Helgens känsla är rädsla.
Man kan ju tycka att jag vore överlycklig och studsa omkring härhemma helt i extas över att jag återigen är gravid och att jag blev det så enormt oväntat.
Men.
Så enkelt är det inte riktigt. Jag är livrädd! Livrädd varje gång jag går på toa, vilket är ganska ofta eftersom jag alltid är kissnödig. Livrädd att där få se blod när jag torkar mig och inse att det inte gick den här gången heller.
Jag är livrädd för att det lilla livet som fastnat inom mig ska bestämma sig för att helt sonika lossna... Det har hänt förr och kan hända igen. Så är det. Samtidigt försöker jag tänka att detta liv måste vara extremt tuff då hon/han lyckats med att fästa i min livmoder utan hormonhjälp och utan hjälp av en enda läkare.
Jag får nästan dåligt samvete över att jag inte kan glädjas mer än vad jag gör. Jag borde ju som sagt vara överlycklig.
Men samtidigt som jag är livrädd sitter jag och tänker på när det kan passa att åka till Gekås i Ullared och när Kub-ultraljud och rutinultraljud kommer att bli. Allt är så delat. Det är väl som vanligt att de svarta och jobbiga tankarna är starkare och har lättare att ta större plats än de positiva och glada tankarna.
Sedan några dagar tillbaka gör jag samma sak som under de senaste tå ruvarperioderna. När jag ligger i sängen och släckt lampan lägger jag min hand på magen och upprepar tyst för mig själv "Du måste stanna". På något sätt blir jag lugn av det och det känns som min egna lilla stund tillsammans med Miraklet.
Du har verkligen fått ett litet mirakel och ett extra litet starkt sådant som kommer att stanna hos er. Det kan inte bli på annat sätt när det så uppenbart är ett mirakel. Rädslan kommer nog finnas kvar men förhoppningsvis tar glädjen snart över.
SvaraRadera/Malin
Blev så glad när jag surfade in och läste om +1! Helt förståeligt att du känner dig rädd, vem skulle inte? Det som är häftigt är att det hände naturligt, då MÅSTE det bara menat denna gång! Jag tror det, jag har verkligen denna känsla. Även om du är rädd nu, och troligtvis under hela graviditeten, så kommer den att minska. Och med tiden kommer du känna mer lättnad och fyllas av den lycka och alla andra härliga känslor som kommer när man blir förälder! Sluta inte tro och hoppas, du förtjänar att det går vägen denna gång, hindra inte dig själv! Kram Sara
SvaraRaderaDet är inte konstigt att du är rädd och inte vågar hoppas för mycket, det är en naturlig reaktion efter allt som ni varit med om. Ni har så mycket i bagaget att ni förmodligen aldrig kommer att hoppa och skutta av glädje över plus (mer ta det som en chock) men det betyder ju inte att ni är likgiltiga. Det är absolut inget att skämmas för eller känna dåligt samvete för. Ni är bara lite försiktiga efter allt ni varit med om, vilket är fullt förståligt! Det är naturligt att inte våga ta ut för mycket glädje när man har så mycket sorg inom sig, men förhoppningsvis får glädjen ta större och större plats ju längre tiden går. Vi håller tummar och tår för att ert lilla mirakel ska få stanna hos er. Kram!
SvaraRaderaJag förstår precis vad du menar när du skriver rädsla för det lilla miraklet, jag var nyligen gravid och kände då att det var jobbigt att inte känna den lilla och inte syns det heller, jätte jobbigt att inte veta hur den lilla har det, själv fick jag missfall nyligen i vecka 6, skit tufft men klart det är skönare att det kom nu än senare.. Men min längtan efter liten är större än att jag skulle ge upp, aldrig! Jag räknar just nu på nästa äl! Hoppas att ha turen med mig även denna gång att det fäster, men att det är ett starkt och envist litet embryo som stannar hela vägen!!
SvaraRaderaHåller alla tummarna för att erat lilla embryo stannar, men som sagt är det en spontangravidtitet så borde det ju vara ett litet extra starkt embryo som envist tänker stanna kvar hela vägen!! Hoppas!! håller tummar och tår!! KRAM
Då är vi två, jag har ju inte din historia men hela min tillvaro går nu åt till att oroa mig för missfall.
SvaraRaderaÖnskar jag kunde krypa ned under täcket och inte kliva upp fören vid vul den 20 juni.
Ja, känslorna är verkligen upp ner, ena stunden är man glad och förväntansfull, nästa stund livrädd...Tack för din kommentar i min blogg. Vi får hoppas och tro att våra mirakel har "fäst" ordentligt!
SvaraRaderaKraaam C <3<3<3
Glädjen kommer att infinna sig men det tar bara lite tid efter allt ni varit med! Men dröm dig bort till kub, rul mm! Kram Janet
SvaraRaderakänner igen känslan efter vi förlorade Kim o en mf innan att man vart ju HELT LIVRÄDD o gå på toa men var ju tvungen annars händer det en olycka. Men jag slutade tänka så helt bara, och sa ofta jag väntar barn inte mf m.m. när jag kände oron kom krypandes..
SvaraRaderaDu väntar BARN inte MF den dagen kommer också när du känner glädje o vågar vara GLAD o överlycking över graviditeten.. det kommer ska du se
Halva min graviditet gick jag och sjöng "Du måste finnas" om och om igen. Oron var ibland outhärdlig, men att få sjunga fram orden hjälpte mig genom det värsta.
SvaraRaderaHoppas att du om ett år kan berätta något liknande, att oron även den kan bli ett fint minne av vägen fram till det efterlängtade barnet.
Varma kramar!
Jag blev spontant gravid efter flera försök med både IVF och äggdonation som alla misslyckades eller slutade i mf. Läkarna sade att jag aldrig skulle kunna bli gravid på "naturligt" sätt. Jag var fullkomligt likgiltig när jag väl blev gravid. Jag kunde inte glädjas alls utan gick istället och förberedde mig på att jag skulle få missfall. Jag hade liksom ställt in mig på ett liv utan barn, ändå var jag innerst inne själaglad över det lilla livet. Vi väntade med att berätta för folk i omgivningen tills det liksom inte gick att dölja längre och när folk sedan sa grattis så var jag alltid tvungen att filka in att" ja, vi får ju se om det går hela vägen". Jag försökte kanske skydda mig själv från att bli sårad. Det var först när jag höll honom i famnen som jag verkligen förstod att han kommit för att stanna. Då vågade jag känna och älska. Månaderna efter hans födelse var jobbiga, det var som att sorgen kom ikapp mig och jag bara grät och grät. Jag grät nog både av lycka och av sorg. Sorgen över att vara barnlös som jag burit på så länge men aldrig riktigt vågat släppa fram.
SvaraRaderaSå det du känner är nog en helt vanlig och högst normal reaktion på den berg och dalbana som ni färdats på de senaste åren.
Jag håller alla tummar jag kan, nu måste det gå! Det är det riktiga guldägget som fastnat nu :)
Grattis! Vad jag blev glad att ibland sker det mirakel, du ska bli mamma.
SvaraRaderaBlir så glad när någon kämpat så mycket med att bli gravid blir när man minst annar det. Gläds med dig.
Kämpar själv med att bli gravid.
Du får kämpa på och göra så gott du kan! Klart du är rädd. Men om positiva vibrationer finns så nås du av så många från alla oss som följer dig.
SvaraRaderaFörstår och tycker du och dina tankar är sunda.Ett led i reaktionsfasen på något vis för chock kan man ju lugnt säga att det blev.Euforin får komma senare ....En dag i taget.Kan känna med dig vid vart toabesök.Fruktan.Men nej detta lilla livet ska ha kommit för att stanna .Så måste det bara va!!kram
SvaraRaderaJag gör precis samma sak och ajg har inte gått igenom något av det ni har. Jag blev gravid i stort sett direkt, men eftersom jag jobbar på en neonatalavdelning vet jag lite "för mycket". Fram till v 23+0 gjorde jag exakt samma sak. Och fortfarande kan jag itne gjädjas helt och bebisen i magen för jag är så rädd att det ska hända något med den, fast jag vet att den har en chans att överleva utanför magen nu. Håller tummar och tår för att det går vägen för er denna gånge! Kram
SvaraRaderaInte konstigt att du inte kan njuta och känna glädje. För mig tog det (tyvärr) över halva graviditeten innan jag lyckades njuta fullt ut. Glädjen kommer smygandes så småningom!
SvaraRaderaKram/
Anna
(en mammawannabe)
Tycker att det låter förväntat att du är rädd. Jag var rädd under min graviditet och jag hade inget bagage. Jag tror du måste tillåta dig själv att vara rädd men du måste även tillåta dig att vara glad, vilket i ditt fall nog är svårare. Ni har miraklet just nu och just nu är det enda du kan göra är att ta hand om dig och miraklet från stund till stund, du kan inte göra mer än det. Önskar dig lycka och en levande bebis. När jag hör refrängen på björn ranelids låt i melodifestivalen då tänker jag er!
SvaraRaderaHar inte varit inne och läst på din blogg på några dagar och fick en chock! Var tvungen att gå tillbaka och läsa äldre inlägg för att förstå vad som hänt. Helt fantastiskt! Grattis!!!
SvaraRaderaDet är ju inte alls konstigt att du är livrädd. Speciellt inte efter allt som hänt er...
SvaraRaderaOch jag tror tyvärr att du kommer att vara livrädd tills du har ditt knyte i famnen. Jag har nu varit livrädd i 35 veckor och jag vet att jag inte kommer att vara lugn förrens jag har min lille kille i famnen.
Det är ju ändå bra att du nånstans vågar tänka på ultraljud och kubtest. Hoppet finns där, miraklet finns där och allt kommer säker att gå bra - som sagt, det måste ju vara en väldigt stark liten krabat där inne!
Lycka till, håller tummarna för er!
KRAMAR
Först av allt: stort grattis till ert mirakel!! Jag håller verkligen tummarna för er, ni är så mycket värda att det ska gå bra nu. Våga tro även om det är läskigt!
SvaraRaderaSedan: det är inte ett dugg konstigt att du känner som du gör. Du har varit gravid och du vet hur det är att förlora inte bara ett utan flera barn, vilket ingen borde behöva gå igenom. Självklart är du nu både orolig och säkert fortfarande ledsen över barnen du har förlorat - det är naturligt och jag tror också att den känslan kommer att sitta kvar hela graviditeten igenom. Jag säger det för att jag känner igen det så väl, är själv i vecka 25 nu och pratar fortfarande om det i orden "OM vi får barn" och inte "NÄR vi får barn". Många i min omgivning har svårt att förstå det men för mig är det självklart. Jag hoppas att känslan av att du vågar tro på det här kommer att växa sig allt starkare med tiden!