Häromdagen skrev jag att jag kändes mig tillfreds med situation som den ser ut nu. Det är för mig väldigt skönt samtidigt som jag är lite förvånad över att jag känner så.
Jag är just nu tillfreds över det beslut vi tagit att ta ett uppehåll över sommaren med ivf-behandlingar då jag efter förra misslyckandet i påskas kände mig helt slut främst mentalt. Jag vet att jag när som helst kan halka ner i det där mörka hålet, men det tar jag då. Förra måndagen var jag ju i ett sånt hål, men redan dagen därpå hade jag kämpat mig tillräckligt högt upp för att se lite ljus igen.
Jag kan känna mig förvånad att jag just i detta nu trots allt känner mig tillfreds då det är nu och framåt som årsdagarna kommer. Idag för ett år sen var det då jag hade grymt ont i ryggen och kämpade för att ta mig till majbrasan. Dagarna därefter var jag hos läkaren och blev sjukskriven och jag vankade omkring här hemma. Jag började sy på Dutts vagga och jag kände mig så säker på att jag i oktober skulle få använda den. Dessutom så är ju snart Snöis beräknade förlossningsdatum här...
Trots alla dessa minnen så kan jag känna mig tillfreds med där jag är nu. De här dagarna vi varit lediga tillsammans har vi pratat om de händelserna som var för ett år sedan. Vissa saker är egentligen små obetydliga saker i det stora hela, men bidrar trots allt till det som sedan inte blev.
Dessutom har vi funderat på hur vi ska uppmärksamma Dutts ettårsdag den 17 maj. Kuratorns förslag var ju att åka iväg någonstans med en picknick så att det inte "bara" blir att gå till kyrkogården eftersom vi är där i stort sätt varje dag. Just nu lutar det åt att vi åker till ett naturreservat som heter Svensksundssviken med lite picknick. Där finns ett fågeltorn där man kan spana på fåglar också, vilket jag blivit mer intresserad av på sista tiden. Vi ska också, om vädret tillåter, skicka upp rislyktor på klockslaget då han kom, vilket är 00.24. Vi har dock inte bestämt att vi ska göra det på kyrkogården eller här hemma.
Jag försöker intala mig själv att behandlingen i höst kommer att fungera och att graviditeten kommer gå hela vägen, vilket skulle innebära en bebis nästa vår. Samtidigt har jag så svårt att se mig själv som gravid igen. Jag har jättesvårt att se mig med stor mage. Det är inte jag på något sätt.
Dagens positiva: Jag är avslappnad!
måndag 30 april 2012
söndag 29 april 2012
Sköna söndag
 |
| Dagens projekt |
Idag har varit en väldigt skön dag. Efter lunch tog vi spårvagen in till stan för mannen behövde köpa ett par bra skor då han och en kompis ska ställa upp i Fotrallyt i sommar. En tävling där man går från Stockholm och söderut. Den som orkar gå längst vinner. Förra året gick den som vann i 33 timmar!! Då behövs ett par bra skor!
För att träna inför fotrallys så gick vi hem, vilket på min stegräknare resulterade i 11300 steg.
Dagens positiva: Jag har ingen aning om vilket menscykeldag jag är på... Och jag har inte heller ett behov av att ta reda på det. Som deltagare i denna bebisverkstad brukar jag alltid ha koll på det.
Baka, baka liten kaka
För några år sedan försökte vi oss på att göra helt eget surdegsbröd, men vi tyckte det var svår att få till en bra surdegsgrund och framför allt att få den att överleva till nästa baktillfälle.
När vi handlade senast såg vi att Kronjäst hade börjat sälja surdeg.
Vi köpte en burk rågsurdeg och igår bakade vi. Det blev riktigt gott.
Enkelt och smidigt var det.
Väl värt att prova!
lördag 28 april 2012
Jag hinner ju knappt
Det är konstigt. När man är ledig har man mindre tid att blogga...
Idag började dagen med flera timmars utevistelse i trädgården. Jag klippte lite buskar, mannen grävde i ordning trädgårdslandet inför frösådd. Dessutom pratade vi lite strunt med grannen. Ett sånt där klassiskt samtal när man står på varsin sida häcken... Naturligtvis blev lunchen intagen utomhus och på eftermiddagen blev det en långpromenad med ett stopp hos Dutt. De rosor som vi satte där förra fredagen är fortfarande fina. Alltid när vi sätter just rosor hos Dutt har vi en termos med varmt vatten med oss och dessutom en kniv så vi kan snitta dom med. Det är så många rosor som sätts på minneslunden som efter två dagar är döda. Detta beror på att dom inte snittat rosorna... Nytt snitt och varmt vatten är det som gör att våra rosor lever mycket längre än alla andras ;-)
Sedan fick vi ett spontanbesök av syster och sambo.
Nu blir det lite chips och dip.
Dagens positiva: Jag känner mig ganska tillfreds just nu. Kommer göra ett längre inlägg om det i helgen.
Idag började dagen med flera timmars utevistelse i trädgården. Jag klippte lite buskar, mannen grävde i ordning trädgårdslandet inför frösådd. Dessutom pratade vi lite strunt med grannen. Ett sånt där klassiskt samtal när man står på varsin sida häcken... Naturligtvis blev lunchen intagen utomhus och på eftermiddagen blev det en långpromenad med ett stopp hos Dutt. De rosor som vi satte där förra fredagen är fortfarande fina. Alltid när vi sätter just rosor hos Dutt har vi en termos med varmt vatten med oss och dessutom en kniv så vi kan snitta dom med. Det är så många rosor som sätts på minneslunden som efter två dagar är döda. Detta beror på att dom inte snittat rosorna... Nytt snitt och varmt vatten är det som gör att våra rosor lever mycket längre än alla andras ;-)
Sedan fick vi ett spontanbesök av syster och sambo.
Nu blir det lite chips och dip.
Dagens positiva: Jag känner mig ganska tillfreds just nu. Kommer göra ett längre inlägg om det i helgen.
fredag 27 april 2012
1500 och långledig
Det här inlägget som ni nu läser är det 1500 i ordningen. Jag känner mig stolt över min blogg, även om jag önskat ett annat innehåll i den... Det första inlägget gjordes den 3 februari 2010. Oerhört mycket har hänt sedan dess...
Nu - långledig i fyra dagar. Jag hade tänkt att ta kompledigt på måndag, men det behövde jag inte... Enligt vårt avtal så blir jag tydligen automatiskt ledig när en arbetsdag infaller mellan två röda dagar. Så nu har jag ett angenämt problem - jag får ta ut mina komptimmar en annan dag...
Dagens positiva: LEDIGHET!!
Hoppas ni alla får en skön helg, valborgsmässoafton och 1 maj!! Det tänker i alla fall jag ha!
Nu - långledig i fyra dagar. Jag hade tänkt att ta kompledigt på måndag, men det behövde jag inte... Enligt vårt avtal så blir jag tydligen automatiskt ledig när en arbetsdag infaller mellan två röda dagar. Så nu har jag ett angenämt problem - jag får ta ut mina komptimmar en annan dag...
Dagens positiva: LEDIGHET!!
Hoppas ni alla får en skön helg, valborgsmässoafton och 1 maj!! Det tänker i alla fall jag ha!
Det går lätt
Idag kommer det att gå lätt att jobba när man i tanken har att man efter den här dagen är ledig i fyra dagar!!
Jag hoppas på sol, värme, grillning, trädgårdsarbete och promenader.
torsdag 26 april 2012
Vilket smörgåsbord!
Oj, så många förslag jag fick på mitt inlägg om min trötthet. Ett riktigt smörgåsbord där jag kan välja och vraka bland olika piller och aktiviteter för att kanske bli mindre trött. Tack till er alla som gett förslag!
Rosenrot har jag ätit tidigare. Då i syfte att bli gravid. Det skedde ju inte, men jag blev lite piggare den gången i alla fall. Det kan ju vara värt att köpa. Sedan har jag en burk med omega-3tabletter som står och skräpar i ett skåp. Jag köpte dom när jag var gravid med Dutt då jag inte klarade av att äta så mycket fisk som rekommenderas under en graviditet. Dom kan jag ju plocka fram igen.
Sedan tror jag mycket på det som några av er skrivit - att vara ute i trädgården och naturen. Jag försöker att ta varje dag ta en promenad på minst en halvtimme. Oftast blir det längre. De senaste två dagarna har jag fuskat då regnet bara vräkt ner. Jag väntar också på att vädret ska bli lite bättre så att man kan sysselsätta sig ett antal timmar i trädgården med lite rensning och krattning. Det finns alltid något att göra i trädgården! Om det inte finns något fysiskt trädgårdsarbete kan jag alltid lyssna på fåglarna, kolla in när dom gör nya fåglar ;-) eller bara njuta av luft, men jag vill ha lite sol!!
Idag är jag varit något piggare och jag har inte behövt sova något efter jobbet!
Dagens positiva: Har ju redan skrivit om morgonens igelkottsbesök, men positivt är som sagt också att jag idag inte är lika trött!
Rosenrot har jag ätit tidigare. Då i syfte att bli gravid. Det skedde ju inte, men jag blev lite piggare den gången i alla fall. Det kan ju vara värt att köpa. Sedan har jag en burk med omega-3tabletter som står och skräpar i ett skåp. Jag köpte dom när jag var gravid med Dutt då jag inte klarade av att äta så mycket fisk som rekommenderas under en graviditet. Dom kan jag ju plocka fram igen.
Sedan tror jag mycket på det som några av er skrivit - att vara ute i trädgården och naturen. Jag försöker att ta varje dag ta en promenad på minst en halvtimme. Oftast blir det längre. De senaste två dagarna har jag fuskat då regnet bara vräkt ner. Jag väntar också på att vädret ska bli lite bättre så att man kan sysselsätta sig ett antal timmar i trädgården med lite rensning och krattning. Det finns alltid något att göra i trädgården! Om det inte finns något fysiskt trädgårdsarbete kan jag alltid lyssna på fåglarna, kolla in när dom gör nya fåglar ;-) eller bara njuta av luft, men jag vill ha lite sol!!
Idag är jag varit något piggare och jag har inte behövt sova något efter jobbet!
Dagens positiva: Har ju redan skrivit om morgonens igelkottsbesök, men positivt är som sagt också att jag idag inte är lika trött!
Morgonbesök
 |
| Bara en av gästerna fastnade på bild. |
Han ville visa mig två små gäster som vi hade i trädgården! Två igelkottar gick omkring i trädgården och letade mask!
Jag gillar igelkottar. Jag tycker dom är häftiga! Nu hoppas jag att de här igelkottarna är mer fertila än jag, så att vi kan få igelkottsbebisar i trädgården senare i år...
Förra året hade vi en igelkott i trädgården, men nu har den alltså blivit sambo!
Detta är ju helt klart Dagens positiva!
Nu dags att göra sig helt klart för att åka till jobbet.
onsdag 25 april 2012
Tips mottages tacksamt!
Den senaste tiden är jag nästan så trött som jag var när jag var gravid med Dutt och NEJ, jag är inte gravid nu!
En komatrötthet som är så jobbig. Jag är trött när jag vaknar. Jag är trött på förmiddagen. Jag är trött på eftermiddagen. Speciellt jobbigt är det på eftermiddagarna på jobbet. Trots att jag bara jobbar 50% så är jag helt slut när jag kommer hem. Idag somnade jag som en stock i sängen efter jobbet, men ändå är jag lika trött när jag vaknade igen.
Börjar bli trött på denna trötthet...
Någon som har några tips på anti-trötthetskurer??
En komatrötthet som är så jobbig. Jag är trött när jag vaknar. Jag är trött på förmiddagen. Jag är trött på eftermiddagen. Speciellt jobbigt är det på eftermiddagarna på jobbet. Trots att jag bara jobbar 50% så är jag helt slut när jag kommer hem. Idag somnade jag som en stock i sängen efter jobbet, men ändå är jag lika trött när jag vaknade igen.
Börjar bli trött på denna trötthet...
Någon som har några tips på anti-trötthetskurer??
Jag är inte rädd för mörkret
Idag kom den då slutligen. Kents nya skiva "Jag är inte rädd för mörkret". Redan i helgen släppte de i smyg fyra spår av skivan, men nu är den alltså släppt "på riktigt".
Nu gäller det att lyssna igenom skivan ett antal gånger för det tar alltid ett antal genomlyssningar för mig innan jag hittar mina favoriter.
I sommar är det sedan dags att se dom live!! Det brukar ALLTID vara bra!
Dagens positiva: Ja, det får väl bli det jag just skrivit om.
Nu gäller det att lyssna igenom skivan ett antal gånger för det tar alltid ett antal genomlyssningar för mig innan jag hittar mina favoriter.
I sommar är det sedan dags att se dom live!! Det brukar ALLTID vara bra!
Dagens positiva: Ja, det får väl bli det jag just skrivit om.
Snart dags
 |
| En av Magnolias knoppar igår |
Snart kommer Dutts magnolia att blomma för första gången.
Detta träd får väl även vara ett minnesträd för Snöis som skulle kommit lagom till Dutts ettårsdag.
tisdag 24 april 2012
Jag har ingen lust!
Det var den första tanken som jag tänkte igår när jag vaknade. Lusten till allt måste ha försvunnit under natten. Vad jag än tänkte på så kom tårarna. När vi var hos kuratorn senaste gången sa hon att man med tiden hamnar i de där djupa svarta hålen mindre ofta, men när man väl hamnar där blir det mer intensivt för att man inte är beredd på det. Jag tror att det var ett sånt hål jag hamnade i igår. För idag känner jag mig bättre igen...
Igår var allt svart, hopplös och meningslöst. Jag kunde inte se något som skulle kunna glädja mig utan allt var totalt jävla mörker.
Min alldeles för förstående man försökte få mig att tänka på vad jag brukar tycka om att göra och vad jag tycker är roligt. Jag är förvånad varje dag att jag får bo kvar här hemma och att han inte slänger ut mig...
Till slut kunde jag ändå hitta några saker som jag vet att jag tycker om. Det är ju att åka till körövningen och sjunga och det gjorde jag faktiskt igår kväll fast hela dagen hade varit mörk. Vi har vår vårkonsert nästa söndag så nu gäller det att lära sig sångerna ordentligt.
Sedan kom jag på att vi tidigare sysslade med geocaching, alltså skattjakt med hjälp av gps. Sedan jag blev gravid med Dutt har vi inte varit ute på någon geocaching-runda, men nu när vädret börjar bli bättre får vi försöka att ta oss ut i skog och mark och leta skattgömmor igen.
Dessutom är det ju trädgårdstider nu och trots att man kan tro att det är tråkigt att rensa ogräs och klippa ner förra årets torra kvistar och blommor så ger faktiskt det en slags frid som är välbehövlig. Idag gick jag förbi blomaffären som ligger en bit bort och de hade rea på tidigblommande perenner. Så för 120 kronor så fick jag hem 14 plantor. Visst, de har sett sina bästa dagar det här året, men förhoppningsvis tar de sig och blir fina till nästa vår. Nästa projekt blir ju att hitta plats för dom i trädgården...
Tack för alla era kommentarer på mitt föregående inlägg. Det värmer att veta att ni vill läsa om mitt liv och att det faktiskt kan hjälpa någon också.
Igår var allt svart, hopplös och meningslöst. Jag kunde inte se något som skulle kunna glädja mig utan allt var totalt jävla mörker.
Min alldeles för förstående man försökte få mig att tänka på vad jag brukar tycka om att göra och vad jag tycker är roligt. Jag är förvånad varje dag att jag får bo kvar här hemma och att han inte slänger ut mig...
Till slut kunde jag ändå hitta några saker som jag vet att jag tycker om. Det är ju att åka till körövningen och sjunga och det gjorde jag faktiskt igår kväll fast hela dagen hade varit mörk. Vi har vår vårkonsert nästa söndag så nu gäller det att lära sig sångerna ordentligt.
Sedan kom jag på att vi tidigare sysslade med geocaching, alltså skattjakt med hjälp av gps. Sedan jag blev gravid med Dutt har vi inte varit ute på någon geocaching-runda, men nu när vädret börjar bli bättre får vi försöka att ta oss ut i skog och mark och leta skattgömmor igen.
Dessutom är det ju trädgårdstider nu och trots att man kan tro att det är tråkigt att rensa ogräs och klippa ner förra årets torra kvistar och blommor så ger faktiskt det en slags frid som är välbehövlig. Idag gick jag förbi blomaffären som ligger en bit bort och de hade rea på tidigblommande perenner. Så för 120 kronor så fick jag hem 14 plantor. Visst, de har sett sina bästa dagar det här året, men förhoppningsvis tar de sig och blir fina till nästa vår. Nästa projekt blir ju att hitta plats för dom i trädgården...
Tack för alla era kommentarer på mitt föregående inlägg. Det värmer att veta att ni vill läsa om mitt liv och att det faktiskt kan hjälpa någon också.
Det är så här det får bli
Jag har haft några svarta dagar bakom mig där många mörka tankar rullar i huvudet och en av tankarna har varit hur jag ska göra med min blogg.
Detta är min blogg och vem som helst kan läsa mina allra innersta och ibland förbjudna tankar. Då är jag medveten om att det kan komma kommentarer som man inte vill ha. Jag vet mycket väl att jag inte ska lägga någon större vikt på dom, men ibland är det oerhört svårt att släppa såna kommenterar.
Många anser säkert att jag verkar var en bitter och negativ människa som ältar det som hänt det senaste året om och om igen här på bloggen. Ja, det gör jag också. Ältandet är en del av min sorgeprocess efter Dutt, efter missfallet och efter ytterligare två misslyckade ivf-försök. Jag har lättare att skriva ner mina känslor och tankar än att prata om dom och då jag förlitar mig mycket på min kurator som anser att ältandet är helt naturligt och helt normalt.
Jag tror att mitt ältande över det som hände Dutt skulle se helt annorlunda ut om missfallet i oktober inte skett. Då hade vi haft något nytt att glädjas åt. Nu är allt som hänt efter att Dutt försvann på något sätt, på grund av, att Dutt inte fick leva och därför blir varje nytt misslyckade en påspädning av sorgen av Dutt. Den senaste påspädningen av sorgen är ju faktiskt bara några veckor tillbaka då vi fick minus på vårt senaste försök.
Vissa läsare tycker att jag fastnat i det förflutna när jag skriver hur livet hade kunnat sett ut nu om Dutt hade fått leva eller om jag inte fått missfall i höstas. Jag har inte fastnat i det förflutna. Man kan leva två parallella liv, ett framåtsträvande liv och ett liv där man fortfarande sörjer det som inte fick bli. Hade jag fastna i min sorg efter Dutt så hade jag knappast gjort tre ivf-försök efter det. Även i denna situation känner jag mig stärkt i det som min kurator sagt.
Nu får det bli så här: Jag fortsätter att blogga för jag gillar min blogg och den ger mig mycket. Jag kommer fortsätta att skriva precis det som JAG själv känner för och det är ingen som tvingar någon att läsa. Gillar man inte det jag skriver så finns det inget lästvång...
Inga kommentarer ska få tyst på mig!
Hoppas att ni fortsätter att läsa min blogg för det är ju trots allt bara en pytteliten del av kommentarerna som jag blir ledsen av. De absolut flesta blir jag glad över. Jag vet inte hur många glädjetårar jag fällt när jag läst era kommentarer. Det är MÅNGA!
Dagens positiva: Jag fortsätter väl med detta också. Idag har jag en lugn ledig tisdag med lite trädgårdsarbete och snart blir det en promenad. En helt obokad dag helt enkelt. Skönt!
Detta är min blogg och vem som helst kan läsa mina allra innersta och ibland förbjudna tankar. Då är jag medveten om att det kan komma kommentarer som man inte vill ha. Jag vet mycket väl att jag inte ska lägga någon större vikt på dom, men ibland är det oerhört svårt att släppa såna kommenterar.
Många anser säkert att jag verkar var en bitter och negativ människa som ältar det som hänt det senaste året om och om igen här på bloggen. Ja, det gör jag också. Ältandet är en del av min sorgeprocess efter Dutt, efter missfallet och efter ytterligare två misslyckade ivf-försök. Jag har lättare att skriva ner mina känslor och tankar än att prata om dom och då jag förlitar mig mycket på min kurator som anser att ältandet är helt naturligt och helt normalt.
Jag tror att mitt ältande över det som hände Dutt skulle se helt annorlunda ut om missfallet i oktober inte skett. Då hade vi haft något nytt att glädjas åt. Nu är allt som hänt efter att Dutt försvann på något sätt, på grund av, att Dutt inte fick leva och därför blir varje nytt misslyckade en påspädning av sorgen av Dutt. Den senaste påspädningen av sorgen är ju faktiskt bara några veckor tillbaka då vi fick minus på vårt senaste försök.
Vissa läsare tycker att jag fastnat i det förflutna när jag skriver hur livet hade kunnat sett ut nu om Dutt hade fått leva eller om jag inte fått missfall i höstas. Jag har inte fastnat i det förflutna. Man kan leva två parallella liv, ett framåtsträvande liv och ett liv där man fortfarande sörjer det som inte fick bli. Hade jag fastna i min sorg efter Dutt så hade jag knappast gjort tre ivf-försök efter det. Även i denna situation känner jag mig stärkt i det som min kurator sagt.
Nu får det bli så här: Jag fortsätter att blogga för jag gillar min blogg och den ger mig mycket. Jag kommer fortsätta att skriva precis det som JAG själv känner för och det är ingen som tvingar någon att läsa. Gillar man inte det jag skriver så finns det inget lästvång...
Inga kommentarer ska få tyst på mig!
Hoppas att ni fortsätter att läsa min blogg för det är ju trots allt bara en pytteliten del av kommentarerna som jag blir ledsen av. De absolut flesta blir jag glad över. Jag vet inte hur många glädjetårar jag fällt när jag läst era kommentarer. Det är MÅNGA!
Dagens positiva: Jag fortsätter väl med detta också. Idag har jag en lugn ledig tisdag med lite trädgårdsarbete och snart blir det en promenad. En helt obokad dag helt enkelt. Skönt!
måndag 23 april 2012
Dagens pausfågel
Jag måste tänka vad jag vill med bloggen, därför får ni idag nöja er med en blåmes.
söndag 22 april 2012
Inför 1årsdagen
Ungefär en månad efter att Dutt kom beställde jag boken Om lilla mig. Boken är som "Mitt första år" fast för barn som inte fått leva. I boken har vi fyllt i lite om händelser som förlossningen, begravningen och andra högtider under året.
I boken kan man också sätta in bilder på oss själva, magbilder och lite andra bilder på händelser som hänt under året. Jag känner att jag vill ha klart den här boken tills 1årsdagen och då är det just bilder som inte är framkallade. Därför har jag nu ägnat mig åt att leta igenom nästan ett års bilder där Dutt är i fokus. De jobbigaste bilderna har jag inte valt ut än och det är bilderna på Dutt. Det är länge sedan jag tittade på dom, men kände att jag idag inte riktigt orkade klicka på den mappen som heter "Förlossningen".
Dessutom ska jag inför 1årsdagen framkalla bilder till ett album som innehåller bilder från plusset i slutet av januari förra året och fram till nu. Det albumet skulle då innehålla bilder från det första graviditetstestet, första ultraljudsbilden, bild på Dutt, bilder från begravningen, asksättningen och bilder från minneslunden under de olika årstider som gått. Ett minnesalbum helt enkelt! Orkade inte ta tag i det idag också, men målet är att göra det de närmaste dagarna så att de hinner bli framkallade och insatta i ett album till den 17 maj.
Dagens positiva: En lugn söndag utan något måste. Skönt!! Dessutom är allt det jag skrivit ovan positivt då jag så länge tänkt att jag skulle ta tag i det. Idag blev i alla fall lite av det gjort.
I boken kan man också sätta in bilder på oss själva, magbilder och lite andra bilder på händelser som hänt under året. Jag känner att jag vill ha klart den här boken tills 1årsdagen och då är det just bilder som inte är framkallade. Därför har jag nu ägnat mig åt att leta igenom nästan ett års bilder där Dutt är i fokus. De jobbigaste bilderna har jag inte valt ut än och det är bilderna på Dutt. Det är länge sedan jag tittade på dom, men kände att jag idag inte riktigt orkade klicka på den mappen som heter "Förlossningen".
Dessutom ska jag inför 1årsdagen framkalla bilder till ett album som innehåller bilder från plusset i slutet av januari förra året och fram till nu. Det albumet skulle då innehålla bilder från det första graviditetstestet, första ultraljudsbilden, bild på Dutt, bilder från begravningen, asksättningen och bilder från minneslunden under de olika årstider som gått. Ett minnesalbum helt enkelt! Orkade inte ta tag i det idag också, men målet är att göra det de närmaste dagarna så att de hinner bli framkallade och insatta i ett album till den 17 maj.
Dagens positiva: En lugn söndag utan något måste. Skönt!! Dessutom är allt det jag skrivit ovan positivt då jag så länge tänkt att jag skulle ta tag i det. Idag blev i alla fall lite av det gjort.
lördag 21 april 2012
Jag orkar inte bry mig längre
Idag har vi varit på en lite shoppingsväng, även om det inte blev så mycket shoppat. En lördag är det ju naturligtvis många barnfamiljer ute också. Som vanligt reagerar jag när jag ser gravida, små bebisar i babyskydd och i liggvagnar, men till slut kände jag "att jag orkar inte bry mig längre". Jag orkar inte bli ledsen när jag ser de små och jag orkar inte tänka att det egentligen borde varit jag.
Jag har så länge sneglat på alla som enligt mig lever ett mycket lyckligare liv än mig själv, men idag kände jag att jag inte orkar lägga kraft på det längre. Den kraft som jag har, behöver jag lägga på mitt egna välmående, vilket just nu inte är det bästa.
Jag kan inte säga att mina tankar kommer vara likadana nästa gång jag ser en bebis som är lika gammal som Dutt skulle vara idag. Nästa gång kanske jag känner som jag brukar - Att det borde vara jag.
Dagens positiva: En favorit i repris: Jag fick jag återigen visa leg, men den här gången på Systembolaget! Jag undrar vad kassören tänker när han ser årtalet på leget: 1978... Jag kan också fundera på: Skulle han be om leg om jag hade haft en sexmånaders Dutt med mig i en vagn?
Jag har så länge sneglat på alla som enligt mig lever ett mycket lyckligare liv än mig själv, men idag kände jag att jag inte orkar lägga kraft på det längre. Den kraft som jag har, behöver jag lägga på mitt egna välmående, vilket just nu inte är det bästa.
Jag kan inte säga att mina tankar kommer vara likadana nästa gång jag ser en bebis som är lika gammal som Dutt skulle vara idag. Nästa gång kanske jag känner som jag brukar - Att det borde vara jag.
Dagens positiva: En favorit i repris: Jag fick jag återigen visa leg, men den här gången på Systembolaget! Jag undrar vad kassören tänker när han ser årtalet på leget: 1978... Jag kan också fundera på: Skulle han be om leg om jag hade haft en sexmånaders Dutt med mig i en vagn?
Bättre sent än aldrig
Någon ville ju sedan annorlunda och vi blev tvungna att döpa om Dutt-rummet till Lilla sovrummet. Länge stod rummet tomt, men efter hand kom en byrå och en gästsäng in i rummet. En mängd av mina orkidéer fick också plats där.
Något som inte funnits förrän igår är gardiner... Så nu har rummet äntligen gardiner. Efter ungefär 13 månader!
Det här rummet har tyvärr blivit ett rum där jag inte mår så bra av att vistas i då det är så förknippat med det som inte fick bli.
Vi hoppas naturligtvis att vi framöver får tapetsera om och övermöblera detta rum med svindyra och helt onödiga bebisprylar...
fredag 20 april 2012
Ni kommer klara det här!
"Ni kommer klara det här. Det är jag helt säker på". De orden var bland de sista som vår kurator sa till oss när vi var där i tisdags.
Det är antagligen sant för hur mycket sorg man är får i livet så dör man faktiskt inte, även om man kan tro det ibland. Hon sa också att hon inte under hela denna tid vi träffats (11månader) sett några tendenser till att vår sorg skulle bli så allvarlig så att någon av oss skulle gå in i en depression. Det är också oerhört skönt att höra då jag vissa gånger känt mig oerhört låg och då rädd för att hamna för långt ner i det där berömda svarta hålet.
Trots ett bra sista samtal med kuratorn i tisdags känns det tråkigt att det nästa gång (8 maj) inte är henne vi träffar utan hennes vikarie. Hon skulle överrapportera vår historia till den nya så att hon inför vårt första möte vet litegrann om vilka vi är och vad vi gått igenom. Trots överrapportering så kommer hon ju naturligtvis inte ha hela bilden av oss och vad vi pratat om under 11 månader, men det kanske blir bra i alla fall. Jag ska försöka att inför det besöket ha ett öppet sinne och inte döma ut den nya kuratorn med en gång... Något som jag brukar ha lätt för att göra ;-)
Nuvarande status är att det känns ganska okej. Jag försöker att mota bort alla tankar när jag känner att jag inte orkar med dom och det fungerar faktiskt ganska bra. Naturligtvis tillåter jag mig att ha mina tankar när jag orkar, men ibland blir de så påträngande så att jag måste säga stopp till mig själv!
Vi kommer klara det här!
Idag har jag tagit den andra Humirasprutan (man tar den varannan vecka) så jag hoppas att immunförsvaret taggar ner mer och mer nu.
Egentligen skulle vi haft en besök hos distansläkaren på tisdag, men läkaren tyckte att det var lite tidigt att i detalj bestämma en behandlingsplan för augusti så därför har vi nu en tid den 12 juni. Det känns som det blev lite långt fram, men samtidigt är det i alla fall före vår semester så att vi sedan kan försöka koppla bort det så mycket som möjligt på semestern. Dessutom står jag på väntelistan för återbesök på reumatologen vid ungefär samma tid. Då ska jag diskutera Humira!
Trots dagens heltråkiga väder togs sig mannen och jag iväg på en promenad på förmiddagen. Vi gick och köpte en bukett röda rosor och satte hos Dutt och sedan knackade vi på hos kyrkogårdspersonalen och bad snällt att få tillbaka våra figurer. Så nu är de hemma igen! Hädanefter får de stå och pryda sin plats på Dutts minnesbord istället.
Det är antagligen sant för hur mycket sorg man är får i livet så dör man faktiskt inte, även om man kan tro det ibland. Hon sa också att hon inte under hela denna tid vi träffats (11månader) sett några tendenser till att vår sorg skulle bli så allvarlig så att någon av oss skulle gå in i en depression. Det är också oerhört skönt att höra då jag vissa gånger känt mig oerhört låg och då rädd för att hamna för långt ner i det där berömda svarta hålet.
Trots ett bra sista samtal med kuratorn i tisdags känns det tråkigt att det nästa gång (8 maj) inte är henne vi träffar utan hennes vikarie. Hon skulle överrapportera vår historia till den nya så att hon inför vårt första möte vet litegrann om vilka vi är och vad vi gått igenom. Trots överrapportering så kommer hon ju naturligtvis inte ha hela bilden av oss och vad vi pratat om under 11 månader, men det kanske blir bra i alla fall. Jag ska försöka att inför det besöket ha ett öppet sinne och inte döma ut den nya kuratorn med en gång... Något som jag brukar ha lätt för att göra ;-)
Nuvarande status är att det känns ganska okej. Jag försöker att mota bort alla tankar när jag känner att jag inte orkar med dom och det fungerar faktiskt ganska bra. Naturligtvis tillåter jag mig att ha mina tankar när jag orkar, men ibland blir de så påträngande så att jag måste säga stopp till mig själv!
Vi kommer klara det här!
Idag har jag tagit den andra Humirasprutan (man tar den varannan vecka) så jag hoppas att immunförsvaret taggar ner mer och mer nu.
Egentligen skulle vi haft en besök hos distansläkaren på tisdag, men läkaren tyckte att det var lite tidigt att i detalj bestämma en behandlingsplan för augusti så därför har vi nu en tid den 12 juni. Det känns som det blev lite långt fram, men samtidigt är det i alla fall före vår semester så att vi sedan kan försöka koppla bort det så mycket som möjligt på semestern. Dessutom står jag på väntelistan för återbesök på reumatologen vid ungefär samma tid. Då ska jag diskutera Humira!
Trots dagens heltråkiga väder togs sig mannen och jag iväg på en promenad på förmiddagen. Vi gick och köpte en bukett röda rosor och satte hos Dutt och sedan knackade vi på hos kyrkogårdspersonalen och bad snällt att få tillbaka våra figurer. Så nu är de hemma igen! Hädanefter får de stå och pryda sin plats på Dutts minnesbord istället.
 |
| Hemma igen! |
Gladare!
Lika sur som jag blev igår när jag trodde att Dutts små prydnadssaker i minneslunden var slängda, lika glad blev jag när jag läste Anonyms kommentar nu på morgonen: "Vill informera om att det finns en lapp uppsatt i anslagstavlorna. Där står det att de inte slängt sakerna utan att man kan kontakta personalen och hämta sina saker."
Jag har sagt det förut, men säger det igen: Vad vore jag utan er läsare på bloggen?? Ni tröstar, peppar och stöttar, men ger mig också information om vad Dutts saker finns!!
När vi kom till minneslunden igårkväll kom vi den väg där vi inte går förbi anslagstavlan så jag blev så glad när jag läste kommentaren om att sakerna fortfarande finns kvar!
Detta får väl bli Dagens positiva, eller vad tycker ni?
torsdag 19 april 2012
Lite sur blir jag
 |
| Ängeln och stenen är slängda |
Alla som har sina nära i minneslunden vet att man egentligen inte får sätta dit figurer, men jag tycker i alla fall att det är riktigt respektlöst att bara slänga bort dom. De hade kunnat sätta upp en lapp där de informerar att de saker som är kvar efter ett visst datum slängs. Då har alla en möjlighet att plocka hem sakerna.
I morgon ska jag knåpa ihop ett mejl till kyrkogårdsförvaltningen i min församlingen där jag skriver vad jag tycker om detta.
Trots detta har jag en Dagens positiva: Vid köp av två trisslotter fick jag idag visa leg!!! Både jag och kassapersonalen fick en gott skratt när hon såg mitt födelseår!!
Morgon
Något ovanligt har hänt. I morse när jag vaknade hade jag inte huvudvärk!! Dock var jag trött, men allt blir bättre när man inte också känner av ett dunkande huvud så fort som man vaknar.
Det får väl bli morgonens positiva: Ingen morgonhuvudvärk. Dessutom har jag i natt sovit som en stock. I och för sig hjälper inte det då jag alltid är trött när jag vaknar.
Nu: Dags för veckans sista arbetsdag, med andra ord har jag fredagskänsla idag!
Det får väl bli morgonens positiva: Ingen morgonhuvudvärk. Dessutom har jag i natt sovit som en stock. I och för sig hjälper inte det då jag alltid är trött när jag vaknar.
Nu: Dags för veckans sista arbetsdag, med andra ord har jag fredagskänsla idag!
onsdag 18 april 2012
Läsning
Flera av vårdpersonalen frågade idag hur jag mådde och det är kul att de bryr sig.
Vid gårdagens kuratorbesök pratade vi om att jag skulle säga stopp till mig själv när mina tankar blir allt för intensiva och när jag inte orkar med dom. Jag försökte det idag på jobbet och det gick faktiskt. Att få lite vila från alla barnlöshetstankar en stund är som att få en lite vila från sorg och man kan känna sig normal för en stund.
Igår fick jag hem boken "Is your body baby friendly". Än så länge har jag bara hunnit bläddra i den, men det kan nog stå en hel del intressant om de blodstörningar jag har, medicinen Humira och min reumatiska sjukdom. Nu gäller det bara att förstå den medicinska engelskan...Dagens positiva: Omtänksamma kollegor.
Glömde
Igår glömde jag skriva det jag bestämt att göra varje dag - Något positivt.
Gårdagens positiva: Kuratorbesöket, trots att det var vår sista med henne. Vi lyckades också ta en promenad utan att få varken snö, hagel eller regn på oss!
Nu: Dags att åka till jobbet för första gången den här veckan.
Gårdagens positiva: Kuratorbesöket, trots att det var vår sista med henne. Vi lyckades också ta en promenad utan att få varken snö, hagel eller regn på oss!
Nu: Dags att åka till jobbet för första gången den här veckan.
tisdag 17 april 2012
Hejdå
Idag var det dags att säga hejdå till vår kurator som nästan blivit vår livlina sedan den 12 maj. Från och med nu och minst ett halvår framåt ska hon vara tjänstledig.
Idag pratade vi mycket om hur jag känner mig just nu - låg och allmänt ledsen. Så som jag brukar känna mig ungefär en till två veckor efter ett misslyckat försök. Direkt efter minuset för två veckor sedan kände jag mig inte så jätteledsen utan det har kommit nu lite senare. När hjärnan och kroppen kommit ikapp.
Vi pratade också om vad min blogg betyder för mig och för min sorgebearbetning. Den har betytt så oerhört mycket då jag får möjlighet att sätta ord på de innersta tankarna som jag har. Jag undanhåller inga tankar på bloggen och förskönar ingenting. Jag skriver ärligt och rakt, vilket jag tror att läsarna uppskattar. Mår jag skit så skriver jag det. Mår jag lite bättre skriver jag det.
Det vi pratade mycket om är hur det känns att det om en månad är ett år sedan Dutt kom och om de känslor som kommer att komma då och de känslor som inte kanske kommer. Man hör mycket om att när ett år har gått så ska allt vara som vanligt igen då man upplevt alla högtider utan den man förlorat. Kuratorn var mer inne på att en sorgeprocess tar tre år innan man kan gå igenom till exempel årdagar och högtider som jul utan att det är allt för jobbigt.
Hon frågade också hur vi hade tänkt att uppmärksamma årsdagen och där har vi inte tänkt så mycket. Vi har en rislykta kvar från nyår som vi tänkt att släppa iväg och då sa jag att det får vi väl göra klockan 00.24. Sedan berättade att vi kommer vara på kyrkogården och tända ljus och sätta blommor. Samtidigt som det är så som vi brukar göra. Hon kom då med ett förslag som vi genast nappade på. Att efter att vi varit hos Dutt skulle åka i väg antingen med picknick till något lugnt och fint ställe eller gå ut och äta någonstans. Det tyckte vi var en jättebra idé för annars blir det "bara" att vi går hem efter att ha varit på kyrkogården och så ingenting mera... Vi ska fundera vidare på hur vi ska utforma den dagen.
Vi pratade också om att jag lätt kan fastnat i mina tankar och att jag hela tiden har tankarna i huvudet medan mannen lättare kan släppa dom till exempel när han är på jobbet. För min del finns de med oavsett om jag är på jobbet, jobbar i trädgården eller sitter i soffan. Kuratorn tyckte att jag när jag tycker tankarna tar överhanden helt enkelt ska säga till mig själv att sluta tänka och bestämma mig för att tänka på något annat. Kanske lättare sagt än gjort, men värt ett försök. Även om tankar just är bara tankar så kan det vara oerhört krävande och tröttsamt att alltid ha dom där.
När vår tid nästan var slut undrade hon hur vi hade tyckt att våra träffar med henne varit och vi sa båda två att vi fått ett antal tips och redskap för att hantera sorgen och alla de känslor som kommer upp. Det är ofta här hemma som vi säger "så sa ju kuratorn".
Kuratorn sa att hon tyckt att det varit givande att fått följa oss under det här året i våra upp- och nedgångar. Både jag och M blev rörda när vi talade om för henne att hon betytt jättemycket i vår sorg- och krishantering och till och med kuratorn sa "att nu blir jag rörd" så på något sätt har vi även påverkat henne...
Vi bokade nu in en ny tid till hennes ersättare dagarna före den 12 maj. Det känns som om det kommer finnas en del att prata om inför årsdagarna. Jag hoppas verkligen att vi kommer att känna samma förtroende för hennes ersättare.
Idag pratade vi mycket om hur jag känner mig just nu - låg och allmänt ledsen. Så som jag brukar känna mig ungefär en till två veckor efter ett misslyckat försök. Direkt efter minuset för två veckor sedan kände jag mig inte så jätteledsen utan det har kommit nu lite senare. När hjärnan och kroppen kommit ikapp.
Vi pratade också om vad min blogg betyder för mig och för min sorgebearbetning. Den har betytt så oerhört mycket då jag får möjlighet att sätta ord på de innersta tankarna som jag har. Jag undanhåller inga tankar på bloggen och förskönar ingenting. Jag skriver ärligt och rakt, vilket jag tror att läsarna uppskattar. Mår jag skit så skriver jag det. Mår jag lite bättre skriver jag det.
Det vi pratade mycket om är hur det känns att det om en månad är ett år sedan Dutt kom och om de känslor som kommer att komma då och de känslor som inte kanske kommer. Man hör mycket om att när ett år har gått så ska allt vara som vanligt igen då man upplevt alla högtider utan den man förlorat. Kuratorn var mer inne på att en sorgeprocess tar tre år innan man kan gå igenom till exempel årdagar och högtider som jul utan att det är allt för jobbigt.
Hon frågade också hur vi hade tänkt att uppmärksamma årsdagen och där har vi inte tänkt så mycket. Vi har en rislykta kvar från nyår som vi tänkt att släppa iväg och då sa jag att det får vi väl göra klockan 00.24. Sedan berättade att vi kommer vara på kyrkogården och tända ljus och sätta blommor. Samtidigt som det är så som vi brukar göra. Hon kom då med ett förslag som vi genast nappade på. Att efter att vi varit hos Dutt skulle åka i väg antingen med picknick till något lugnt och fint ställe eller gå ut och äta någonstans. Det tyckte vi var en jättebra idé för annars blir det "bara" att vi går hem efter att ha varit på kyrkogården och så ingenting mera... Vi ska fundera vidare på hur vi ska utforma den dagen.
Vi pratade också om att jag lätt kan fastnat i mina tankar och att jag hela tiden har tankarna i huvudet medan mannen lättare kan släppa dom till exempel när han är på jobbet. För min del finns de med oavsett om jag är på jobbet, jobbar i trädgården eller sitter i soffan. Kuratorn tyckte att jag när jag tycker tankarna tar överhanden helt enkelt ska säga till mig själv att sluta tänka och bestämma mig för att tänka på något annat. Kanske lättare sagt än gjort, men värt ett försök. Även om tankar just är bara tankar så kan det vara oerhört krävande och tröttsamt att alltid ha dom där.
När vår tid nästan var slut undrade hon hur vi hade tyckt att våra träffar med henne varit och vi sa båda två att vi fått ett antal tips och redskap för att hantera sorgen och alla de känslor som kommer upp. Det är ofta här hemma som vi säger "så sa ju kuratorn".
Kuratorn sa att hon tyckt att det varit givande att fått följa oss under det här året i våra upp- och nedgångar. Både jag och M blev rörda när vi talade om för henne att hon betytt jättemycket i vår sorg- och krishantering och till och med kuratorn sa "att nu blir jag rörd" så på något sätt har vi även påverkat henne...
Vi bokade nu in en ny tid till hennes ersättare dagarna före den 12 maj. Det känns som om det kommer finnas en del att prata om inför årsdagarna. Jag hoppas verkligen att vi kommer att känna samma förtroende för hennes ersättare.
11 månader
11 månader sedan Dutt kom.
19 cm lång och 150 cm tung kom han till oss, för att i samma sekund försvinna, tisdag den 17 maj klockan 00.24
Lång tid har gått, men smärtan och sorgen består.
19 cm lång och 150 cm tung kom han till oss, för att i samma sekund försvinna, tisdag den 17 maj klockan 00.24
Lång tid har gått, men smärtan och sorgen består.
måndag 16 april 2012
Det är tungt nu
Just nu är det nattsvart och tungt. Ungefär som det brukar vara en vecka efter en misslyckad behandling så egentligen är det ingenting konstigt att jag känner mig som jag gör.
Jag är bara så trött på att inte någon gång få vara glad och glädjas över något som som jag så gärna skulle vilja göra.
Jag tyckte inte att det för för mycket begärt att jag skulle lyckas vara gravid inför Dutts ettårsdag, men Någon tyckte tydligen det. Jag ska försöka få tillbaka hoppet och tron om att behandlingen i höst kommer leda till ett levande barn och då kommer det att komma ungefär till Dutts tvåårsdag!
Men, än så länge finns inte hoppet och tro om att det någonsin kommer att gå igen. Jag tror inte på att jag någonsin mera kommer att se ett plus igen. Vi har två chanser på oss att lyckas. Sedan är det slut, vilket skämmer mig mer än någonsin! Någon frågade i en kommentar vad vi ska göra ifall vi inte får någon barn på dessa två försök och där finns det just nu inget enkelt svar. Jag vill helt enkelt inte tänka så långt just nu.
I morgon är det dags för ett sista besök hos den nuvarande kuratorn. Efter i morgon ska hon vara tjänstledig från sin tjänst på KK och det är jag inte jättenöjd med. Visst, det kommer en ersättare för hennes som förhoppningsvis är vettig också, men det är ju inte helt säkert att jag känner samma förtroende för den nya som jag gjort för vår nuvarande. Jag hoppas att hon kommer vantrivas på sitt nya jobb så att hon efter sitt tjänstlediga halvår återkommer igen...;-)
Dagens positiva: Ja, vad ska jag hitta på idag?? Kanske att jag gått ner 400 gram utan att anstränga mig?, Har även planterat två krukor med pensér. Det ger i alla fall vårkänslor när vårvädret strejkar.
Jag är bara så trött på att inte någon gång få vara glad och glädjas över något som som jag så gärna skulle vilja göra.
Jag tyckte inte att det för för mycket begärt att jag skulle lyckas vara gravid inför Dutts ettårsdag, men Någon tyckte tydligen det. Jag ska försöka få tillbaka hoppet och tron om att behandlingen i höst kommer leda till ett levande barn och då kommer det att komma ungefär till Dutts tvåårsdag!
Men, än så länge finns inte hoppet och tro om att det någonsin kommer att gå igen. Jag tror inte på att jag någonsin mera kommer att se ett plus igen. Vi har två chanser på oss att lyckas. Sedan är det slut, vilket skämmer mig mer än någonsin! Någon frågade i en kommentar vad vi ska göra ifall vi inte får någon barn på dessa två försök och där finns det just nu inget enkelt svar. Jag vill helt enkelt inte tänka så långt just nu.
I morgon är det dags för ett sista besök hos den nuvarande kuratorn. Efter i morgon ska hon vara tjänstledig från sin tjänst på KK och det är jag inte jättenöjd med. Visst, det kommer en ersättare för hennes som förhoppningsvis är vettig också, men det är ju inte helt säkert att jag känner samma förtroende för den nya som jag gjort för vår nuvarande. Jag hoppas att hon kommer vantrivas på sitt nya jobb så att hon efter sitt tjänstlediga halvår återkommer igen...;-)
Dagens positiva: Ja, vad ska jag hitta på idag?? Kanske att jag gått ner 400 gram utan att anstränga mig?, Har även planterat två krukor med pensér. Det ger i alla fall vårkänslor när vårvädret strejkar.
Överallt
Överallt finns dom. Påminnelserna!
Till och med ett bäst före-datum på ett gräddpaket kan göra att man får ont i magen.
söndag 15 april 2012
Frustrerad
Idag har jag känt mig oerhört frustrerad. Jag kan inte riktigt sätta ord på exakt varför och vad som gör att jag känner mig det. Och det gör mig också frustrerad...
Många gånger idag har tårarna varit nära innanför ögonlocken och på eftermiddagen svämmade dom över.
Jag är så jävla trött på detta. Jag är trött och less på dåtiden, nutiden och framtiden. Just nu orkar jag överhuvudtaget inte tänka framåt mer än några minuter och om några minuter ska vi fika med fruktsallad. Längre än så orkar jag inte.
Tänk om allt hade gått bra med Dutt. Då hade han varit ett halvår nu.
Tänk om allt hade gått bra med Snöis. Då hade det bara varit en månad kvar till BF idag.
Istället sitter jag här så ogravid som jag bara kan vara. Skit också!!
Dagens positiva: Det blir svårt idag, men jag har idag postat ett brev där jag hoppas att mottagaren blir glad när hon får det.
Många gånger idag har tårarna varit nära innanför ögonlocken och på eftermiddagen svämmade dom över.
Jag är så jävla trött på detta. Jag är trött och less på dåtiden, nutiden och framtiden. Just nu orkar jag överhuvudtaget inte tänka framåt mer än några minuter och om några minuter ska vi fika med fruktsallad. Längre än så orkar jag inte.
Tänk om allt hade gått bra med Dutt. Då hade han varit ett halvår nu.
Tänk om allt hade gått bra med Snöis. Då hade det bara varit en månad kvar till BF idag.
Istället sitter jag här så ogravid som jag bara kan vara. Skit också!!
Dagens positiva: Det blir svårt idag, men jag har idag postat ett brev där jag hoppas att mottagaren blir glad när hon får det.
lördag 14 april 2012
De kommer och går
Tårarna och sorgen kommer och går. Igår kväll var en sådan stund där tårarna och hopplösheten kom igen. Jag tycker det är viktigt att låta dom komma när jag känner att de är på väg... Att hålla igen är aldrig en bra idé. Dock känner jag mig så JÄVLA trött på att vara ledsen, men när jag behöver det så måste jag ju få vara det.
Just nu känner jag mig nervös inför Dutts 1årsdag. Jag vet inte riktigt varför. Kanske är jag nervös på hur jag kommer reagera. Kommer det vara jobbigt eller kommer det vara som vilken dag på kyrkogården som helst? När det gått ett år säger många att det blir lättare för att man då upplevt ett helt år. Innebär det då att allt ska vara som vanligt igen? Får man inte sörja öppet längre när det gått ett år?
Jag har bestämt att jag ska ha semester hela den veckan som den 17 maj infaller. Just för att jag inte vet hur jag kommer må och då kan det vara skönt att kunna vara ledig och då få må precis som man vill. Dessutom skulle vi ju haft BF med Snöis den 15 maj...
Pizza på pizzasten blev riktigt gott. Pizzabotten blev godare än vad den blir när man gör den i ugnen. Den pizzasten som jag köpte kostade 199 kronor på Ica. Har sett identiska pizzastenar för 400 kronor. Så ska ni köpa en - gå till Ica.
Dagens positiva: Vårväder med strålande sol och värme och lite trädgårdsarbete. Ätit både lunch och middag utomhus.
Just nu känner jag mig nervös inför Dutts 1årsdag. Jag vet inte riktigt varför. Kanske är jag nervös på hur jag kommer reagera. Kommer det vara jobbigt eller kommer det vara som vilken dag på kyrkogården som helst? När det gått ett år säger många att det blir lättare för att man då upplevt ett helt år. Innebär det då att allt ska vara som vanligt igen? Får man inte sörja öppet längre när det gått ett år?
Jag har bestämt att jag ska ha semester hela den veckan som den 17 maj infaller. Just för att jag inte vet hur jag kommer må och då kan det vara skönt att kunna vara ledig och då få må precis som man vill. Dessutom skulle vi ju haft BF med Snöis den 15 maj...
Pizza på pizzasten blev riktigt gott. Pizzabotten blev godare än vad den blir när man gör den i ugnen. Den pizzasten som jag köpte kostade 199 kronor på Ica. Har sett identiska pizzastenar för 400 kronor. Så ska ni köpa en - gå till Ica.
Dagens positiva: Vårväder med strålande sol och värme och lite trädgårdsarbete. Ätit både lunch och middag utomhus.
Premiär
Nu är det premiär för pizzastenen som jag gav mannen i födelsedagspresent.
Det måste ju bli gott eller hur?
Och till skillnad från bland annat Stockholm så har vi vår och inte snöstorm ;-) så det blir att äta ute också!
fredag 13 april 2012
Det rullar på...
Det brukar vara min standardfras när någon frågar hur det är "ja, det rullar på". Ganska neutral och tråkigt svar kanske, men det är ju faktiskt det livet gör...
Det rullar på fast kanske inte just på det sätt som jag hade önskat...
Jag känner mig fortfarande otroligt besviken på att det inte blev någon graviditet den här gången heller. Jag känner mig låg, ofokuserad och okoncentrad. Jag känner att jag påbörjar många olika saker, främst på jobbet, utan att sedan göra sakerna färdigt ordentligt. Hoppar mellan olika saker hela tiden för att sedan helt plötsligt flyga bort i tankarna om hur det egentligen borde ha varit... Antar att detta är ett helt normalt beteende med tanke på det jag varit med om.
Dagens positiva: Det är svårt idag, men det får väl bli att det är fredag!!
Det rullar på fast kanske inte just på det sätt som jag hade önskat...
Jag känner mig fortfarande otroligt besviken på att det inte blev någon graviditet den här gången heller. Jag känner mig låg, ofokuserad och okoncentrad. Jag känner att jag påbörjar många olika saker, främst på jobbet, utan att sedan göra sakerna färdigt ordentligt. Hoppar mellan olika saker hela tiden för att sedan helt plötsligt flyga bort i tankarna om hur det egentligen borde ha varit... Antar att detta är ett helt normalt beteende med tanke på det jag varit med om.
Dagens positiva: Det är svårt idag, men det får väl bli att det är fredag!!
Törs man?
Fredag den 13 idag.
Vågar man gå utanför huset idag?
Jag vågar nog det. Jag tror inte på sånt. Olyckor och elände händer oavsett vilket datum det står i almanackan!
Vågar man gå utanför huset idag?
Jag vågar nog det. Jag tror inte på sånt. Olyckor och elände händer oavsett vilket datum det står i almanackan!
torsdag 12 april 2012
Torsdag den 12:e
Idag är det torsdag den 12:e april. För elva månader sedan var det torsdag den 12 maj 2011.
En dag som jag aldrig kommer glömma.
En dag som för alltid etsat sig fast i min minne.
Barnmorskans ord "hjärnan ser inte ut som den ska". Fy, jag ryser när jag skriver dessa ord...
Allt rasade. Alla drömmar om en lite familj i oktober försvann i en sekund.
Den 12:e var faktiskt den värsta dagen. Dagen Dutt kom (17:e) var fruktansvärd den också men det var den 12e som var den dagen då ALLT tog slut.
Och än har jag fortfarande inte sett något slut på allt detta. När ska det positiva slutet komma?
En dag som jag aldrig kommer glömma.
En dag som för alltid etsat sig fast i min minne.
Barnmorskans ord "hjärnan ser inte ut som den ska". Fy, jag ryser när jag skriver dessa ord...
Allt rasade. Alla drömmar om en lite familj i oktober försvann i en sekund.
Den 12:e var faktiskt den värsta dagen. Dagen Dutt kom (17:e) var fruktansvärd den också men det var den 12e som var den dagen då ALLT tog slut.
Och än har jag fortfarande inte sett något slut på allt detta. När ska det positiva slutet komma?
Då fanns det hopp och spänning!
För ganska exakt fyra år sedan (i mitten av april 2008) började vi att försöka göra barn. Då var det med spänning vi hoppade ner i sängen och sexade runt lite. Vi hade räknat ut det så bra. Om vi startade i april så skulle bebisen kommer i januari 2009. Då skulle man "slippa" få en bebis på julafton eller ännu värre - Nyårsåafton. Allt var uträknat och klart!! Sexa några gånger under ägglossingen och sedan var framtiden klar. Naturligtvis skulle vi lyckas på första försöket. Det gör ju alla andra!!
Eller??
Fyra år senare skäms jag nästan över mig själv. Hur dum och naiv jag egentligen var då. Visst, för det allra flesta fungerar det ju faktiskt att sexa några månader och nio månader senare finns en bebis. Att vi skulle ha några problem att få barn - Den tanken hade inte ens slagit mig... Ingenstans hade jag då hört eller läst om par som behövde kämpa för att bli föräldrar. Kanske hade jag hört talas om provrörsbefruktning, men vad det betydde exakt hade jag ingen aning om.
Om jag då, i april för fyra år sedan, hade vetat hur de närmaste åren skulle komma att se ut hade jag nog inte vågat leva. Jag hade nog inte trott att jag skulle klara alla de motgångar, påfrestningar och sorger vi tvingats gå igenom. På något konstigt sätt så överlever man! Man måste det helt enkelt! Kanske, kanske blir man också lite starkare av det vi gått igenom. Man inser att livet inte är rosa moln och fritt från motgångar.
Dock hade jag gärna varit en av dom så snabbt blivit gravid och där graviditeten varit en räkmacka och att det på våren 2009 kommit en liten till oss. Tänk, han eller hon skulle nu kunna vara 3 år! Kanske skulle han eller hon redan ha en småsyskon. Vem vet hur vårt liv hade sett ut om vi inte hade haft problem att få barn??
Dagens positiva: Det känns som våren kommit åter med sol och värme, så istället för att träna inomhus ska jag nu ta en promenad istället.
Eller??
Fyra år senare skäms jag nästan över mig själv. Hur dum och naiv jag egentligen var då. Visst, för det allra flesta fungerar det ju faktiskt att sexa några månader och nio månader senare finns en bebis. Att vi skulle ha några problem att få barn - Den tanken hade inte ens slagit mig... Ingenstans hade jag då hört eller läst om par som behövde kämpa för att bli föräldrar. Kanske hade jag hört talas om provrörsbefruktning, men vad det betydde exakt hade jag ingen aning om.
Om jag då, i april för fyra år sedan, hade vetat hur de närmaste åren skulle komma att se ut hade jag nog inte vågat leva. Jag hade nog inte trott att jag skulle klara alla de motgångar, påfrestningar och sorger vi tvingats gå igenom. På något konstigt sätt så överlever man! Man måste det helt enkelt! Kanske, kanske blir man också lite starkare av det vi gått igenom. Man inser att livet inte är rosa moln och fritt från motgångar.
Dock hade jag gärna varit en av dom så snabbt blivit gravid och där graviditeten varit en räkmacka och att det på våren 2009 kommit en liten till oss. Tänk, han eller hon skulle nu kunna vara 3 år! Kanske skulle han eller hon redan ha en småsyskon. Vem vet hur vårt liv hade sett ut om vi inte hade haft problem att få barn??
Dagens positiva: Det känns som våren kommit åter med sol och värme, så istället för att träna inomhus ska jag nu ta en promenad istället.
onsdag 11 april 2012
Antidepp-kit
Idag kom mannen hem med ett paket som han fått av en kollega. På paketet stod det "Antidepp-kit.
Vi öppnade det tillsammans och i paketet fanns en liter Pucko, en 70%ig chokladkaka och chokladmousse!!
Snacka om antidepp-kit!!!
Vi har redan ätit chokladmoussen och den var inte dum alls.
Tack så mycket A för paketet!! Jag vet ju att du läser här.
En positiv sak om dagen
Igår när mannen och jag pratade om allt och jag som vanligt var mer negativ än honom sa han att jag skulle försöka hitta minst en positiv sak om dagen. Igår var ju tandläkarbesöket helt klart en positiv sak. Att gå därifrån utan en återbesökstid för att laga hål är ju ovanligt.
Idag har jag faktiskt också hittat en positiv sak. I morse när jag åt frukost såg jag den första sädesärlan. Nu måste det alltså vara vår!
Idag var jag tillbaka på jobbet igen efter påsk och minusresultat. Ibland kan det vara jobbigt att ganska många vet vad vi går igenom, men idag var det skönt att få dela sina upplevelser och tankar med några ur personalgruppen vid morgonfikan.
Idag har varit en riktig "tröttmössadag" och på väg hem i bilen satt jag hela tiden och tänkte på att jag inte fick somna. När jag kom hem gick jag raka vägen till säng och somnade med en gång... Känner mig nu lite piggare i alla fall. Ett beting har jag kvar idag och det är att gå till blomaffären och köpa blommor som jag sedan ska sätta hos Dutt.
Idag har jag faktiskt också hittat en positiv sak. I morse när jag åt frukost såg jag den första sädesärlan. Nu måste det alltså vara vår!
Idag var jag tillbaka på jobbet igen efter påsk och minusresultat. Ibland kan det vara jobbigt att ganska många vet vad vi går igenom, men idag var det skönt att få dela sina upplevelser och tankar med några ur personalgruppen vid morgonfikan.
Idag har varit en riktig "tröttmössadag" och på väg hem i bilen satt jag hela tiden och tänkte på att jag inte fick somna. När jag kom hem gick jag raka vägen till säng och somnade med en gång... Känner mig nu lite piggare i alla fall. Ett beting har jag kvar idag och det är att gå till blomaffären och köpa blommor som jag sedan ska sätta hos Dutt.
tisdag 10 april 2012
Felfri, planering och återfå hoppet
Tandläkarbesöket gick bra. Inga hål!! Jag har som yngre haft mycket besvär med mina tänder så det är alltid lika skönt när tandläkaren säger att att det är felfritt!!
När jag ändå var nere på stan hamnade jag på Lindex babyavdelning. Jag gick dit idag för att se hur det kändes och idag kändes det bra. Jag klämde och kände lite på kläderna och försökte återfå lite hopp. Ett hopp om att jag någon gång, förhoppningsvis ganska snart, ska få gå där med tjock mage och handla. Det är nu länge sedan jag köpte något till Längtans-garderoben, men idag blev det denna panda-dräkt. Jag kunde inte motstå den. Rea var det på den dessutom!
Idag har jag också ringt både Fertilitetscentrum och min distansläkare för att meddela resultatet. Barnmorskan jag pratade med i Göteborg lät uppriktigt ledsen när jag berättade resultatet och hon tyckte det lät som en bra idé att vi nu tänkt ta sommarlov och återkomma i augusti. Hon tyckte att vi behövde det efter allt vi varit med om den senaste tiden.
Med sjuksköterskan hos distansläkaren bokade jag in en läkartid om två veckor för en ny planering. Jag känner att jag vill ha planeringen klar inför nästa försök så att allt sånt är klart. Då kan jag förhoppningsvis lättare släppa det under sommaren.
Jag har också googlat en hel del på Humira och graviditet och kommit fram att en del hel tar den medicinen under hela graviditeten. Detta är en sak som jag ska ta med min reumaläkare. Borde snart bli kallad dit för det årliga besöket.
Gillar inte
Många märkliga läkarundersökningar har jag gjort de senaste åren, men något som jag inte gillar är tandläkarundersökning, vilken jag snart är på väg till.
Det brukar ju alltid gå bra när jag väl är där, men inför...usch!
Vädret idag gör ju inte heller att man har så stor lust att gå iväg till spårvagnen. Spöregn!! Vart tog våren vägen??
måndag 9 april 2012
Det var den påsken
Nu är påsken över och aldrig har den gått så här omärkt förbi. Jag brukar alltid plockat upp lite påskpynt och jag hade tänkt att göra det i tisdagskväll, men då kom det hatiska blodet och all lust för att pynta föll av mig.
Jag jobbar stenhårt med att hitta det där hoppet och den där tron om en lyckad ivf-behandling som jag en gång hade. Jag vet inte var jag tappat dom... Jag letar och letar, men i mitt svarta hål är det så svårt att se så jag trevar mig försiktigt fram som en blind kvinna utan blindkäpp och ledarhund. Då är det inte lätt att hitta något. Jag skulle behöva ha en stark lampa för att lysa upp hålet så att jag kan se lite bättre, men inte ens en sån hittar jag...
Jag mår fortfarande dåligt över att jag inte kommer vara gravid på Dutts 1årsdag och det datum om var beräknat förlossningsdatum för Snöis. Jag tror att Dutts 1årsdag hade känts lättare då om jag hade haft ett (eller två) nya liv på gång. Nu kommer min livmoder vara lika tom som den varit det senaste halvåret. Lika jobbigt är det att vi kommer uppleva ytterligare en jul utan barn.
Idag för sju månader sedan var det en lyckans dag. Då såg vi Snöis första plus! När får jag uppleva det igen? Får jag någonsin göra det igen?
I morse hade vi ett spännande besök. När jag tittade ut ur köksfönstret satt en sparvhök på altanräcket! Antagligen var hon sugen på lite småfåglar som fortfarande flockas vid min fågelmat.
Jag jobbar stenhårt med att hitta det där hoppet och den där tron om en lyckad ivf-behandling som jag en gång hade. Jag vet inte var jag tappat dom... Jag letar och letar, men i mitt svarta hål är det så svårt att se så jag trevar mig försiktigt fram som en blind kvinna utan blindkäpp och ledarhund. Då är det inte lätt att hitta något. Jag skulle behöva ha en stark lampa för att lysa upp hålet så att jag kan se lite bättre, men inte ens en sån hittar jag...
Jag mår fortfarande dåligt över att jag inte kommer vara gravid på Dutts 1årsdag och det datum om var beräknat förlossningsdatum för Snöis. Jag tror att Dutts 1årsdag hade känts lättare då om jag hade haft ett (eller två) nya liv på gång. Nu kommer min livmoder vara lika tom som den varit det senaste halvåret. Lika jobbigt är det att vi kommer uppleva ytterligare en jul utan barn.
Idag för sju månader sedan var det en lyckans dag. Då såg vi Snöis första plus! När får jag uppleva det igen? Får jag någonsin göra det igen?
 |
| Sparhökshona. Lite dålig bild tagen genom fönstret |
söndag 8 april 2012
Detta kunde blivit en bra dag
Idag blev det en testlös testdag. Jag är ju helt säker på att det gått åt helvete även denna gång så jag vägrade i morse att förnedra mig med att testa och att det jävla minuset ska skratta mig i ansiktet. Det räcker att blodet gjort det i flera dagar redan...
Jag hoppades att detta skulle bli den bästa påskdagen i mitt liv där vi skulle börja fundera på om en eller två hade fastnat. Istället är det en dag som man helst inte vill bry sig om. Både Piff och Puff är döda sedan flera dagar tillbaka.
lördag 7 april 2012
Dessa myter
En anonym läsare skriver i en kommentar "Jag undrar lite hur det fungerar med den här medicinen som du tar,Humira,ökar den chansen att du blir gravid på "naturlig väg"? Det kan ju faktiskt vara så att nu när ni bestämt er för att ta en liten paus och kopplar bort det, att det är då det händer.Jag hoppas det för er skull,så ha mycket sex ;)."
Jag vill inte på något sätt förringa din kommentar och jag är tacksam för att du läser och kommenterar!! Men...
Att höra att man blir gravid för att man tar en paus är bland det värsta man kan höra när man varit i denna barnlöshetscirkus i fyra år.
Att man blir gravid om man slutar tänka på det är en av många myter som måste försvinna. Det finns en mängd såna myter bland annat:
*"jag känner ett par som adopterade, då blev de gravida".
*"köp en hund".
*"åk på en semesterresa så ska du se att du blir gravid".
Min ägglossning blir inte mer regelbunden bara för att vi tar en paus från ivf-behandlingarna.
Min ägg befruktas inte lättare för att vi åker på semester.
Mitt befruktade ägg fäster inte lättare för att vi adopterar.
Ingen läkare har sagt till oss att vi inte ska kunna bli gravid på egen hand, men eftersom mina ägg inte blir befruktade utan icsi-hjälp (spermien sprutas in direkt i ägget) så är nog möjligheten att bli gravid på "naturligt" sätt ganska liten.
Medicinen Humira som jag nu börjat ta gör att immunförsvaret hämmas vilket kan underlätta att ägget fäster, men för att det ska fästa är det ju en förutsättning att det först blivit befruktat... Vi kan sexa på i sommar för att vi känner för det, men till 99,9% säkerhet kommer vi ändå behöva genomgå den planerade ivf-behandlingen i höst för att ha en möjlighet att bli gravida.
Dessa myter måste försvinna!! Detta är en av orsakerna till att jag skriver och delar med mig av min historia. Kanske kan någon lära sig något om hur det är att inte kunna få barn på "naturlig" väg. Många tror att om man sexar några gånger så är det klappat och klart och nio månader senare kommer det en frisk bebis.
Så är det inte för alla. Inte ens när man väl blir gravid behöver det betyda att det blir ett barn nio månader senare. Många tragiska saker kan ske innan dessa långa nio månaderna har gått.
Jag vill inte på något sätt förringa din kommentar och jag är tacksam för att du läser och kommenterar!! Men...
Att höra att man blir gravid för att man tar en paus är bland det värsta man kan höra när man varit i denna barnlöshetscirkus i fyra år.
Att man blir gravid om man slutar tänka på det är en av många myter som måste försvinna. Det finns en mängd såna myter bland annat:
*"jag känner ett par som adopterade, då blev de gravida".
*"köp en hund".
*"åk på en semesterresa så ska du se att du blir gravid".
Min ägglossning blir inte mer regelbunden bara för att vi tar en paus från ivf-behandlingarna.
Min ägg befruktas inte lättare för att vi åker på semester.
Mitt befruktade ägg fäster inte lättare för att vi adopterar.
Ingen läkare har sagt till oss att vi inte ska kunna bli gravid på egen hand, men eftersom mina ägg inte blir befruktade utan icsi-hjälp (spermien sprutas in direkt i ägget) så är nog möjligheten att bli gravid på "naturligt" sätt ganska liten.
Medicinen Humira som jag nu börjat ta gör att immunförsvaret hämmas vilket kan underlätta att ägget fäster, men för att det ska fästa är det ju en förutsättning att det först blivit befruktat... Vi kan sexa på i sommar för att vi känner för det, men till 99,9% säkerhet kommer vi ändå behöva genomgå den planerade ivf-behandlingen i höst för att ha en möjlighet att bli gravida.
Dessa myter måste försvinna!! Detta är en av orsakerna till att jag skriver och delar med mig av min historia. Kanske kan någon lära sig något om hur det är att inte kunna få barn på "naturlig" väg. Många tror att om man sexar några gånger så är det klappat och klart och nio månader senare kommer det en frisk bebis.
Så är det inte för alla. Inte ens när man väl blir gravid behöver det betyda att det blir ett barn nio månader senare. Många tragiska saker kan ske innan dessa långa nio månaderna har gått.
Jag skulle ju fortfarande vara ruvare
Och med spänd förväntan under kvällen plocka fram testet så att allt skulle vara redo inför morgondagens testdag.
Men istället är mensen nästan slut för den här gången och livmodern är så tom så att det ekar...
Och vi har bestämt att den får vara tom ett tag till. I slutet av augusti sätter vi nog gång igen och då måste faan gå, annars vet jag inte vad jag gör.
Under vår sommaruppehåll måste jag jobba på att få tillbaka mitt hopp och min tro på att det kommer att gå. Just nu är den som bortblåst och jag vet inte ens vart jag ska börja leta för att hitta den igen.
Dessutom ska ju under dessa månader försöka börja träna lite igen. Det har blivit väldigt dåligt av den varan sedan jag blev gravid med Dutt. Jag har några kilo jag skulle vilja bli av med, men framför allt är det degen på magen som jag känner att jag inte trivs med just nu. Kanske är det fortfarande lite graviditetsdeg som ligger kvar där...
Idag är det en riktigt lugn dag. Äntligen skulle vi till svärmor och svärfar, men vi hade förvarnat dom om att om det blir minus så kommer vi inte. Och minus blev det ju. Inget uteväder idag heller trots att det är soligt så är det fruktansvärt kallt.
I morgon blir det att återigen ringa klinikens telefonsvarare och meddela att även detta försök gick åt helvete.
Men istället är mensen nästan slut för den här gången och livmodern är så tom så att det ekar...
Och vi har bestämt att den får vara tom ett tag till. I slutet av augusti sätter vi nog gång igen och då måste faan gå, annars vet jag inte vad jag gör.
Under vår sommaruppehåll måste jag jobba på att få tillbaka mitt hopp och min tro på att det kommer att gå. Just nu är den som bortblåst och jag vet inte ens vart jag ska börja leta för att hitta den igen.
Dessutom ska ju under dessa månader försöka börja träna lite igen. Det har blivit väldigt dåligt av den varan sedan jag blev gravid med Dutt. Jag har några kilo jag skulle vilja bli av med, men framför allt är det degen på magen som jag känner att jag inte trivs med just nu. Kanske är det fortfarande lite graviditetsdeg som ligger kvar där...
Idag är det en riktigt lugn dag. Äntligen skulle vi till svärmor och svärfar, men vi hade förvarnat dom om att om det blir minus så kommer vi inte. Och minus blev det ju. Inget uteväder idag heller trots att det är soligt så är det fruktansvärt kallt.
I morgon blir det att återigen ringa klinikens telefonsvarare och meddela att även detta försök gick åt helvete.
fredag 6 april 2012
Det är inget jag är - utan något jag måste
Idag började jag som sagt att ta Humira-sprutor igen. Senast jag tog såna var i juli förra året. Jag hoppas att dom ska göra att jag kan må lite bättre i min reumatiska sjukdom samt att mitt immunförsvar ska vara lite snällare mot de kommande embryon som vi kommer sätta in i min livmoder.
Jag har fått många kommentarer som menar att jag är en fighter, en kämpe, att jag har ett jävlaranamma i mig. Visst, det kanske verkar så, men jag känner mig verkligen inte så en kämpe när jag nu i en timme
suttit och gråtit i soffan tillsammans med mannen. Jag är livrädd för att Dutt är det närmaste vi kommer att komma ett barn. Han, den lilla 20 veckorsbebisen, kommer vara det vi förknippar med barn. Jag är livrädd för att behöva ta ställning till hur vi ska gå vidare ifall de återstående två försöken misslyckas. LIVRÄDD! Jag vill verkligen inte behöva ställa mig frågan ifall jag vill adoptera eller om jag ska förbli barnlös. Vill inte!
Irene skrev igår en kommentar med bland annat dessa meningar "Jag tänker alltid när folk säger till en att de beundrar att man är så stark och de fattar inte hur man orkar med. Jag tänker då att jag har ju inget val, detta är min lott och jag måste klara av den. Är av den åsikten att man får sin del av problem i livet som man klarar av."
Det är så mycket som stämmer i dessa ord. Jag har inget val. Jag måste orka med det här. Det jag inte orkar är att ge upp!
Vi har nu nästan bestämt oss för att vi kommer avvakta med nästa försök till efter att kliniken haft semesterstängt. Vi skulle hinna med ett försök i början av juni, men jag känner mig inte så lockad att ha testdag nästan samtidigt som jag går på semester. Kliniken öppnar igen den 12 augusti och då skulle vi fram tills dess få cirka fyra månader på oss att försöka tänka på annat, vilket jag dock inte är så bra på... Jag har ju alltid känt mig stressad över att tiden bara gå utan att vi kommer närmare vårt mål. Snarare längre ifrån. Dessa tankar är då viktigt att jag försöker att tränga bort under sommaren så att sommarlovet från ivf inte bara blir stressande.
Malla tipsade mig om boken Is your body baby friendly. Jag har läst om den förut men aldrig beställt den, men nu är det gjort. Beställde den från Adlibris för 163 kronor. När den kommer hem får jag träna på mig ganska knackiga engelska ;-)
Hoppas att ni får en bra påsk. Här i Norrköping vräker snö ner just nu. jag brukar förknippa påsk med trädgårdsarbete, men inte i år tydligen.
Jag har fått många kommentarer som menar att jag är en fighter, en kämpe, att jag har ett jävlaranamma i mig. Visst, det kanske verkar så, men jag känner mig verkligen inte så en kämpe när jag nu i en timme
suttit och gråtit i soffan tillsammans med mannen. Jag är livrädd för att Dutt är det närmaste vi kommer att komma ett barn. Han, den lilla 20 veckorsbebisen, kommer vara det vi förknippar med barn. Jag är livrädd för att behöva ta ställning till hur vi ska gå vidare ifall de återstående två försöken misslyckas. LIVRÄDD! Jag vill verkligen inte behöva ställa mig frågan ifall jag vill adoptera eller om jag ska förbli barnlös. Vill inte!
Irene skrev igår en kommentar med bland annat dessa meningar "Jag tänker alltid när folk säger till en att de beundrar att man är så stark och de fattar inte hur man orkar med. Jag tänker då att jag har ju inget val, detta är min lott och jag måste klara av den. Är av den åsikten att man får sin del av problem i livet som man klarar av."
Det är så mycket som stämmer i dessa ord. Jag har inget val. Jag måste orka med det här. Det jag inte orkar är att ge upp!
Vi har nu nästan bestämt oss för att vi kommer avvakta med nästa försök till efter att kliniken haft semesterstängt. Vi skulle hinna med ett försök i början av juni, men jag känner mig inte så lockad att ha testdag nästan samtidigt som jag går på semester. Kliniken öppnar igen den 12 augusti och då skulle vi fram tills dess få cirka fyra månader på oss att försöka tänka på annat, vilket jag dock inte är så bra på... Jag har ju alltid känt mig stressad över att tiden bara gå utan att vi kommer närmare vårt mål. Snarare längre ifrån. Dessa tankar är då viktigt att jag försöker att tränga bort under sommaren så att sommarlovet från ivf inte bara blir stressande.
Malla tipsade mig om boken Is your body baby friendly. Jag har läst om den förut men aldrig beställt den, men nu är det gjort. Beställde den från Adlibris för 163 kronor. När den kommer hem får jag träna på mig ganska knackiga engelska ;-)
Hoppas att ni får en bra påsk. Här i Norrköping vräker snö ner just nu. jag brukar förknippa påsk med trädgårdsarbete, men inte i år tydligen.
torsdag 5 april 2012
Nuvarande status och kurator
Nuvarande status: Blod, mensvärk och med andra ord jävligt ogravid! Skit också.
Idag hade vi inbokat besök hos kuratorn. Nu var det ett tag sedan vi var där och den här tiden blev ju väldigt passade med alla känslor som kom upp i och med vårt misslyckade försök.
Det första hon säger är att hon från den 18 april och ett halvår framåt ska vara tjänstledig för att prova på annan tjänst. Med en gång hugger det till i magen på mig då jag trivs väldigt bra med henne. Hon pratar om att vi kan få nya tider hos hennes ersättare för att känna om det känns bra. Jag tänker med en gång "att det kommer inte kännas bra...". Jag har bara en bra erfarenhet av kuratorer och det är ju vår nuvarande... Men, men vi får väl ge den nya stjärnan en chans i alla fall för jag kan tänka mig att vi framöver med årsdagar skulle behöva prata av oss lite. Sedan får jag hoppas att hon vantrivs på det nya jobbet så att hon kommer tillbaka i höst ;-)
Vi pratade den här gången naturligtvis mycket om vår misslyckade försök. Vad vi har för känslor inför ytterligare ett minus och om det skulle bli minus på de två återstående försöken. Jag kände att jag under hela vår timme hos kuratorn hade tårarna nära, men jag är ju sån som bara släpper fram tårarna hemma i min trygga vrå.
Känslor som sorg, bitterhet, missunsamhet, ilska och skam berörde vi i olika situationer. Vi pratade en hel del om hur vi känner inför en ev adoption och det är ju det som är den absolut jobbigaste tanken för mig. Jag känner att jag inte kan gå in i en adoptionsprocess och känna att vi bara gör det för att vi inte vill vara barnlösa. I en adoptionsprocess måste man verkligen vilja av hela sitt hjärta då allt ska vändas ut och in på av "socialtanterna" på kommunen och där är jag inte just nu. Jag vill så gärna ge Dutt ett biologiskt syskon och just nu känner jag nästan att jag sviker Dutt ifall jag skulle inleda en adoptionsprocess.
Vi pratade också om de kommande försöken och mina tankar om medicinen Humira som jag skrev om i mitt förra inlägget.
Vi berörde också min sorg över att jag inte kommer att vara gravid i maj som ända sedan missfallet i oktober har varit mitt stora mål.
Vi fick en ny, sista, tid hos henne den 17 april. Sedan får vi se hur vi gör med den nya förmågan... Jag skulle verkligen behöva ha någon vettig kurator att prata med dagarna runt 12-17 maj. Dutts 1årsdag.
Snart kommer Herr och Fru H hit på lite skärtorsdagstacos!
Idag hade vi inbokat besök hos kuratorn. Nu var det ett tag sedan vi var där och den här tiden blev ju väldigt passade med alla känslor som kom upp i och med vårt misslyckade försök.
Det första hon säger är att hon från den 18 april och ett halvår framåt ska vara tjänstledig för att prova på annan tjänst. Med en gång hugger det till i magen på mig då jag trivs väldigt bra med henne. Hon pratar om att vi kan få nya tider hos hennes ersättare för att känna om det känns bra. Jag tänker med en gång "att det kommer inte kännas bra...". Jag har bara en bra erfarenhet av kuratorer och det är ju vår nuvarande... Men, men vi får väl ge den nya stjärnan en chans i alla fall för jag kan tänka mig att vi framöver med årsdagar skulle behöva prata av oss lite. Sedan får jag hoppas att hon vantrivs på det nya jobbet så att hon kommer tillbaka i höst ;-)
Vi pratade den här gången naturligtvis mycket om vår misslyckade försök. Vad vi har för känslor inför ytterligare ett minus och om det skulle bli minus på de två återstående försöken. Jag kände att jag under hela vår timme hos kuratorn hade tårarna nära, men jag är ju sån som bara släpper fram tårarna hemma i min trygga vrå.
Känslor som sorg, bitterhet, missunsamhet, ilska och skam berörde vi i olika situationer. Vi pratade en hel del om hur vi känner inför en ev adoption och det är ju det som är den absolut jobbigaste tanken för mig. Jag känner att jag inte kan gå in i en adoptionsprocess och känna att vi bara gör det för att vi inte vill vara barnlösa. I en adoptionsprocess måste man verkligen vilja av hela sitt hjärta då allt ska vändas ut och in på av "socialtanterna" på kommunen och där är jag inte just nu. Jag vill så gärna ge Dutt ett biologiskt syskon och just nu känner jag nästan att jag sviker Dutt ifall jag skulle inleda en adoptionsprocess.
Vi pratade också om de kommande försöken och mina tankar om medicinen Humira som jag skrev om i mitt förra inlägget.
Vi berörde också min sorg över att jag inte kommer att vara gravid i maj som ända sedan missfallet i oktober har varit mitt stora mål.
Vi fick en ny, sista, tid hos henne den 17 april. Sedan får vi se hur vi gör med den nya förmågan... Jag skulle verkligen behöva ha någon vettig kurator att prata med dagarna runt 12-17 maj. Dutts 1årsdag.
Snart kommer Herr och Fru H hit på lite skärtorsdagstacos!
Ruvardag 11 - ruvar ju inte längre
Jag fortsätter med mina ruvarrubriken fast jag i stort sätt är säker på att det är kört. Blödningen har inte kommit igång på allvar, men det beror sannolikt på att jag fortfarande tar Crinone.
Ni läsare är helt enorma. Vilket engagemang ni har i lilla mig och min man. Ni kollar upp länkar på nätet med information om babyklister, läkare i Danmark, tipsar om olika behandlingsmetoder med mera. Jag kan bara säga, även om det känns fjuttigt, TACK!! Ibland undrar jag om ni inte har några egna liv ;-)
Idag känns det trots allt ganska okej. Igår var det jobbigare. Det känns som om man är van vid minus och det är det man är beredd på. Passande nog har vi en kuratortid inbokad i eftermiddag. Då kanske känslorna kommer.
Igår tänkte jag mycket på varför det nu inte har fungerat de senaste två behandlingarna. Det jag kommit fram till är att före Dutt och Snöisgraviditeterna tog jag Humira. Humira är en medicin som man tar i magen som spruta varannan vecka. Preparatet är en så kallad TNF-alfablockerare som jag tidigare använde för min reumatiska sjukdom. Humira gör att inflammationen och immunförsvaret i kroppen minskar.
Vid Dutt-behandlingen tog jag sista Humirasprutan två veckor före sprutstart och vid Snöis-behandlingen en månad före sprutstart. Kanske var det Humiran som gjorde att kroppen var mer välkomnande till en främmande organism som ett embryo är. Kanske kanske...
Jag har två sprutor i kylskåpet som ligger och skräpar så på söndag när vi fått ett definitivt minus kommer jag ta en sån spruta. Kanske kan jag också må lite bättre i mitt reumatiska av den.
När vi ska starta ny behandling har vi inte orkat diskutera än. Jag såg på klinikens hemsida att de har semesterstängt 6 juli till 12 augusti. Visst skulle vi hinna med en behandling innan stängningen, men samtidigt kanske det är skönt att ta det efter sommaren. Vi får se.
Återigen - STORT TACK för att ni orkar läsa, kommentera och engagera er!!
Ni läsare är helt enorma. Vilket engagemang ni har i lilla mig och min man. Ni kollar upp länkar på nätet med information om babyklister, läkare i Danmark, tipsar om olika behandlingsmetoder med mera. Jag kan bara säga, även om det känns fjuttigt, TACK!! Ibland undrar jag om ni inte har några egna liv ;-)
Idag känns det trots allt ganska okej. Igår var det jobbigare. Det känns som om man är van vid minus och det är det man är beredd på. Passande nog har vi en kuratortid inbokad i eftermiddag. Då kanske känslorna kommer.
Igår tänkte jag mycket på varför det nu inte har fungerat de senaste två behandlingarna. Det jag kommit fram till är att före Dutt och Snöisgraviditeterna tog jag Humira. Humira är en medicin som man tar i magen som spruta varannan vecka. Preparatet är en så kallad TNF-alfablockerare som jag tidigare använde för min reumatiska sjukdom. Humira gör att inflammationen och immunförsvaret i kroppen minskar.
Vid Dutt-behandlingen tog jag sista Humirasprutan två veckor före sprutstart och vid Snöis-behandlingen en månad före sprutstart. Kanske var det Humiran som gjorde att kroppen var mer välkomnande till en främmande organism som ett embryo är. Kanske kanske...
Jag har två sprutor i kylskåpet som ligger och skräpar så på söndag när vi fått ett definitivt minus kommer jag ta en sån spruta. Kanske kan jag också må lite bättre i mitt reumatiska av den.
När vi ska starta ny behandling har vi inte orkat diskutera än. Jag såg på klinikens hemsida att de har semesterstängt 6 juli till 12 augusti. Visst skulle vi hinna med en behandling innan stängningen, men samtidigt kanske det är skönt att ta det efter sommaren. Vi får se.
Återigen - STORT TACK för att ni orkar läsa, kommentera och engagera er!!
onsdag 4 april 2012
Ruvardag 10 - Minus och blod
Blod betyder ALDRIG att jag har sköra slemhinnor, nidblödning eller att ett embryo fäst och det andra dött.
Blod betyder ALLTID minus, blod, sorg, förtvivlan och hopplöshet.
Jag hoppar nu åter ner i det djupa svarta hålet och jag vet inte när jag kommer upp igen. Om jag kommer upp.
Om inte ens ett av två helt perfekta embryon kan fästa. Ja, vad gör det då?
tisdag 3 april 2012
Ruvardag 9- Slut?
Nu på eftermiddagen hade jag en flytning med rosa strimmor i.
I min värld betyder det att Piff och Puff inte lever, eftersom att alla de gånger som vi misslyckats har det kommit blod och de gånger som vi lyckats har det varit totalt blodfritt.
FAAN!! Jag orkar inte mera nu.
I min värld betyder det att Piff och Puff inte lever, eftersom att alla de gånger som vi misslyckats har det kommit blod och de gånger som vi lyckats har det varit totalt blodfritt.
FAAN!! Jag orkar inte mera nu.
Äckligt
Den här ruvarperioden kommer det ut stora crinone-klumpar... Tidigare har det kommit ut lite åt gången.
Äckligt, men bättre med crinone-klumpar än blodklumpar...
måndag 2 april 2012
Ruvardag 8 - otålig
Anna börjar bli otålig. Hon vill veta nu, eller gärna nyss, om det finns möjlighet till bebis i december. Hon vågar inte tänka att det blir bebis i december då hon vet att ett plus inte nödvändigtvis blir levande bebis.
Samtidigt som hon så gärna vill veta så vill hon inte testa för tidigt och kanske få ett falsk minus. Det vill hon verkligen INTE ha. Hon vill ha ett äkta plus. Hon får nog snällt vänta ett par dagar till innan hon får ta fram Clearblue-testet som ligger i badrumsskåpet. Frågan är bara hur många dagar som hon kan hålla sig??
Har hon några känningar? Kanske, kanske inte... Så länge blodet håller sig borta är det det absolut bästa symtomet för att det kommer bli ett plus, men hon vet att har det inte gått kan det hemska blodet komma när som helst.
Just nu behöver den där otåliga flickan alla tummar och tår som ni kan hålla samtidigt!!
Samtidigt som hon så gärna vill veta så vill hon inte testa för tidigt och kanske få ett falsk minus. Det vill hon verkligen INTE ha. Hon vill ha ett äkta plus. Hon får nog snällt vänta ett par dagar till innan hon får ta fram Clearblue-testet som ligger i badrumsskåpet. Frågan är bara hur många dagar som hon kan hålla sig??
Har hon några känningar? Kanske, kanske inte... Så länge blodet håller sig borta är det det absolut bästa symtomet för att det kommer bli ett plus, men hon vet att har det inte gått kan det hemska blodet komma när som helst.
Just nu behöver den där otåliga flickan alla tummar och tår som ni kan hålla samtidigt!!
söndag 1 april 2012
Ruvardag 7 - Nu gäller det
Det är nu som den jobbiga veckan börjar - Ruvarvecka 2. Den vecka som kan sluta i djupaste sorg eller djupaste lycka. Vitt skilda känslor!
Jag har en bra känsla i kroppen och jag ska under denna vecka försöka leva på den. Jag vet att de jobbiga dagarna börjar på onsdag ungefär (dag 10). Den här gången (om blodet inte hinner före) kommer jag antagligen att tjuvtesta... Det har ju inte varit min grej förut, men någon nyhet måste man väl ha under denna ruvning.
Den braiga känslan jag känner i kroppen känner jag igen från när jag ruvade med Snöis i höstas. Då kände jag att ruvartiden bara var en transportstäcka till pluset. Hoppas det blir så den här gången också.
Jag vill så gärna att det ska gå vägen!!
Jag har en bra känsla i kroppen och jag ska under denna vecka försöka leva på den. Jag vet att de jobbiga dagarna börjar på onsdag ungefär (dag 10). Den här gången (om blodet inte hinner före) kommer jag antagligen att tjuvtesta... Det har ju inte varit min grej förut, men någon nyhet måste man väl ha under denna ruvning.
Den braiga känslan jag känner i kroppen känner jag igen från när jag ruvade med Snöis i höstas. Då kände jag att ruvartiden bara var en transportstäcka till pluset. Hoppas det blir så den här gången också.
Jag vill så gärna att det ska gå vägen!!
Inte mycket att säga
Sköna söndag. Mannen har åkt till jobbet. Katten ligger och tvättar sig i soffan bredvid och jag bloggar, så idag kommer det bli en lugn dag. Jag har inte mycket uppskrivet på dagordningen idag och det är skönt.
En sak som INTE står där är att överanalysera symtom... Det orkar jag inte med den här gången och som jag skrivit förut så känns det skönt att känna sig lugn. Visst tänker jag och känner efter, men inte i den utsträckningen som jag gjorde vid FET-försöket i januari. Då var både jag och mannen som nervvrak från dag 1. Man vinner ju ingenting på att överanalysera symtom (eller vad det nu är), men det är inte helt lätt att låta bli heller...
Nu börjar ju de mer jobbiga dagarna då blodet kan komma vilken dag som helst, men jag ska försöka att tänka bort även det och försöka att inte vara nervös varje gång jag går på toaletten... Vi får se hur det går...
Nu - skola om våra små tomatplantor
En sak som INTE står där är att överanalysera symtom... Det orkar jag inte med den här gången och som jag skrivit förut så känns det skönt att känna sig lugn. Visst tänker jag och känner efter, men inte i den utsträckningen som jag gjorde vid FET-försöket i januari. Då var både jag och mannen som nervvrak från dag 1. Man vinner ju ingenting på att överanalysera symtom (eller vad det nu är), men det är inte helt lätt att låta bli heller...
Nu börjar ju de mer jobbiga dagarna då blodet kan komma vilken dag som helst, men jag ska försöka att tänka bort även det och försöka att inte vara nervös varje gång jag går på toaletten... Vi får se hur det går...
Nu - skola om våra små tomatplantor
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)