För nästan två veckor sedan var vi på den första samtalsträffen för föräldrar som förlorat barn. Vid det tillfället var det bara vi samt ett par till.
Vi kände med en gång att vi på något sätt hade kommit längre i vår sorgearbetet än vad det andra paret hade. På något sätt kände vi oss nästan känslokalla när vi sakligt berättade vad som hade hänt oss, medan det andra paret bara grät och grät när de pratade om sitt barn.
Vi fick en översikt över vid de olika träffarna skulle ha för tema och även där kände vi att vi redan "klarat av" dom tillsammans med kuratorn.
Därför har vi valt att inte gå på flera träffar utan försöka koncentrera oss på det nya livet som förhoppningsvis lever i min mage.
Tycker det låter sunt. Ingen mening med att prata om sånt som ni redan har klarat av och tagit er genom.
SvaraRadera