måndag 28 november 2011

Skäms vi?

Jag fick en kommentar för ett tag sedan från en läsare som fick mig att fundera. Den lyder så här: "hej jag undrar en sak som jag tänkt på länge, vet att du inte kan svara för alla ofrvilligt barnlösa men varför skäms ni så mycket för att ni inte kan få barn eller har svårt att få barn ? det är ju knappast ert fel.
hoppas du och din man får erat efterkängtade syskon till snöis och dutt
många kramar"


Som sagt fick den här kommentaren mig att fundera hur det egentligen är. Skäms vi för vår barnlöshet?

Ja, till viss del tror jag att det är skamligt i allmänhet att inte lyckas får barn i dagens samhället. Attityden i samhället är att barn är normen, och då gärna två, och det som är meningen med livet.

I mitt fall så kände jag att det var ett stort steg att ta att vara öppen med det. Till de anhöriga ville man ju berätta "jag är gravid", inte "jag kan inte få barn". När vi misslyckades en månad så tänkte vi "men nästa månad får vi berätta"... Därför dröjde det för oss två och ett halvt år (september 2010) innan våra närmaste släktingar och vänner fick veta vår verklighet. Då hade vi hunnit genomgå ett år av egna försök, utredning och två misslyckade ivf-försök. Jag vet hur nervös jag var när jag ringde min pappa för att berätta om vår verklighet, men när det väl var sagt kändes det så skönt och vi undrade varför vi varit tysta så länge...

Sedan dess har vi varit totalt öppna med att vi har svårt för att bli gravida, att vi genomgår ivf-behandlingar, att vi fått avbryta graviditet samt fått missfall. Nu är det inget konstigt att prata om det och jag skäms inte alls över det, utan skulle någon på stan fråga varför jag inte har barn skulle jag utan tvekan berätta hur läget ligger.

Det första stora för oss efter att vi pratat med våra vänner och släktingar var ju att vara med i en stor tidningsartikel i Svenska dagbladet där vi med bild och namn gick ut och pratade om vår barnlängtan. Därefter har jag blivit mindre och mindre anonym på min blogg då jag anser att det vi går igenom inte är något att skämas över och att det är allt för många som drabbas.

Men, jag vet att många som kämpar för att få barn är anonyma på sina bloggar och att anhöriga och vänner inte vet något om deras kamp. Jag kan inte svara för varför dom gjort det valet. Svaret tror jag inte är helt lätt. Vi själva var ju som sagt tysta i två och ett halvt år...

Att inte på naturlig väg kunna bli gravid är idag ingenting som man pratar högt om. Det är på något sätt för privat och visst är är ju väldigt privat. Jag tycker det känns jättekonstigt att sitta och prata med min pappa om ägglossningar, mens och hur behandlingar går till, men jag känner ändå att vi tog rätt beslut genom att vara öppna med vår barnlöshet.

Just nu skäms jag verkligen inte för min och mannens barnlöshet. Det har på något sätt blivit en del av oss nu och dom vi är. Vi vet ju nu att vi kan bli gravida och vi hoppas att vi ska lyckas igen och att den graviditeten då går hela vägen.

Vad säger ni andra barnlösa? Skäms ni?

18 kommentarer:

  1. Ja... jag kan nog erkänna det. Jag skäms, men jag vet inte varför. Är det för det är så privat? Är det lite pinsamt att verkligen verkligen vilja få något som inte kommer? Är det känslan av att, "Ha, trodde du ja!" Skäms gör jag och jag har endast berättat om vår resa för en endaste vän. Hon är den enda som vet. Hemma har vi på senaste pratat om att berätta det för några till inom familjen men ännu inte gjort det. Vet inte om jag vågar.... för jag skäms ju... :(

    Kram

    SvaraRadera
  2. Jag har också funderat på detta, då jag vet att många är anonyma på sina bloggar för att någon i förhållandet inte vill att "folk" ska veta. Är det vanligare att män skäms, det tror jag?
    Vi kvinnor har alltid haft lite lättare att prata om jobbiga saker med varann. Nu lever ju jag med en kvinna och har varit öppen från start om vår barnlängtan och svårigheter att bli gravida.
    Vad tror ni om skillnaden mellan kvinnor och män i denna fråga?
    Kram
    Anna

    SvaraRadera
  3. Skäms kanske inte över vår barnlöshet, men tycker det är jobbigt att inte kunna bli gravid på naturlig väg. Jag har ju en sjukdom som gör att vi har dessa problem och ingen sjukdom som jag själv orsakat eller kan ändra på. Innerst inne skäms jag för mig själv, att jag inte är kapabel till att ge min man ett barn. Kram

    SvaraRadera
  4. Jag skäms inte alls men är anonym på bloggen och har inte berättat för många alls. Den stora anledningen till det beror helt och hållet på att vi inte visste hur vi skulle reagera på allt.
    Med facit i hand efter misslyckade behandlingar (IVF och ÄD) och missfall så är jag glad att vi inte berättade för så många. Jag hade inte orkat med frågor kring behandlingar eller nyfikna frågor mitt i sorgen av en misslyckad behandling eller ett missfall. Det hade blivit för mycket. Det har varit så psykiskt tungt ibland att allt fokus måste få ligga på mig och min man och inte på att svara på, i viss mån, nyfikna frågor.
    Jag har också fått höra en del nedlåtande kommentarer kring främst ÄD, av bekanta som gör att jag inte vill berätta för dem alls. De är liksom inte värda att bli invigda i mitt mest privata privatliv eftersom de inte kan dela min glädje och mina värderingar kring hur barn kommer till.
    Men skäms gör jag absolut inte. Ofrivillig barnlöshet kan ju drabba vem som helst, när som helst.
    Jag är snarare stolt över det vi lyckats genomgå och åstadkomma trots alla motgångar på vägen. Och vilka vänner jag fått på vägen! :o)

    Så ser jag på det.

    Kram

    SvaraRadera
  5. Jag har skämts oerhört mycket förr om åren för barnlösheten. Känt att den gör mig till en sämre och mindre värdefull människa. Mycket beror det på en dålig självkäansla som jag bär med mig sedan barndomen.

    Men med hjälp av bl a terapi skäms jag idag nästan inte alls. Det är ett stort steg för mig. Att jag bloggar anonymt har inte med skammen att göra, utan att jag vill skydda mig själv och andra som finns omkring mig, på andra sätt.

    SvaraRadera
  6. Vi skäms inte alls. I början lite osäkra, kanske. Men nu säger vi att vi är ofrivilligt barnlösa. Och det känns helt okej att säga det!!

    Det är en väldigt privat fråga, det här med att få barn (man kan inte "skaffa" barn). Men bara för det behöver man inte skämmas!! Jag är stolt över mig själv och över min man. Och jag är stolt över att vi försöker och att vi kämpar!!!
    KRAM

    SvaraRadera
  7. Ja på nåt konstigt vis skäms man, eller kanske inte skam men det är jobbigt att inte vara normal eller norm. Men jag håller med Wilda, det jobbigaste med att vara offentlig är nog när man kämpar och misslyckas...andras nyfikenhet och ev okänslighet är nog för mycket, man mår dåligt nog som det är ändå.

    Jag hade turen att min syster också gått igenom ivf-snurran, otroligt mycket värt att ha nån nära att få ventilera med. Samtidigt fanns en stress i att hon lyckats redan...tänk om jag inte skulle lyckas nånsin.

    Vi berättade för flera nära vänner om vår kamp när vi väl var gravida och hyggligt säkra på att det skulle gå vägen. Men det är fortf inte nåt som man berättar för vem som helst även om vi nu har fått två ivf-barn. Det äg på nåt vis skönt att få låtsas ibland att man är normal ;)

    Kram,
    XB

    SvaraRadera
  8. Jag skäms inte. En del personer vet om vår kamp att få barn; min mamma, min svägerska, några vänner ochmina/hans kollegor.
    Vi håller på att berätta för en del personer, bla hans föräldrar. Men det är inte för att vi skäms utan för att vi villkunna överraska med att vi väntar barn :)

    Jag har aldrig känt skam men däremot att det är orättvist. Men det är ju så här i världen.
    Nån gång blir det väl vår tur.

    SvaraRadera
  9. Jag skämdes eftersom det ses vara någonting naturligt att kunna bli gravid, alla andra kan ju få barn på enkel väg. Det var vad jag trodde när jag fick reda på att jag hade PCO, det var ingen runt omkring mig som hade en aning om vad det var, vilket gjorde att jag skämdes och kände mig konstig.
    Har man länge varit utan preventivmedel utan att blivit gravid och ändå legat runt en del så känns det konstigt att aldrig ha blivit gravid. Man läser om många som väljer att säga: barn, inte rätt tillfälle just nu, vi ska vänta ett tag.. oftast för att man inte vill gå ut med att man har svårt att bli gravid, för att det blir en "skam" eftersom det ska kunna gå naturligt. Men sen är nog alla olika ändå en jag är otroligt glad över denna stora trygghet och förståelse som finns här hos er andra på nätet, vi är så otroligt många som finns för varandra!

    SvaraRadera
  10. Jag skäms absolut inte, däremot vill jag vara lite mer anonym på bloggen för att lättare kunna uttrycka allt jag tänker och känner det är på nåt vis för privat för att dela med varenda kotte som känner mig till viss del men inte nära in på livet. Ni bloggare har ju alltid varit okända till stor del för mig även om ni känns väldigt nära:)
    Jag är oerhört stolt på många sätt att få vara med på denna resa och stolt över vår kamp mot ett barn.
    Jag vill bara inte ha medömkan och "tycka synd om" nedlåtande kommentarer under tiden jag kämpar, utan peppande ord och positiva vibbar , det får jag bäst av nära vänner och familj samt er bloggare :)

    Kram!

    SvaraRadera
  11. Jag är inte själv barnlös men ville ändå slänga in en kommentar.
    Oavsett om ni skäms eller inte så kom ihåg detta: Det är inte ni som är ofrivilligt barnlösa som ska skämmas, det är alla runt omkring som lägger sig i huruvida ni ska "skaffa barn" eller ej. De som tar för givet att alla kan få barn och kommer med kommentarer om det.
    Jag själv skämdes nåt enormt när en man på mitt jobb började pressa en tjej jag jobbar med om varför de inte "skaffar" syskon till sitt barn. I samtalet säger tjejen bla att "alla har det inte så lätt att få barn" och liknande och vi som kunde läsa mellan raderna fattade ju. Men denna man fortsatte att dundra på om det med kommentarer som "h*n ska väl inte behöva vara ensambarn", "du blir ju inte yngre" och liknande. Jag och en annan kollega försökte stoppa honom men han bara tog inte till sig nåt. Tjejen stormade till slut ut med tårar i ögonen och jag ville bara springa efter och be om ursäkt för hans kommentarer. Mannen ska vi inte ens tala om vad jag ville göra med...

    Styrkekramar till er alla!

    SvaraRadera
  12. Vi skäms inte alls. Jag är anonym på bloggen på grund av att jag skriver så ärligt om mina känslor. Jag brukar erkänna till de flesta att vi är ofrivilligt barnlösa om det kommer på tal, men de djupa känslorna som jag skriver om på bloggen behöver inte alla som jag känner till veta om.
    Jag tycker det finns inget att skämmas över, det är inte vårt fel att vi inte kan få barn på naturlig väg. Det är inget mer än livets j...a orättvisa.

    SvaraRadera
  13. Första gången jag faktisk skriver nått här, men du Anna vet vem jag är. Måste bara säga att jag absolut inte skämts under vår utredning eller ivf försök. Tycker inte nån annan ska behöva känna så heller. har varit öppen från den dag vi började vår utredning. Tror absolut inte att jag varit så stark som jag nu kunde vara om jag inte varit öppen med vårt problem.

    Tror ibland folk inbillar sig vilken typ av frågor man kommer få om man går ut och berättar. Jag fick tvärt om mycket mer förståelse och hänsyn än frågor. Träffade också många med liknande problem som vi. Nu är jag faktiskt stolt över att vår son är ett ivf-barn. Hoppas innerligt att alla andra får känna så också!

    /pendlar Tina

    SvaraRadera
  14. Nä jag skäms inte ...längre..kan inte ens minnas att jag skämdes i början heller även om jag säkert gjorde det. Jag och barnen har oxå varit med i en tidning(mannen ville inte vara med) och det var nån som kände igen oss. För mig har det mera handlat om att jag inte har velat höra "goda slappna av råd". Så när vi fick frågan: "När ska ni ha barn?" så ville jag svara att det går faktiskt inte men jag orkade inte tackla folks "slappna av" , sen när min ynsgta blev svårt sjuk så vare tyvärr en person som använde henne som ett skräckexempel över "hur det kan gå när man leker GUD och använder sig av IVF" och då ångrade jag mig flera gånger om över min öppenhet.

    SvaraRadera
  15. Har också funderat mycket på detta. Jag skäms absolut inte. Orsaken till att jag är anonym på bloggen är att jag har skrivit ganska ärligt om mina känslor kring vår barnlöshet, som jag inte vill att vissa jag känner och jobbar med ska läsa. Inte för att de inget vet, utan för att jag vet inte riktigt om de kan förstå de känslorna jag ofta beskrivit. I verkliga livet är jag väldigt öppen om att vi kämpat länge och gjort IVF, däremot är min man mer sluten om det.

    Stor kram till dig!

    SvaraRadera
  16. Jag skäms inte, men det tog ett tag tills ja gick ut med det till jobbarkompisar o föräldrar. Det blev när vi skulle påbörja vårat första försök, jag vill berätta så ingen skulle undra varför jag skulle vara ledig elle bli sjukskriven efter ÄP. Ville heller inte ha den stressen att hålla på o ljuga....
    Men mina barn sen tidigare förhållande vet inte pga att de skulle inte förstå det nu. Kanske ja berättar när de e äldre o man kommer in på ämnet. Men annars vet alla ja känner att vi har en liten ivf bebis :-) Men man har fått höra mycket elakt o klumpigt på vägen....oj oj... O hört att jag var så egoistisk som bara tänkte på o skaffa barn...Jag säger bara att gå igenom en sån livskris är INTE lätt!! Men vissa fattar inte det....tydligen....

    SvaraRadera
  17. Jag har från början varit helt öppen i min blogg och i övrigt också och har faktiskt nästan bara fått positiv respons. Blir ofta förvånad över hur goa och stöttande människor är. Jag har hört av många människor som även de är ofrivilligt barnlösa och det har varit jätteskönt att veta att jag inte är ensam.
    Jag tycker att det är otroligt frustrerande att inte kunna få barn på naturligt sätt men det är inget som jag skäms för. Detta är inget jag skulle valt om jag hade kunnat välja och jag har helt enkelt haft otur. Mitt ex pressade mig hela tiden om varför jag inte blev gravid men nu har jag tack och lov en sambo som är fantastisk och vi kämpar ihop. Med lite tur så blir det vår tur snart.

    SvaraRadera
  18. Jag kan inte säga att jag skäms.
    När vi försökte att få barn så var det att man inte ville att någon skulle veta pga att man orkade inte höra "hur går det?"
    När man väl insåg att inget hände så sa man inget pga man verkligen inte ville höra "hur går det"

    Idag när vi har fått vår son via IVF och folk började prata om att "nu är det väl dags för syskon" så började vi tala om för folk att han var ivf barn.
    Vilket var jätteskönt att få dela med sig av det som egentligen tynger en.

    Idag ett par år senare när vi väl vet att vi inte kommer få fler barn då syskonförsöken inte lyckades och att människor i närheten vet om det så känns det bra och det finns absolut inget att skämmas över.

    Så ni som skäms SLUTA GENAST och tala om för världen hur det ligger till.

    Det jag ångrar är att vi inte talade om för familj/vänner när man behövde stödet som mest.

    SvaraRadera