fredag 20 april 2012

Ni kommer klara det här!

"Ni kommer klara det här. Det är jag helt säker på". De orden var bland de sista som vår kurator sa till oss när vi var där i tisdags.
Det är antagligen sant för hur mycket sorg man är får i livet så dör man faktiskt inte, även om man kan tro det ibland. Hon sa också att hon inte under hela denna tid vi träffats (11månader) sett några tendenser till att vår sorg skulle bli så allvarlig så att någon av oss skulle gå in i en depression. Det är också oerhört skönt att höra då jag vissa gånger känt mig oerhört låg och då rädd för att hamna för långt ner i det där berömda svarta hålet.
Trots ett bra sista samtal med kuratorn i tisdags känns det tråkigt att det nästa gång (8 maj) inte är henne vi träffar utan hennes vikarie. Hon skulle överrapportera vår historia till den nya så att hon inför vårt första möte vet litegrann om vilka vi är och vad vi gått igenom. Trots överrapportering så kommer hon ju naturligtvis inte ha hela bilden av oss och vad vi pratat om under 11 månader, men det kanske blir bra i alla fall. Jag ska försöka att inför det besöket ha ett öppet sinne och inte döma ut den nya kuratorn med en gång... Något som jag brukar ha lätt för att göra ;-)

Nuvarande status är att det känns ganska okej. Jag försöker att mota bort alla tankar när jag känner att jag inte orkar med dom och det fungerar faktiskt ganska bra. Naturligtvis tillåter jag mig att ha mina tankar när jag orkar, men ibland blir de så påträngande så att jag måste säga stopp till mig själv!

Vi kommer klara det här!


Idag har jag tagit den andra Humirasprutan (man tar den varannan vecka) så jag hoppas att immunförsvaret taggar ner mer och mer nu.
Egentligen skulle vi haft en besök hos distansläkaren på tisdag, men läkaren tyckte att det var lite tidigt att i detalj bestämma en behandlingsplan för augusti så därför har vi nu en tid den 12 juni. Det känns som det blev lite långt fram, men samtidigt är det i alla fall före vår semester så att vi sedan kan försöka koppla bort det så mycket som möjligt på semestern. Dessutom står jag på väntelistan för återbesök på reumatologen vid ungefär samma tid. Då ska jag diskutera Humira!

Trots dagens heltråkiga väder togs sig mannen och jag iväg på en promenad på förmiddagen. Vi gick och köpte en bukett röda rosor och satte hos Dutt och sedan knackade vi på hos kyrkogårdspersonalen och bad snällt att få tillbaka våra figurer. Så nu är de hemma igen! Hädanefter får de stå och pryda sin plats på Dutts minnesbord istället.
Hemma igen!

9 kommentarer:

  1. Jepp, sedär! Håll hårt i det positiva! Det finns där tills du släpper det :) Ibland tvingas man tyvärr släppa för man blir så påverkad av något tråkigt utifrån men försök hålla kvar! Jag tror mycket på det och att man på så vis kan hålla sig på rätt sida det svarta hålet!

    Kram

    SvaraRadera
  2. Ja, ni kommer klara det här och även om det känns jäkligt tungt så kan vi hjälpas åt att hålla hoppet uppe åt varandra. VI kommer klara det här!

    Jag försöker hitta saker att skratta åt... tror att det gör att jag mellan varven slappnar av lite mer...

    Kram till hela hela dig!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tar dig på orden direkt och ser nu två avsnitt av komediserien how i met your mother. Då får jag skratta lite.

      Radera
  3. Vad fint att de inte hade slängt ängeln och stenen! Och titta på tv och skratta! Because you're worth it..

    SvaraRadera
  4. Du skriver att "hur mycket sorg man är får i livet så dör man faktiskt inte, även om man kan tro det ibland".

    Jag är inte säker på att du har rätt. Fram tills ganska nyligen visste jag inte hur mycket sorg man kunde drabbas av. Hur livet kan ta vändningar som man (läs jag) inte i min vildaste fantasi kunde drömma om.

    Jag har tre barn. Barnlöshet är alltså inte mitt problem. Problemet består istället i att barnens pappa, min man, begick självmord för drygt två månader sedan.

    "Du är stark, du kommer att klara det här" säger omgivningen till mig. Tack för det, säger jag. Hur vet de det? Hur vet de att jag och/eller barnen klarar detta? Att ingen av oss dör av sorg? För det kan man faktiskt göra. Tyna bort och dö, för att man faktiskt tappat lusten att leva. Det är ett sätt. Att aktivt avsluta sitt liv - så som min älskade gjorde - det är ett annat sätt. Men nog kan man dö av sorg. På det ena eller andra viset.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag beklagar din sorg. Måste vara fruktansvärt!
      Jag vill absolut inte dö av min sorg för jag vill mera. Det kanske är så jag menar.

      jag hoppas att du, liksom vi fått någon proffessionell att prata med om din sorg.

      många kramar

      Radera
  5. Du kanske redan har tittat in på det här forumet, men tänkte tipsa ändå; på http://www.healingwell.com/community/default.aspx finns en hel del trådar om Humira under graviditet och liknande ämnen. Alltid intressant att läsa vad faktiska människor skriver och inte bara läsa bipacksedlar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nä, där här jag inte läst. Tack för tipset. Bipacksedeln till Humira säger att den ska vara utsatt fem månader innan man ens börjar försöka bli gravid...

      Radera
    2. Framför allt i crohnsforumet finns flera personer som gått igenom en eller flera graviditeter under Humiramedicinering. Finns även länkar till olika studier, nu är jag tyvärr på mobilen så kan inte leta upp dem men.

      Radera