Ruvardag 1 - Man måste våga tro

Jaha, nu fick jag skriva den där rubriken igen...

Jag känner mig lite småtrött idag efter gårdagens roadtripp! 14 timmar var vi igår på resande fot, men vad gör man inte för att få barn.

När vi kom till kliniken igår eftermiddag kände jag mig ganska lugn, men när läkaren kommer och börjar med "det första embryot vi tinade upp dog, den andra har en cell spruckit på.." så tänkte jag att detta aldrig kommer gå vägen. Han fortsätter med "det tredje och sista har klarat upptiningen perfekt". Då kunde jag andas ut lite samtidigt som jag med en gång tänkte att frysen nu är tom!

Han för sedan en diskussion om att sätta in både det trecelliga och naturligtvis det fyrcelliga perfekta embryot. Det trecelliga kan klarar sig och det är då dumt att kasta det. Han säger också att risken (jag tänker chansen) för tvillingar är cirka 10 % med de båda embryona. Jag och M tittar på varandra och nästan i kör säger vi att vi naturligtvis vill ha tillbaka båda.

Tillsammans med läkaren går vi in i operationsrummet och på tv-skärmen visar embryologen våra två små liv. Det ena ser precis ut som embryon som man ser på bilder - perfekt fyrcelligt. Den andra ser vi att en cell är lite mörkare och det är den cellen som är död. M säger sedan att han tyckte att den trecelliga embryot såg ut som Super Mario Bros kompis Toad. Den döda cellen tyckte han såg ut som mössan på Toad.

Det är så otroligt häftigt att se embryona på tv-skärmen. Jag försökte nu att ta in varje sekund jag såg dom på skärmen. På tv-skärmen såg vi också när embryologen sugen upp våra små för att sedan kunna ut med dom till läkaren som sätter dom på plats i livmodern. På ultraljudsskärmen visar han sedan den lilla prick där embryona nu finns.

Eftersom jag gjort allt detta i ostimulerad cykel så tyckte inte läkaren att jag behöver använda Crinone för eftersom jag haft en egen ägglossning så ska kroppen själv producera det. Det känns lite läskigt att inte ta dom. Jag har massor hemma så det kliar lite i fingrarna att trots det ta dom...

Nu har alltså den långa väntan börjat. Mycket står på spel nu känner jag. Skulle det bli ett minus nu så har vi ingen reservplan, alltså inga fler frysta embryon. Det är oerhört skrämmande!!

Jag tänker inte så mycket på att det faktiskt kan bli tvillingar. Jag hoppas på ett plus och skulle det visa sig att båda fastnat så är ju det ett mirakel! En stor bonus! Samtidigt kan jag bli jätterädd när jag tänker att jag i höst skulle kunna vara tvillingmamma. Herregud, hur ska jag klarar det??

Testdag är den 9 februari. Exakt fem månader efter att jag testade plus med Snöis. Oh, vad jag hoppas på ett plus.

Man måste våga tro!