Varför måste dom göra så?

Fortfarande har jag jättesvårt att se gravida kvinnor på stan.
Varför går ALLA gravida med ena handen på magen?? Just nu blir jag oerhört störd på det!

"Jag ser att du är gravid utan att din hand behöver förtydliga det."

Två månader

Idag är det två månader sedan jag klev in i det lilla kapellet och såg den lilla lilla fina kistan med den lilla lilla fina pojken i.
Två månader. Just nu känns det som om det var en hel evighet sedan. En evighet med mycket sorg, besvikelse, hopplöshet, men ändå ibland lite förtröstan. Sorgen finns alltid med mig, även om jag de senaste veckorna inte mått riktigt lika dåligt av sorgen som tidigare. Sorgen gör inte riktigt lika ont längre, men jag kan inte räkna hur många gånger om dagen som jag tänker på Dutt, hur jag hade varit som gravid nu och hur det kunde bli så här.

Den sången sjöng solisten på Dutts begravning och jag tycker att den är så fin. har lagt in den tidigare här på bloggen,  men gör det igen.

Pyssel på rean.

Hamnade idag på Panduro av en slump och där hade de mycket saker till 70% rabatt. Då vaknade pysselpersonen i mig till och handlade tre olika satser med julpynt. Nu borde jag ha tid på mig att göra klart dom till jul tycker jag. Eller?
Alla dessa tre satser kostade totalt 109 kronor. Det tyckte jag var ett klipp!

Nu räcker det för ett tag

Igår hade vi kära vänner här och det blev en trevlig kväll med god grillad mat och dryck. Några sov kvar tills idag så det blev även en frukost med vänner.

Lagom när de hade åkt kom M:s bror med familj. Dom träffar vi inte så ofta. Även då blev det lite grillat och sedan gick vi allihop till Dutt i minneslunden.

När även de hade åkt vidare till M:s föräldrar kände jag mig helt slut när det gäller mina sociala egenskaper. Jag känner att det är det som fortfarande är det jobba - Att vara social och då under längre tid. Kortare stunder går bra, men blir det för lång tid så blir det jobbigt på så sätt att jag blir trött och blir tyst och går in i mig själv.

Naturligtvis är det trevligt att träffa alla dessa människor, men nu i kväll och i morgon kommer jag vara så isolerad och osocial som jag bara kan.

Vädret är inte med oss

Ända sedan Dutt kom på plats i askminneslunden har vi besökt honom varje dag.
Men ibland är det inte helt lätt - vädret är emot oss.
Igår hade vi fin väder hela dagen fram till kvällen. På dagen hade vi annat för oss och sedan kom regnet. Vi satt länge och väntade på att regnet skulle sluta, men det gjorde det aldrig så vi tog våra paraply och gick. Regnet ökade och när vi väl var hos Dutt så regnade det så mycket att vi bra sa hej och hejdå till honom och sa att vi stannar längre i morgon (idag alltså).
Idag gick vi iväg för en stund sedan och lagom när vi sätter oss på bänken hos Dutt så börjar det regna. ÄVen idag fick vi alltså gå hem innan vi ens hunnit vara där alls.

Hoppas på bättre väder i morgon.

Dessutom hoppas jag på att vi slipper regn ikväll då vänner kommer och vi ska grilla.

A new normal

Fick en kommentar från FC på det inlägg jag skev om hur man någonsin ska kunna acceptera det som hänt de sista månaderna.
Hon skriver så här: På en del engelskspråkiga sidor där jag hänger brukar en del uttrycka det "my new normal" eller "my new okey" (svaret på frågan hur det är - det är okej, men det man aldrig säger är att det där okejet är ett annat än det som fanns innan. A new normal är liksom vad jag strävar efter. Det där som kommer efteråt. Som är bra men aldrig samma bra som innan. 


A new normal/my new okej tycker jag är en väldigt bra fras för allt det här. Ingenting, verkligen ingenting kan bli som det var före den 12 maj. Det liv som nu levs är det nya normala livet även om det ibland känns helt galet. Livet går ju på något sätt vidare trots allt och livet blir aldrig som förut. Det liv jag tidigare tyckte var det riktiga och normala livet kommer aldrig tillbaka och då får jag försöka att att starta ett nytt normalt liv.
Det nya normala livet är att jag är mamma till en son som inte fick leva. Det nya normala livet innebär att jag har en stor sorg i hjärtat som förhoppningsvis någon gång kommer göra lite mindre ont. Det nya normala livet kommer också förhoppningsvis innebära att jag blir mamma till ett levande barn.

Använde detta redan idag när vi var på banken hos "vår" bankkvinna och hon frågade hur det var "Det är okej" sa vi. Vi hade ingen lust att för henne dra hela historien om ivf, graviditet och Dutt. Och som sagt - det är okej efter de förutsättningarna som finns nu.

Världens dyraste ost?

Idag var vi iväg och handlade på Citygross och naturligtvis använde vi självscanningen. På inköpslistan stod det ost och när vi skannat in den såg vi att den var VÄLDIGT dyr. 9999 kronor kostade den!! Lite mer än vad vi hade tänkt oss ;-)

Det var lite roligt när vi kom till utcheckningen och tjejen frågade om allt gått bra. "ja, förutom att den här osten kostar lite mycket" sa vi då.

Till slut behövde vi bara betala 57 kronor för osten. Lite mer rimligt!

Idag har annars varit en ganska intensiv dag. Vi hade först möte på banken angående pension och sparande. Efter det gick vi en sväng på stan. Åkte sedan och handlade mat samt köpte några presenter till släktingar som fyllt år. När vi kom hem kände jag att det blev för mycket intryck för mig idag så just nu känner jag mig väldigt trött. Dagen är ju snart dock slut...

Guld värda

Jag är så tacksam för det stöd som jag fått genom min blogg under hela dess livslängd, men allra mest tacksam är jag för stödet sedan den här graviditeten gick åt helvete.

Alla dessa kommentarer från er, mest helt okända människor!! Sedan jag började blogga i februari förra året har jag fått nästan 4000 kommentarer. Helt otroligt! På ultraljudsdagen tickade det in nästan en kommentar i minuten ett tag!! Alla dom kommentarerna läste jag med tårar rinnande nedför kinderna för jag var så glad och tacksam för dom mitt i allt kaos jag då hade.

Sedan alla mejl jag får. Många mejl börjar med "jag vill inte tränga mig på...men". Ingen ska någonsin behöva känna att de tränger sig på när de tar sig tid att skriva långa och fina mejl till mig. Jag försöker svara på alla mejl jag får även om det kanske inte blir samma dag som dom kommer.

Jag har ju inte heller bara svenska läsare. Jag har fått kommentarer på norska och mejl från Finland (som tur var var det skrivet på svenska ;-).  Genom google analytics kan jag se att de som läser min blogg sitter ibland annat Usa, Canada, Tyskland, Nya zealand, Förenade arabemiraten och Storbritanien.

Alla ni läsare är GULD värda.
Jag har själv varit dålig på att kommentar era bloggar den senaste tiden. Vissa bloggar, speciellt gravidbloggar har jag svårt att läsa överhuvudtaget, men ni ska komma ihåg att jag tänker även på er. Just nu gör det för ont att läsa om lyckade ultraljud, bebissparkar och inköp av spjälsäng. Hoppas att ni förstår det.

Vill också passa på och säga välkommen till Hanna som ny följare av bloggen.

Många kramar till alla!

Det går inte att undvika. Därför får det vara så

Ända sedan vi var på ultraljudet har jag räknat veckor. Och månader.
Tisdagar är det den dag Dutt kom och den veckodag som vi hade begravning.
Torsdagen är den veckodag som vi hade ultraljudet.
Fredagen är den veckodag då jag bytte graviditetsvecka.

Den 12:e - ultraljudet
Den 17:e - Dutt kom
Den 31:e  - begravning

Jag tänkte att jag bara i början alltid varje tisdag, torsdag och fredag skulle tänka på antal veckor, men jag gör det fortfarande. Och jag låter mig göra det. Jag tror att det för mig har blivit ett sätt att bearbeta sorgen och hela den här situationen på. Att på så sätt få perspektiv på allt. Tiden sedan ultraljudet den 12 maj har flutit samman till en stor svart massa och då har veckoräkningen blivit ett sätt att få struktur och kontroll. Ett sätt att se att tiden trots allt rullar på, även om jag själv tycker att tideräkningen slutade vid ultraljudet.

Idag är det tio veckor sedan Dutt kom och åtta veckor sedan hans begravning. Idag satt jag ensam hos Dutt på kyrkogården då mannen jobbar. Idag fick jag en känsla av lugn och frid när jag satt hos honom, men hela tiden fanns orden "Det skulle ju inte bli så här" i bakhuvudet.

Veckan avklarad

Dagens jobbpass gick faktiskt bättre än igår. Jag hade ingen hjärtklappning när jag kom in på kontoret och jag kunde koncentrera mig lite bättre. Det jag tycker är jobbigt är den sociala biten både med vårdpersonalen och gamlingarna så idag har jag bara gjort kontorsjobb. Det var inga problem att sysselsätta sig med det då det fanns en hel del att göra.

Nu har jag jobbat mina 10 timmar för den här veckan. Måndag blir nästa pass och då måste jag försöka att vara med social.

Nu: En lugn eftermiddag och kväll då mannen jobbar och ett besök hos Dutt