Med din hjälp har vi fått användbara strategier och verktyg för att klara av vardagen, även när den känns svart. Vi känner att vi just nu har en bra grund att stå på tack vare dig. Vi vill att du ska veta att kontakten med dig har betytt jättemycket för oss. Ha det bra /A och M W"


Gick sedan iväg och postade kortet med en gång så om Posten sköter sitt jobb borde hon få kortet i morgon.

Nu blir det lite fika och "Halv åtta hos mig" och sedan "Arga snickaren" på tv.

Dagens positiva: Min underbara undersköterskekollegor som jag idag morgonfikade med och pratade jättemycket med om det jag varit med om det senaste året samt om gårdagens kuratorbesök.

Ett kort inköpt

Idag köpte jag ett kort som jag ska skicka till kurator K. Jag kunde inte motstå kortet med Mirandanallen. Jag tycker de är så söta. Nu ska jag bara få till någon bra text. Jag vill inte att det ska låta för "smörigt" utan verkligen få fram de känslor som jag känner för henne.

Jag får se om jag lyckas.

Det blev inget bra

Att det kan vara sådan skillnad. På kuratorer alltså!
Idag var det dags att träffa kurator K:s efterträdare kurator L. Jag gick dit med ett öppet sinne för att verkligen ge henne en chans, men det gick inte. Jo, mitt öppna sinne fanns där. En stund. Men det stängdes ganska snart.
Oh, vad jag saknade kurator K när jag satt i min fotölj idag.

Jag vet inte ens hur jag ska förklara det, men det kändes bara så fel. Samma sak kände M.
Hon var allt som mina tidigare fördomar om kuratorer har varit. En liten grå, försynt mus som bara sitter på sin stol och hummar lite och väntar på att man ska säga något själv.

Det som bland annat gjorde att jag kände att allt var fel var att hon flera gånger antydde att nu när vi tagit en paus så kanske det går på egen hand. Ska verkligen en kurator på kvinnokliniken säga så till ett par som kämpat med barnlöshet i fyra år? Jag tycker faktiskt inte det...

Hon pratade också om det "berömda" sorgeåret. Att allt blir mycket lättare när man upplevt ett års sorg. På ett sätt kan jag hålla med henne om det, men det är helt annorlunda mot vad K sa förra gången. Hon trodde mer på att det kan ta upp till tre år innan man känner att såret efter sorgen inte gör lika ont.

Kurator K hade alltid konkreta förslag till hur vi i vardagen ska lösa olika saker till exempel med "prattid" på kvällarna, förslag på hur vi kunde uppmärksamma Dutts ettårsdag med mera. L satt bara och lyssnade och höll med om allt vi sa idag. Aldrig tidigare har jag tittat på klockan och tänkt att jag vill gå hem, men det gjorde jag idag. När vi varit hos K har det alltid varit hon som fått avbryta för att tiden varit slut.

Just nu är jag oerhört glad att det var K vi fick träffa när vi chockade kom från ultraljudet och inte någon annan kurator. Hon har hjälpt oss så oerhört mycket det sista året. Mer än vad jag tidigare faktiskt förstått, men jag förstod det idag! Hon har gett oss konkreta råd, normaliserat våra känslor och tankar, bekräftat att alla tankar är tillåtna och hon har fått oss att känna oss stärkta när vi gått därifrån.
Visst, nu kanske jag målar upp K som ett helgon, men jämfört med dagens samtal så är hon verkligen det!

Tysta gick vi ut från hennes rum och jag väntade på M:s reaktion och den kom ganska snart och den var som sagt den samma som jag kände. Som tur var bokade vi aldrig någon ny tid och kommer antagligen inte göra det heller. Det är tur att vi haft K som länge som vi haft henne och att vi med hjälp av henne kommer vidare så bra som vi faktiskt ändå har gjort.
Nu får M och jag klara oss själv. Vi har alla de tips och strategier som vi fått av K i ryggsäcken så jag hoppas att vi kan utnyttja dom när vi känner att vi behöver det.

Vi tackade ju K när vi träffade henne förra gången, men nu känner jag än mer att jag på något sätt skulle vilja visa henne min uppskattning för vad hon gjort för oss. Är det okej att skicka ett vykort till henne där jag återigen tackar henne. Eller blir jag för påflugen då? Vad tycker ni?

Dagens positiva: Jag har återigen insett hur oerhört tacksam jag är över vår kontakt med kurator K.

Tillfreds trots allt

Häromdagen skrev jag att jag kändes mig tillfreds med situation som den ser ut nu. Det är för mig väldigt skönt samtidigt som jag är lite förvånad över att jag känner så.

Jag är just nu tillfreds över det beslut vi tagit att ta ett uppehåll över sommaren med ivf-behandlingar då jag efter förra misslyckandet i påskas kände mig helt slut främst mentalt. Jag vet att jag när som helst kan halka ner i det där mörka hålet, men det tar jag då. Förra måndagen var jag ju i ett sånt hål, men redan dagen därpå hade jag kämpat mig tillräckligt högt upp för att se lite ljus igen.

Jag kan känna mig förvånad att jag just i detta nu trots allt känner mig tillfreds då det är nu och framåt som årsdagarna kommer. Idag för ett år sen var det då jag hade grymt ont i ryggen och kämpade för att ta mig till majbrasan. Dagarna därefter var jag hos läkaren och blev sjukskriven och jag vankade omkring här hemma. Jag började sy på Dutts vagga och jag kände mig så säker på att jag i oktober skulle få använda den. Dessutom så är ju snart Snöis beräknade förlossningsdatum här...

Trots alla dessa minnen så kan jag känna mig tillfreds med där jag är nu. De här dagarna vi varit lediga tillsammans har vi pratat om de händelserna som var för ett år sedan. Vissa saker är egentligen små obetydliga saker i det stora hela, men bidrar trots allt till det som sedan inte blev.
Dessutom har vi funderat på hur vi ska uppmärksamma Dutts ettårsdag den 17 maj. Kuratorns förslag var ju att åka iväg någonstans med en picknick så att det inte "bara" blir att gå till kyrkogården eftersom vi är där i stort sätt varje dag. Just nu lutar det åt att vi åker till ett naturreservat som heter Svensksundssviken med lite picknick. Där finns ett fågeltorn där man kan spana på fåglar också, vilket jag blivit mer intresserad av på sista tiden. Vi ska också, om vädret tillåter, skicka upp rislyktor på klockslaget då han kom, vilket är 00.24. Vi har dock inte bestämt att vi ska göra det på kyrkogården eller här hemma.

Jag försöker intala mig själv att behandlingen i höst kommer att fungera och att graviditeten kommer gå hela vägen, vilket skulle innebära en bebis nästa vår. Samtidigt har jag så svårt att se mig själv som gravid igen. Jag har jättesvårt att se mig med stor mage. Det är inte jag på något sätt.

Dagens positiva: Jag är avslappnad!

Det är så här det får bli

Jag har haft några svarta dagar bakom mig där många mörka tankar rullar i huvudet och en av tankarna har varit hur jag ska göra med min blogg.
Detta är min blogg och vem som helst kan läsa mina allra innersta och ibland förbjudna tankar. Då är jag medveten om att det kan komma kommentarer som man inte vill ha. Jag vet mycket väl att jag inte ska lägga någon större vikt på dom, men ibland är det oerhört svårt att släppa såna kommenterar.

Många anser säkert att jag verkar var en bitter och negativ människa som ältar det som hänt det senaste året om och om igen här på bloggen. Ja, det gör jag också. Ältandet är en del av min sorgeprocess efter Dutt, efter missfallet och efter ytterligare två misslyckade ivf-försök. Jag har lättare att skriva ner mina känslor och tankar än att prata om dom och då jag förlitar mig mycket på min kurator som anser att ältandet är helt naturligt och helt normalt.
Jag tror att mitt ältande över det som hände Dutt skulle se helt annorlunda ut om missfallet i oktober inte skett. Då hade vi haft något nytt att glädjas åt. Nu är allt som hänt efter att Dutt försvann på något sätt, på grund av, att Dutt inte fick leva och därför blir varje nytt misslyckade en påspädning av sorgen av Dutt. Den senaste påspädningen av sorgen är ju faktiskt bara några veckor tillbaka då vi fick minus på vårt senaste försök.

Vissa läsare tycker att jag fastnat i det förflutna när jag skriver hur livet hade kunnat sett ut nu om Dutt hade fått leva eller om jag inte fått missfall i höstas. Jag har inte fastnat i det förflutna. Man kan leva två parallella liv, ett framåtsträvande liv och ett liv där man fortfarande sörjer det som inte fick bli. Hade jag fastna i min sorg efter Dutt så hade jag knappast gjort tre ivf-försök efter det. Även i denna situation känner jag mig stärkt i det som min kurator sagt.


Nu får det bli så här: Jag fortsätter att blogga för jag gillar min blogg och den ger mig mycket. Jag kommer fortsätta att skriva precis det som JAG själv känner för och det är ingen som tvingar någon att läsa. Gillar man inte det jag skriver så finns det inget lästvång...

Inga kommentarer ska få tyst på mig!

Hoppas att ni fortsätter att läsa min blogg för det är ju trots allt bara en pytteliten del av kommentarerna som jag blir ledsen av. De absolut flesta blir jag glad över. Jag vet inte hur många glädjetårar jag fällt när jag läst era kommentarer. Det är MÅNGA!


Dagens positiva: Jag fortsätter väl med detta också. Idag har jag en lugn ledig tisdag med lite trädgårdsarbete och snart blir det en promenad. En helt obokad dag helt enkelt. Skönt!

Ni kommer klara det här!

"Ni kommer klara det här. Det är jag helt säker på". De orden var bland de sista som vår kurator sa till oss när vi var där i tisdags.
Det är antagligen sant för hur mycket sorg man är får i livet så dör man faktiskt inte, även om man kan tro det ibland. Hon sa också att hon inte under hela denna tid vi träffats (11månader) sett några tendenser till att vår sorg skulle bli så allvarlig så att någon av oss skulle gå in i en depression. Det är också oerhört skönt att höra då jag vissa gånger känt mig oerhört låg och då rädd för att hamna för långt ner i det där berömda svarta hålet.
Trots ett bra sista samtal med kuratorn i tisdags känns det tråkigt att det nästa gång (8 maj) inte är henne vi träffar utan hennes vikarie. Hon skulle överrapportera vår historia till den nya så att hon inför vårt första möte vet litegrann om vilka vi är och vad vi gått igenom. Trots överrapportering så kommer hon ju naturligtvis inte ha hela bilden av oss och vad vi pratat om under 11 månader, men det kanske blir bra i alla fall. Jag ska försöka att inför det besöket ha ett öppet sinne och inte döma ut den nya kuratorn med en gång... Något som jag brukar ha lätt för att göra ;-)

Nuvarande status är att det känns ganska okej. Jag försöker att mota bort alla tankar när jag känner att jag inte orkar med dom och det fungerar faktiskt ganska bra. Naturligtvis tillåter jag mig att ha mina tankar när jag orkar, men ibland blir de så påträngande så att jag måste säga stopp till mig själv!

Vi kommer klara det här!


Idag har jag tagit den andra Humirasprutan (man tar den varannan vecka) så jag hoppas att immunförsvaret taggar ner mer och mer nu.
Egentligen skulle vi haft en besök hos distansläkaren på tisdag, men läkaren tyckte att det var lite tidigt att i detalj bestämma en behandlingsplan för augusti så därför har vi nu en tid den 12 juni. Det känns som det blev lite långt fram, men samtidigt är det i alla fall före vår semester så att vi sedan kan försöka koppla bort det så mycket som möjligt på semestern. Dessutom står jag på väntelistan för återbesök på reumatologen vid ungefär samma tid. Då ska jag diskutera Humira!

Trots dagens heltråkiga väder togs sig mannen och jag iväg på en promenad på förmiddagen. Vi gick och köpte en bukett röda rosor och satte hos Dutt och sedan knackade vi på hos kyrkogårdspersonalen och bad snällt att få tillbaka våra figurer. Så nu är de hemma igen! Hädanefter får de stå och pryda sin plats på Dutts minnesbord istället.

Hemma igen!

Läsning

Efter en urdålig natt när det gäller sömn gick det ändå över förväntan att jobba idag. Jag trodde att det skulle blir ett tröttmössadag, men som sagt gick det riktigt bra.
Flera av vårdpersonalen frågade idag hur jag mådde och det är kul att de bryr sig.

Vid gårdagens kuratorbesök pratade vi om att jag skulle säga stopp till mig själv när mina tankar blir allt för intensiva och när jag inte orkar med dom. Jag försökte det idag på jobbet och det gick faktiskt. Att få lite vila från alla barnlöshetstankar en stund är som att få en lite vila från sorg och man kan känna sig normal för en stund.

Igår fick jag hem boken "Is your body baby friendly". Än så länge har jag bara hunnit bläddra i den, men det kan nog stå en hel del intressant om de blodstörningar jag har, medicinen Humira och min reumatiska sjukdom. Nu gäller det bara att förstå den medicinska engelskan...

Dagens positiva: Omtänksamma kollegor.

Glömde

Igår glömde jag skriva det jag bestämt att göra varje dag - Något positivt.

Gårdagens positiva: Kuratorbesöket, trots att det var vår sista med henne. Vi lyckades också ta en promenad utan att få varken snö, hagel eller regn på oss!

Nu: Dags att åka till jobbet för första gången den här veckan.

Hejdå

Idag var det dags att säga hejdå till vår kurator som nästan blivit vår livlina sedan den 12 maj. Från och med nu och minst ett halvår framåt ska hon vara tjänstledig.

Idag pratade vi mycket om hur jag känner mig just nu - låg och allmänt ledsen. Så som jag brukar känna mig ungefär en till två veckor efter ett misslyckat försök. Direkt efter minuset för två veckor sedan kände jag mig inte så jätteledsen utan det har kommit nu lite senare. När hjärnan och kroppen kommit ikapp.

Vi pratade också om vad min blogg betyder för mig och för min sorgebearbetning. Den har betytt så oerhört mycket då jag får möjlighet att sätta ord på de innersta tankarna som jag har. Jag undanhåller inga tankar på bloggen och förskönar ingenting. Jag skriver ärligt och rakt, vilket jag tror att läsarna uppskattar. Mår jag skit så skriver jag det. Mår jag lite bättre skriver jag det.

Det vi pratade mycket om är hur det känns att det om en månad är ett år sedan Dutt kom och om de känslor som kommer att komma då och de känslor som inte kanske kommer. Man hör mycket om att när ett år har gått så ska allt vara som vanligt igen då man upplevt alla högtider utan den man förlorat. Kuratorn var mer inne på att en sorgeprocess tar tre år innan man kan gå igenom till exempel årdagar och högtider som jul utan att det är allt för jobbigt.

Hon frågade också hur vi hade tänkt att uppmärksamma årsdagen och där har vi inte tänkt så mycket. Vi har en rislykta kvar från nyår som vi tänkt att släppa iväg och då sa jag att det får vi väl göra klockan 00.24. Sedan berättade att vi kommer vara på kyrkogården och tända ljus och sätta blommor. Samtidigt som det är så som vi brukar göra. Hon kom då med ett förslag som vi genast nappade på. Att efter att vi varit hos Dutt skulle åka i väg antingen med picknick till något lugnt och fint ställe eller gå ut och äta någonstans. Det tyckte vi var en jättebra idé för annars blir det "bara" att vi går hem efter att ha varit på kyrkogården och så ingenting mera... Vi ska fundera vidare på hur vi ska utforma den dagen.

Vi pratade också om att jag lätt kan fastnat i mina tankar och att jag hela tiden har tankarna i huvudet medan mannen lättare kan släppa dom till exempel när han är på jobbet. För min del finns de med oavsett om jag är på jobbet, jobbar i trädgården eller sitter i soffan. Kuratorn tyckte att jag när jag tycker tankarna tar överhanden helt enkelt ska säga till mig själv att sluta tänka och bestämma mig för att tänka på något annat. Kanske lättare sagt än gjort, men värt ett försök. Även om tankar just är bara tankar så kan det vara oerhört krävande och tröttsamt att alltid ha dom där.

När vår tid nästan var slut undrade hon hur vi hade tyckt att våra träffar med henne varit och vi sa båda två att vi fått ett antal tips och redskap för att hantera sorgen och alla de känslor som kommer upp. Det är ofta här hemma som vi säger "så sa ju kuratorn".
Kuratorn sa att hon tyckt att det varit givande att fått följa oss under det här året i våra upp- och nedgångar. Både jag och M blev rörda när vi talade om för henne att hon betytt jättemycket i vår sorg- och krishantering och till och med kuratorn sa "att nu blir jag rörd" så på något sätt har vi även påverkat henne...

Vi bokade nu in en ny tid till hennes ersättare dagarna före den 12 maj. Det känns som om det kommer finnas en del att prata om inför årsdagarna. Jag hoppas verkligen att vi kommer att känna samma förtroende för hennes ersättare.

Det är tungt nu

Just nu är det nattsvart och tungt. Ungefär som det brukar vara en vecka efter en misslyckad behandling så egentligen är det ingenting konstigt att jag känner mig som jag gör.
Jag är bara så trött på att inte någon gång få vara glad och glädjas över något som som jag så gärna skulle vilja göra.
Jag tyckte inte att det för för mycket begärt att jag skulle lyckas vara gravid inför Dutts ettårsdag, men Någon tyckte tydligen det. Jag ska försöka få tillbaka hoppet och tron om att behandlingen i höst kommer leda till ett levande barn och då kommer det att komma ungefär till Dutts tvåårsdag!

Men, än så länge finns inte hoppet och tro om att det någonsin kommer att gå igen. Jag tror inte på att jag någonsin mera kommer att se ett plus igen. Vi har två chanser på oss att lyckas. Sedan är det slut, vilket skämmer mig mer än någonsin! Någon frågade i en kommentar vad vi ska göra ifall vi inte får någon barn på dessa två försök och där finns det just nu inget enkelt svar. Jag vill helt enkelt inte tänka så långt just nu.

I morgon är det dags för ett sista besök hos den nuvarande kuratorn. Efter i morgon ska hon vara tjänstledig från sin tjänst på KK och det är jag inte jättenöjd med. Visst, det kommer en ersättare för hennes som förhoppningsvis är vettig också, men det är ju inte helt säkert att jag känner samma förtroende för den nya som jag gjort för vår nuvarande. Jag hoppas att hon kommer vantrivas på sitt nya jobb så att hon efter sitt tjänstlediga halvår återkommer igen...;-)

Dagens positiva: Ja, vad ska jag hitta på idag?? Kanske att jag gått ner 400 gram utan att anstränga mig?, Har även planterat två krukor med pensér. Det ger i alla fall vårkänslor när vårvädret strejkar.

Nuvarande status och kurator

Nuvarande status: Blod, mensvärk och med andra ord jävligt ogravid! Skit också.

Idag hade vi inbokat besök hos kuratorn. Nu var det ett tag sedan vi var där och den här tiden blev ju väldigt passade med alla känslor som kom upp i och med vårt misslyckade försök.

Det första hon säger är att hon från den 18 april och ett halvår framåt ska vara tjänstledig för att prova på annan tjänst. Med en gång hugger det till i magen på mig då jag trivs väldigt bra med henne. Hon pratar om att vi kan få nya tider hos hennes ersättare för att känna om det känns bra. Jag tänker med en gång "att det kommer inte kännas bra...". Jag har bara en bra erfarenhet av kuratorer och det är ju vår nuvarande... Men, men vi får väl ge den nya stjärnan en chans i alla fall för jag kan tänka mig att vi framöver med årsdagar skulle behöva prata av oss lite. Sedan får jag hoppas att hon vantrivs på det nya jobbet så att hon kommer tillbaka i höst ;-)

Vi pratade den här gången naturligtvis mycket om vår misslyckade försök. Vad vi har för känslor inför ytterligare ett minus och om det skulle bli minus på de två återstående försöken. Jag kände att jag under hela vår timme hos kuratorn hade tårarna nära, men jag är ju sån som bara släpper fram tårarna hemma i min trygga vrå.

Känslor som sorg, bitterhet, missunsamhet, ilska och skam berörde vi i olika situationer. Vi pratade en hel del om hur vi känner inför en ev adoption och det är ju det som är den absolut jobbigaste tanken för mig. Jag känner att jag inte kan gå in i en adoptionsprocess och känna att vi bara gör det för att vi inte vill vara barnlösa. I en adoptionsprocess måste man verkligen vilja av hela sitt hjärta då allt ska vändas ut och in på av "socialtanterna" på kommunen och där är jag inte just nu. Jag vill så gärna ge Dutt ett biologiskt syskon och just nu känner jag nästan att jag sviker Dutt ifall jag skulle inleda en adoptionsprocess.

Vi pratade också om de kommande försöken och mina tankar om medicinen Humira som jag skrev om i mitt förra inlägget.
Vi berörde också min sorg över att jag inte kommer att vara gravid i maj som ända sedan missfallet i oktober har varit mitt stora mål.

Vi fick en ny, sista, tid hos henne den 17 april. Sedan får vi se hur vi gör med den nya förmågan... Jag skulle verkligen behöva ha någon vettig kurator att prata med dagarna runt 12-17 maj. Dutts 1årsdag.

Snart kommer Herr och Fru H hit på lite skärtorsdagstacos!

Ruvardag 11 - ruvar ju inte längre

Jag fortsätter med mina ruvarrubriken fast jag i stort sätt är säker på att det är kört. Blödningen har inte kommit igång på allvar, men det beror sannolikt på att jag fortfarande tar Crinone.

Ni läsare är helt enorma. Vilket engagemang ni har i lilla mig och min man. Ni kollar upp länkar på nätet med information om babyklister, läkare i Danmark, tipsar om olika behandlingsmetoder med mera. Jag kan bara säga, även om det känns fjuttigt, TACK!! Ibland undrar jag om ni inte har några egna liv ;-)

Idag känns det trots allt ganska okej. Igår var det jobbigare. Det känns som om man är van vid minus och det är det man är beredd på. Passande nog har vi en kuratortid inbokad i eftermiddag. Då kanske känslorna kommer.

Igår tänkte jag mycket på varför det nu inte har fungerat de senaste två behandlingarna. Det jag kommit fram till är att före Dutt och Snöisgraviditeterna tog jag Humira. Humira är en medicin som man tar i magen som spruta varannan vecka. Preparatet är en så kallad TNF-alfablockerare som jag tidigare använde för min reumatiska sjukdom. Humira gör att inflammationen och immunförsvaret i kroppen minskar.

Vid Dutt-behandlingen tog jag sista Humirasprutan två veckor före sprutstart och vid Snöis-behandlingen en månad före sprutstart. Kanske var det Humiran som gjorde att kroppen var mer välkomnande till en främmande organism som ett embryo är. Kanske kanske...

Jag har två sprutor i kylskåpet som ligger och skräpar så på söndag när vi fått ett definitivt minus kommer jag ta en sån spruta. Kanske kan jag också må lite bättre i mitt reumatiska av den.

När vi ska starta ny behandling har vi inte orkat diskutera än. Jag såg på klinikens hemsida att de har semesterstängt 6 juli till 12 augusti. Visst skulle vi hinna med en behandling innan stängningen, men samtidigt kanske det är skönt att ta det efter sommaren. Vi får se.

Återigen - STORT TACK för att ni orkar läsa, kommentera och engagera er!!

Nummer 2

Menopur-spruta nummer 2 togs igår kväll och jag kan inte säga att jag känner någonting alls. Jag känner mig ungefär som när jag började behandlingen som resulterade i Dutt. Då var jag helt känslomässigt avstängd och tog sprutorna på rutin, åkte på ultraljud på rutin och gjorde äggplock på rutin. Likadant känner jag nu. Jag känner varken sorg och glädje över detta. Jag har kanske stängt av för att det annars skulle vara för jobbigt.

När man påbörjat den sjunde behandlingen kanske det är konstigt om det inte skulle gå på rutin. Man vågar inte längre ha den här naiva förhoppningen på att det ska gå, trots att det faktiskt kan det... Vilket jag naturligtvis hoppas på innerst inne. Jag stänger av för att jag inte orkar ta in alla de känslor som egentligen finns närvarande hela tiden.

Idag skulle jag egentligen haft ett besök hos kuratorn, men igår ringde en sekreterare från KK och meddelade att tiden måste ställas in. Förra gången tiden blev inställd (strax före jul) kände jag en stor tomhet av det uteblivna besöket. Nu kändes jag inget speciellt. Kanske har jag inte samma behov av kuratorkontakt längre eller så har jag även där stängt av mina känslor. Jag vet ju så väl att jag alltid har något att prata om när jag väl är hos kuratorn och allra helst så här i behandlingstider och nu börjar ju Dutts årsdag närma sig med storsteg.

På måndag nästa vecka ska jag på ultraljud för att se om det finns några äggblåsor. Det första ultraljudet blir så sent som på sprutdag 9 eftersom min läkare är på kurs resten av den här veckan, men hon hade pratat med kliniken i Göteborg och det var visst okej att ha första ultraljudet så sent. Troligtvis blir det en Göteborgstripp i mitten eller slutet av nästa vecka.

Den här gången måste det vara så att vi kommer hem med en bebis.

Ny ivf-plan

Idag har vi varit hos kuratorn och pratat igen. Sedan vi var hos henne senast så har vi hunnit varit i Göteborg, hoppats och tappat hoppet.
Vi pratade om hur allt det kändes och hur vi kände inför framtiden. När jag gick därifrån kände jag mig låg. Det är många tankar som kommer upp när vi är hos henne. Idag var det väl främst att det som vi gått igenom med missfall och minus inte skulle behövt ske om allt hade gått bra med Dutt. Allt jobbigt som sker skulle inte skett om Dutt fått må bra...

Trots att jag blev låg är det alltid skönt att komma till henne och prata en stund.

Senare på eftermiddan hade jag inbokat telefonsamtal från Dr T från ivf-kliniken. Han skulle ringa någongång mellan halv fyra och halv fem, men ringde tio i fem...Vågade inte ens gå på toa ifall han skulle ringa just då. Jag hade förberett ett helt papper med frågor och funderingar och vi hade ett bra samtal. Han har en lugn inverkan på mig. Det räcker att jag hör hans röst så går pulsen ner...
Han anser att vi har goda chanser att lyckas bli gravid så han tycker inte att vi ska ge upp om vi känner att vi fortfarande vill försöka. Och det vill vi ju. Vi diskuterade hur resultaten sett ut de fyra återföringarna vi gjort hos dom och jag har ju faktiskt blivit gravid på två. Inför nästa försök ska jag byta medicin till Menopur istället för Puregon som jag använt alla gånger förut.
Vid nästa återföring kan det också bli aktuellt att jag får två embryon tillbaka för att ytterligare öka chanserna för att något ska fästa.

Till sist frågade jag om vi har möjlighet att köpa ett trepack igen. Han säger då att man egentligen bara har rätt att köpa ett trepack och att han då måste höra med sin chef, men efter att vi pratat en stund till så ändrar han sig och säger att vi med största sannolikhet får köpa ett trepack igen. Innan vi avslutade samtalet hälsade han oss välkomna till Göteborg igen när vi känner oss redo.

 Det här samtalet och den här planen är ju också egentligen sånt som vi inte skulle behöva engagera oss i, men efter förutsättningarna så känns det trots allt bra. Det optimala skulle vara en fyramånaders bebis på ett fårskinn på golvet, men nu när världen ville annorlunda så får en ny ivf-plan vara okej trots allt.

Skönt att prata av sig lite

Idag har vi varit hos kuratorn igen. Det kändes som det var länge sen sist, tror det kan ha varit tre veckor var hos henne senast.
Hon började med och fråga hur vi mådde och svaret från mig blev "att idag är det bra, men de senaste två veckorna har varit jobbiga och de två kommande veckorna efter torsdag kommer vara jobbiga". Hon såg lite frågande ut innan jag hann förklara vad jag menade...
Idag blev det mycket prat om den kommande återföringen och de kommande två tortyrveckorna. Hon frågade hur vi tidigare tagit oss igenom ruvarveckorna och varken jag eller M hade något bra svar på det. Vi har ju klarat av 10 veckor av ruvartid hittills. Ibland nära nervsammanbrott, men det har ju ändå gått...Den andra ruvarveckan är ju alltid värst. Då kan ju något hända vilken sekund som helst.

Vi pratade också en hel del om att jag valt att just nu rata Facebook och hur nöjd jag känner mig med det beslutet. Jag trodde att jag skulle känna ett behov av att gå in på Facebook, men det har jag verkligen inte... Jag har bloggen och den ger mig så mycket mera än vad Facebook gör. Ni, mina läsare, känns som mina vänner mer än vissa jag har som vänner på Facebook.

Återigen pratade vi om de förbjudna känslor jag ibland, eller ganska ofta, har. De där känslorna av bitterhet, avundsjuka och missunsamhet mot de som blivit gravid. Jag tillåter mig att ha dessa känslor och skäms inte över dom. De får finnas där!

Vi bokade in en ny tid om tre veckor. "Då hoppas jag att jag kommer hit som gravid" sa jag då.

Har under dagen fått några frågor från er läsare. Den ena var varför man bara sätter in ett embryo. Här finns det svaret.
Fick även en fråga om vad AHA är för någonting. Här finns det svaret

Hoppet

Just nu jobbar jag stenhårt med hoppet.
Hoppet om att bli gravid.
Hoppet om att få en lugn graviditet.
Hoppet om att få ett levande barn.

För en månad sedan skrev jag om det sovrum som vi hela tiden tänkt ska bli ett barnrum. Jag hade då svårt att gå in i rummet för jag tyckte att det kändes som det hånskrattade åt mig. I garderoben hänger också kläder i små storlekar som jag köpt då och då. Någon gång precis efter att Dutt lämnade oss sa kuratorn att de kläderna kunde vara bra för att på så sätt framkalla sorgen ifall man kände att man hade svårt för det. Det fungerade aldrig för mig, utan jag har kunna framkalla sorgen på annat sätt. När jag tittat på kläderna har jag känt en tomhet och en saknad, men inte sorg.

Nu vill jag försöka ändra min attityd till rummet och kläderna i garderoben. När jag idag kikade i garderoben tänkte jag att kläderna utstrålade hopp, förväntan och längtan istället för sorg, förstörda drömmar och hopplöshet.

Kanske ska jag nu döpa om rummet till Hoppets rum.

Kanske ska vårt nästa embryo som sätts in i min livmoder heter just så - Hoppet.