Det blev inget bra

Att det kan vara sådan skillnad. På kuratorer alltså!
Idag var det dags att träffa kurator K:s efterträdare kurator L. Jag gick dit med ett öppet sinne för att verkligen ge henne en chans, men det gick inte. Jo, mitt öppna sinne fanns där. En stund. Men det stängdes ganska snart.
Oh, vad jag saknade kurator K när jag satt i min fotölj idag.

Jag vet inte ens hur jag ska förklara det, men det kändes bara så fel. Samma sak kände M.
Hon var allt som mina tidigare fördomar om kuratorer har varit. En liten grå, försynt mus som bara sitter på sin stol och hummar lite och väntar på att man ska säga något själv.

Det som bland annat gjorde att jag kände att allt var fel var att hon flera gånger antydde att nu när vi tagit en paus så kanske det går på egen hand. Ska verkligen en kurator på kvinnokliniken säga så till ett par som kämpat med barnlöshet i fyra år? Jag tycker faktiskt inte det...

Hon pratade också om det "berömda" sorgeåret. Att allt blir mycket lättare när man upplevt ett års sorg. På ett sätt kan jag hålla med henne om det, men det är helt annorlunda mot vad K sa förra gången. Hon trodde mer på att det kan ta upp till tre år innan man känner att såret efter sorgen inte gör lika ont.

Kurator K hade alltid konkreta förslag till hur vi i vardagen ska lösa olika saker till exempel med "prattid" på kvällarna, förslag på hur vi kunde uppmärksamma Dutts ettårsdag med mera. L satt bara och lyssnade och höll med om allt vi sa idag. Aldrig tidigare har jag tittat på klockan och tänkt att jag vill gå hem, men det gjorde jag idag. När vi varit hos K har det alltid varit hon som fått avbryta för att tiden varit slut.

Just nu är jag oerhört glad att det var K vi fick träffa när vi chockade kom från ultraljudet och inte någon annan kurator. Hon har hjälpt oss så oerhört mycket det sista året. Mer än vad jag tidigare faktiskt förstått, men jag förstod det idag! Hon har gett oss konkreta råd, normaliserat våra känslor och tankar, bekräftat att alla tankar är tillåtna och hon har fått oss att känna oss stärkta när vi gått därifrån.
Visst, nu kanske jag målar upp K som ett helgon, men jämfört med dagens samtal så är hon verkligen det!

Tysta gick vi ut från hennes rum och jag väntade på M:s reaktion och den kom ganska snart och den var som sagt den samma som jag kände. Som tur var bokade vi aldrig någon ny tid och kommer antagligen inte göra det heller. Det är tur att vi haft K som länge som vi haft henne och att vi med hjälp av henne kommer vidare så bra som vi faktiskt ändå har gjort.
Nu får M och jag klara oss själv. Vi har alla de tips och strategier som vi fått av K i ryggsäcken så jag hoppas att vi kan utnyttja dom när vi känner att vi behöver det.

Vi tackade ju K när vi träffade henne förra gången, men nu känner jag än mer att jag på något sätt skulle vilja visa henne min uppskattning för vad hon gjort för oss. Är det okej att skicka ett vykort till henne där jag återigen tackar henne. Eller blir jag för påflugen då? Vad tycker ni?

Dagens positiva: Jag har återigen insett hur oerhört tacksam jag är över vår kontakt med kurator K.