lördag 21 april 2012

Jag orkar inte bry mig längre

Idag har vi varit på en lite shoppingsväng, även om det inte blev så mycket shoppat. En lördag är det ju naturligtvis många barnfamiljer ute också. Som vanligt reagerar jag när jag ser gravida, små bebisar i babyskydd och i liggvagnar, men till slut kände jag "att jag orkar inte bry mig längre". Jag orkar inte bli ledsen när jag ser de små och jag orkar inte tänka att det egentligen borde varit jag.

Jag har så länge sneglat på alla som enligt mig lever ett mycket lyckligare liv än mig själv, men idag kände jag att jag inte orkar lägga kraft på det längre. Den kraft som jag har, behöver jag lägga på mitt egna välmående, vilket just nu inte är det bästa.

Jag kan inte säga att mina tankar kommer vara likadana nästa gång jag ser en bebis som är lika gammal som Dutt skulle vara idag. Nästa gång kanske jag känner som jag brukar - Att det borde vara jag.

Dagens positiva: En favorit i repris: Jag fick jag återigen visa leg, men den här gången på Systembolaget! Jag undrar vad kassören tänker när han ser årtalet på leget: 1978... Jag kan också fundera på: Skulle han be om leg om jag hade haft en sexmånaders Dutt med mig i en vagn?

13 kommentarer:

  1. angå leg på bolaget ...jag har tre barn , en 9 åring , en 1 åring och en 8 månaders och jag får visa leg VARJE gång trots att jag har med mej ett eller flera barn

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hihi, du måste varit riktigt ung när du fick ditt första barn. Typ 10 eller 11 år ;-)

      Radera
  2. Jag tror du skulle må bättre av att sluta upp med att alltid tänka på vad som kunde ha varit. Du måste leva i nuet och vara lycklig för det du har. Jag hoppas du kommer bli lycklig, men jag tror inte du blir det så länge du är fast i det förflutna. Det är som det är nu, det blev inte som du ville, men det blev som det blev - det borde inte vart du eftersom det inte var det. Din tur kommer! När du släppt det förflutna. Du kommer gå ner dig själv om du bara tänker på hur det kunde ha varit.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Menar du att jag ska glömma bort att jag borde haft en sexmånaders bebis nu eller att det snart är ett år sedan vi förlorade honom?
      Jag skulle inte må bättre av det kan jag till 100% säkerhet säga. Mitt liv består av att både se framåt och att minnas det vi varit med om och hur det kunde ha varit idag ifall allt hade gått som det skulle.

      Man kan leva med två parallella liv och må så bra det bara går i det också.

      Radera
    2. Självklart ska du inte glömma! Men acceptera, och sluta älta.

      Radera
    3. Jag kommer aldrig acceptera det som hänt, men så småningom kanske förlika mig med det.
      Att älta är en del av sorgearbetet.
      Misstänker att du inte förlorat ett barn och vet vilken kris det innebär.

      Jag kommer fortsätta att bearbeta min sorg på mitt sätt och stör det dig så kan inte jag göra något åt det.

      Radera
    4. Jag har haft flertal missfall. Och man måste acceptera, man kan inte fastna i det förflutna, då finns ingen plats för framtiden.

      Radera
  3. Att skriva såna saker och sedan vara anonym. Vågar hon inte stå för det hon säger eller?
    Idiot! Empati vet hon inte vad det är!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har inget Google konto eller liknande så jag måste vara anonym. Och empati har jag, massor, det vet du inget om.
      Jag vill inget illa, men ingen mår bra av att älta det som kunnat bli.

      Radera
    2. Jessica och Magnus Hallqvist22 april 2012 kl. 10:18

      Ptja jag har då inget Google-konto eller vad du yrar om.....vi har då bara vanligt jäkla internet här hemma och inget blogg har jag heller MEN jag kan ändå välja att inte vara anonym, bara att välja namn/webbadress i rullisten där det står profil....och så skriver man sitt namn där...Inte så himlans svårt. Att älta och tänka och fundera på vad som kunde varit och tänka på vad man tycker borde fått bli osv det är en naturlig del av ett sorgearbete. Sorg tar tid och ändrar kanske form med tiden men den finns där ändå. Och även om man förlikar sig med det som hänt och även om man kommer till en punkt där man försöker acceptera att det inte går att ändra på hur det blev så finns sorgen där och hugger till ibland, det är inget konstigt och det behöver inte betyda man man sitter fast i det förflutna. Det är faktiskt inte så länge sedan Anna och hennes man förlorade sin lille pojke, sorg tar tid och som sagt den kommer finnas kvar, den försvinner inte bara för att det gått en viss tid! Det som är det mest troliga (och mest normala!) är att sorgen kommer finnas med Anna och hennes man livet ut, den kanske inte kommer kännas lika akut och kanske inte lika outhärdlig men jag tror inte att den försvinner helt, jag tror att den kommer hugga till ibland och göra ont. Jag och min man önskar verkligen att det fanns något som kunde lyfta smärtan och sorgen från deras axlar men det enda vi i omgivningen kan göra är att visa respekt, omsorg och hänsyn och inte inbilla oss att vi "förstår hur det är" för det gör vi inte. Det vi kan förstå är att det är ett helvete som tar tid och att det alltid kommer finnas kvar på något sätt, i någon form. Kramar till Anna och mannen

      Radera
  4. Jag har själv förlorat en dotter i nästan samma vecka som Anna och hennes man förlorade sin pojke Dutt.
    I juli är det 4 år sedan vår dotter togs ifrån oss och jag kan än i dag inte acceptera det som hänt.

    Att du Anonym tycker att Anna ältar det kan jag till viss del förstå, dels för att jag själv inte är en sådan person som har samma behov som Anna har. Jag hade en blogg där jag skrev om vår barnlöshet och vår sorg men det gav mig inget. Jag har ältat med min man och ingen annan, det har räckt för mig/oss. Vi är alla olika och precis som Anna skriver är just ältandet en del av sorgen. Jag skulle kunna förstå dig Anonym om du tyckte Anna ältade om det var 10 år sedan det hände. Men det är ju inte ens ETT år sedan Dutt dog, självklart ältar man och tänker hur det skulle blivit, annat vore väl konstigt. Vårt första år var en MARDRÖM, jag skulle nästan säga att jag och min man gick sönder inuti av SORG. Månaden innan årsdagen funderade jag på att ta livet av mig för att slippa den där dagen. Jag trodde inte jag ska överleva eller kunna ta mig genom årsdagen.
    Även fast det gått 4 år så ältar jag i min tysthet eller med min man. Alla högtider är fruktansvärt jobbiga,semestrar. Allt det vardagliga som att gå och handla och se barn i samma ålder som vår dotter skulle varit om hon fått leva. Som sagt Anna och hennes man har inte ens sörjt ETT år, det är ingenting. Och till råga på allt förlorade det ett till barn i höstas i missfall samt haft två minus sedan dess. Så det är inte så konstigt att Anna har de tankar hon har.

    Anna lever inte i det förflutna för då hade hon aldrig orkat eller klarat tagit sig igenom ytterligare försök till att bli gravid.

    Som sagt Anonym jag förstår hur du känner, men undvik att läsa om det stör dig. Jag väljer också att inte alltid läsa Annas inlägg för att vi inte resonerar lika.

    Till Anna: Du ältar inte, vill du tala om Dutt 24/7 så ska du göra det! Jag är övertygad om att du går helt rätt tillväga i ditt sorgearbete.

    Många KRAMAR <3<3<3

    SvaraRadera
  5. Tack för din kommentar Anna, jag kände efteråt: undra om det blev så bra det jag skrev.

    Håller med om att ordet "älta" har en negativ klang...

    Om du vill ha extra stöd och kontakt när det närmar sig årsdagen med Dutt så finns jag här om du vill. Jag har ju ändå gått igenom 3 stycken årsdagar...

    Hoppas du fortsätter läsa min blogg trots att jag inte har en barnlös blogg längre!

    Kram C

    SvaraRadera