En låtsasvärld?

 Det känns som om det liv jag lever just nu är någon slags låtsasvärld, en fantasi eller en dröm som jag snart vaknar upp ifrån. För detta som jag just nu lever i kan inte vara det liv som är mitt verkliga liv.

Jag vill inte det. Jag orkar inte det.

Jag orkar inte vara ledsen och gråta längre. Därför stänger jag in det i ett rum med dubbla lås och slänger bort nycklarna och låtsas som om ingenting hade hänt. Det är absolut ingen bra strategi, men ibland måste jag det för att orka med det liv som jag nu trots allt måste leva. Den låtsasvärld som nu är min verklighet. Det liv som jag ska leva resten av mitt liv.

När jag var som mest ledsen igårkväll frågade mannen om jag ville prata, men det finns ju inget att säga. Allt är sagt och när jag rabblar om allt så känner jag mig som en gammal lp-skiva med hack i. Den söta mannen föreslår då att vi ska fantisera om hur Dutt hade blivit som liten bebis. Det är såna tankar som jag inte kan tänka. Jag vet inte varför, men jag kan inte ens föreställa mig hur han skulle se ut, vem han skulle ha liknat och vilket temperament han skulle haft. Men en sak är helt säker - han hade haft extrem lockigt hår då både jag och M har självlockigt.
Antagligen är det ett försvar från min sida att inte tänka på såna saker. Jag kan än så länge inte tänka på att Dutt skulle ha blivit en frisk lite älskad bebis. Min hjärna klarar inte det. Det gör för ont.

Min skräck och rädsla för att jag aldrig kommer blir mamma till ett levande barn blir bara större och större samtidigt som jag känner att det börjar suga mer och mer i ivf-delen av mig. Dubbla känslor hela tiden. Om vi inte startar med ivf så kommer vi ju aldrig bli gravida, men startar vi och inte blir gravida så kommer det göra så ont i hela kroppen.
För att Dutt skulle komma till behövdes det fyra ivf-försök. Hur många försök behövs det för att Dutts lillebror eller lillasyster ska komma till världen?

Sorgearbetet, liksom ivf, är en berg och dalbana med alla olika slags känslor...

Idag mår jag något bättre igen och vi har tagit en lång cykeltur, lunch på Färgaregården och sedan till och med varit en sväng i stan. Att gå på stan idag kändes som kognitiv beteendeterapi för mig. Att bemöta det man är rädd för att se - små bebisar i liggvagnar och stora gravidmagar. Det gick faktiskt ganska bra för de flesta av de barn jag såg var såna barn som var mellan golv och tak utan att föräldrarna orkade säga till. Då kände jag ingen saknad...Bara irritation över att föräldrarna inte verkar bry sig om de barn de lyckats sätta till världen.