onsdag 14 september 2011

Känslorna

Sedan vi fick plusset i fredag har jag väntat på att jag känslomässigt ska reagera, vilket jag tycker att jag inte gjort än. Varken med glädje, sorg, hopp eller nervositet.

Naturligtvis är jag glad för att vi fått en plus och en möjlighet att få ett levande barn i maj, men än så länge känns det så avlägset. Så många saker kan hända innan maj.

Jag var orolig och nervös förra graviditeten också, men nu vet jag verkligen vad som kan hända. Det visste jag inte då. Då var jag orolig för något som jag inte visste vad det var. Nu vet jag att det finns massor saker att vara orolig för.

Igår kväll kom det lite tårar, men jag vet inte vad det stod för. Glädje, oro eller sorg?

Varje minut utan blod är just nu en minut närmare ett lyckat ultraljud om 20 dagar.

Just nu känner jag mig jätterörig i huvudet. Jag känner mig ungefär som när vi kom hem från ultraljudet den 12 maj. Tankarna och hjärnan hänger inte med och jag förstår inte vad som händer.

Kort sagt: Känslokaos!

9 kommentarer:

  1. Du har så rätt.
    Varje minut utan blod är en minut närmare ett ultraljud.
    Lyckos oss som har plussat och inte blöder och inte mår dåligt.

    SvaraRadera
  2. Kan tänka mig att det är svårt att känna så mycket än. Glädjen kommer säkert successivt.

    Kramar!

    SvaraRadera
  3. Grattis till graviditeten! Va glad jag blir! :) Håller tummar, tår och allt vad som går för att det ska gå hela vägen denna gång! Kram

    SvaraRadera
  4. Jag tror att det är fullt normalt att känna så, speciellt med det ni har gått igenom. Fast det finns nog ingen kvinna som inte går igenom hela känsloregistret vare sig hon IVF:at eller inte. En skyddsmekanism kanske? Försök att njuta :)
    Kram!

    SvaraRadera
  5. Att inte känna är kroppens försvar mot sånt den inte kan hantera än. Det är livsviktiga egenskaper som slår till. Att inte känna är också en känsla och en bra sådan, även om jag tror att du skulle föredra att kunna uttrycka känslorna också. Det är svårt att inte kunna det. Men med tiden så...

    SvaraRadera
  6. Kära du - hinner inte kommentera så ofta jag önskar nu, men jag känner i hela min kropp att detta är så rätt. Har länge funderat över varför jag får för mig att Dutts rul var i december, men det är ju detta som kommer nu som kommer bli i december.

    Så även om du (naturligt nog) inte riktigt kan ta in graviditeten och känna så mycket kring den, är vi många runt om som gläds enormt mycket åt den och kan se fram emot alla de olika stegen.

    Hoppas du känner att du bärs fram av våra tankar, våra tummar, våra böner!

    Varma kramar!

    SvaraRadera
  7. Helt förståligt med känslokaos just nu. Tror tyvärr den kommer att hålla i sig efter det du har varit med om men det ska gå bra nu, det bara är så.
    Kramen!

    SvaraRadera
  8. Så småningom kommer du hinna i fatt med känslorna,kanske blir det på första ultraljudet när ni ser ett litet hjärta picka därinne?
    Det är nog,precis som någon redan skrivit,helt normalt och kanske även sunt att du känner så här nu? Låt tankarna hoppa runt och blir det tårar så låt dom komma och kanske det inte är så noga vad det beror på? Kanske är det både glädjen och sorgen tillsammans och så lite gravidhormoner ihop med allt som som hänt?

    Nu har vi delmål att se fram emot! Det första är ultraljud 4/10 :-)

    SvaraRadera
  9. jag har ju inte förlorat ett barn som du, jag hade ju innan denna graviditeten nyss upplevt 2 tidiga missfall och det tog långt tid innan jag vågade tror på detta riktigt.

    Det är nog ett försvarssystem, men sen släppte det och man kunde känna den där lyckan igen och vågade se mer framåt än bakåt. - Lyckan kommer för dig med, men risken finns förstås att du måste förbi den RUL-et för att du ska riktigt ska våga känna igen. - Men jag tror och hoppas det kommer bli lite lättare varje dag nu.

    Stora kramar o grattis igen!

    SvaraRadera