Trötter

Just nu är jag trött när jag vaknar och trött när jag somnar.
Just nu har jag huvudvärk när jag vaknar och huvudvärk när jag somnar. I alla fall nästan varje dag.

Just nu känner jag inte att jag mår dåligt psykiskt av alla de händelser som hänt sista halvåret utan nu mår jag psykiskt dåligt av att jag mår fysiskt dåligt. Sedan finns det naturligtvis stunder då jag mår psykiskt dåligt på grund av Dutt och Snöis, men nu är huvudvärken och tröttheten den mest påtagliga. När jag ständigt är trött blir jag låg och hängig. Precis så som jag känt när jag varit som mest nere över Dutt och Snöis.

Efter att ha klarat av jobbet på dagen så är jag allt för trött för att göra något hemma. Idag hamnade jag i soffan och där har jag suttit...

I morgon är det utbildningsdag från halv nio till halv sex och efter det middag. Det känns oöverstigligt jsut nu... Satsat på att i alla fall orka till halv sex, sedan får jag se.

1086

Nytt rekord i Wordfeud. 1086 poäng. Stackars Tårtan som spelade mot mig...

Förtydligande: poängen gäller slutresultatet efter hela matchen. Orden som var anledningen till poängen var "följa" som gav 558 poäng och "åtföljas" som gav 138 poäng. Sedan rullade det bara på...

Kunde varit vi

I maj förra året fick jag en kommentar på bloggen med en förfrågan från Tv3 att vara med i deras dokumäntärserie Drömmen om ett barn.

Vi besvarade aldrig den förfrågan.
Nu när vi sett alla avsnitt av programmet kan jag inte låta bli att tänka på hur det hade varit om vi tackat ja. De hade fått varit med om ett positivt graviditetstest, sedan hade de säkerligen varit med med sin kamera på rutinultraljudet...Oj, vad det hade blivit märkligt och jobbigt... Kanske hade de även hunnit med att följa vårt senaste försök och det plus och det missfallet.

Vår historia i tv hade verkligen visat att det verkligen inte "bara" är att skaffa barn... Kanske hade det blivit för magstark och för många känslor och sorg för tv3?

Jag är gästbloggare

Organisationen Barnlängtan har startat en blogg och häromdagen såg jag på Facebook att de sökte gästbloggare.
Så nu är bloggen startad och jag är gästbloggare. Än så länge är de inlägg jag skrivit där inga nyhet för er som läst här, men tanken är att det inte alltid ska vara samma inlägg på båda bloggarna utan lite olika...

En påminnelse

Har varit på en föreläsning i stan och när jag står vid hållplatsen och väntar på spårvagnen tittar jag på huset jag står vid och inser då att jag står precis utanför den begravningsbyrå vi hade kontakt med när det gällde Dutt.
Att så lite kan göra att många minnen kommer upp igen.

Borta med vinden

Jag vet inte om jag väntar på den och vill att den ska komma. Mensen alltså. Efter skrapningen har den lyst med sin frånvaro och idag är jag på dag 48 (om man räknar skarpningsdagen som dag 1). När jag var hos läkaren för två veckor sedan sa hon att mensen borde komma inom två veckor och det borde i så fall vara nu vilken dag som helst.

Om mensen kommer de närmaste dagarna borde vi hinna med ett försök före klinikens julstängning, annars får vi vänta till januari. Jag har den senaste tiden inte tänkt så mycket på kommande frysförsök, men visst vore det kul med ett plus runt jul.
Avstår vi att göra eller om mensen kommer för sent för att göra försöket i år och vi gör det i januari och får plus kommer den graviditeten var nästan exakt samma i tiden som Dutt-graviditeten i år. Det känns både skrämmande och tryggt. Med Dutt plussade vi den 30 januari och skulle vi göra ett försök i januari som lyckas så skulle nog testdagen ligga ganska nära den 30 januari. Om allt då skulle gå vägen skulle Dutt få ett syskon ganska exakt ett år efter att han var beräknad.
Skrämmande på så sätt att ultraljuden kommer vara vid ungefär samma tid som i år och det kommer säkert att väcka minnen samtidigt som det kan vara en trygghet att veta Dutt följer vår resa efter ett år efter att han kom till och försvann.

Nä, inga beslut är tagna och inget beslut tas förrän mensen dyker upp. När den nu gör det?

Sova

Det är jobbigt när den första tanken när man vaknar på morgonen är: När får jag sova igen?

Skäms vi?

Jag fick en kommentar för ett tag sedan från en läsare som fick mig att fundera. Den lyder så här: "hej jag undrar en sak som jag tänkt på länge, vet att du inte kan svara för alla ofrvilligt barnlösa men varför skäms ni så mycket för att ni inte kan få barn eller har svårt att få barn ? det är ju knappast ert fel.
hoppas du och din man får erat efterkängtade syskon till snöis och dutt
många kramar"


Som sagt fick den här kommentaren mig att fundera hur det egentligen är. Skäms vi för vår barnlöshet?

Ja, till viss del tror jag att det är skamligt i allmänhet att inte lyckas får barn i dagens samhället. Attityden i samhället är att barn är normen, och då gärna två, och det som är meningen med livet.

I mitt fall så kände jag att det var ett stort steg att ta att vara öppen med det. Till de anhöriga ville man ju berätta "jag är gravid", inte "jag kan inte få barn". När vi misslyckades en månad så tänkte vi "men nästa månad får vi berätta"... Därför dröjde det för oss två och ett halvt år (september 2010) innan våra närmaste släktingar och vänner fick veta vår verklighet. Då hade vi hunnit genomgå ett år av egna försök, utredning och två misslyckade ivf-försök. Jag vet hur nervös jag var när jag ringde min pappa för att berätta om vår verklighet, men när det väl var sagt kändes det så skönt och vi undrade varför vi varit tysta så länge...

Sedan dess har vi varit totalt öppna med att vi har svårt för att bli gravida, att vi genomgår ivf-behandlingar, att vi fått avbryta graviditet samt fått missfall. Nu är det inget konstigt att prata om det och jag skäms inte alls över det, utan skulle någon på stan fråga varför jag inte har barn skulle jag utan tvekan berätta hur läget ligger.

Det första stora för oss efter att vi pratat med våra vänner och släktingar var ju att vara med i en stor tidningsartikel i Svenska dagbladet där vi med bild och namn gick ut och pratade om vår barnlängtan. Därefter har jag blivit mindre och mindre anonym på min blogg då jag anser att det vi går igenom inte är något att skämas över och att det är allt för många som drabbas.

Men, jag vet att många som kämpar för att få barn är anonyma på sina bloggar och att anhöriga och vänner inte vet något om deras kamp. Jag kan inte svara för varför dom gjort det valet. Svaret tror jag inte är helt lätt. Vi själva var ju som sagt tysta i två och ett halvt år...

Att inte på naturlig väg kunna bli gravid är idag ingenting som man pratar högt om. Det är på något sätt för privat och visst är är ju väldigt privat. Jag tycker det känns jättekonstigt att sitta och prata med min pappa om ägglossningar, mens och hur behandlingar går till, men jag känner ändå att vi tog rätt beslut genom att vara öppna med vår barnlöshet.

Just nu skäms jag verkligen inte för min och mannens barnlöshet. Det har på något sätt blivit en del av oss nu och dom vi är. Vi vet ju nu att vi kan bli gravida och vi hoppas att vi ska lyckas igen och att den graviditeten då går hela vägen.

Vad säger ni andra barnlösa? Skäms ni?

Att utsätta sig. Igen

Idag var det dags att sjunga på advenstgudtjänsten i kyrkan och det jag inte hade tänkt på innan jag åkte dit var ju att en sån här dag är kyrkan full med både gamla och unga. Många barn i olika åldrar fanns där, men idag gjorde det inte så ont i mitt hjärta. Jag tror att jag idag stängde av mina känslor lite för jag var så fokuserad på min uppgift - att göra en bra insats i kören.

Men en bild fick jag i huvudet och det var att jag såg M komma in genom kyrkoporten lagom när vi övat färdigt. Naturligtvis var han inte ensam utan hade med sig Dutt, dagen till ära iklädd sin lussekattsbody,  i barnvagnen. Jag går då fram till vagnen och pussar och kramar på det lilla livet samtidigt som flera stycken av deltagarna i kören kommer fram och beundrar mitt och M:s mirakel.

Tyvärr var detta bara en önskebild och jag förblev ensam i kyrkan utan något barn som ville höra mamma sjunga.

Nybakat

Det är något speciellt med lussekatter...