Ett litet inlägg

Sarah S undrade om det fanns möjlighet till att få en uppdatering och visst kan ni väl få det...

Det är så länge sen jag skrev här så jag kommer knappt ihåg hur man gör ;-)

Tror att jag uppdaterade i augusti förra året och mycket har ju naturligtvis hänt sen dess. Olle har börjat förskolan, vilket har gått jättebra. Han går tre dagar i veckan eftersom jag inte jobbar heltid. De lediga dagarna är vi på öppna förskolan, åker iväg någonstans eller bara är ute och leker i trädgården. Nu i januari har vi dessutom börjat på Minisim. När Olle var bebis var min tanke att börja på babysim, men tiderna passade inte oss och många grupper var då redan fulla, men nu fanns det plats på en dag då jag alltid är ledig. Första gången bröt han helt ihop när vi kom in i omklädningsrummet. Helt otröstlig var han och jag var beredd på att gå därifrån. Då kom en av ledarna av en slump in i omklädningsrummet och hon fick med Olle in till bassängen för att titta och känna på vattnet. Sedan gick han med på att klä av sig, duscha och ta på sig sina badbyxor. Sedan har det gått jättebra! Vill knappt gå upp ur bassängen när vår tid är slut.

Vi tyckte länge att han var lite sen med att börja prata, men det tar han igen nu. Vi måste verkligen tänka på vad vi säger för allt han hör upprepar han. Har nu också de senaste veckorna börjat med lite tvåordsmeningar.

Olle har också hunnit med att fylla två år och det var en dag med full fart, god mat, många gäster och många presenter. Han stortrivdes att stå i centrum!

Familjelivet går sin gilla gång som jag antar att det ska göra. Olle är aktiv och gillar att leka med sitt duplo, pussla (han klarar 20-bitarspussel redan), läsa böcker och att sjunga. Han gillar även att baka och pyssla till exempel gjorde han egna julkort inför julen. Dessutom är han en traktorfantast, men gillar också sin docka och att gå klädd i sina två Hello kitty-pyjamasar.

Uppdatering

I mitt förra inlägg skrev jag att det var det sista, men när sedan trogna läsare undrar hur det är så måste jag ju göra ett inlägg. Jag blir varm i hjärtat när helt okända människor undrar hur det går för oss.

Så klart ska ni få veta det.

Just nu pågår inskolning till förskolan då mannen ska börja jobba igen den 1 september efter att ha varit föräldraledig sedan årsskiftet. Det har flutit på jättebra och Olle har inte svårt att bli lämnad på förskolan, vilket känns skönt. Så när mannen börjar jobbar är det första gången sedan augusti 2012 som vi båda jobbar samtidigt... Först var jag sjukskriven, sedan föräldraledig, sedan jobbade jag medan mannen varit hemma.

Olle är nu snart 20 månader och en kille full med energi. Nu går han inte längre utan nu har han sedan någon vecka kommit på att man kan springa! Det är ju mycket roligare än att gå. Då kommer man ju fram ännu fortare :-)  Han sitter inte stilla många minuter förutom när han sitter i sandlådan. Där kan han tillbringa lång tid med att gräva, lasta på sand i sin lastbil och sedan lasta av och så om igen. Talet kommer sakta men säkert, men än så länge är det inte så många ord som han säger förutom aatz (katt), est (häst), gaga (vill ha) mamama (napp) mamma (som det låter mamma).
Han älskar att hjälpa till. Han plockar i och ur tvättmaskiner, hämtar saker man ber om och plockar in matvarorna i kylen efter att man handlat.

Nu under sommaren har vi varit lediga tillsammans i åtta veckor  (varvat föräldraledighet och semester) vilket varit jätteskönt. Det har ju verkligen varit en kanonsommar. Ibland till och med för varmt... Sommarens utflykter bestod av en vecka på Öland, en dagstripp till Stockholm, besök hos farmor och farmor, moster och morfar. Vi har också hunnit med några besök på Kolmårdens djurpark, och givetvis har vi hälsat på storebror Dutt på kyrkogården. Varje gång vi kommer dit vinkar Olle mot Dutts namnskylt även om han naturligtvis än inte riktigt förstår vad han vinkar åt. Dessutom har vi bara tagit det lugnt. Det har blivit långa dagar då Olle fortfarande är extremt morgonpigg och vaknar ofta mellan fem och halv sex på morgonen. Lite väl tidigt tycker jag, men vi har fortsatt med regeln att vi inte går upp ur sängen förrän efter sex.

I sommar blev vi också tvungna att avliva vår katt. Han mådde allt sämre under våren och den 24 juni var vi hos veterinären och då hade han gått ner en och ett halvt kilo på två månader. Han var 13 år så hans kropp var helt enkelt slut. Ett jobbigt beslut, men nödvändigt. Olle var med och innan vi gick därifrån vinkade han flera gånger till vår lilla katt. Så fint att se.

Vi ville dock inte vara ett kattlöst hem så ganska snart köpte vi en ny katt från ett katthem. Så nu bor en svart ettårig hittekatt hos oss. Han och Olle trivs med varandra även om Olle ibland är lite för hårdhänt emot katten. Katten äter upp den mat som trillar från Olles plats vid matbordet och Olle sticker till honom lite mat när han tror ingen ser...

Med andra ord har vi det bra vår lilla familj! Ibland är det jobbigt, men så är det nog för alla familjer. Bjuder på några bilder också. Bilden på Olle kommer jag ta bort efter ett tag då jag gjort så i hela bloggen för att skydda honom.

Vår nya familjemedlem Marcus

Saknade Baltazar. Ligger nu begravd vid Dutts minnesträd. på tomten

Hejdå

En anonym läsare skriver och undrar så här: "Jag blir bara lite fundersam.. du skriver ingenting om kärleken mellan er, glädjen när han lär sig nya saker t.ex... Eller bebisgos.. Det känns konstigt att läsa när det endast handlar om Olles sömn och dylikt. Menar inget illa men bloggen känns ganska "tom"..? Jeane Quidote skrivelser om sin lille är ju väldigt levande och kärleksfulla. Känns lite konstigt här och det tror jag bloggläsare kanske undrar lite över.. Jag gillar bebisbloggar då jag själv fått en underbaring för 8 månader sen.. Det finns ju så mycket som händer hela tiden med barnen vilket är kul följa."

Jag har länge funderat på hur det ska bli med den här bloggen och nu är beslutet taget. Detta är det sista inlägget.

Jag har mer och mer kommit ifrån bloggandet, både med att skriva och att läsa andras bloggar. Jag har liksom annat att tänka på... Tidigare kunde jag tänka i blogginlägg, men det gör jag inte längre och varför ska jag då tvinga fram blogginlägg. Jag tror att jag gjort det den senaste tiden och då blir det inga inlägg med inlevelse utan bara "faktainlägg".

Anonym har helt rätt. Bloggen är tom och kommer alltså vara så framöver. Skulle det vara så att det är någon ny läsare som hittar hit så finns det 2011 inlägg att läsa så helt tom är faktiskt inte bloggen... Allt har en början och allt har ett slut och detta är slutet på mitt bloggande. Jag känner mig inte ens ledsen över det, utan det känns befriande.
Det händer hela tiden jättemycket i våra liv och framför allt i barnets liv, men jag har varken lust eller tid till att dokumentera det på nätet längre, så att helt okända människor kan läsa det. Nu blir vår lilla familj privat igen.
Jag känner att jag inte vill lämna ut en oskyldig liten ettårings liv på nätet utan att han kan säga vad han tycker. Jag har lämnat ut tillräckligt av mig själv under dessa år som jag bloggat så nu får det räcka.

Kanske kommer jag ta bort alla bilder på barnet som finns här på bloggen också just för att inte lämna ut honom för mycket.

Detta var från början en ivf-blogg och när jag väl blev mamma så kändes det som att det var svårt att ändra fokus på bloggen.

Vill passa på att tacka alla som flitigt läst och kommenterat min blogg i både glädje och sorg. Ni har varit till stort stöd!!
Jag hoppas också att jag kunna hjälpa andra som varit i liknade situation som vi.

Till er som fortfarande kämpar: Jag tänker på er och hoppas av hela mitt hjärta att ni en dag ska få ett litet barn i er famn.

Jag kommer fortfarande läsa eventuella kommentarer och mejl så även om jag inte skriver mera här så läser jag det.

Tack för ordet!

Ps: I söndags gick barnet sina första stapplande steg. Ds.

Tredagarsfebern

Ja, nu har vi antagligen klarat av den första barnsjukdomen. Tredagarsfebern. I fredags fick killen snabbt hög feber. Som värst var den 40,0. Sedan höll febern sitt grepp fram tills igår eftermiddag då han helt plötsligt bara hade 37,3. Han har inte varit förkyld i övrigt, utan bara haft feber och varit trött, så vår gissning är just tredagarsfebern.
När vi läste om sjukdomen på nätet stod det också att det kunde uppkomma utslag tredje eller fjärde dygnet. Det har vi dock inte sett något av.

Idag verkar han vara alert igen.

Gravid och reumatism

Fick en kommentar där Helena hade lite funderingar om att var gravid och ha reumatisk sjukdom. Jag ska försöka att svara så bra som möjligt på dina frågor.

Jag hade ,liksom Helena, hört att man som reumatiker skulle må bättre i sin sjukdom som gravid, men med facit i hand så kan jag inte stämma in i det påståendet.
Min graviditet så ut så här i en kort sammanfattning. Fram till vecka 11 tog jag Humira. Detta var inte min reumaläkare så förtjust i och jag gjorde det på egen risk enligt honom. Hade också pratat med min ivf-läkare som sa att det inte var några problem att ta Humira till vecka 11. Under hela graviditeten åt jag 10 mg prednisolon.
Fram till vecka 15 (cirka) mådde jag faktiskt ganska bra. Den huvudvärk som jag haft mycket före plusset var som bortblåst. Visst var jag trött, gräsligt trött, men det var de första 12 veckorna. Sedan blev det också bättre ett tag.  Efter vecka 15 vände allt. Jag fick huvudvärk, ständigt, ont i kroppen och allmänt dålig. Jag blev sjukskriven från cirka vecka 16 och resten av graviditeten, dels för att jag var en högriskpatient men också för att jag mådde dåligt kroppsligt. För min huvudvärk tog jag då citodon, men jag försökte ta så få såna tabletter som möjligt.

Det är förstås svårt att säga vad mina besvär berodde på - Graviditeten eller min reumatiska sjukdom. Jag upplevde tyvärr inte min graviditet som så positiv eftersom jag mådde ganska dåligt hela tiden. Dessutom hade jag hela tiden en oro för att något skulle gå fel med tanke på de erfarenheter jag hade i bagaget.

När sedan vattnet gick åtta veckor för tidigt och pojken kom till oss sex veckor för tidigt kan det, enligt läkaren, vara ett tecken på att kroppen helt enkelt inte orkade mera utan tyckte att det fick räcka... Så här i efterhand är det skönt att jag "slapp" de där sista sex gravida veckorna då man är som störst. Förlossningen gick till slut bra och den varken försvårades eller förenklades på grund av sjukdomen. Det jag direkt efter förlossningen valde att göra var att börja med Humira igen för att man ofta kan få ett rejält skov efter en graviditet. Detta innebar att jag inte ammande någonting utan pojken är enbart matad med ersättning i flaska.

Nu så här ett år efteråt har jag fortfarande Humira och prednisol 10 mg och mår ganska okej. Visst har jag huvudvärk ibland men inte som under graviditeten då den var så intensiv så jag inte ens kunde ligga kvar i sängen om nätterna. Jag har fortfarande den där reumatiska tröttheten så det gäller att passa på att sova när det passar.

Undrade du något mera är det bara att du hör av dig. Grattis till graviditeten måste jag ju säga också!!

Så länge sedan

Jag lever. Jag lovar. Oerhört länge sedan jag uppdaterade nu.

Jag vet inte om bloggen är död eller inte, men nu lever den upp för en liten stund i alla fall.

Sedan den 7 januari jobbar jag igen. Det kändes oerhört ovant. Senast jag var på jobbet innan dess var den 23 augusti 2012. De första dagarna var ganska förvirrande, men nu känns det som om jag inte varit bort...

Detta innebär att pojken och pappa har dagarna för sig själva och de fördriver dagarna med öppen förskola, babysång, promenader, spårvagnsturer och pulkaåkning. Jag jobbar ju inte heltid så vissa vardagar är vi hemma alla tre, vilket är trevligt.

Olle har hunnit blir 13 månader och några dagar och det är fullt fart på honom. Inte en lugn stund. Just nu kämpar vi med att han bara ska sova en gång på dagen och för det mesta orkar han vara vaken hela förmiddagen för att sedan slockna vid tolvtiden. Nattsömnen har fortfarande en del att önska med uppvaknanden allt för många gånger och då har han väldigt svårt att somna om. Det finns antagligen inte så mycket att göra åt det utan "bara" acceptera det...

Han har inte riktigt lärt sig att stå utan stöd än men jag tror att det inte är långt borta. Sedan är det bara en tidsfråga innan han traskar omkring här.

Igår klappade han händerna för första gången och vi tror att han säger både "Mu" och "Mjau". Inte det vanligaste orden att lära sig först kanske, men...

Vi har också ansökt om förskola till hösten. Helt plötsligt blev han så stor. Det är ju bara stora barn som går på förskola ju :-)

Idag var vi på Familjegudtjänst med dopfest i församlingshemmet där alla som döptes under förra året var speciellt inbjudna för att få en virkad dopängel samt en pekbibel. Vi vuxna fick sedan smörgåstårta.

Vet nu inte om jag har några läsare kvar, men jag kommer antagligen att komma in här och skriva då och då, men just nu finns inte tiden och jag prioriterar mer att vara med familjen än att skriva här på bloggen.

En ettåring

Nu är festligheterna slut för den här gången.

Äntligen fick vi fira en jul med ett barn. Många jular har jag längtat efter det. Jul det år då Dutt skulle ha funnits (2011) var nog den jobbigaste. Saknaden efter honom var då starkare än någonsin.

I år hade vi alltså vår mirakelkille hos oss och det blev en intensiv helg för oss alla. På julafton var vi hos min pappa. På vägen dit besökte vi min bror som bor på ett gruppboende. Olle älskar att meka med hans rullstol och min bror som normalt sätt inte säger så mycket sa flera ord när han såg sitt syskonbarn. Till och med att han sa God jul när vi gick därifrån.

Väl hos pappa blev det först lite julmat för oss vuxna och sedan knackade det på dörren! Tomten kliver in! Olle älskar tomten och är inte alls rädd. Många paket blir det och favoriten den dagen blev nog en stor gul hjullastare. När det sedan är dags att sova för natten är han så uppe i varv så han har oerhört svårt at koppla av...

På juldagen är det dags för besök hos mannens föräldrar och även där blir det många julklappar.

Sedan...
På annandag jul (eller den 26 december som vi säger) är det så killens ettårsdag! Tänk att han blivit ett år redan.
Då hade vi hyrt en lokal då vi skulle bli cirka 20 personer. Några får tyvärr lämna återbud på grund av förkylningar. Olle är i sin bästa form hela dagen. Festen börjar klockan 12 och han är så ivrig på presenterna att han "tjuvöppnar" ett. En bobby car.
Dagen till ära har jag gjort en sockerfri tårta till honom som han mosar i sig. Vid presentöppningen sitter han mitt på presentbordet där han stortrivs. Han verkligen älskar att vara i centrum och ha mycket människor runt omkring sig.

Efter att ha varit varken nästan sex timmar i sträck (brukar orka fyra) klappar han ihop i vagnen på väg hem. En intensiv helg var slut. Trodde vi. När vi varit hemma en kort stund kommer mannen bror med familj förbi också och Olle piggnar till igen... Mer julklappar och presenter!

Tårtan Foto: Moster

Från ett arbete till ett annat

Snart är det dags för mig att återgå till mitt arbete. I snart ett år har Olle varit min arbetsgivare, men från och med den 7 januari så blir det min man som får ta den uppgiften.

En anonym läsare undrade när Olle ska börja förskola och det blir i augusti nästa år. Mannen kommer vara pappaledig på heltid från årsskiftet fram till inskolningen som blir någon gång i augusti.

Det känns lite konstigt att jag snart ska tillbaka och jobba. Jag har inte jobbat sedan augusti förra året då jag blev sjukskriven. Det kommer säkert gå bra, men det kommer säkert vara lite ovant i början. Förhoppningsvis får jag vara på toaletten i fred, vilket det är lite si och så med här här ;-)


Ikväll har vi barnvakt!! Mannen och jag ska utnyttja en födelsedagspresent som jag fick när jag fyllde i september. Vi ska på konsert med Håkan Hellström. Det blir några timmar egentid, vilket vi inte är bortskämda med.

Idag var vi i väg och handlade lite mat på Ica och när jag står där i mina tankar så säger någon hej. Det är "vår" barnmorska från förlossningen! Kul att hon känner igen mig, kommer ihåg mitt namn och minns vad Olle heter. Härligt med sådana människor. Det har ju trots allt gått ett år sedan vi var på förlossningen och hon måste ha träffat många patienter sedan dess.

Barnlängtan i media

I apotekets Kronans droghandels kundtidning som finns att ta på deras apotek handlar den här gången om barnlängtan.

Så bra att det uppmärksammas!!

Adventstider

Anonym frågade igår om vi fortsatt med vår tradition att varje adventsmorgon gå upp tidigt, tända adventsljusstaken och fika.

Nja... Olle har varje söndag, eller alla dagar förresten, gått upp tidigt. För tidigt i mina ögon ibland. Så dessa söndagar i advent har det blivit att jag istället fått sovmorgon, vilket inte är helt fel eftersom alla dagar börjar senast klockan sex. Nästa söndag får dock killarna i huset fira advent själva för då är jag i Ullared!

Olles sömn har fortfarande mycket att önska. Vissa nätter sover han utan att vakna, men andra nätter vaknar har upp till tre gånger och har jättesvårt att somna om och sedan vaknar han dessutom väldigt tidigt på morgonen. Därför har jag brukat tagit sovmorgon när jag haft möjlighet.

Naturligtvis har vi fortfarande tänt adventsljusen och fikat tillsammans, men det har nu hunnit blivit ljust ute.

Igår köpte vi gran! Vi tog den största vi kunde hitta, eller vad tycker ni? Tänker att en stor riktig gran inte kommer att få vara i fred i år. En viss pojke skulle antagligen lyckas klättra upp i granen och plocka ner stjärnan :-) Vi tar nya tag med riktig gran nästa år.